Jag var en festprisse en gång i tiden. Rörde mig bland mycket människor som jag gillade att umgås med. I ett annat liv. En gång innan jag fick barn. Sen tappade jag liksom intresset för sociala fritids-sammanhang om det inte var intressefokuserat eller arbetsrelaterat; om man bortser från mitt första år som singel, eller enda år som singel. Ungefär tills min nuvarande sambo stod uttråkad på en nattklubben lutad mot ett staktet och inte hade gjort en fluga förnär. (Den 1o:e var det tio år sedan han kom förbi på en kopp kaffe och inte åkte hem igen, ungefär).

Honom attackerade jag också förrästen hedjlöst och ni ser hur det gick? Tio år senare vågar jag påstå att den attacken förändrade rätt mycket i mitt liv, så jag vidhåller att man skall börja tala med människor man inte känner. Har man inget att säga får man hitta på något eller göra något do´mt. (Det var väl det sista jag gjorde... *he-he HELT utan att tänka, en liten konst jag är världsmästare på, jag får ibland konstiga infall som jag skulle låtit bli om jag hade tänkt först...*fniss*).

Men jag vet inte vad det är med mig just nu, jag börjar liksom längta efter folk som rör sig och lever och andas, och inte står för arbetskontakter, och efter att göra saker med andra, och ha kul och skratta och liknande. Antingen har jag fått en skruv lös eller så börjar jag bli frisk? ;)

Men på tisdag blir det i varje fall Gogol för mig och köpenhamn! Ser verkligen fram emot denna dag, och jag kommer INTE stå still, trots att jag inte dricker en dropp när jag har barnen med. (Och det har jag alltid i stort sett). Men lucky me!

Missa inte att vara med i min julklappsutlottning HÄR.

Pågår morgondagen ut, så måndag är det för sent! =)!