Det här året betydde Björn Afzelius mycket för mig. Danska Nätter och Exil hade gått varm på skivspelaren om och om igen, och jag kunde dem fullständigt utantill. Om man så hade väckt mig mitt i natten och belyst mig med en tusenwattslampa mitt i plytet och väst mellan tänderna:

-Hurdan är San Fransisco?

Då hade jag svarat per omgående och direkt: "Dimmig och dan!". Eller nått. Tja, alla vet ni förstås  att det är ett påstående ur låten The American way, beskrivningen av Leroy Hendersons -en vanlig tvåbarnsfars- sista tjugo minuter i livet.  

Om våren 1985 blev lyckan stor. Då släpper han, gurun i mitt liv, stjärnan på himlavalvet, the-one-and-only Afzelius HIMSELF, (jaja, med världens bästa grupp Globetrotters förstås!) sin nya skiva NIO LIV och trot eller ej. Den var absolut fullkomlig. Fick tidigare album att blekna och damma bort i skivhögen. Det här året behövde jag ärligt talat bara fyra plattor i min samling och den här var en av dem. (Marillions Fugazi, som kom året innan, måste också nämnas förstås. Ett absolut måste denna tid, ochså en skiva av världsklass om ni frågar mig, forever and ever och jag spelar den än idag!).

Jag fick dessutom tillfälle att se honom två gånger detta år.

Dels en utomhuskonsert i Falkenberg på klitterbadet. En härligt varm och solig eftermiddag, där mysfaktorn var enorm. Folk bredde ut sina filtar i gräset och såg honom snarare på avstånd och trängseln var väl inte så stor, eller så var det området som var stort. Vi var en liten flock som höll oss där framme som inte ville missa en ton, inte en mimik, inte en tåviftning och vi sög i oss varje textrad som om vore den sjungen för oss. Det var en helt okej konsert. Men senare samma år gick det av stapeln igen, den här gången en kvällskonsert i Nöjesparken i Varberg.

Den här kvällen är en av mina stora stora musikminnen som jag någonsin fått med mig, faktiskt håller den än. Dessa år vallfärdade jag på ett större antal hårdrockskonserter, det är ju trots allt metallens guldår också, men just det politiska budskapet talade till mig redan då; om som jag var delat på två, "one part for party and one for the real life". Teaterintresset stod också i focus för mig denna tid, samt det faktumet att hm... övrigt osunt leverne gav livet en liten extra guldkant om man säger så. Men det tänker jag inte orda för mycket om.  Det finns nog ett och annat som får förbli min egen lilla hemlighet. Nåja.

Jag stod förstås samlad längst fram i Nöjesparken, tryckt mot scenkanten och återigen ville jag inte missa en endaste händelse på scen. Och där fick jag sällskap av betydligt fler vid denna konsert än jag fått tidigare, för den här gången var det trängsel och publiken sjöng ljudligt med, tändarna viftade i mörkret och att jublets nivå inte fick taket att lyfta är ett under. Da shit. Da feeling. Da memory. Det var helt underbart och fantastiskt suggestivt på alla sätt och vi. De var bäst i vanliga fall, men den här kvällen hade de verkligen publiken med sig och det var som om alla vibrationer fanns kvar i luften och svetten hängde tung.

I slutet av konserten går någon från musikföreningen/musikfiket upp och tackar av bandet med varsinn bukett rosor. De tar emot den och vi, publiken, deras fans, står där och väntar på ett extra nummer. Då tar -om det var gitarristen- en helt overkligt märklig vändning, går fram till mig (!!! ) och sträcker fram buketten precis framför mig. Någon bredvid mig försöker roffa åt sig den, jag står som ett fån, men han rycker undan och sätter den precis framför mig igen. Jag möter hans blick och han ser mig verkligen verkligen in i ögonen och jag förstår då att oj? Det var JAG som skulle ha den??

Jag blev så ställd. Men glad. Men överlycklig. Men lyckligast i hela världen? Det här är faktiskt en av ytterst få rosbuketter jag någonsin har fått, men som ni säkert förstår finns det ingen annan som kan mäta sig med den här heller. Jag torkade den och hade den kvar tills bara för något år sedan då den var så torr, så brun och så skör och smulande att det inte fanns något att be för. Det var en stor sorg men den gick bara inte att spara längre.

Efter konserten gick jag ut mot garderoben, helt rosig och dan, när jag sprang på Cronheim och ytterligare en musikaktivist (Carina hette hon).

-Går du nu? minns inte varför men jag hade något skäl

-Men du måste väl följa med backstage och säga hej i varje fall? Sedan drog de med mig ända in i deras loge, där Afzelius antingen torkade av sig eller sminkande av, och några ur Globetrotters hade öppnat sig en öl. Hallå, där stod jag med min bukett rosor och jag kände mig allmänt pinsam. Men jag fick i varje fall fram och ta i hand och presentera mig för Afzelius själv och vände jag mig mot blomstermannen, höjde buketten, blinkar och tackade varmt, och berättar att jag blev jätteglad. Och tror ni inte? Jag rodnar. Vilket jag aldrig annars gör!

-Synd att du hade bråttom, säger en från musikfiket; för vi pratar just om ifall vi skulle gå ut och ta en öl så fort vi är klara.

Jag beklagar detta, åh, gud vad jag hade velat följa med. My dream come true, liksom. Men det känns inte som om det var läge att byta planer sådär helt utan vidare så jag önskar alla en trevlig fortsatt kväll och på rosa moln går jag på dunkuddar vidare och nästan springer hem för att hänga min bukett på tork.  

Ah. 1985. Vart tog du vägen?

Men en sak förstår jag bara inte.

Jag var långt ifrån ensam om att lyssna på Wiehe och Afzelius (och globetrotters) då.

Vart tog ni vägen sen? Ni vet, då på den tiden var solidaritet ett vardagsord, och herrarna bidrog absolut till det.

Men?

Vad hände sen?

Vi skulle ju förändra världen? Minns ni det?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...