Inlägg publicerade under kategorin ostrukturerade tankar

Av Gitte - 5 maj 2016 02:17

 


Jag börjar misstänka att jag har min tjugoårskris. Och det kan väl vara så jävla dags när man snart fyller femtio; eftersom jag hoppade över den då. Alltid den här sketnödiga inre kampen om att bli vuxen och att komma "nånvart". Samtidigt som livet bara hittar nya krokar överallt. 


Jag tror att jag är en naturbegåvning när det häller att hitta omvägar. Helst sådana som inte leder någonstans. Visa mig en återvändsgränd och jag lovar att ta mig hela vägen ända ner för att garanterat få se att den inte leder någonvart.


Dessutom envisas jag med att göra saker mycket senare än alla andra. Som att försöka lära mig HTML tjugo år för sent. Eller att skriva ett blogginlägg från telefon. Det här är faktisk mitt första i det slaget. Och att se filmen "En man som heter Ove". Boken vägrade jag ta i med tång i flera år. Tills i vintras när jag låg vid en poolkant i karibien och hade lyckats få med mig den med tanken att det nog var en lagom hjärndöd bok eftersom alla älskade den. Det skulle naturligtvis innebära att den inte var något för mig. Hur gick det, tror ni?

 

 Det slutade naturligtvis med att jag mellan zumbapass och aerobicspass och allt för mycket mat, låg och skrattade som om jag försökte roa mig till ett sexpack fram. Inte alltid för att boken var så jävla rolig, utan för att Ove. Ja Ove, han är min sambo (som för övrigt kör Saab 9-3) på pricken lik. Ibland så kusligt lik att jag måste undra hur Fredrik Backman kan göra en rollkaraktär på en person han överhuvudtadet inte träffat, eller ens kan veta att han finns. Sen väntade jag på filmen. Nästan med ett barns frenesi, när det aldrig blir jul. Men det var ju ett magplask som hette duga när jag äntligen lyckades med konsstycket att se den (långt efter alla andra), med förväntningen skruvad i topp.

 

Egentligen är det nästan värt en oscar, att man (ingen skugga över skådespelarna faller) kan lyckas med att cutta ner ett innehåll till ingenting. Att det ens går att utgå från en så genomtrevlig bok med så schyssta dialogpassager och så sköna personporträtt, med en så välbalanserad relationsdramatik, och sen kan skära ner storyn till ett nästan ingenting. Det är fanimig en prestation. I synnerhet när filmen inte förlorat ett skvatt på att få ha varat en timma till. 

 

Hm. Varför pratar jag om Ove? Faktiskt ingen aning. Kanske av samma skäl som jag ligger här och skriver ett blogginlägg mitt i natten, istället för att spela Candy Crush. Kanske dags att sova en stund trots att skallen går på högvarv.

 

Ps. Kommer man åt inställningar omedvetet när man gör blogginlägg med telefon är det fullkomligt lögn att försöka rätta till dem igen. Som ni ser. Ds.


Av Gitte - 13 januari 2010 08:15

Gårdagen blev lite överraskande måste jag säga. Tja, ett av skälen till min sysslolöshet just nu är ju att jag har en pågående dialog om barnsecondhanddelen i min verksamhet. Och igår fick jag beskedet att jag kunde göra klart alla papper för överlämnande, men det har jag ju ett utkast till och det är liksom bara de sista minutrarna som återstår på det. Fick en offert på ryttare via mail, men nja, jag måste nog hitta ett jämförbart alternativ, eftersom det nog var lite överkurs på styckpriset även om jag räknar med större antal i sista ändan....

Så jag kontaktar ett par tryckerier till via mail, men ingen av dem trycker ryttare i närområdet. Så då mailar jag ett specialtryckeri för förpackningar som dock inte alls ligger i närheten, och sen åker min kära oäkta man till jobbet, och den första kvarten går jag och kliar mig lite i skallen efter att ha packat dagens beställningar av knappar. Skall jag städa en stund, packningen gick väl snabbt och ungarna trillar in om en timmas tid efter skolan, att göra något större eller avancerat eller åka till lokalen är liksom inte lönt. Då ringer telefonen.

-Hej, säger en man som presenterar sig från företaget som jag har mailat långtbortistan bara stunden innan. "Jag har fått ett mail av dig. Kan jag komma till dig om en kvart?"


=0!


Eh, javisst, han fick ju ta min röra som den var och kom gjorde han och pratade förpackningar och allt annat gjorde vi under en knapp (he-he) timmas tid, och det var verkligen supertrevligt.


Han måste ha läst Henrik Fexeus bok "konsten att läsa tankar" eller så skapar duktiga försäljare rapport helt omedvetet. Jag är ärligt talat nyfiken på vilket ,för jag var onekligen verkligen i händerna på en riktigt riktigt skicklig försäljare fast i positiv mening: en person som jag trots yrke uppfattade som genuin. Efter att timman hade gått så kände jag mig kund-trygg, faktiskt så trygg att jag berättade min grej från a-z det var endast ett par detaljer jag behöll för mig själv, och jag fick därmed samtidigt en mycket kreativ mans reaktioner på mina tankar och ett flertal goda ideer på kuppen. Och han är då den första jag berättar min tanke för... och det efter 5 minuters bekantskap. Men det var ju lika bra att lägga alla kort på bordet och han var nog van vid det mesta.


För att återgå till kreativitet och open-mind så är det något som är svårt att dölja. Människor som kommer med nya infallsvinklar och utvecklingsbara tankar, och som inte stoppar i "det där går aldrig vägen" utan tvärtom "men det är klart att det måste testas, vad har du att förlora?" etc, är openminded, det finns ingen tvekan. Inte ens faktumet att vi satt i min miniatyrbostad som på intet sätt är representativ för att prata verksamhet och affärer i, att han satt i mycket stilig kostym och jag i svart vänsterparti-t-shirt med Vera på spelade liksom roll för det var egentligen ett möte mellan 2 galna hjärnor som gick av stapeln mellan all förpackningsinformation. Sånt kan jag kicka igång på, ärligt talat. Tycker att det både är j*drigt kul, och tycker att det är skitbra att ett företag skickar en snubbe av det slaget som uppenbarligen klarar att möta vem som helst när som helst och som är duktig på det han gör. Då har man onekligen lyckats sätta rätt man på rätt plats, och visst jag skall medge att det vore extra kul om just det här företaget kommer med ett tillräckligt bra förslag till mig i sista ändan som är möjligt att genomföra!


Det där är nog något jag aldrig har fnurat på här i min blogg förrästen. Att jag blir lycklig varje gång jag upptäcker att jag möter "rätt person på rätt plats"?

Har ni tänkt på hur sällan det verkar vara så? Och att man oftast reagerar på "fel person på rätt plats"? Ex en vresig busschaufför. En dålig chef. En arrogant försäljare. En grinig kassörska. En uttråkad fabriksarbetare. Etc, etc, etc. Jag tror iofs att positiva personer kan upplevas rätt på många platser, just för deras livsinställning. Men jag tror också att många negativa människor egentligen bara har misslyckats med att hitta DERAS rätta plats. Och att man stannar kvar enbart för att man är livrädd för att misslyckas och för att man har det tillräckligt tryggt i varje fall. Tror att trygghetsknarkande är något som borde klassas som en allvarlig folksjukdom som är både smittsam och som en stor del av befolkningen är drabbad utav. Och jag är HELT övertygad om att det hänger ihop med våra articifiella skapade behov av konsumtion och den nivå vi har uppnått i våra yttre konsumtionssignaler. Ny bil. Stort hus. Fin lägenhet. Semesterresor. Shopping och allt det där, för det är trots allt det enda vi riskerar om vi vågar oss ut på djupt vatten. Men vi behöver ju en ny mobil varje år. Vi behöver ju hålla oss ajour med datatekniken och det där nya köket som vi skall bygga nästa år, inte kan man väl riskera det?? Vi är jäkligt blåsta. Egentligen. Grundlurade. Som om materiell välfärd och prylar spelar någon roll när allt kommer till kritan?

För jag tror tyvärr att det står i vägen för äkta livsglädje och sann lycka många gånger... men nu snurrar jag snart in på ett riktigt långt inlägg om jag inte bryter här! Ha en superdag alla!

Av Gitte - 4 oktober 2009 10:55

Jag kan ju inte bara sitta här på min häck om jag vill få ordning på min försäljningsstatistik. Fortsätter jag som jag gör så kan jag lika gärna lägga ner och fundera över om jag skulle få mina högskolepoäng översatta till det nya sättet att räkna poäng, och fundera över att ta mina resterande högskolepoäng för att få ett tjusigt intyg på att jag inte kan något egentligen, (är det inte det examina leder till inom beteendevetenskap?) tillräckligt bra för att någon skulle vilja betala mig för att få lov att nyttja mina tjänster. Eller varför inte börja från scratch? En utbildning inom journalistik? Fortsätta med ledarskap och organisation? Tja, det måste bli plan B och C och D. Men än så länge kämpar jag med plan A; att hitta en väg att fortsätta med det jag vill göra. Det jag gör eller jag kanske skulle säga INTE gör idag.


Så nu vet jag, att det jag inte har gjort och som jag skulle må bra av att göra:

*Styra upp en försäljningskampanj.

*hitta ett nätverk, helst bestående av vintage och retro-butiker. (Någon intresserad? Gärna olika inriktningar; finns det inte kan vi skapa ett, jag har en liten omöjlig tanke, som nog kan bli en god idè, behövs även någon som är duktig på hemsideskapande till det...).

*Inte låta mig nedslås av motgång. Det är nu vi testar att remmarna håller även i uppförsbacke. (Gaaah, lättare sagt än gjort).


Finns det någon som vill peppa mig eller ge mig ett tips eller en tanke, så maila mig på bortbytingen@telia.com

Av Gitte - 21 september 2009 09:48

*finns det utrymme för alla

*kan alla problem lösas med kommunikation, solidaritet och omtanke

*är yttrandefrihet och demokrati viktigt

*är alla människor lika i grund och botten

*finns det något gott i alla

*får alla vara sig själva som de är, utan risk för förtryck


Åh, vad jag önskar att det var såhär det såg ut?



Av Gitte - 5 september 2009 17:00

När jag kom hem nu i eftermiddag fanns det ett helt underbart mail i min inkorg. Jag var redan glad, någon har ju tänt en stor och gul och lysande partylampan mitt på himlen, och sådana dagar är det som om alla människor man möter ler lite extra. Men sen läste jag det här och blev ännu gladare. Skickar inte runt spam-mail, av två skäl. Dels är det inte alls som uppskattar det. Men det viktigaste skälet är egentligen att jag inte behärskar telias webmail med adresser och funktioner och sånt där. Tekniska jag, liksom.


Då jag vet att jag genast gjorde mig sökbar för Telias internetgranskare, när jag skrev det magiska ordet T.E.L.I.A, och man således kommer att läsa min blogg igen, så får ni en extra varm hälsning från mig; ni som sitter och jobbar där. Den här är även tilägnad er! Med hopp om att ni uppskattar den lika mycket som jag gjorde, och så gäller även alla ni andra! =)!


Avsändaren är en kvinna som alltid har gjort mig glad och som jag är såå glad över att ha återupprättat kontakt med. Vi möttes under början på nittiotalet, i samband med hjälparbete gentemot polska barnhem och har gjort ett par riktigt roliga resor tillsammans dit. Och jag kommer nog aldrig att sluta hoppas på att hon en vacker dag gör allvar av sitt hot att flytta ner hit till mina breddgrader! *vinkar högt och hoppas att du ser det här, du vet vem du är!*.

Men här följer ett par tänkvärda rader. Det är långt, men läs det i sin helhet!

.............................

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid

på gott humör och har alltid något positivt att säga.


När någon frågade honom hur han mådde svarade han:


'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.


Han var en naturlig inspiratör... Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.


Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'


Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'


Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.


Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.


Jag väljer de positiva sidorna i livet.


'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.


'Det är det', svarade Kalle.. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.


Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.


Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.


Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.


Jag funderade över vad Kalle hade sagt.


Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.


Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.


Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'


Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.


'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.


'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.


'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag


Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.


Vad gjorde du då?', frågade jag.


Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.


Hon frågade om jag var allergisk mot något.


Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.


Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.


Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva.. Operera mig som om jag var levande, inte död'.


Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.


Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut..


Inställningen är, trots allt, allt.


Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34


Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.


Nu har du två valmöjligheter:


1. Radera detta


2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.


Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.


Subjekt:  När det känns för j-ligt, tänk så här.....


Jag är tacksam...... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.


.....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.


.... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.


.....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.


.... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.


...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.


... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.


... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.


.... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.


.... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.


.... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig


.... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.


.... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.


.... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.


Av Gitte - 16 augusti 2009 14:36

Förra helgen, sist vi var i lokalen; så fick jag absolut inte något ur händerna. Gick och trampade runt, runt, började här och där, ställde ena köpmansdisken mitt på golvet, drog ut alla lådår för sanering, flyttade en kartong några meter, en annan kartong, en stol, en låda tapeter och sådär höll jag på. Det var ju disken jag skulle göra rent invändigt. Den här disken tillhör lokalen och är inte min egen, det såg ut att vara välbehövligt med en rejäl omgång. Sen gick jag i stå. Hjälp, jag hade ju inga fönsterputsmojänger med mig? Och den här disken måste tvättas även på insidan av rutorna. Oj, hjälp. Nu kan jag ju inte göra mer idag... sen satte jag mig ner och frågade mig själv:

-Vad håller jag på med? I vanliga fall hade lite brist på fönsterputsmojänger inneburit att jag hade åkt hem och hämtat dem möjligtvis, eller klarat mig med hushållpapper eller vad som helst, nu blev det en ursäkt att inte göra mer.

Då insåg jag att jag skall släppa allt en vecka, nu räcker det för ett tag om jag inte vill dunka tillbaka in i väggen, och sen kom ju måndagen och jag föll handlöst i mitt eget tuggummi, och ja, rästen är historia, ni har kanske läst.


Men nu har veckan gått tillända. Jag har INTE jobbat ett skvatt, mer än några packningar och det var välbehövligt. Lite för många timmar vid datorn, speciellt facebook där jag har spelat farmville så mycket att Wanja till sist skällde på mig. (Tack Wanja! För att du finns!). Men faktum är att jag behövde det ett litet tag, att få så och skörda och planera och inse vad det är jag egentligen är skitdålig på till vardags. Stackars sambon har fått lyssna länge på mina förvirrade farmville-tankar; som tur är så är han en bra behållare även när han inte förstår meningen med det jag säger, eller så har han bara en osedvanlig god förmåga att se ut som om han lyssnar.


Men nu har jag bestämt mig för att mitt lokalavbrott är till ända. Nu längtar jag dit!

Av Gitte - 11 augusti 2009 20:30

Även om det kanske inte märktes i förra inlägget precis. Skall jag förklara hur minnet poppade upp kanske... har varit inställd med min son på rättegång idag. Han skulle vittna. Jag har vetat om tiden ett par veckor men jag har inte sagt något till honom förräns häromdagen, tyckte att det var onödigt att han skulle oroa sig i förtid, och jag ville också minimera hans möjlighet att ta upp eventuella kontakter med människor runtomkring misshandeln eller tvärtom. Därför var det bättre att han inte visste. Så igår började han samla sig rejält på eftermiddagen och började ställa frågor, hur ser det ut, vad händer, hur går det till?


Imorse kom han upp tidigare än vanligt, och var rejält blek. Han hade inte sovit mycket inatt. Det var märkbart obehagligt, men han tänkte göra det han skulle. Tydligen är det dessutom en samhällelig plikt man har att närvara vid rättegång när man skall vittna om man så bara är 12. Han var spänd hela vägen in. Och äntligen kommer vi till tingsrätten. Då han hoppas på kryckor så fick jag ställa bilen lite fel, gå med honom in, och leta upp vittnesstödet och fick in honom i deras rum innan jag gick ut och parkerade bilen. På vägen in dit, mötte vi bägge grupperna, åtalad och målsäganden. Och vi, min son och jag, var nog bägge ganska så övertygade om att det min son har uppgett i polisförhören inte var något som gillades riktigt av någon sida. Det är sällan ens fel om två träter håller i den här historien om man säger så. Nåja.

Jag parkerar bilen, går in och får mig en kopp kaffe av vittnesstödet. Riktigt trevligt. Jag får även lite broschyrer om brottsofferjouren (BOJ). Kanske är något att gå med i ärligt talat. Åtminstone när mitt uppdrag i kommunen är slut. Verkar vara lite lagom. Får se, men som sagt, vi blir till sist uppkallade i högtalarna.


Vi kommer in i rättegångssalen. Och får frågan om vi är vi, och det är vi ju tveklöst. Vi får sätta oss. Då hör vi att:

-I målet har vi nu kommit fram till att förhöret med XXX utgår. Har ni några anspråk på omkostnader? Annars är ni klara för idag.


Men hallå. Jag pratade med tingsrätten häromdagen; måste barn verkligen vittna om man som målsman motsätter sig? Jag ville ha valmöjligheten, inte för att jag tror att jag hade använt mig om det. Men MÖJLIGHETEN att själv få välja att göra det rätta, i samförstånd med barnet som skall utsättas mitt i salen, mellan målsäganden och åtalad. Dvs, personen som faktiskt i sista ändan är den som utsätts för eventuella obehag som det kan ge att vittna i en våldssituation. Och jag hade inget val. Man kunde inte ens nöja sig med att använda sig av polisförhöret utan han skulle få ge samma version i rätten, trots att han bara är ett barn. Och nu var vi här. Och nu fick vi åka hem, efter att de enbart sett hur vi såg ut. Det kändes snopet. Varför kunde man inte ringt oss så fort det här beslutet framkom? Ingen hade heller ens försökt att ringa hem. Hade vi vetat hade sonen kunnat sova lugnt natten dessförinnan.


Så, jag kan utan att överdriva säga att jag var något irriterad där jag satt i bilen hem. Sådär gör man inte mot barn. Och ändå, pojkarna som befann sig i rättegångssalen var inte mycket mer än barn de heller, åtminstone hade de inte fyllt myndiga någon utav dem, även om det var lite äldre. Hur kan barn bli så aggressiva, kom tanken över mig.

Sen kom minnet om min egen uppväxt och tonårsperid. Jag undrade inte längre. Det var nog samma aggression som idag, trots att den handlade om helt andra saker. Heder. Tjuvheder. Eller för att man retade sig på någon? Eller för att det var skoj? Vi lärde oss dock tidigt vad man gör på mammas gata och vad man inte gör. Man trampar inte på någon som ligger, bland annat. Man slår inte dem som är mindre än sig själv. Och liknande. Och det var inte tillhyggen på samma sätt som idag, som gällde då. Våld förr var rått. Men dagens våld är ännu råare.  Och allra mest fruktar jag det oprovocerade våldet. Eller våldet som man utsätter personer för på grund av någon tillhörighet. Något som ibland inte ens syns. Det behöver inte ens vara sant, det räcker så väl med att någon får för sig att det är sant. Det skrämmer mig oerhört mycket!


Idag är jag by the way pacifist!

Av Gitte - 10 augusti 2009 09:54

Usch.


Veckan kunde börjat bättre känns det som om... ingen bra måndagsmorgon direkt. Ser mig omkring och vet inte var jag skall börja. Finns en massa måsten som hänger över mig, men huvudet känns aningen tungt. Vet att jag har satt några processer igång som snart börjar rulla, och kanske är de början på något nytt, något bra. Men just idag, i denna minut, har jag svårt att glädjas över någonting, vågar inte se framåt och vågar inte tro.


Fan Jante. Vad har du på mina axlar att göra? Eller är det Ågren? Eller är det Tycho som gör sig gällande. Dessa tre herrar är jag gärna förutan. Någon som vill ha dem?


Nä, jag kan inte sitta här och tycka synd om mig själv bara för att jag har en måndags-morgon-blues.

Jag tänker leta upp Boney M på spotify, och skita i alltihop en stund. Jag tror jag tar och städar. Det kan ändå bara bli bättre. Jag städar bäst när jag mår skit, med hög musik, då lyckas jag glömma allting och rätt vad det är har jag kommit på vad det är jag måste ge mig i kast med.

Så gör jag.

Återkommer nog under dagen.

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2022
>>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards