-Nu förstår ni ungar, det här är A...., och vi kände varandra utan och innan när vi var ungefär kring er ålder. Vi har skolkat ihop, skrattat ihop, suttit på nimo och käkat damsugare, druckit kaffe och spanat killar på lektionstid, vi har festat ihop och vi skaffade p-piller samtidigt. Det var då, på den tiden då jag hade ett annat liv, innan ni fanns.

Jag skrattade högt och gott. Mina barn med. Men min forna ack så verbala väninna såg lätt förfärad ut:

-Det DÄR har jag INTE berättat för mina barn, bara så att ni vet!  

SEN kunde hon skratta med!

Det här lilla snabba mötet, kom sig först av att vi träffade en person som föreföll inte såå bekant för mina barn, men hon uttalade sig som om vi kände varandra mycket väl, och de såg lite fundersamma ut. Det gjorde hon emellertid med all rätta, för hon känner mig onekligen utan och innan, på gott och på ont och jag lovar, i grund och botten så har jag inte ändrats ett skvatt. Jag har förvisso hunnit bygga på mitt jag, skaffat mig en rynka eller två, men tja, i grund och botten är jag densamma. Har bara hunnit skaffa mig lite mer erfarenhet, under tidens gång.

Men det intressanta följde i bilen efteråt, och det var samtalet med mina barn.

-Vad säger ni ungar, gör jag fel som berättar hur det var när vi var unga och vad vi faktiskt gjorde? Vi var inga änglar, absolut inte, och speciellt inte dem jag valde att umgås med. Vi testade det mesta som var tillräckligt roligt att försöka sig på, allt utom att göra det vi skulle då, vill säga.

De enades om att de var rätt så nöjda med min ärlighet, och att de förmodligen inte hade trott mig ändå om jag hade fått för mig att återge att jag varit skötsam hela mitt liv och att mormor förmodligen inte skulle hålla med ändå. Fast när det gäller mormor fick jag allt uppfostra henne några år först, för de första gångerna hon hörde mig berätta saker från min ungdom, och från hennes ungdom för mina barn så krullade sig nästan öronen på henne av skam.

-Sådär kan man inte säga till sina barn, sa hon.

-Det kan man visst, sa jag, och jag tänker berätta det som det var. Med lite tur avhåller de sig från att göra om några av mina misstag, även om man inte lär sig av andras. Vissa saker måste man faktiskt inte testa på, eller hur?

Hon vande sig. Och började så smått för första gången själv berätta lite mer för mig om sin barndom och ungdom. Sånt hon hållt tätt och hemligt på i hela sitt liv.

(-Mamma för fan; jag är född -67, du var ung under hippietiden på Nörrebro i köpenhamn, har du verkligen verkligen ALDRIG rökt hasch? ALLA ANDRA gjorde ju det...Jag kan meddela att hon svarar skrattande, undvikande och nekande på den frågan; jag tror henne INTE!)

Mina egna barn var exempelvis ganska stora första gången min mor berättade för mig att hon som liten varit krigsbarn i sverige. De var inte här länge, tio månader, ett år eller så, och hon var inte gammal då, och mormor krävde dem tillbaka trots erbjudande från familjen att de skulle få stanna (om jag förstod detta rätt), men tänk att som liten rulta behöva bli separerad från sin mor?

Jag tror att det här var något som var svårt för henne att berätta, men jag måste medge, att jag fortfarande är nyfiken på allt raj-raj, och saker som hon själv ställt till. Jag är nämligen HELT övertygad om att vi tre ungar brås mer på vår mor än hon vill medge, och jag tror att även hon hade ett aktivt ungdomsliv där hon testade sig fram; något annat är otänkbart, för min mor, har inte riktigt alla skruvar på plats ens idag.

Och mina barn är rätt så lika oss, mig, min mor, förmodligen min mormor, i det här avseendet... roliga, trevliga, kreativa, men ack så spontana individer som man inte riktigt kan förutse i alla lägen... lite igenkänning från mig, hoppas jag innerligt att det kan medföra att de skall slippa känna som jag gjorde, som ett svart får och ett ufo, helt malplacerad i en iövrigt välordnad familj, vars motto verkar vara att inte ge grannarna något att tala om. Och i det här avseendet, tror jag fullt och fast på min filosofi, varje gång någon av ungarna kommer och berättar något som skulle varit svårt att berätta annars, så känner jag att jag har valt rätt.

För hur berättar man något dumt man gjort för en person som är perfekt och som aldrig har gjort något fel? Det finns inget svar på den frågan, för det gör man inte, eller hur?

Tja, ungar, händer det värsta så kom ihåg. Jag hade säkert gjort pre-eee-cis likadant i era skor.

Apropå skor, så är skorna ovan en fattigmans flickas kyrkogångs- eller fin-sko från slutet av artonhundratalet/sekelskifte. Damen som ägde skorna lät lämna in dem varje år till skomakaren, höll dem finputsade och i fullt ordning. Hon fick dem till sin komfirmation och använde dem sedan VARJE söndag så länge hon levde, och hon blev gammal. Hon skall även ha haft dem vid sitt bröllop. Lädret är så mjukt och fint att det nästan smälter mellan fingrarna.

Undersidan är fantastisk, eller vad säger ni?

 

Persil,ja

12 september 2009 09:10

Skorna är fantastiska!!!!!
Och jag håller med om din uppfostringsfilosofi. Jag pratar med mina ungar om ALLT. Även om svåra svåra svåra saker. Det märker jag att inte alla gör. Dotterns kompis som nästan bor här är totalt oinformerad om det mesta i vuxenvärlden. Död, mens, sex, droger, alkoholister, psykiskt sjuka, cancer, osv är saker hon aldrig aldrig hört talas om och är man nio år tror jag världen blir obegriplig om man alltid skyddas från verkligheten. Vad det gäller mina egna dumheter har jag inte heller hållt dem hemliga heller. Så ibland kan jag få slängt på mig att jag ska minsann inte säga nåt, för jag skulle ha gjort samma själv...så det är väl inte bara av godo. Men mest. Det ger ju en dialog och en insyn som är skitviktig!

 

Gitte

12 september 2009 09:22

=)! På något märkligt sätt är jag inte förvånad över att få medhåll av dig Persil, och det glädjer mig. Vet att många av mina ungdomsväninnor inte berättar saker för sina barn om deras egen ungdomstid och jag kan inte riktigt förstå varför man väljer att inte låta ens egna barn se olika sidor av en själv? Våra liv började inte när de föddes, även om det för mig fick mening för första gången jag hade min förstfödda på magen. Mina barns födelseögonblick är det absolut bästa som hänt mig, varje gång; men livet började inte i och med det, det hade ju pågått hela vägen fram till dess, med allt det förde med sig.

Visst har det hänt att jag har hört att "du skall inte säga något för du minsann...." av min äldsta ett par gånger. Jag har kontrat med att just för att jag vet, just för att jag själv har gjort, just för att jag själv gjort misstag så har jag rätten att säga något för att jag vet att det inte förde så mycket gott med sig. Jag har skaffat mig många käpphästar just för att jag själv gjorde precis tvärtom, som jag vill att mina barn förhåller sig till. Ett sådant är exempelvis att jag INTE godkänner skolk, för jag skolkade själv. De får INTE röka och dricka alkohol innan de är lagstadgat gamla nog, just för att jag själv gjorde det. Etc, etc, etc.

Så många gånger är det en fördel för mig att jag inte var så skötsam själv =)!

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...