Vet inte om någon minns inlägget om rustas färg? Eller mitt utandningsinlägg då de var väldigt snabba på att höra av sig? Jag blev påmind om dessa inlägg igår då jag fick ett mail från en familj som hade googlat på rustas färg efter att ha haft samma erfarenhet som jag har haft och de undrade om de fick hänvisa till mina inlägg. Självklart fick de det, fattas bara annat; inte minst sedan Rusta återigen bedyrar att de minsann aldrig fått några klagomål på sin färg. Vilket bevisligen är ren och skär lögn då de haft en mailkonversation med mig bland annat som jag givetvis skickade över till familjen. Ska fan säga att de aldrig fått klagomål till alla, liksom de gjorde till mig, så man får stå där och känna sig som ett fån mitt i alltihop som är ensam om att ha problem med en färg, vilket säkert beror på att man har gjort något fel istället för att färgen är undermålig. Mycket, mycket dåligt Rusta. Skall jag friska upp ert minne lite kanske hur ni förde dialog med mig?

i utandningsinlägget redogör jag för att ni vill ha in kvitto och ersättningskrav.

Det fick ni förstås, jag skickade foto på kvitto, tre 10-liters spannar, 4 rullar maskeringstejp och skrev som sagt att ni själva säkert hade en tariff för vad arbetstimmars värde betingar. Och jag räknade med ca 20-25 arbetstimmar för att göra om det, vilket säkert var satt i underkant, med tanke på att vi liksom inte är proffs. Dvs beräknad mertidsåtgång, inte vad jobbet hade tagit första gången vilket var betydligt mer än de tjugo timmar jag uppgav att jag ville kompenseras för. Det kändes absolut som en rättvis uppställning då jag hade räknat med att göra det EN gång, och att det skulle räcka, så det som var överskjutande jobb för mig var ANDRA gången jag skulle måla om det.

Dvs, en ganska enkel uppställning på Rustas svar på mitt inledande klagomål:

"Hej!
Tack för ditt mail.
Vänligen återkom med en kopia på ditt kvittot, bilder samt ersättningskrav."

Med vänliga hälsningar
XX
Rusta Kundtjänst

Eller hur?

Sen hände ingenting. Sen hände ytterligare ingenting. Sen hände det att jag skickade in ett mail "hallå, fick ni mitt mail?". Det fick jag svar på. Vi återkommer när vi har tittat på ärendet.

Ytterligare ett tag går.

Sen kommer ett gulligt svar:

"Hej Gitte!"

Tack för ditt mail.
 Den färg du valt är matt, glans 4. Matta färger har lägre tvättbarhet än
glansig färg. Om man vill ha riktigt matt färg får man göra avkall på
tvättbarheten. Detta innebär att färgen kan fälla vid avtorkning med fuktig
trasa även efter att färgen har torkat. Den ska dock inte färga av sig om
man vidrör med regnvåta kläder exempelvis.

 Rustas vanliga väggfärg har glans 7 som jag rekommenderar om du vill ha hög
tvättbarhet. Vi vill gärna som goodwill erbjuda dig nya burkar av 10301212
VÄGGFÄRG NYANS VIT 5L GLANS 7 (249:-) till samma värde du köpt den andra
färgen av, alltså totalt 1047:-.

Med vänlig hälsning
XX
Rusta Kundtjänst"

Jahaa? Ahaaa? Det var MITT fel således att färgen fällde. Det var bara för att jag valde en matt färg? Fast att jag hade ställt frågan om att färgen var hållbar och av god kvalitet och jag beskrev ändamålet?? Ehh. Där blev jag ärligt talat frustrerad.

Ny färg i "GOODWILL".

Eh, jag vet inte om jag vill kalla sådant goodwill ärligt talat. Och jag skriver tillbaka att färg är ointressant för min del. Då de hade länken till mitt första inlägg så står det också tydligt där att jag aldrig mer kommer att köpa eller använda färg från Rusta, så det kan inte ha varit en överraskning utan jag antar att det är ett fullständigt hån och ironi, och ett lustigt utspel av en alienerad arbetare i kundjtänst som saknar förmåga att känna empati med dess konsumenter och som inte tog till sig grundläggande information i snabbkursen i servicemind, eller företagets policy och förhållningssätt gentemot kunder som de förhoppningsvis fått ta del av på sin arbetsplats. Har ni INTE fått det så skall ni få grundregel nr 1 här: "Inge aldrig falskt förhoppning i kontakt med kunder, eftersom det riskerar att skapa misstillit och kan skada förtroendet för företaget på sikt". Den goodwill-gesten kunde ni ärligt talat stoppa upp någonstans dit lyset inte når vad mig anbelangar.

Som svar på mitt mail får jag då:

"Hej!"

Tack för mailet.
Vi kan erbjuda ett presentkort på 1 500 kr som kompensation. Vänligen
återkom till oss.

Med vänliga hälsningar
XX
Rusta Kundtjänst

Jag kan väl utan att underdriva konstatera att jag inte direkt föll dem om halsen av pur tacksamhet men skickade min adress. Jag orkade inte kivas om det, det räckte mer än gott och väl med att lägga energin på det som den ändå inte räckte till för, min jäddrans lokal som aldrig blir färdig utan som ständigt står där som ett trist monument över min bristande energiska förmåga och jag kan väl säga att blotta tanken på att börja om från början med valda delar tog andan ur mig. Igen. Det var liksom inte det jag behövde när den väl var färdigmålad. Egentligen är jag förbannad på mig själv för att jag vek mig där och inte såg hela situationen glasklart ärligt talat. Men tja, jag har gått vidare istället men blotta tanken på att någon annan orkar ta tag i det glädjer mig oerhört mycket!

Rusta skall veta att det hade varit väldigt enkelt att få stopp på situationen med mig och jag hade absolut tagit bort inlägget om jag hade kännt att jag hade fått ett VÄRDIGT bemötande, dvs, lika trevligt och värdigt som det första inlägget var, om ni hade fortsatt köra rak dialog och stått upp för vad ni själva hade initierat. Det hade varit lätt som en plätt. Ett erkännande att "tja, färgen håller inte för det här, du är felinformerad och givetvis skall vi rätta till så gott vi kan, och vi skall absolut se till att det framgår i texten på burken så ingen annan blir lurad".

Nu får inlägget istället ligga kvar googlingsbart, och med lite tur är det flera missnöjda färgköpare som kan få hjälp av mitt inlägg, eller rättare sagt min dåliga erfarenhet; varje gång ni har påstått att ni ALDRIG har fått klagomål på eran färg!
Shame on you!

NÄSTAN en hel månad framöver kommer det inte att bli svårt att få upp några ungar. Det är ju JULKALENDERDAGS!

Var precis och väckte dem för andra gången, då jag glömde att lägga till första gången att "julkalendern börjar snart" men se, när tanken väl slog mig så rusade lilleman upp ur sängen, snabbare än snabbast och har bänkat sig framför teven. Det börjar om någon minut!

Jippie!!

Kan la fasen inte sitta här och sura när livet pågår för fullt där ute, eller hur? Det är nu jag skall släppa datorn en stund, tänka kreativt och göra något av mitt liv, eller åtminstone förlänga läpparna en smula. Det behöver jag lite hjälp för att åstadkomma och den hjälpen får jag absolut av underbara SOLTEATERN i falkenberg, som jag hade det underbara nöjet att husera bredvid när jag själv jobbade på paraplyteatern en gång i tiden, för många liv sedan.

Många herrans år har gått sedan dess, men pojkarna på filmen här har gett mig så mycket värme och så många goda skratt med sin underbar finurliga humor och livsglädje att jag kommer att minnas det för evigt. Heja Solteatern, ni är VÄRLDSBÄST!!

Måndagen började pecis som en måndag skall. Kaotisk och dåligt. För sent förstås. Och ovilliga barn som inte ville upp alls. Och sen var det dags att hitta gympakläder, vilket heller inte riktigt flöt, men det var bara förrätten till att börja leta efter 2 likadana strumpor till lillebror. Som helt fick förkastas och istället övergå till att hitta TVÅ strumpor, skitf*n hur de ser ut i hans storlek, och när det inte heller gick fick jag ägna mig åt två strumpor TILLRÄCKLIGT små för att han skulle kunna ha dem. Först då lyckades det omöjliga uppdraget. Strumpor är nämligen ett kapitel för sig i det här huset, trots att jag inte gjort annat än köpt nya de senaste månaderna, tycker jag.

Strumpkaoset i vårt hus tog ordentlig fart för ett par år sedan. Min kära dotter fick nämligen för sig att aktivt leta efter två OLIKA par varje dag. Skitsamma att jag envist parerade ihop dem efter tvätt, två och två, för varje par bröts upp och det togs en strumpa vardera för att helt säkert få på sig ett så olikt par som möjligt. I förstår innebörden i strumpkorgen?

Vuxenstrumpor hade jag kapitulerat för tidigare ändå... dvs när bägge numera vuxna söner och knappt numera hemmatittande söner fick fotstorlekar som överskred gränsen för maxmåttet för en rumpa ungefär, (dvs, inte min, den matchar nog två sådana mått) så slutade jag att parera strumpor, inte minst för att varje par i stort sett äger ETT ex med ett stort hål och därför får kasseras. De kan väl ha varit ungefär tio-tolv på den tiden när de matchade sambons 43:or, ytterligare något år senare matchade de faderns 44:or (vilka de envisades med att dra hem efter pappahelgerna) och ytterligare något år senare överskred de 45 och sen uppgick åtminstone  äldsta sonen till 46/47 lagom till han gick ut nian.

Då införde jag, -eftersom jag är familjens strumpdiktator och i ämnet äger all makt-, att sambon enbart fick vita strumpor, äldsta enbart svarta och nästa son enbart gråa, alla införskaffade i det nuvarande kultvaruhuset GEKÅS. Strumpornas mecka!

Det systemet fungerade ganska okej tills de övergav moderns arma boning. Sen gav vi fanken i att dela upp färger, då vuxna enbart fick svarta strumpor och resterande barn fick olika färgglada dylika tingester.

Det var inte på den tiden, så svårt att sortera ut dotterns och nästyngsta sonens trots att han snart växte ur hennes storlekar liksom. På den tiden hade han nämligen inte så samma dragning åt gladrandiga tåstrumpor eller strumpor med texten "hallo Kitty", som hon hade ett tag. Men det skulle komma att ändra sig med den nya nycken "vägra två likadana strumpor" och sen spred det sig till alla hemmahörande barn att INGEN ville ha två likadana på fötterna någonsin.

Jag slutade därvid helt att parera strumpor vid vikning och vi fick sedermera en strumpkorg som heter duga, alla svarta är vuxenstrumpor alla andra är lovligt villebråd; det finns bara EN garanti, och det är att inte två likadana strumpor existerar.

Lite tröttsamt är det dock när dottern envisas med att trycka ner sina 41-or i lillebrors 35:or trots att det kan finnas ett övermått av vuxensvarta strumpor i korgen, det är bara att vraka och välja, alla är likadana, i samma färg, samma storlek och hittar man en med hål, så släng. Hur svår är den instruktionen? Jag kan lova, den är övermäktig. Åtminstone det där med "släng!", eftersom jag inte tillräcklig tydligt har instruerat dem till att "släng!" inte innebär "släng ner i strumkorgen!" utan "släng i soporna, den har gjort sitt!", och därmed har lämnat ett tolkningsutrymme av budskap. Det är dumt! Jag är fembarnsmamma! Jag borde veta bättre än så!!.

Därmed är vår strumpkorg numera proppfull av söndriga strumpor. Och just idag var inte en endaste av dem lillemans. Så där stod han utan strumpor länge och väl; och jag slet mitt hår tills jag hittade som sagt, två olika, åtminstone tillräckligt små stora strumpor som han kunde ha.

Nästa unge som snor en endaste strumpa till av honom får 8 års utegångsförbud, bara så att ni vet!! Och nästa unge som lägger hans strumpor i hans leksakslådor, under hans säng, i fåtöljen, under hans madrass, i hans bokhylla, i hans byxfickor etc, etc, etc så de inte går att återfinna när det är tvättdags får OCKSÅ 8 års utegångsförbud, för någon utav det måste det vara för det är inte JAG och det är INTE HAN HELLER!

Det har han nämligen bedyrat med oskyldigt uppspärrade ögon och den mamma som kan motstå den blicken och tro något ont om en sådan ängel som minsann har glorian på plats, hon finns inte. Altså måste det vara någon av hans ONDA äldre syskon som har ställt till det så de inte går att återfinna. 

Nu börjar jag emellertid att inse, att den åratalsvarande leken med olika strumpor inte är helt rolig längre, och jag vill INTE veta vad hans lärare tycker eller tänker om oss, fasen; han är ju bara ett BARN, som STÄNDIGT går med olika strumpor. Tror jag skall slänga vartenda jäkla strumpa som finns i hela hushållet och numera övergå till SVARTA TUBSOCKAR, ONE SIZE för hela familjen och se till att det inte EXISTERAR något som helst annat alternativ. DET borde lära er ungar att veta hut och att ta på sig LIKADANA LOVLIGA strumpor varje dag.

Tja, sådär satt jag och upplevde hela världens strumpsorger vila på mina axlar, och jag utlyste allmän lidandedag idag för folket på facebook.  Jag utlovade till och med en fet smäll till första bästa som vågade sig på att tilltala mig. Sen fick jag länken till Wayne Nilsson. Jag är säkert den sista i sverige som inte läser hans blogg?? I vilket fall som helst så slutade det med att jag maniskt satt och tokskrattade åt hans inlägg. Så tack så jävla mycket då, då; Wayne, du har just sabbat min dåliga måndag. Vad skall jag nu ägna mig åt för lyx att irritera mig över??

På enkelt vis, med ett par stora konsoller? Och lämna lite glipa över elementet så det blir luftgenomströmning? Finns det inte en bänkskiva ute i ena uthuset? Tror inte du att det hade varit praktiskt om den blir så hög så att en av de svarta barpallarna kan stå under? Man kanske skulle kunna sätta ett draperi och gömma undan lite bakom och så kan man pyssla där istället för att dra upp allting alltid som bara dammar och skräpar och få sitta i fred utan att behöva plocka undan direkt alltid?

Tja, oj, vad praktiskt det är att ställa lite frågor, så att sambon kan få superbra ideer för nu vibrerar det av sticksåg och borrmaskiner på nedervåningen. Vad jag gillar alla hans braiga ideer? ;)

Jag och lilleman åkte på hastig julpromenad idag i falkenbergs not so inspirerande City. Förr om åren var skyltsöndagen en upplevelse men vad har hänt egentligen? So very not I am gonna go there next year om det skall hålla den här nivån som det höll den här dagen... Ne, det var ett nerköp, tack och lov var det inte huvudskälet till att vi äntrade centrum eller stadens gränser. Fontänhuset invigde sina nya lokaler med öppet hus. Nu missade jag själva invigningsceremonin där Falkenbergs egen "KUNG" (imitatör) klippte bandet och jag blev rejält trackasserad för denna miss när jag väl kom, men en mycket exclusiv rundvandring fick jag i varje fall.

Måste visa klockarna de har ovanför receptionen direkt när man kommer in. Visst ger det lite perspektiv på tid?

En sådan klockrad hade jag behövt och så fort någon hade talat om för mig att jag var sen så hade jag kunnat påtala att ne, det är jag inte alls, tvärtom, mätt i New York-tid är jag TIDIG! Så det så!

Den här skylten gladde mig oerhört oerhört oerhört mycket att få återse även i den nya lokalen. Jag minns när den kom till!

Det där är en av de allra allra första gångerna vi skulle försöka ställa upp fontänhusets betydelse, dvs, den helt nystartade verksamheten som ingen -så gott som- kände till. Det är en medlem som har gjort den, och jag undrar om inte hon hittade förlagan till den i ett annat hus eller har plockat den från en fontänhusskrift men den säger väldigt väldigt mycket om skillnaden ett klubbhus kan utgöra för en persons tillvaro; men ochså väldigt mycket om det personliga individuella ansvaret man har själv. Det är lite ett fontänhus i ett nötskal. Ramarna finns där, det sociala samspelet pågår där men du måste själv vilja ta för dig och skapa dina egna möjligheter tillsammans i klubbhuset med alla som finns under samma tak.

Me love it!

Och minnet av det, jag ser fortfarande hennes granskande blick och den iver hon la i den här skylten och att få se den igen väckte oerhört fina minnen hos mig! Åh, vad nya vi var då, ingen hade en aning om hur den här verksamheten skulle forma sig. Och nu är ni i de nya fantastiska lokalerna i det gamla sjukhemmet -ringen är märkligt nog sluten tror jag minsann?- och har all den plats ni behöver!

Grattis mina vänner! Jag gläds med er!! Det här gör ni super-super-superbra, och vilket KÖK!! Jisses vad ni har kämpat för att tänka ut och få det precis som ni vill och behöver med den utrustning som måste till! Fast diskmaskinen behöver ni inte egentligen om ni tänker efter, för den kan ni ställa här hos mig tycker jag! =)! Även om den är lite stor förstås... vi kan nog knö in den tror jag! *skojjar med er*

Möt en av mina skamfläckar:

Den är fullkomligt vidrig! Och jag stod åter med honom i handen igår, skall han åka på eldningen den här gången då? Men nej, jag kan inte, han har inte satt livet till för att jag skall elda upp honom. Men varje gång jag tittar på honom så står jag och undrar hur han fick sätta livet till och hur i helvete sådant har kunnat vara attraktivt att köpa som turist. ÖVERHUVUDTAGET!! Nu vet jag att just den här sköldpaddan var en gåva till en sjöman på 40-50-talet, att den är gammal och att den förmodligen är fullproppad med arsenik och förmodligen väldigt giftig, och att gåvan var välment som en minnesgåva. Det tröstar mig att min bekant inte själv har köpt den utan den åkte med i en låda som lämnades till mig ifall det fanns något av det jag ville ha. Även för honom var den burlesk i nivån långt överstigen det smakliga och nu gjorde han sig av med den en gång för alla för att slippa stå och behöva välja om den skulle slängas eller ej. Min dotter avskyr den som pesten och jag med henne, ändå får den stå där tills jag en vacker dag kommer på vad tusan jag skall göra med den. Den dagen kommer nog aldrig så jag kanske lika gärna kan elda upp den en gång för alla? Jag njuter således inte alls av åsynen på den, tvärtom. Mitt herpetologiskt klappande hjärta svämmar över av alla dåliga exempel det finns på sköldpaddshushållning även som husdjur. Jag har själv suttit och tvångsmatat en anorektisk chinemys revesi i enlighet med de råd jag fick av sveriges absolut kunnigaste sköldpaddsfolk, som Herpetologiska föreningen i Göteborg kunde rekommendera. Det visade sig vara en liten amfibielevande sköldpadda som hade trivts bäst i ett risfält, men efter att han hade levt som "landsköldpadda" i ett års tid; så vägde han 30 gram när han kom, och borde nog minst ha vägt en 100-150 gram, således var det endast skalet som gav vikt. Men så länge kan man altså svälta en sköldpadda innan den dör, även om det är en liten... Han kunde nämligen inte äta på land utan naturlig födoväg för honom var i vatten... gräsligt, eller hur?

Just då var det toppmodernt att låta barn ha "Turtles" som husdjur och många skrämmande exempel såg dagens ljus. Måtte det husdjursmodet inte komma tillbaka... Skaffa inte sköldpaddor som barnhusdjur är ni snälla, det är egentligen varken snällt mot barnet eller mot sköldpaddan eftersom de har rätt så specifika krav på sin omgivning och föda etc. Om ni inte själva är intresserade förstås, det är inte ett husdjur man ställer i ett hörn och så mår de bra där...Inte ens vattensköldpaddor som väldigt lätt får algproblem, sommar som vinter, och behöver väldigt bra rensningsaggregat och ständiga byten av vatten. Skall du köpa sköldpadda, så ta kontakt med föreningen och få de bästa råd som finns att få, eller avstå....

Men nu var det uppstoppat jag skulle prata om. Jag har ett par skamfläckar till. Häromdagen stod jag med en gräslig krokodilhandväska i handen, har varit på väg att göra mig av med den massor av gånger med. Den är från 40-50-talet den med. Och en gång när jag ropade in en resväska på auktion så gick den inte öppna. När vi öppnade den så innehöll den delar från räv. Måste ha tillhört en konservator, och rävarna skulle nog bli en boa eller tre. Med hela huvuddelen kvar. Gräsligt, gräsligt. Resväska med innehåll åkte långt ner i en garderob, men jag minns inte om vi faktiskt slängde den i flytten. En resväska innehållande rävlikdelar, om än bara skinnet, går inte omvandla till något annat efteråt, inte ens om den inte luktar -för det gjorde den inte- bara vetskapen om vad den har innehållt räcker för att jag inte skall vilja göra av mig med den vidare. *ryyys*. Och en annan låda innehöll något mink-djur, också den tveklöst av hög ålder.

Jag är INTE motståndare till att använda skinn och läder eller päls, så länge det handlar om djur som faktiskt tillvaratas i sin helhet, som inte avlivas för att bli skönhetsattiraljer eller uppstoppade tingester för att roa folket. Eftersom jag har mina rötter i norr så trodde jag länge att all slakt gick till som man gör med renar, dvs, man tar baske mig tillvara på ALLT på djuret. Renköttet blir föda, in på minsta bit, nästan, huden blir läder, skinnet blir fällar, eller används för dräktsömnad, och av benbitarna skapas duodji och vackra nyttotingestar, tja utöver det sedvanliga turisttjaffset då förstås.

Egentligen är det inte att varorna blir turistgrunkor jag är mest irriterad på, utan att vi turister är så urbota korkade och idiotiska att vi faktiskt köper skiten som inte framställs för annat än att tillgodose turister. Det går faktiskt att hitta ÄKTA bra, genuina, varor som är framställda för befolkningen själva, eller varför inte bara låta livet fortgå där vi besöker utan att vi tvunget skall ta med oss något annat hem än de möten och upplevelser vi upplever medan vi är där? Varför måste vi känna att vi måste "visa upp" att vi har besökt ett ställe för att verkligen känna att vi har besökt det i efterhand? När vi väl kommer hem så vill vi ju inte ha grunkan framme ändå utan den står där och har kostat ibland väldigt mycket mer än de pengar vi gav och det är på stor bekostnad av något helt annat än vi själva förstår!

Dvs, jag anklagar inte turistnäringen eller marknaden för att dylika fruktansvärda varor finns, eller för att det tillverkas turistjaffs eller annat. Jag idiotförklarar oss konsumenter som är bidragande orsak till att sådan handel ens existerar, dvs, vi "vanliga hyggliga" som sitter i våra stugor och beklagar oss för att sådant förekommer när det uppvisas i media, men fram till dess har vi själva medverkat till att det överhuvudtaget finns en efterfrågan. Varför kan vi aldrig tänka efter FÖRE?

Gahh, jag har definitivt PMS!

Idag har jag städat. Eller tja, jag skulle kanske kalla det för stökat. För stökar är nog det jag gör mest när jag städar, jag kan driva den tålmodigaste till vansinne, men bara lugn jag har järnkoll bara jag får göra det på mitt sätt. Nämligen det här:

Såhär ser det nämligen lätt ut när jag sätter igång. Jag ger inte något rätt plats med en gång utan allt samlas på någon sorts ansamlingsplats i väntan på att alla underlag är rena.

Jag avskyr att "vardagsstäda" ni vet, det där snabba som man gör för att man måste, ett par timmar får det ta och sen är det bra. Har superdålig koll på att göra det ärligt talat, och jag ser inte ens att det är stökigt, -för alla prylar förstås. Som står utspridda på tomma platser överallt där de ser ut att kunna få stå i fred. Men när jag väl sätter den sidan till så ställs allt i samma kaos som ni ser på bordet. Snabbt skall det gå. Ja, faktum är att inte ens bordet står där det skall på bilden.

Allt måste rensas undan, elementen tvättas och inte en smula får missas.

Först när det ser ut såhär kan det börjas liksom....

och innan vi nådde hit så ändrades lådor, alla sängkläder fick nytt viste, allt emballage ett nytt och en fullständig hyllrockad har genomgåtts. Nu har vi adventsstjärnor i alla gemensamma utrymmen, imorgon på förmiddagen står nedervåningen på tur och sen när barnen kommer hem så hoppas vi på en omgång i deras rum också så det är klart, hela huset blev inte klart idag. Men vi är på god väg och det känns bara bra. Nu kan midvintersolståndet inträffa, vi går mot ljusare tider snart igen och det är onekligen något som är värt att fira. Adventsstjärnorna skall ju ner igen förr än vi anar så vi får njuta av dem så länge tiden är här, eller hur?

Imorgon testar jag marcipanreceptet från icas häfte som jag har visat er här, mandlar står skollade och klara på tork för att malas. Spännande måste jag säga!