Alla inlägg under november 2009

Av Gitte - 30 november 2009 15:25

Kan la fasen inte sitta här och sura när livet pågår för fullt där ute, eller hur? Det är nu jag skall släppa datorn en stund, tänka kreativt och göra något av mitt liv, eller åtminstone förlänga läpparna en smula. Det behöver jag lite hjälp för att åstadkomma och den hjälpen får jag absolut av underbara SOLTEATERN i falkenberg, som jag hade det underbara nöjet att husera bredvid när jag själv jobbade på paraplyteatern en gång i tiden, för många liv sedan.

Många herrans år har gått sedan dess, men pojkarna på filmen här har gett mig så mycket värme och så många goda skratt med sin underbar finurliga humor och livsglädje att jag kommer att minnas det för evigt. Heja Solteatern, ni är VÄRLDSBÄST!!


Av Gitte - 30 november 2009 10:25


Måndagen började pecis som en måndag skall. Kaotisk och dåligt. För sent förstås. Och ovilliga barn som inte ville upp alls. Och sen var det dags att hitta gympakläder, vilket heller inte riktigt flöt, men det var bara förrätten till att börja leta efter 2 likadana strumpor till lillebror. Som helt fick förkastas och istället övergå till att hitta TVÅ strumpor, skitf*n hur de ser ut i hans storlek, och när det inte heller gick fick jag ägna mig åt två strumpor TILLRÄCKLIGT små för att han skulle kunna ha dem. Först då lyckades det omöjliga uppdraget. Strumpor är nämligen ett kapitel för sig i det här huset, trots att jag inte gjort annat än köpt nya de senaste månaderna, tycker jag.


Strumpkaoset i vårt hus tog ordentlig fart för ett par år sedan. Min kära dotter fick nämligen för sig att aktivt leta efter två OLIKA par varje dag. Skitsamma att jag envist parerade ihop dem efter tvätt, två och två, för varje par bröts upp och det togs en strumpa vardera för att helt säkert få på sig ett så olikt par som möjligt. I förstår innebörden i strumpkorgen?


Vuxenstrumpor hade jag kapitulerat för tidigare ändå... dvs när bägge numera vuxna söner och knappt numera hemmatittande söner fick fotstorlekar som överskred gränsen för maxmåttet för en rumpa ungefär, (dvs, inte min, den matchar nog två sådana mått) så slutade jag att parera strumpor, inte minst för att varje par i stort sett äger ETT ex med ett stort hål och därför får kasseras. De kan väl ha varit ungefär tio-tolv på den tiden när de matchade sambons 43:or, ytterligare något år senare matchade de faderns 44:or (vilka de envisades med att dra hem efter pappahelgerna) och ytterligare något år senare överskred de 45 och sen uppgick åtminstone  äldsta sonen till 46/47 lagom till han gick ut nian.


Då införde jag, -eftersom jag är familjens strumpdiktator och i ämnet äger all makt-, att sambon enbart fick vita strumpor, äldsta enbart svarta och nästa son enbart gråa, alla införskaffade i det nuvarande kultvaruhuset GEKÅS. Strumpornas mecka!

Det systemet fungerade ganska okej tills de övergav moderns arma boning. Sen gav vi fanken i att dela upp färger, då vuxna enbart fick svarta strumpor och resterande barn fick olika färgglada dylika tingester.

Det var inte på den tiden, så svårt att sortera ut dotterns och nästyngsta sonens trots att han snart växte ur hennes storlekar liksom. På den tiden hade han nämligen inte så samma dragning åt gladrandiga tåstrumpor eller strumpor med texten "hallo Kitty", som hon hade ett tag. Men det skulle komma att ändra sig med den nya nycken "vägra två likadana strumpor" och sen spred det sig till alla hemmahörande barn att INGEN ville ha två likadana på fötterna någonsin.


Jag slutade därvid helt att parera strumpor vid vikning och vi fick sedermera en strumpkorg som heter duga, alla svarta är vuxenstrumpor alla andra är lovligt villebråd; det finns bara EN garanti, och det är att inte två likadana strumpor existerar.

Lite tröttsamt är det dock när dottern envisas med att trycka ner sina 41-or i lillebrors 35:or trots att det kan finnas ett övermått av vuxensvarta strumpor i korgen, det är bara att vraka och välja, alla är likadana, i samma färg, samma storlek och hittar man en med hål, så släng. Hur svår är den instruktionen? Jag kan lova, den är övermäktig. Åtminstone det där med "släng!", eftersom jag inte tillräcklig tydligt har instruerat dem till att "släng!" inte innebär "släng ner i strumkorgen!" utan "släng i soporna, den har gjort sitt!", och därmed har lämnat ett tolkningsutrymme av budskap. Det är dumt! Jag är fembarnsmamma! Jag borde veta bättre än så!!.


Därmed är vår strumpkorg numera proppfull av söndriga strumpor. Och just idag var inte en endaste av dem lillemans. Så där stod han utan strumpor länge och väl; och jag slet mitt hår tills jag hittade som sagt, två olika, åtminstone tillräckligt små stora strumpor som han kunde ha.


Nästa unge som snor en endaste strumpa till av honom får 8 års utegångsförbud, bara så att ni vet!! Och nästa unge som lägger hans strumpor i hans leksakslådor, under hans säng, i fåtöljen, under hans madrass, i hans bokhylla, i hans byxfickor etc, etc, etc så de inte går att återfinna när det är tvättdags får OCKSÅ 8 års utegångsförbud, för någon utav det måste det vara för det är inte JAG och det är INTE HAN HELLER!

Det har han nämligen bedyrat med oskyldigt uppspärrade ögon och den mamma som kan motstå den blicken och tro något ont om en sådan ängel som minsann har glorian på plats, hon finns inte. Altså måste det vara någon av hans ONDA äldre syskon som har ställt till det så de inte går att återfinna. 


Nu börjar jag emellertid att inse, att den åratalsvarande leken med olika strumpor inte är helt rolig längre, och jag vill INTE veta vad hans lärare tycker eller tänker om oss, fasen; han är ju bara ett BARN, som STÄNDIGT går med olika strumpor. Tror jag skall slänga vartenda jäkla strumpa som finns i hela hushållet och numera övergå till SVARTA TUBSOCKAR, ONE SIZE för hela familjen och se till att det inte EXISTERAR något som helst annat alternativ. DET borde lära er ungar att veta hut och att ta på sig LIKADANA LOVLIGA strumpor varje dag.


Tja, sådär satt jag och upplevde hela världens strumpsorger vila på mina axlar, och jag utlyste allmän lidandedag idag för folket på facebook.  Jag utlovade till och med en fet smäll till första bästa som vågade sig på att tilltala mig. Sen fick jag länken till Wayne Nilsson. Jag är säkert den sista i sverige som inte läser hans blogg?? I vilket fall som helst så slutade det med att jag maniskt satt och tokskrattade åt hans inlägg. Så tack så jävla mycket då, då; Wayne, du har just sabbat min dåliga måndag. Vad skall jag nu ägna mig åt för lyx att irritera mig över??

Av Gitte - 29 november 2009 20:01

  

På enkelt vis, med ett par stora konsoller? Och lämna lite glipa över elementet så det blir luftgenomströmning? Finns det inte en bänkskiva ute i ena uthuset? Tror inte du att det hade varit praktiskt om den blir så hög så att en av de svarta barpallarna kan stå under? Man kanske skulle kunna sätta ett draperi och gömma undan lite bakom och så kan man pyssla där istället för att dra upp allting alltid som bara dammar och skräpar och få sitta i fred utan att behöva plocka undan direkt alltid?


Tja, oj, vad praktiskt det är att ställa lite frågor, så att sambon kan få superbra ideer för nu vibrerar det av sticksåg och borrmaskiner på nedervåningen. Vad jag gillar alla hans braiga ideer? ;)


Av Gitte - 29 november 2009 19:49

Jag och lilleman åkte på hastig julpromenad idag i falkenbergs not so inspirerande City. Förr om åren var skyltsöndagen en upplevelse men vad har hänt egentligen? So very not I am gonna go there next year om det skall hålla den här nivån som det höll den här dagen... Ne, det var ett nerköp, tack och lov var det inte huvudskälet till att vi äntrade centrum eller stadens gränser. Fontänhuset invigde sina nya lokaler med öppet hus. Nu missade jag själva invigningsceremonin där Falkenbergs egen "KUNG" (imitatör) klippte bandet och jag blev rejält trackasserad för denna miss när jag väl kom, men en mycket exclusiv rundvandring fick jag i varje fall.

Måste visa klockarna de har ovanför receptionen direkt när man kommer in. Visst ger det lite perspektiv på tid?

  

En sådan klockrad hade jag behövt och så fort någon hade talat om för mig att jag var sen så hade jag kunnat påtala att ne, det är jag inte alls, tvärtom, mätt i New York-tid är jag TIDIG! Så det så!


Den här skylten gladde mig oerhört oerhört oerhört mycket att få återse även i den nya lokalen. Jag minns när den kom till!

  

Det där är en av de allra allra första gångerna vi skulle försöka ställa upp fontänhusets betydelse, dvs, den helt nystartade verksamheten som ingen -så gott som- kände till. Det är en medlem som har gjort den, och jag undrar om inte hon hittade förlagan till den i ett annat hus eller har plockat den från en fontänhusskrift men den säger väldigt väldigt mycket om skillnaden ett klubbhus kan utgöra för en persons tillvaro; men ochså väldigt mycket om det personliga individuella ansvaret man har själv. Det är lite ett fontänhus i ett nötskal. Ramarna finns där, det sociala samspelet pågår där men du måste själv vilja ta för dig och skapa dina egna möjligheter tillsammans i klubbhuset med alla som finns under samma tak.

Me love it!

Och minnet av det, jag ser fortfarande hennes granskande blick och den iver hon la i den här skylten och att få se den igen väckte oerhört fina minnen hos mig! Åh, vad nya vi var då, ingen hade en aning om hur den här verksamheten skulle forma sig. Och nu är ni i de nya fantastiska lokalerna i det gamla sjukhemmet -ringen är märkligt nog sluten tror jag minsann?- och har all den plats ni behöver!


Grattis mina vänner! Jag gläds med er!! Det här gör ni super-super-superbra, och vilket KÖK!! Jisses vad ni har kämpat för att tänka ut och få det precis som ni vill och behöver med den utrustning som måste till! Fast diskmaskinen behöver ni inte egentligen om ni tänker efter, för den kan ni ställa här hos mig tycker jag! =)! Även om den är lite stor förstås... vi kan nog knö in den tror jag! *skojjar med er*



Av Gitte - 29 november 2009 10:41

Möt en av mina skamfläckar:

  

Den är fullkomligt vidrig! Och jag stod åter med honom i handen igår, skall han åka på eldningen den här gången då? Men nej, jag kan inte, han har inte satt livet till för att jag skall elda upp honom. Men varje gång jag tittar på honom så står jag och undrar hur han fick sätta livet till och hur i helvete sådant har kunnat vara attraktivt att köpa som turist. ÖVERHUVUDTAGET!! Nu vet jag att just den här sköldpaddan var en gåva till en sjöman på 40-50-talet, att den är gammal och att den förmodligen är fullproppad med arsenik och förmodligen väldigt giftig, och att gåvan var välment som en minnesgåva. Det tröstar mig att min bekant inte själv har köpt den utan den åkte med i en låda som lämnades till mig ifall det fanns något av det jag ville ha. Även för honom var den burlesk i nivån långt överstigen det smakliga och nu gjorde han sig av med den en gång för alla för att slippa stå och behöva välja om den skulle slängas eller ej. Min dotter avskyr den som pesten och jag med henne, ändå får den stå där tills jag en vacker dag kommer på vad tusan jag skall göra med den. Den dagen kommer nog aldrig så jag kanske lika gärna kan elda upp den en gång för alla? Jag njuter således inte alls av åsynen på den, tvärtom. Mitt herpetologiskt klappande hjärta svämmar över av alla dåliga exempel det finns på sköldpaddshushållning även som husdjur. Jag har själv suttit och tvångsmatat en anorektisk chinemys revesi i enlighet med de råd jag fick av sveriges absolut kunnigaste sköldpaddsfolk, som Herpetologiska föreningen i Göteborg kunde rekommendera. Det visade sig vara en liten amfibielevande sköldpadda som hade trivts bäst i ett risfält, men efter att han hade levt som "landsköldpadda" i ett års tid; så vägde han 30 gram när han kom, och borde nog minst ha vägt en 100-150 gram, således var det endast skalet som gav vikt. Men så länge kan man altså svälta en sköldpadda innan den dör, även om det är en liten... Han kunde nämligen inte äta på land utan naturlig födoväg för honom var i vatten... gräsligt, eller hur?


Just då var det toppmodernt att låta barn ha "Turtles" som husdjur och många skrämmande exempel såg dagens ljus. Måtte det husdjursmodet inte komma tillbaka... Skaffa inte sköldpaddor som barnhusdjur är ni snälla, det är egentligen varken snällt mot barnet eller mot sköldpaddan eftersom de har rätt så specifika krav på sin omgivning och föda etc. Om ni inte själva är intresserade förstås, det är inte ett husdjur man ställer i ett hörn och så mår de bra där...Inte ens vattensköldpaddor som väldigt lätt får algproblem, sommar som vinter, och behöver väldigt bra rensningsaggregat och ständiga byten av vatten. Skall du köpa sköldpadda, så ta kontakt med föreningen och få de bästa råd som finns att få, eller avstå....


Men nu var det uppstoppat jag skulle prata om. Jag har ett par skamfläckar till. Häromdagen stod jag med en gräslig krokodilhandväska i handen, har varit på väg att göra mig av med den massor av gånger med. Den är från 40-50-talet den med. Och en gång när jag ropade in en resväska på auktion så gick den inte öppna. När vi öppnade den så innehöll den delar från räv. Måste ha tillhört en konservator, och rävarna skulle nog bli en boa eller tre. Med hela huvuddelen kvar. Gräsligt, gräsligt. Resväska med innehåll åkte långt ner i en garderob, men jag minns inte om vi faktiskt slängde den i flytten. En resväska innehållande rävlikdelar, om än bara skinnet, går inte omvandla till något annat efteråt, inte ens om den inte luktar -för det gjorde den inte- bara vetskapen om vad den har innehållt räcker för att jag inte skall vilja göra av mig med den vidare. *ryyys*. Och en annan låda innehöll något mink-djur, också den tveklöst av hög ålder.


Jag är INTE motståndare till att använda skinn och läder eller päls, så länge det handlar om djur som faktiskt tillvaratas i sin helhet, som inte avlivas för att bli skönhetsattiraljer eller uppstoppade tingester för att roa folket. Eftersom jag har mina rötter i norr så trodde jag länge att all slakt gick till som man gör med renar, dvs, man tar baske mig tillvara på ALLT på djuret. Renköttet blir föda, in på minsta bit, nästan, huden blir läder, skinnet blir fällar, eller används för dräktsömnad, och av benbitarna skapas duodji och vackra nyttotingestar, tja utöver det sedvanliga turisttjaffset då förstås.


Egentligen är det inte att varorna blir turistgrunkor jag är mest irriterad på, utan att vi turister är så urbota korkade och idiotiska att vi faktiskt köper skiten som inte framställs för annat än att tillgodose turister. Det går faktiskt att hitta ÄKTA bra, genuina, varor som är framställda för befolkningen själva, eller varför inte bara låta livet fortgå där vi besöker utan att vi tvunget skall ta med oss något annat hem än de möten och upplevelser vi upplever medan vi är där? Varför måste vi känna att vi måste "visa upp" att vi har besökt ett ställe för att verkligen känna att vi har besökt det i efterhand? När vi väl kommer hem så vill vi ju inte ha grunkan framme ändå utan den står där och har kostat ibland väldigt mycket mer än de pengar vi gav och det är på stor bekostnad av något helt annat än vi själva förstår!


Dvs, jag anklagar inte turistnäringen eller marknaden för att dylika fruktansvärda varor finns, eller för att det tillverkas turistjaffs eller annat. Jag idiotförklarar oss konsumenter som är bidragande orsak till att sådan handel ens existerar, dvs, vi "vanliga hyggliga" som sitter i våra stugor och beklagar oss för att sådant förekommer när det uppvisas i media, men fram till dess har vi själva medverkat till att det överhuvudtaget finns en efterfrågan. Varför kan vi aldrig tänka efter FÖRE?


Gahh, jag har definitivt PMS!

Av Gitte - 29 november 2009 00:58

Idag har jag städat. Eller tja, jag skulle kanske kalla det för stökat. För stökar är nog det jag gör mest när jag städar, jag kan driva den tålmodigaste till vansinne, men bara lugn jag har järnkoll bara jag får göra det på mitt sätt. Nämligen det här:

  

Såhär ser det nämligen lätt ut när jag sätter igång. Jag ger inte något rätt plats med en gång utan allt samlas på någon sorts ansamlingsplats i väntan på att alla underlag är rena.

Jag avskyr att "vardagsstäda" ni vet, det där snabba som man gör för att man måste, ett par timmar får det ta och sen är det bra. Har superdålig koll på att göra det ärligt talat, och jag ser inte ens att det är stökigt, -för alla prylar förstås. Som står utspridda på tomma platser överallt där de ser ut att kunna få stå i fred. Men när jag väl sätter den sidan till så ställs allt i samma kaos som ni ser på bordet. Snabbt skall det gå. Ja, faktum är att inte ens bordet står där det skall på bilden.

  


Allt måste rensas undan, elementen tvättas och inte en smula får missas.

  

Först när det ser ut såhär kan det börjas liksom....

  

och innan vi nådde hit så ändrades lådor, alla sängkläder fick nytt viste, allt emballage ett nytt och en fullständig hyllrockad har genomgåtts. Nu har vi adventsstjärnor i alla gemensamma utrymmen, imorgon på förmiddagen står nedervåningen på tur och sen när barnen kommer hem så hoppas vi på en omgång i deras rum också så det är klart, hela huset blev inte klart idag. Men vi är på god väg och det känns bara bra. Nu kan midvintersolståndet inträffa, vi går mot ljusare tider snart igen och det är onekligen något som är värt att fira. Adventsstjärnorna skall ju ner igen förr än vi anar så vi får njuta av dem så länge tiden är här, eller hur?


Imorgon testar jag marcipanreceptet från icas häfte som jag har visat er här, mandlar står skollade och klara på tork för att malas. Spännande måste jag säga!

Av Gitte - 28 november 2009 10:22

För mig går ju tillvaron lite upp och ner. Kanske inte så lite heller. Dagar med järnflow byts av mot dagar där allt står stilla och de där stillasstående dagarna är jag redo att gräva ner mig helt. Allt jag gör suger och är värdelöst och jag klarar ingenting. Med hjälp av bloggen och inte minst efter att ha läst Persils alla inlägg om PMS (Stort tack till dig Persil för det!!) så har jag ju insett att jag störtlider av den här åkomsten, och att det bidrar mycket till att förpesta min tillvaro mellan varven.Tidigare har jag inte alls förstått, fast att jag vet att jag hade åkomman under puberteten och fram till första barnet vid 21 års ålder.

Men sen kom ju alla ungar ett i ett, och jag trodde att jag var "botad" då jag nog aldrig hann att reflektera mellan varje barn eller hade smått i huset under många år. Det är 1 år och 3 månader till nästa. Sen var det dock ett hopp på 4 år men jag tyckte fortfarande då att jag hade smått i huset. Sen tog det 2 år. Och sen tog det ungefär 6 år till nästa, men jag var gravid en gång emellan, ungefär 1,5 år innan han var född så jag hann väl aldrig riktigt ställa in mig rätt i hormonbalanser eller att reflektera, inte minst för att den tiden innan han var ett faktum koncentrerades på att bli gravid och att få behålla det den här gången och att bearbeta tidigare sorg (jag var långt gången i min graviditet då). Men nu när lilleman går på sitt åttonde år känner jag ju att jag landar i min vanliga cykel och inte är jag upptagen med smått eller kommande smått heller i huset och inte skall det bli fler ungar här heller *grr, inte mitt fel det då, jag får skylla på sambon som tycker att vi är för gamla hade vi jobbat på hade jag hunnit med en till; saknar biologisk stoppklocka!*


Så nu tänker jag samla på bra dagar där jag känner mig stark och bra och sen skall jag försöka gå tillbaka till dem de dagar så allt är pest och pina och osäkert och tillvaron är som att gå på ett minfält. Det kommer nämligen snart sådana dagar igen, det vet jag ju, kan nästan ställa klockan efter det nu när jag vet om att det existerar och att det är något i mig som färgar tillvaron i en grådassig sörjig smet, där inget är bra och jag är uslast i världen.


I onsdags var det en sådan där härlig tapet-dag. Redan när jag gick upp låg det flera mail om tapeter och ett par varianter -faktiskt den gula och hildesian- fanns det ett par frågor på vardera.

När jag vaknade hade jag 7 rullar av den här:

Gulblommig tapet, 60-tal  

Men när jag gick och lade mig hade 2 av de 4 förfrågningar jag hade på den smällt till och således fick jag 2 beställningar på denna variant åt olika håll, så nu återstår endast en rulle utav dessa (eller ja, en av beställningarna ligger kvar än så länge hos mig i avvaktan på slutförande). Men den som skickades fick jag mail från på torsdagen, hade fått dem till sin utlämnare 14.30 och ett par timmar senare var en vägg klar, rästen skulle snart stå klart. Jag dör av nyfikenhet på att få höra mer om resultatet. Det är som jag tidigare nämnt nästan det roligaste av allt!


Även den här kom det flera intresseförfrågningar på under veckan men framförallt ett par nya på onsdagen, så jag avvaktar lite för att se vart det tar vägen. Så jättemånga rullar är det trots inte kvar utav den, men visst är den fin. Lite extra hjälp fick den kanske på Dos Familys bild från DoreDoris, ett fotokollage där till och med jag baxnar av att den blir så himla underbar i rätt miljö. Erkänn att den är superfin? Måste ju medge att om jag hade sett den här bilden från början, så hade jag inte valt turkosa lister utan röda, för den stod sig väldigt väldigt väl till rött!

hildesia klocka  

Egentligen är det en väldigt exklusiv designtapet som jag säljer för en spottstyver från tiden när det begav sig. Ibland kan jag själv tycka att jag är korkad som inte har värderat upp mina tapeter prismässigt, eftersom de nog skulle uppskattas mer om de var dyrare men det har blivit liksom lite av min grej. Sätta lägsta möjliga pris i förhållande till vad jag tror blir sålt just för att det skall komma till användning i större utsträckning och inte ligga kvar hos mig till ingen nytta. Det spelar ju inte någon roll om de ligger hos mig ett par decennier utan att komma upp för då har jag ju i alla fall inte nått dit jag ville. Att praktiskt omsätta det som redan är tillverkat och lika vackert än idag och fullt funktionellt. Jag tillhör absolut inte heller själv någon stark konsumentgrupp som kan välja och vraka utan att tänka på vad saker och ting kostar utan jag måste alltid hitta billigare alternativ för att överhuvudtaget själv överleva. Men det är på bekostnad av "exclusivititet" eftersom det ibland verkar finnas ett samband med lättöverkomligt och icke-eftersökt. Det är egentligen ganska trist. Men jag gläds oerhört mycket över att se bilder i efterhand, för jag måste ju säga att det blir lönen för mödan som ger mig mitt driv.

Jag såg potentialen när de låg där på vinden av magasinet, väl gömda i mörkret.

Jag bestämde mig för att de måste nå ut.

Jag slog fullständigt knut på mig för att få hem dem, det blev flera resor och inte var det lätt att få råd att varken köpa upp det eller hämta det och det blev många bortprioriteringar en längre tid, och ett tag såg det nästan hopplöst ut att kunna ro hem projektet. Men efter en massa jäklaranamma, "det måste gå och jag klarar det här och jag löser det såhär", så låg de där i kartongerna på väg hem, laddning efter laddning och nu står de här. Några tusen tapetrullar -som man inte vet om någon vill ha- kostar en vacker slant att både köpa och att ta hem, och har man inte möjligheten att ringa en budfirma "hörreduKalle, kan du ta en körning åt mig?" så kostar det en smula och man får betala i ryggsmärtor och tom plånbok.


Därför blir jag supersuperglad när någon:

Dels gör en beställning.

Och jag får se någon bild på resultatet.

De kvällarna kan jag gå och lägga mig med väldigt gott samvete. Javisst, det tog tid, men det var det värt. Och oj! Så vackert det blev... för faktum är, att hade jag inte bestämt mig för det tapetlagret är risken stor att det antingen åkt till de sälla jaktmarkerna eller legat kvar. För annonsen på dem såg jag flera månader och inte verkade de liksom gå åt, då det nog kanske var för stor mängd och för mycket pengar det handlade om, risken var överhängande att det skulle bli katastrof.

Men se, ett par år efteråt måste jag säga att det inte blev det. Titta på Dos Familys bild, så får ni se hur bra det blev! ÄVEN om det många gånger känns tungjobbat att nå ut till kund eller att jag har tapeter, så har jag ju under årens lopp sett ett par varianter såväl på bioduk som i tidningar och framåt våren/sommaren kommer verkligen ett klimax, då kommer jag fullständigt att gå upp i atomer när jag får se dem i en offentlig lokal som heter duga, i en intallation som skall vara i 4 år (om jag har förstått rätt) och som nog kommer att både ses och märkas på olika sätt. Sådant ger mig driv. Och energi! Min exhibitionistiska läggning får utlopp... jess, jag kan inte förneka att jag har en sådan. I brist på personliga kulturella utlevelser, lever jag gärna genom andra eller på annat sätt. Ingen annan än jag (och projektledarna förstås) kommer att veta var de kommer från, men JAG vet och det räcker!


Sånt skall jag försöka komma ihåg när jag får PMS så jag inte gräver ner mig helt. Men med tanke på dagens inlägg och känslostämning så undrar jag nästan om inte det är dags igen... jag känner mig nästan överflödigt sentimental och får verkligen övertyga mig själv om att jag gör något bra... gaaah. Vill inte och hinner inte ha pms-helv*tet NU! Har ju massor på agendan de närmaste veckorna.

Dunka mig lite i ryggen tack, om ni nu orkade läsa ända ner.... Långa inlägg här är nog ochså ett symtom...


Ps. Igår var det bomstopp igen. Inte ett endaste mail i inkorgen. Inte en endaste beställning eller förfrågan om variant och antal rullar. Det går verkligen verkligen verkligen upp och ner!

Av Gitte - 27 november 2009 19:41

Tja, Bystiga Bettan har fått slita idag, och jag med henne. Trodde att det skulle bli en "förmiddagsdejt" och att allt skulle gå i flygande fläng, men ack vad jag bedrog mig. Adventsstädandet har fått ge vika kan jag väl säga och det där med att hon skulle vara borta när sambon kommer hem -om sådär en halvtimma, tre kvart- har jag visst tänkt bort, har lite jobb kvar. Men de stora åkte till sin far och lilleman är på disco så jag har hemmet för mig själv. Lite skönt att kunna jobba undan, tills om en timma eller så är jag i varje fall klar.

Tömmer ur ett par kartonger kläder, nu måste jag bli av med lite av det som bara ligger. Det åker ut på tradera, hoppas nu att något utav det blir sålt.

Men roligt är det, måste jag säga. Jag älskar att leta små ledtrådar här och där.

Ex visas nedan. Ha en trevlig kväll i stugorna!

                

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards