Alla inlägg under juni 2010

Av Gitte - 30 juni 2010 10:06

Har det onekligen varit nu. Igårkväll, slog det om och blev grått och det blev ett himlars åskande en stund. Just nu är det lätt blåsigt och grått men jag tror att det är för att den RIKTIGA värmen kommer nu. Just idag gör det mig inte så mycket för på loppis testar vi en vardagskväll idag, så mellan 16-20 står jag fast där.


Midsommar var helt underbar ärligt talat. Vi hoppade det traditionella firandet och åkte till fun city.

  

Vi var där inte förra året efter att ha haft säsongskort några år, inte för att det är sveriges hetaste äventyrsland, men det är ett bra lekland att slå ihjäl en varm eftermiddag på. Inte minst för bassängernas skull.

  

Min ohängda tonåring med livstids utegångsgörbud var lite off. Märkligt? Det kan väl inte vara så at han hellre hade varit någon annanstans? Ex stället som fick massvis av rubriker veckan därpå pg fylla och slagsmål under midsommar? Sorry, han fick dras med morsan istället och efteråt fun city åkte vi vidare till bortbytings-camilla och där satt vi fast in på småtimmarna. Liksom dagen därpå.

Grillat ÄR gott!


Annars har dagarna liksom bara gått. Men vi har njutit av värmen så gott vi har kunnat.

Fick hybris på att detta bara tar plats och ligger i vägen:

  

och jag har slängt ut det på blocket:

  

Men jag är ju så korkad. Så fort det kommer upp så tänker jag att "åh så fint det är och man skulle kanske...". Bullshit. Vi kommer ALDRIG att komma en meter med det här. Men! Vad gör jag sedan när jag pratar med en spekulant?

-"nej det här är nog inte ett tält man reser för en helg, det är aldeles för bökigt och tar för lång tid att sätta upp det. Det måste finnas mycket smidigare tält för korttidstältning. Du vet, det här tar ett par timmar bara att ställa upp".  

Vad fasen, hon var redo att kasta sig i bilen och bara hämta det.... Börjar mer och mer undra om inte jag egentligen vill att det skall ligga och bli förstört...


Av Gitte - 25 juni 2010 12:22

Då är årets magiska dag här igen. Dagen som kommer och går och som lever kvar i vår minnesbalk rästen av året till en tid vi längtar efter.

Just nu har familjen packat sig samman i karetan och stryt kostan för att inviga ett självplock för året, ingen midsommar utan gubbar liksom. Själv väntar jag på dem här hemma, medan jag gör klart för eftermiddagens event.


Bolaget? Jodå, vuxenbeståndet i familjen gjorde ett studiebesök på nämnda förvaltning igår. Jag chockerades stort. Det är liksom inte varje dag jag springer där och jag blev superförvånad över att det dels var så stort i Falkenberg, mycket större än sist och dessutom var det självplock som gällde. Och kassor med kö. Sist jag var där fick man handla över disk och tog nummerlapp; men man hade just invigt ölsjälvplocket så man kunde kika lite närmare på de sorter som fanns.


En stor besvikelse fick jag dock. Mjöd såldes inte på nämnda bolag längre, annat än som beställningsvara. (Det kan väl inte BARA ha varit jag som drack mjöd??) Tre flaskor belgiskt körsbärsöl fick jag dock med mig (Timmermans kriek) och den första avnjöts till barnens stora förtjusning vid kvällsvarden igår.

-Mamma dricker öl, hette det. Och man gjorde stora ögon och jag fick minsann kommentaren "jag har aldrig sett dig full innan". Huruvida mamman blev nämnvärt onykter på en enda alkoholhaltig flaska sötöl behöver jag kanske inte gå in på, men jag tror att barnen kände en liten stund att man levde i en normal familj där inte ens mamman spottar i glaset   eller rynkar på näsan, och vi hade en skön alkoholdiskussion under tiden vi åtnjöt vårt grillade plock. (Jag älskar grillade grönsaker!).


Men hur som haver, det var kul att kika in på bolaget. Tror det var 1999 sist. Jag vet inte när eller var jag fick min aversion mot alkohol eller alkoholförtäring för egen del. Till och med sambon kapitulerade och slutade med sin gamla vana, inget kul att dela på en flaska vin ensam till maten kan jag tro... och så är det. Vi har blivit gamla, gaggiga och tråkiga i det här avseendet. Helgerna går för fort ändå, och skall man lägga en halvdag var och varannan lördag eller söndag på att underhålla skallebank eller annat så går de ännu fortare, och sedan behövs arbetsveckan för att ta igen sig igen. Så nä, det gick bort. Men faktum är att jag ofta känner mig torr och tråkig som liksom inte har kvar dessa traditionsenliga helger längre, som inte laddar inför helgen, som inte kastar mig i umgänge som innefattar "fest" och så vidare. Inte för att jag lider utav det, för det är klart, då hade jag ju gjort annorlunda. Men jag inser att ungarna tappar lite av det där med vuxnas förväntningar på helg och social samvaro etc. Och DET är nog baksidan med att INTE nyttja alkohol. Det tror jag de märker ärligt talat.


Idag funderade vi länge och väl på traditionellt firande på AIK-vallen innan det är dags att inmundiga de traditionella sillbitarna med röda gubbar till. Men det lutar just nu åt att det blir Fun City med Camilla och familj, dvs hon som driver det RIKTIGA Bortbytingen numera. Hon är nämligen ungefär lika hopplös som jag. Det är ungar som kliver på varandra överallt i alla de åldrar och detta är deras dag, liksom de flesta andra högtider. Men särskilt "traditionsbundna" är vi nog inte, någon utav oss. Så på med badpaltorna kids, så drar vi!

Av Gitte - 24 juni 2010 15:01

När jag var inne på bloggplatsen tidigare idag, och fick se en reklamheader, från bic. Med uppmaning att återge en pinsam historia.

Hm, kunde ju inte låta bli att associera till en händelse som ligger några år tillbaka i tiden, men då jag möter den skäggige mannen lite då och då på coop forum i falkenberg så får minnet ändå leva kvar innanför skambalken. Och jodå, han ler lika glatt varje gång vi möts och numera hälsar vi som om vi känner varandra.

Förstår inte varför jag skriver ned sådant. Det blir ju för fasen nästan verkligt igen när man går igenom det i skallen. Du kan läsa det här.

Av Gitte - 24 juni 2010 12:55

  

För första gången i år kan jag ta med mig den planerade "hängmatteboken" och sätta mig en stund i den värmande solen. Underbart. Fast jag har ingen hängmatta i år, men det får la bli väl te nästa år... partylampan står högt på himlen och det ger humöret en uppåtkick trots pms och allt.


Det finns så jädrans roliga stolar.

           


Enda smolket i bägarn är Bella.

   

När den här bilden togs var hon skendräktig och apan var hennes "skyddsling". Den tog vi förstås snart ifrån henne, när vi förstod hur det låg till och fick goda råd att förkorta pinan. (har ju inte haft en tik sedan åttiotalet, blev superöverraskad över humörsvängningen, men insåg sedan att det är ungefär så mina nära nog uppfattar mig...ÄVEN om jag inte springer och börjar vakta folks kramdjur, jackor och svettiga strumpor precis.) 


Men sedan vi tog bort Hero, har hon återfått många olater som vi var förvarnade för.

Att inte släppa henne ensam hemma -Tack Bella. Den väggen var nytapetserad.

Att inte släppa henne lös ute - Tack Bella, jag älskar att gå upp klockan fem på morgonen medan sambon tar bilen och letar efter dig...

Att inte lämna henne ensam ute uppbunden -Tack Bella. Grannarna älskar nog ditt skall. Men sorry, där får du stå när du inte kan släppas lös utan riskt att du sticker. Jag tänker INTE leva med stängd ytterdörr hela sommaren....

 

Solen kallar, Bella skallar, så morsning och good day till er alla!

 


Av Gitte - 23 juni 2010 14:44

Har skickat en liten hälsning medett traderaerbjudande nu under midsommarhelgen.

Får du inte mitt nyhetsmail så sätt upp dig här, så får även du ta del av det.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Av Gitte - 23 juni 2010 06:09

   Köpte mig en "burk" för ett tag sedan. Eller burk och burk, kanske är det en kruka, trots att den har lite märkligt mått, den är lite för hög för att kännas som en blomkruka. Men det lutar åt att det är det den får tjänstgöra som hos mig. Har redan pennburkar så det räcker och blir över för att uttrycka det millt.... alla burkar som inte funkar till något annat som jag faller för eller inte kan göra mig av med, blir pennburkar. Som ständigt står tomma för pennorna ligger överallt utom där de skall...

Men se dekoren:

        

Undertill finns en krumelur. Men inte är väl det en signatur av något slag utan mest en ... dutt?

  

Ugglan går tack och lov att vända mot fönstret, så jag slipper se den. Eller dess blick. Jag har något personligt mot uggleblickar skulle jag tro...

Av Gitte - 22 juni 2010 10:32

Gick upp i morse. Då en ledsen lilleman inte kunde sova utan Hero vid sin fotända fick han sova hos mamma och pappa inatt. Det var trångt, kan jag säga. Han börjar bli stor och när han ligger åt fel håll, tar upp hela min fotända och ger mig ett trekvartshörn så känns det i hela kroppen. Och inte vågar man röra sig heller. Och trångt och varmt. När jag väl vecklat ut mina leder gick jag ut i hallen. Som jag nog inte visat bild på efter tapetseringen då det blev klart under tiden jag har haft bild- och datorproblem.

Den här tapeten blev det. Bättre bild kommer så småningom.

  

Och nej, vi har inte gett oss på furudörrarna, trots att rästen i hallen är mörkbrunt, tror att det hade varit snyggare med brunt eller varför inte vitt men samtidigt vänder jag mig lite emot att allt åttiotalsfuru helt ratas och målas över och hamnar i ett "världens fulaste hem-program". Vi är snart där, där det står som nummer ett på vår önskelista men då har vi shabbat till allt så inget finns kvar... nåja, det var inte det jag skulle gå in på nu.


Jag mitt nöt, förväntade mig ett kedjerassel (då han alltid har sitt halsband på) och fyra snabba lätta tassar, när jag öppnade sovrumsdörren.

Jag saknade det ljudet och tystnaden skar i mina öron.

Bella sover, hon kommer väl inte för att någon råkar gå upp och låta lite.


Han borde varit snett bakom mig ända fram till kaffebryggaren. Återigen var tystnaden påtagligt märkbar och högljudd. Det var bara mina egna steg jag hörde. De som vanligtvis dränks av en otålig hund som vill göra morgontoalett. Att jag sätter på kaffet är signalen på att dörren snart skall öppnas.


Ingen trängde vid dörren. Ingen buffade otåligt för att komma ut. Ingen lyssnade när jag säger "stanna här" dvs, efter att jag satt mig på trappen. Den som inte skall gå ur synhåll. Synhållet innehöll ett ingenting som inte rörde sig. Ingen följde med in. Ingen väntade på att jag skulle klä på mig, fylla på matskålen, eller ta tag i kopplet för att kanske ta en sväng, eller för att hänga med för att hämta tidningen.


Bella har fortfarande inte vaknat till liv när jag kommer in, eller så skiter hon i vilket, kanske var hon ute vid fem med sambon och trynar gott. Eller är inte nödig. Eller så ligger hon och biter i ett täcke. Just nu är vi glada för att ha henne. Hon gjorde allt för att trösta oss igår. Speciellt sambon. Som är den som tar det absolut hårdast. Och sonen. Jag är nog väldigt logisk samtidigt som jag förstås sörjer. Håller det liiite ifrån mig, i den mån jag kan.  


Idag skall vi damsuga upp rästerna efter Heros hundhår. Jag kommer aldrig mer gnälla för att han fäller trots att han inte borde fälla och för att de förstör rasen med att blanda in massa malinois-gener. Som blir snipig, nervös och börjar fälla och inte får massa krull och lockar på öronen och i ansiktet och att... Det här är min vanliga ramsa för att han sprider massa ludd omkring sig. Figge fällde minsann bara underull. Men Hero, minsann, till och med tappar sina få ynka fjuttiga sträva lockiga pälsdelar. Och aldrig blev han fullpälsad som min gamla hund. Inga tofsar på öronen eller lockar i ansiktet...

Sånt där som irriterade mig i vanliga fall men som jag kommer att sörja med saknad framöver. Hero var inte Figge. Men Hero var trots allt Hero. Och jag kommer sakna honom som han var.


När damsugarn har gått sin sväng så är han borta. För gott. Kanske hittar vi ett kvarvarande pälsstrå framöver. Här och där i någon låda vi inte tömt eller ett plagg där det sitter kvar. Men för varje strå som städas upp försvinner han lite till och lite till och lite till ur hemmet. Men kvar kommer han att bo i minnet och hjärtat. Lillebror kommer att bevara hans halsband och hålla det högt. Liksom Benny gjorde med Figges.


"Nu har vi ingen hund" sa vi igår. Fast att vi har Bella. Men sorry. Hon är en clown, en pajas, en lurifax, en Jack russel Terrier. Dvs, ingen hund...

"Aldrig mer lakke" har jag sagt tidigare. Inte efter Hero.

Sen insåg jag igår att det här skulle bli första natten sedan våren 1992, då jag hade sett en annons i tidningen "bortskänkes Belgisk Vallhund, 500:-". Jag hade ringt på den direkt. Men tyvärr, han var borttingad redan och skulle ut på prov, de hade bestämt sig osett.

"Känner du till Belgiska vallhundar" frågade hon. Nej, det gjorde jag inte. Visste bara hur en tervueren såg ut. Och det här var den sträva varianten, sa hon. 

Att vi skulle ha hund hade vi redan bestämt, så därför ringde jag ju av ren nyfikenhet när jag såg annonsen.

Men det var ju synd att den var borta och ute på prov och att vi inte kunde åka titta, jönköpings län var ju inte så långt bort. "Men ta gärna mitt nummer om något händer på vägen" sa jag.

Redan efter ett par dagar ringde hon.

"Han funkade inte på det andra stället, vill ni komma och titta på honom?". Vi kastade oss i bilen. Den dåvarande sambon och de två små barnen, alla åkte med.


När vi kom fram fick vi se en hund på håll i en hundgård. Det var det fulaste jag hade sett. Jag lovar! Han var så ful att han var söt. Och jag bokstavligt talat gapskrattade högt av hans uppsyn. Han svarade direkt på mina signaler, blev studsig och glad och positiv och hoppig och ville ut och hälsa och när hundgårdsdörren öppnades, överföll han mig med pussar och hälsningar och yl och gnäll och hopp och studs, och jag skrattade ännu mer och tyckte att han var bedårande ful och insåg där och då att jag var kär, desto mer jag stissade igång, blev han bara vildare och gladare och skall högt, tog en vända kring barnen och deras far och tog sig en provslick av oss alla, och han godtog villigt att ungarna la armarna om hans hals när han hoppade upp på dem och skulle hälsa, och det var som om vi alla kännt varandra i hundra år och återsågs efter lång tids separation.


   

Jag kände mig säker redan då. HAN SKALL MED HEM.

"Men vad konstigt han uppför sig, sa ägaren. Sådär brukar han inte göra. Han är reserverad, och gillar inte främmat folk, sådär tillgänglig är han absolut inte i vanliga fall, vänta dig inte det". Strax följde han med i bilen. Jag hade lämnat en femhundring och han var därmed vår, och hos oss skulle han stanna. Så blev det.


Det var helt enkelt en ömsesidig kärlek från första ögonkastet och sen var jag fast för den här underbara rasen som ger hela sin själ för sin ägare. Och det är inte vilken själ som helst, utan det är en BELGAR-själ. Det går inte av för hackor.


Och ändå har jag upprepat för mitt inre gång på gång.

"Aldrig mer lakke. Aldrig mer lakke".

Igår kände jag absolut att det var dumt tänkt.

"Vi skall inte ha någon mer hund" sa vi först igår.

Vi började tala om de tre vi har fått ta bort tillsammans. Jag hade ju en och han hade en och sen skaffade vi en gemensamt. Vår lilla Hero. Som iofs mest var sambons. Men som var vår allas.

"Vi skall inte ha någon mer hund" kändes plötstligt så hårt.

"Vi skall inte ha någon mer hund på ett tag" blev det sen.

Även det kändes så fel.

Och vi enades till sist om att;

"Vi skall inte ha någon mer hund just nu".

Det kändes mer lagom.

Och jag uttalade strax:

"skall jag ha hund igen så skall jag ha något liknande".


hm, det kanske går att hitta bevarade gamla linjer utan dessa tunna nerviga instabila inslagen i aveln.

Annars finns det trots allt en holländsk sträv variant. Den har jag aldrig undersökt.

Men att det blir en schäfervariant, vare sig den blir tysk, belgisk eller holländsk, det kan jag nog ge mig attans på.

OM vi skaffar hund igen.

Fast nästa gång är det JAG som väljer individ.

Av Gitte - 21 juni 2010 19:06

Regnbågsbron

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.


När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.


Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.


Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.


Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.


Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.


Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...



Författare okänd...

 

  

 

    

 

Ut på ängen och lek med Figge och Sulla nu. Hopp och lek. Inga fler kommandon kommer nu.

Du fattas oss.

Vila i frid.

    



  

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19 20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards