Facebook är fantastiskt. Asså, å ena sidan en jättelik lekplats. Eller ytlighetens arena och boning. Eller meningslöshetens mecka. Men också platsen där alla samlas och där gamla vänskapsband kan återknytas igen.

Det är inte så länge sedan jag hittade Bente igen. Min fina Bente, ungdomsväninnan. Teaterkreatören. Bente den färgglada, Bente den impulsiva, den glada, den skrattande, även när det gick emot. Även när det var tungt. Även när allt annat var trist och tråkigt, så hade Bente alltid en vänlig och mjuk kommentar, en spetslustig upptäckt, en glimt i ögat, något att dela med sig av och även när tungsinnet rann över fanns plats till ett skratt. Åh, vilka minnen jag har! Idag fick jag hennes telefonnummer via inkorgen. Kanske kan vi höras av, det har hänt så mycket till sist? Självklart kastar jag mig på telefonen, inte en tanke på att lång tid har gått, eller någon tvekan. Och för en stund blev året återigen 1986.

Där var hon.

Densamma som förr.

Hon LÅTER till och med som förr. Och troligtvis jag med. Och vi bubblade på som alltid tidigare. Bägge hade massor att säg. Och trots att livet har gått, ungflickorna har blivit tanter, så fanns vi där bägge i själ och tanke och ande och relationen har varken dött, ebbat ut eller gått förbi.

Vad underbart det är med sådana vänner! Livet kan komma och gå, bara vännerna bestå. Och jag blir så härligt imponerad. Underbart med människor som kan ta fasta på tillvarons små ting och enkla historia. Som den var. Inte som man vill förvanska den i efterhand. Och verkligen har GJORT det man åsatt sig en gång i tiden. Som drivit sina drömmar igenom. 

Vi hade MASSOR att prata om, och många tillfällen kommer att komma framöver. Egentligen var vi inte så långt ifrån varandra, inte geografiskt; men områdesmässigt, intressemässigt. Idag är hon textilrekvisitör/textilbiträde på Jämtlands museum och det betyder förstås att vi har massor av NYA beröringspunkter.

Sist vi möttes satt vi och knöt armband en hel natt lång. Och fnissade ikapp. Och grät ett par skvättar över taskiga kärleksrelationer, och ventilerade livets sanningar och mystifikationer. Och allt och inget. Bara var, sådär som det är supernenkelt att göra just med Bente. Sen kom dagen då jag packade mina tillhörigheter nästan över en natt. Och vände Varberg ryggen. Tillbaka till mitt gamla liv igen. Tre mil, men en avgrundsdistans. Det skulle ta väldigt lång tid innan jag åter vände mig om. Jag hade förstås mina rutiga skäl och randiga orsaker till att göra så. Idag förstår jag inte varför. Varför var jag inte sann mot mig själv? Varför var jag tvungen att ta så många omvägar för att hitta mig själv? Omvägen om kontrollen, moralen och präktigheten och det vardagliga livet, där allt drunknade i sin egen totalitära meningslöshet. Ni vet, den där bortom hus, hem, barn och karriär, och bekymret om hur grannarna har det? Det klädde mig inte. Det skulle ta mig många år att förstå.

Men! F*n vad glad jag är för att ha hittat dig igen! Gammal vänskap rostar baske mig ALDRIG! Eller så är det bara du och jag som stått still i utvecklingen eller kanske hade vi gått vidare med det vi redan börjat då? 

Ps. Ibland har jag mött gamla vänner som säger något i stil med att man inte känner varandra längre, eller nu. Jag förstår inte vad man menar. Antingen har man känt varandra, och gör så för rästen av livet hela vägen igenom, och kan ta vid där man var utan att tiden emellan känns som en bromskloss. Eller så har man aldrig varit vänner. Något annat finns inte. Jag är mig nog ganska lik, kanske mer nu än tidigare för första gången på länge. Jag har nog inte ändrat mig ett skvatt. Inte i grunden; jag är där jag borde vara; och har fortsatt den personlighetsutvecklingen jag påbörjade eller befann mig i då. Reviderat en åsikt eller två har jag förstås gjort. Eller fördjupat dem. Eller förkastat dem. Men ändrat mig? Inte då. Jag har bara blivit äldre! Är du dig lik? Eller gick fler än jag, om omvägen "vuxen" på vägen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...