Direktlänk till inlägg 29 mars 2010

Smärta är bara en känsla som måste överlevas.

Av Gitte - 29 mars 2010 06:11

Läste lite på facebook när jag nu gick upp i arla morgonen med åtminstone en timma för mig själv innan det börjar röra sig under barnens täcken. Sambon har åkt till jobbet, det är tidig vecka för honom denna vecka. Ser då en liten bild på en storbarnsmammas (en gammal internetbekant från storfamiljslistan på kanalen) yngsta som har tagit hål i öronen. Åh, vilka goa minnen jag fick av det... Har ett par såna "ta hål i öronen-minnen" som jag nog aldrig glömmer.


Först på plan att ta hål i örat var nästäldsta sonen.

-"mamma" sa han. "får jag ta hål i öronen?".

-"Javisst", svarade jag, som alltid. "När du blir 25 får du göra vad du vill med dina öron". Jag såg ner på den blivande 5-åriga sonen som hade morbror som idol. Morbror som har både hål i öronen och massa bilder på kroppen, och då menar jag verkligen massor av bilder. Överallt. Jag är lite osäker på om han har hudytor synliga på sina armar längre. Och varhelst man ser klädkanter i övrigt så tittar det en spets från någon tatuering fram någonstans. En man med bilder på, en sån man kan ta med sig på toa om man vill ha något att läsa ungefär. (Fasen vad det bär emot att kalla sin lillebror för man. Men jag måste väl inse att han inte kan betraktas som pojk längre vid fyllda 40? *asg*).


Hm. Inte tänkte väl jag på att man hör vad man vill när man är i den åldern? Och inte visste väl jag att morbror hade frågat den lille parveln vad han ville ha i födelsedagspresent bara dagarna innan, och skrattande hade föreslagit hål i öronen? Jag märkte bara att sonen var angelägen om att få komma hem till mormor den där helgen och att han hade bestämt med henne att han skulle sova över, och det var först i efterhand jag fick veta att han genast hade bett mormor slå morbrors telefonnummer och att han hade berättat jublande:

-"Nu har jag frågat mamma, jag fick!" Och sen hade de bestämt tid för en killtur på stan dagen efter.

Min mor ringde mig vid middagstid lite bekymrat, efter att herrarna kommit tillbaks. Och återgav försiktigt att Olla /min bror/ och Jari hade varit i stan och att Jari nu hade hål i ena örat.

Jag gissar att mitt illvrål fick det till att slå lock för örat på min mor, och jag ringde genast broder som blev lätt ställd.

-"Men" sa han. "Jag skojjade lite med honom och sa att han skulle fråga dig, jag trodde ju inte att du skulle gå med på det, men när han fick och det var vad han önskade sig så tog vi en killtur på stan till guldsmeden...."

-"Men jo" insåg jag. "Han frågade. Och ja sa att han fick. När han var 25, han hörde nog inte det sista". Då insåg jag hur dumt det var alltihop, att ett hål i örat inte är någon fara och att jag hade mig själv att skylla.

(Stort tack käre bror för att du valde en guldsmed och inte en piercare...).


Så gick det till när mitt första barn fick hål i örat, och jag kan ju säga att den dagen vi bytte ut den glittriga pärlan mot en ring i örat var han lyckligast i stan och det hålet sitter fortfarande prytt av en ring. Jag tror att det var första gången han uppenbart lyckades att göra precis som han ville, med ett uttalat överinseende från mig; fast kanske med lite annan tolkning än vad jag har menat. Det skulle ta mig många år att inse att han nog är lite bokstavstolkare den pojken. Men konsten att göra saker på sitt sätt, lyckades han att utveckla till en färdighet ganska snart och så har det varit under hela hans uppväxt tror jag. Ganska snart var det dags att traska dit även med storebror som också ville ha en ring i ena örat och nu var det väl inte läge att säga nej eller att ens fundera på det? För honom var det nervöst, och jag minns att vi hade en guldsmed som sa att det inte gjorde ont och att det gick över fort och så vidare. Det blev inget bra. Gör det ont så kan man inte säga att det INTE gör ont, inte ens till barn för att de skall sitta still den sekunden det tar, så när det var dags för dottern, några år senare så hade jag noga inpräntat henne att det här gör ONT och det skall man veta innan man gör det.


Nåja. Hon var ju tös. Så med henne hade jag aldrig några betänkligheter, speciellt inte nu när bröderna var ringförsedda bägge två. Värsta princessåldern var det. Ni vet ni som har haft söta små trippande nätta små princessfyraåringar i huset. Efter två söner så VAR det roligt med en flicka, som får se ut som en flicka, i varje fall mellan varven och brödernas arvekläder. Och hål i öronen ville hon ha. Hon var inte gammal. Lite för ung. Men vis av erfarenheten med de andra så tja, jag var inte svår att övertala när hon själv förde det på tal. Vi talade om för henne att det gör ont, och berättade ungefär hur det går till. Och vi åker till stan för att ta tjuren vid hornen, eller jag menar, ta hål i öronen en lördag förmiddag.


-"Vill du sitta i mammas knä"? frågade jag. Men nej. Självklart inte. Inte hon. Hon fick krypa upp framlänges och satte sig sedan tillrätta i håltagningsstolen hos guldsmeden och tittade mig stint in i ögonen med lätt sammanpressade käkar. Jag glömmer nog aldrig den blicken.

-"gör det mycket ont, mamma?". Jag såg att guldsmeden tog sats och skulle säga något, men jag förekom honom.

-"Ja". sa jag. "Det gör det. En liten stund. Sen kan det göra ont ett tag efteråt medan det läker;, men det är viktigt att du sitter still med huvudet medans guldsmeden tar hålet".

-"åkej". sa hon. Och tittade på guldsmeden som hade håltagningsapparaten i handen.

Han tittade lite förvirrat på mig och sen på henne.

-"skall vi?"

Hon nickade. Och han satte den till örat.

-"när jag säger nu så nyper det till." Hon nickade utan att säga ett ljud.

-"Nu!" ha han. Hon satt fortfarande still, sa inte ett ord. Rörde inte en muskel innan han sa:

-"Skall vi ta nästa?" Hon nickade och vi vred runt stolen och hon satte upp det andra örat.

Han satte håltagningsapparaten till örat.

-"är du redo?". Hon nickade.

-"Nu!". Hon satt åter blick stilla tills han sa att hon var klar. Då vände hon sig mot mig och sa:

-"Du hade rätt mamma. Det gjorde mycket ont. En liten stund". Sen tog hon stolt speglen och beundrade sina rosa glittriga öron. Som snart antog en liten nyans av rodnad.

-"Åh vad fin jag vblev mamma". Hon var absolut belåten med resultatet.

Då vände sig guldsmeden till mig och sa:

-"det här var en helt ny upplevelse för mig. Jag har aldrig mött en mamma tidigare som säger till sitt barn att det gör ont när man tar hål i öronen. Det vanliga är att man säger till barnen att det inte är något farligt och att det inte gör ont, och sen upptäcker barnen vid första hålet att det GÖR ont och sen får man övertala dem länge och väl till att ta även andra hålet, ibland går det inte alls utan det låser sig helt.

Det här var helt fantastiskt även för mig och jag lärde mig nu hur jag skall göra nästa gång. Man kan inte ljuga för barn utan att det slår tillbaka efteråt, då kanske det är bättre att vänta något år tills de är redo?" Jag blev helt ställd. Men självklart väldigt glad för hans respons. Det satte sig i själen som ett litet litet guldminne och är ord jag har plockat fram många gånger sedan dess när det har behövts. Men det är  en av de få gånger jag har kännt en sådan omedelbar och fullständigt genuin respons av någon för något som jag har gjort.


Men jag var också väldigt stolt. Över min lilla lilla stora duktiga flicka som gör det hon skall utan onödig klagan. Det skulle komma många sådana sekvenser senare fram i uppväxten, och det är en egenskap hon har haft god nytta utav millt sagt. .


Min lärdom av detta blev; och det hoppas jag att jag har anammat under årens gång;: att varken försköna, förvärra eller ljuga för ungarna när de stått inför situationer som gör ont, som ger smärta och som bara måste genomlevas.

Smärta är som allt annat en känsla; en känsla som man bara skall ta sig igenom och överleva. Något som hör livet till! ÄVEN om vi inte tänker på det till vardags!

 
ANNONS
 
Ingen bild

Nadja

29 mars 2010 13:11

Oj, hade missat ett par inlägg i veckan ser jag. Är ganska nöjd över det, faktiskt; blev nervös när jag läste om gotland ÄVEN om det redan är gjort, liksom.
Dethär med örhängen och smärta - jag tror att det har hjälpt mig en hel del. Hade du sagt att halsoperationen var lätt hade jag säkert blivit helt förryckt efter den. Det var helt olidligt! Så, fortsätt med en massa skrämseltekniken - det är bara bra.

 
Gitte

Gitte

29 mars 2010 16:27

Minns du själv den gången du tog hål i örat?

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 
Emelie

Emelie

30 mars 2010 19:15

Jari har ingen ring i örat. Det har han inte haft så länge vi har varit ihop i alla fall.

http://awesomeandlegendary.blogg.se

 
Gitte

Gitte

30 mars 2010 19:21

Ojdå, det har jag helt missat. Har han inget örhänge alls? Tror att halmstad är för långt bort för att jag skall ha koll. =)!

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 
Emelie

Emelie

30 mars 2010 21:02

Nej, han har inget i öronen överhuvudtaget och har inte haft de senaste 2 åren och 4 månaderna (minst). Har ingen koll på honom innan vi blev ihop, men jag tror väl inte att han tog ut det precis innan vi träffades. Jag är inte så förtjust i killar med örhängen, det är därför jag har koll:D

http://awesomeandlegendary.blogg.se

 
Gitte

Gitte

30 mars 2010 21:09

=0! Jag lyckades genast kväva en känsla av frustration, och hoppas innerligt att han inte tog bort det för att göra dig till viljes, eller låter bli att sätta in det av samma skäl. Oavsett vad vi tycker eller inte tycker om våra pojkvänners vanor så måste de få välja själva annars är det något skevt.

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 
Mirjamita

Mirjamita

30 mars 2010 22:58

Så fint du skriver. Det är kul att läsa dina texter, även om jag inte hinner göra det dagligen. Försöker då istället ta igen det och läsa flera åt gången. men hur hinner du skriva så ofta och så mycket, med familj, jobb och butik?
Du har rätt, man måste lära sig leva med smärta. Vet man om det i förväg så är det inte alls lika svårt, ibland till och med lättare än man inbillat sig i förväg.
Ha det bra!

http://mirjamitas-ordbild.blogglatsen.se

 
Gitte

Gitte

30 mars 2010 23:06

*rodnar* Tack Mirjamita. Blir jätteglad av dina snälla ord. Faktum är att jag älskar att skriva, kopplar liksom av när jag gör det och flyter iväg, är inte vaken innan jag känner att jag kan sätta punkt. Ibland har det gått tio minuter, ibland har det gått en timma, men för mig är det som om jag nyss satte mig. Tyvärr hinner jag oftast inte gå tillbaka och skriva rent, ändra stycke och text och felstavningar och annat utan jag inser alltid när jag kollar klockan att "whoops Jag som skulle...". Oftast behöver jag liksom inte ens ha något att säga, och jag vet oftast inte heller vad som kommer härnäst, kanske lite av spänningen med att bara skriva det man tänker. Jag blev aldrig författare, så jag tar ut mig här istället! *asg*

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 
Ingen bild

Nadja

31 mars 2010 08:33

Joja, Jag minns det som om det var igår, faktiskt. Och alla som flockades omkring en skoldagen efter - det var ju så fint.
Och när emelie säger det, så tror jag inte han har haft det sen innan han blev hiphopare...

 
Gitte

Gitte

31 mars 2010 10:33

Inte skoldagen väl, du måste gått hos Christel. Det var strax innan granntösen klippte av dig din tofs... kommer du ihåg? Dagarna efter fick du gå ut med din balettdräkt och vita skor, tyllkjol i rosa och luggen/överhåret uppsatt i tofs, och dina örhängen glittrade rosa och fint. Du tyckte själv att du var jättefin, och det klarade nog granntösen inte riktigt av...så hon klippte av dig hela hårtofsen. Det var också innan du ramlade i trappan och slog ut bägge framtänderna.

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 
Emelie

Emelie

31 mars 2010 17:21

Snälla Gitte, du får läsa vad det står:D Jag skrev ju att han inte har haft det så länge vi har varit ihop (minst) och säkert ett tag innan det.
Jag har nog aldrig sagt att jag inte gillar det till honom och skulle aldrig få honom att göra något sånt om han inte ville det själv. Tror du det så får du tänka om.

http://awesomeandlegendary.blogg.se

 
Gitte

Gitte

31 mars 2010 20:59

=)! Du har helt rätt, det var ett bra tag innan dess. Om du visste hur mycket han har slagit knut på sig förr pg flickvänner så hade du förstått min frustration. No hard feelings. Min son är tyvärr för snäll i vissa sammanhang, och skulle mycket väl kunna anpassa sig i vissa avseende in absurdum, något han har gjort förr och som ärligt talade gjorde jädrigt ont för alla som var runt omkring. Jag fick helt enkelt en microflashback, och känslan hade inte ett dugg med dig att göra.

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 
Emelie

Emelie

31 mars 2010 21:28

Det var ju skönt att det inte var riktat mot mig. Är liksom inte van vid att ses som "the bad guy". Jag har ofta fått höra att jag är för snäll och är duktig på att slå knut på mig själv för andras skull så det kanske är passande då:D

http://awesomeandlegendary.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Gitte - Torsdag 20 juli 22:23


Sommar är lite av en röjperiod för mig, i synnerhet i år när jag dels inte pluggar och dels inte jobbar. Det blir lite mer aktuellt att röja ut lite här och där. Sen har jag ju hittat Konmari också som gör att jag reflekterar över att vissa saker bar...

Av Gitte - Måndag 3 juli 22:34


  Det har varit en väldigt lång vinter i år måste jag säga. Som i väldigt väldigt lång och den tog liksom inte slut förräns häromdagen, dvs, nu, mitt i hösten som råder nu (här tänker jag på väder och inte årstid). Jag började ju plugga på webbred...

Av Gitte - 18 december 2016 01:31


  Varmt välkomna alla som följer Retrobloggarnas julkalender. Den här gången går stafetten till mig och det är precis lika roligt varje år att få gå och suga lite på julkaramellen inför sin dag och bestämma vad man ska skriva om. I år har jag spru...

Av Gitte - 9 oktober 2016 13:54


  8000 foton.  8000 foton... Det är några st. Då är inte alla tusen som microsoft försnillade under andra uppdateringen av win10 med. Dem kan vi aldrig återskapa. Men mitt liv känns mer komplett, i varje fall är hålet från flera år reparerat...

Av Gitte - 30 september 2016 21:43


  Jag vet inte hur många hårddiskar jag har knäckt under mina datoriserade år. Varje gång när det varit som minst lämpligt eller jag haft multum på datorn utan backup. Jag säger bara "tack gode microsoft för molnet". Där är jag numera ganska ...

Presentation

Translate

Mitt tradera, Bortbytingen@

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17
18
19 20 21
22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se