Och jag är visst inte ensam om det ser jag när jag googlar på det.

"According to S. Coren, author of "The Intelligence of Dogs", there are three types of dog intelligence:

• Adaptive Intelligence (learning and problem-solving ability). This is specific to the individual animal and is measured by canine IQ tests.
• Instinctive Intelligence. This is specific to the individual animal and is measured by canine IQ tests.
• Working/Obedience Intelligence. This is breed dependent. "

Det finns också listor över intelligenta och ointelligenta raser. Vad kan jag konstatera? Jag hittar inte Jack Russel på listan, och inte heller Laekenois, men jag finner besläktade terrierraser och jag hittar både Tervueren och Malinois. Med ett visst avstånd de två raserna emellan. Blir lite förvånad över att Tervueren faktiskt ligger betydligt högre än Mallen, (tror det var 14:e resp 22:a plats). Kan det vara för att Mallen är lite mindre avlad på och därmed i likhet med Lakken är lite mer "rå" i grundmentaliteten? Vet inte. Men om jag utgår ifrån att Lakken ligger däromkring, så ligger den trots allt tämligen "högt" intelligensmässigt i jämförelse med andra raser, medan terrierraser av det småttigare slaget som man tillsammans med foxterriern kan ana ligger i avelshistoriken /med tanke på lokalitet och tid, är det någon som vet exakt vad man blandade fram Jack Russeln med är det kul att veta!/ hamnar under femtionde plats.

Sen finns det sidor som gör gällande att Jack Russeln är otroligt intelligent för att den är lättlärd. Men det är kanske inte bara det jag efterlyser hos denna lilla varelse, eller det som jag inte känner igen, utan det är själva problemlösningsmomentet som det känns som om hon är i helt avsaknad utav. Att framkalla önskat beteende är inget problem, och jag gissar att det är lätt att befästa beteendet också med kommando; utan det är just det här att hon över lag verkar vara dum som ett spån. Och jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det egentligen, altså pg ren okunskap. Jag är så drillad till att läsa min hund, att jobba ihop med min hund, att vi har en sorts delad kompanjonskap att jag inte vet hur man skall förhålla sig som marsvinsägare. Oj, förlåt. Menar Jack Russelägare.... Försöker helt enkelt reda ut om det är rasen i stort som inte har "mer" förutsättningar än såhär, eller om det är hon som är stresskadad och full med massor av överslagshandlingar eller om hon "skall" fungera såhär mentalt.

Jag betvivlar alså inte att hon har:

god Working/obedience intelligens.

en okej Learning ability (även om det sitter långt inne, eller man måste upprepa några gånger innan hon fattar vad som önskas men nästa gång så har virrpannan glömt det och man får börja från början igen, befäster de minnesbilder lite sämre måntro?).

Instictive intelligens tror jag att hon har ganska hög ärligt talat.

MEN!

Problem-Solving ability, existerar det överhuvudtaget hos rasen/henne??

Varför funderar jag över detta? Helt enkelt för att jag tror att det kan vara viktiga aspekter när man närmar sig en hund och när man försöker upprätta kontakt med en hund, vilka förutsättningar har den? I mitt fall blir det förstås lite mer svårjobbat för att jag är så van vid något annat. Och för att jag måste jobba lite med mina egna fördomar och föreställningar om hur en hund fungerar. Jisses, det skulle lätt bli katastrof om jag försökte mig på att vara hundägare för den här damen på samma sätt som jag är med min egen ras som jag är mer van vid eftersom de har så fatalt olika förutsättningar, inte minst i det avseendet som jag uppfattar som god intelligens, dvs med en god problem-solving ability, och inte bara reaktion som avlöses av reaktion som åter avlöses av reaktion eller en vilja att komma upp i knät.

Bara att förbjuda henne att ligga i sängen är ett helsicke. Hon är jättesöt. På sin egen sovplats. Inte på min! Och SOM hon kämpar emot att behöva kliva ner på golvet, flyttar sig, ändrar plats, vägrar att gå ner och får till sist lomma iväg med sänkt huvud och tunga tråkiga steg. Vad har hänt när jag vaknar? JO, jag har en hund i sängen och får ta samma kamp igen... Och det här sker varje kväll och morgon.

En lakke är mycket enklare. "Oj, förbjuden plats. Jag går inte dit, sist fick jag så mycket ovett att jag har förstått att jag inte får". Det räcker inte sällan med en tillrättavisning, så har de skapat sig en god minnesbild; i riktigt svåra fall får man ta två strider. Eller tre. Men baske mig aldrig fyra!

Men! Om några dagar har vi fått upp en vägg så vi kan STÄNGA ALLA DÖRRAR till ALLA sovrum i huset och hålla henne ute med HINDER! Får se hur hon hanterar det. Jag gissar att vi får ett par nätter med en hel del dörrkrafs och oljud, för är det något hon inte klarar så är det stängda dörrar...

Skrev ett långt och givande inlägg som jag själv tyckte var riktigt kul. Klickade på spara inlägget och jag hade blivit utloggad under tiden. Kan man få hybris för mindre? Ger mig dock inte på att skriva om för ett par knorrar kommer jag inte att få till igen, så det får va.

Uppackningen går framåt, låda för låda. Vi är lite oense om hur saker och ting skall ske när sambon under förmiddagarna den här veckan bara. När jag har satt igång saker och ting så behöver sambon hjälp med sin planering -eftersom han oftast planerar in min tid också- och så får jag släppa det jag håller på med för att hans sätt att ordna saker och ting är bättre än mitt. Lite frustrerande. När han åker till jobbet så får jag äntligen fortsätta med min plan, men det här med att jobba kommer jag ingen vart med. Min plan har varit varje dag att "jag gör det här och sen måste jag jobba några timmar sen". Det sista kommer av sig. Men jag måste göra något åt det nu!

Inser att jag får leva med den här laptopen ett tag. Har vi haft mailkontak så maila mig gärna för jag har absolut inga adresser just nu, sådant finns inte på telia webmail. Det tar ett par veckors tid till innan vi hinner lösa den detaljen.

Det innebär att jag måste lära mig att ladda in bilder även på denna dator. Under dagen. Förhoppningsvis! Vi ses kanske lite senare!

Ha en superdag så länge!

Den här frågan kan tyckas något märklig, men jag undrar verkligen på riktigt.

Vi har sedan tidigare en Laekenois, och så tog vi ju en omplaceringshund för ett par månader sedan, en liten Jack Russel-tik.

Hon övergår mitt förstånd, så kanske är svaret på frågan att det nog är jag som är dummare än en liten hund. Men jag blir mer och mer förvirrad av denna lilla dam. Hur fasen får man riktig förarkontakt med en liten hund? Är det mig det är fel på, eller är det hon som är ovan, eller går det helt enkelt inte att ha en sådan här liten sak till något annat än en bjäbbig handväska??

Bara en sån enkel sak som att jag är ganska van vid att ha hund som rör sig enligt mitt mönster. Det är inget jag själv styr utan det blir så. Går jag upp på övervåningen följer den stora med och lägger sig någonstans. Går jag ner igen så går han ner. Som en skugga följer han mig och han ser många gånger det jag kommer att göra härnäst innan jag ens vet om det själv. Han vet att man inte tigger. Men han lägger sig gärna osynlig under bordet. Trots att han vet att inga rester faller ner från himlen utan att landa i matskålen när allt är klart, och det har dukats av. Han väntar tåligt på sin tur. Som han är van vid. Och som han har lärt sig av sina föregångare som fanns kvar när han kom som valp. Inget vi har tränat in med andra ord. Dvs, något jag har uppskattat mycket av stora hundar är att de begriper en massa av sig själva. Så länge vi lär oss att läsa dem som hundar förstås och att vi kommunicerar med dem mer med vårt kroppspråk än vi gör med vår mun, så faller de själva in i mönster som passar i familjen där de bor. Sånt bara flyter!

Och så kommer då lilla oemotståndliga Bella till oss; jag är verkligen störtförälskad i denna lilla dam. Men fy tusan vilken krävande och som jag upplever det KORKAD liten sak. Hon kommunicerar ju liksom inte ens med signaler som en hund, i varje fall inte som jag är van vid eller kan tyda. Verkar inte förstå eller ta till sig korrigeringar och förstår inte ens konsekvens på minsta lilla sätt. Ger jag henne en korrigering i kopplet för att hon drar, så ser hon på mig FÖRNÄRMAT som om hon förlåter mig och sen gör hon om samma sak.

"-Öh, hallå, Bella, det är jag som är flockledare och talar om för dig vad du får och inte får, inte du som ger mig LOV att göra det! "

Jag talar för döva öron. Hon och jag, talar uppenbart inte riktigt samma språk...

Det första jag har gjort är förstås att ge henne fyra egna ben. Jag undrar om hon har haft det tidigare. Antingen har hon varit mer i luften än på golvet och sen på någons arm.

I det här huset bärs inga hundar. De kan gå själva. Och faktum är att hon är oerhört mycket lugnare på väldigt kort tid, och har slutat att hoppa upp och ner och studsa runt som en studsboll.

Men koppelvana kan denna dam baske mig inte ha. Blingblingshalsbandet har vi tagit bort helt. Svart läder skall det vara. Funderar på att testa helstryp på henne snart tills hon har fått lite koppelvett. Hon drar nämligen inte nådigt, går huller om buller, försöker gå på höger, korsar vägar i koppletslängd utan förvarning och befinner sig helst överallt utom där hon skall, på VÄNSTER sida i position med mitt knä.

Men, hur tusan får man kontakt med en sån här råtta? Äger de ens kapaciteten? Jag är van att säga höger och vänster och backa och fot och fram och kom och stanna och sitt. Och jag förväntar mig att även en omplaceringshund lär sig det här på nolltid, då de gör allt för att göra mig till lags och ger god ögonkontakt och har full koll på vad jag, som flockledare gör.

Bella skiter fullständigt i alla andra. Bara hon får gå först. Att hon blir korrigerad spelar ingen roll. Det märks inte ens.

"Oj? Något kul? Va? Undrar om det smakar lika gott som det luktar? Svårt att avgöra när det står någon där borta och gastar, bäst jag tar mitt byte och drar, så jag kan få äta i lugn och ro".

Pah.

Ursäkta men hon måste helt enkelt vara dum som ett spån.

Sliter och drar, och är helt blockerad.

Även inomhus är hon såhär.

"Gå och lägg dig" betyder gå och ligg still någonstans, om jag får välja. 

I Bellas öron verkar det låta såhär:

"Åh någon pratade med mig, de älskar mig och hoppelistudseliboink-boink-boink,  åh, nu pratar hon högre och dovare, son leker med mig ÄNNU intensivare".  

Hon kan baske mig aldrig ha hört de orden, för det finns inte minsta respons på det. Och skämmas kan hon inte heller. Inte ens när jag låter stämbandet springa ner i källaren samtidigt som det nästan låter som ett morr. Min Lakke skiter nästan ner sig av pur osäkerhet när jag låter sådär. Han vet att "nu är det allvar, Im in biiiig shit". Men inte Bella.

Hon studsar för säkerhets skull lite till och blir till sig av glädje... tror fasen att det händer hundslagsmålsolyckor mellan stora och små hundar om språken är så här vitt skiljda!

"Gå och lägg dig" är ett kommando som jag i min enfal inbillade mig att alla hundar kunde sedan födsel ungefär. Har aldrig tränat in det och ändå har det bara funkat. Likaså:

"pinka". Det betyder i beteende, "gå och uppsök närmaste buske och lyft benet vare sig du är nödig eller ej".

Har inte ens själv tänkt på att jag uttalar det som ett kommando, men det gör jag och det funkar klockrent. Vet inte hur. Men stora hundar fattar sådant av sig självt, man behöver inte ens träna in det på något märkligt sätt eller visa vad man vill för de vet ändå. Fast Bella hinner inte alltid pinka fast att det är det som är avsett med promenaden. Det är mycket viktigare att flänga och studsa och skälla och nosa och allt annat än dagens måsteliga bestyr.

Gaaah.

Så nä, jag kan inte annat än undra om små hundar är hundar. Eller om de är förklädda marsvin eller något. De är ungefär lika bekanta för mig som marsianer, trots många år som hundägare då jag även varit aktiv på olika vis inom SBK.

Men skam ger sig.

Den HÄR tävlingen tänker jag vinna.

*Om ett halvår kan hon alla kommandon hon behöver.

*Kommer på inkallning.

*Klarar åtminstone linförighet, fritt följ får kanske ta lite längre tid, inte minst för att damen ifråga är helt opålitlig.

*Och vidare har hon slutat tigga vid matbordet.

*Slutat äta upp sängkläder och täcken.

*Slutat att morra på lillebror när han korrigerar.

*Och vet precis att "gå och lägg dig" betyder "gå och lägg dig på anvisad plats och låtsas att du inte FINNS en stund så jag får lite lugn och ro och du får välförtjänt avkoppling för du har du gått upp i varv; You anoing little shit-dog!"

Jag är HELT säker på att den här hunden har mycket SVÅR ADHD!! Men fy fasen vad söt och go hon är!!!

Gårdagen gick som på räls. Men visst, en låång räls. Men numera har vi då lämnat ifrån oss nycklar och tagit adjö av det gamla stället.

Här är en tingest jag trodde att jag skulle behöva sakna från gamla stället:

Rullgardinen. Den fina.

Men den fick jag! Me happy. Får se om jag har något fönster här som passar i måttet annars får jag dela upp den på två. Den är ganska lång så det borde gå.

Annars okej, det finns inte en muskel jag har återstiftat bekantskap med efter dessa städdagar men det gick ändå ganska smidigt.

Dagens att göra:

Jag skall strax hoppa in i en dusch, och sen skall jag åka bort till lokalen. Det skall bli skönt att trilla lite knappar igen; det var nu länge sedan. Men sen funderar jag även på nästa upplägg på tradera. Vet att jag har lite Algots barnkläder från femtiotalet liggande i originalförpackningar. Det är dags att släppa på onödiga sparanden. Och sekelskiftesskängorna. Vad skall jag med dem till? Nä, inget sparande av nostalgiska skäl, den här flytten har nog gjort mig frisk. Så massor skall dras fram för att slängas ut på tradera.

Men när jag kommer hem från lokalen måste en egen dator absolut prioriteras. Har en del försäljningar från veckan som gått som måste packas och jag har noll koll när jag inte kommer in på min mail.

Och mitt arbetsrum måste göras iordning. Att vi inte har haft varmvatten har inneburit att allt har varit väldigt svårjobbat här hittills. Men det skall bli lättare framöver. HOPPAS jag. (annars kan vi baske mig låta bli att packa upp...).

Nåja, lokalen var det, klockan går!

På återhörande!

Flyttningens sista dag tar fart. Lite senare än tänkt. Egentligen hade vi en "deal" som innebar att sambo med min son åkte till huset och städade klart och flyttade allt i uthuset klockan fyra på mornen så skulle jag och dotter gå upp sju och ha bakat både bröd och bullar och kakor när de kom hem vid åtta när de var klara. Sonen laddade för fullt men det räckte nog inte riktigt till när klockan ringde. Så därför åker vi strax allihop och gör klart det hela på ett solidariskt fontänhusaktigt sätt, sida-vid-sida. Men om några timmar är vi fria att börja ställa iordning vårt byrå- och låd-kaos här... åhhh så skönt. Med lite tur hittar sambon en processor och ny datorlåda åt mig i röran...

Ni som väntar på mail från mig, och ni som fick i början på veckan där jag heligt och dyrt lovade att jag var kontaktbar via mailen igen på onsdag senast. Beklagar att jag var lite för optimistisk. Hade inte tagit med alla eventualiteter i beräkningen när jag lovade detta, så det dröjer ett par dagar till innan jag kan få min egen dator inkopplad. Min tråkdator har varit segstartad ett tag. Inte bara trögstartad utan riktigt trögstartad. Från att jag har tryckt på knappen har det tagit allt mellan tio minuter till någon timma innan den startade. Tiden fanns liksom inte för att kontrollera status på vad som var krångel så länge den startade och det gjorde den ju till sist. Men NU vet vi vad felet var, för när sambon skulle sätta ihop min dator i mitt arbetsrum, så såg han att processorn hade bränt, och vad jag förstår hade den visst bränt tillräckligt väl för att ha förstört något fäste så det var inte bara att sätta dit en ny. Nu ligger våra datordelar ordentligt nerpackade -någonstans- men då gamla bostaden skall vara tömd och städad imorgon, så måste vi ta tag i detta först. Sambons laptop har ingen koppling till min mail, och någonstans ligger mina inloggningsuppgifter till telia för att ändra lösenord och allt det där, så jag är rädd att jag måste vara mailotillgänglig någon dag till. Men så fort vi hinner andas igen så är jag back on track. Idag skall vi tömma de sista lassen i bostaden, och sen börjar jag städa medan sambon tömmer uthus. Imorgon skall allt vara tömt och städat och klart. Där jag sitter -sorry, ingen kamerakabel- så är jag omgiven av en jäddrans massa byråer, (vad i hecklefjell behöver jag massa byråer och skrivmöbler till?? ) och kartonger från lågt till högt i olika storlekar. Kökslådorna är nästan genomdiskade och jag fullkomligt älskar mitt kök som bara sväljer allt jag vill fylla det med bakom skåpslucka och i lådor. Härligt, tänk om jag kan slippa blandade röror överallt framöver? Elementen sattes på plats sent ikväll, nymålade och garanterat spindelvävsfria, och under dagen skall pannan köras igång. Härligt. Varmvatten. Och värme när man går upp.... det har onekligen varit kalla mornar men det har funkat och vi har sovit oerhört gott i tystnaden, och har sluppit att vakna i omgångar. Kan inte med ord beskrivas!Ha en skön dag. För egen del vet jag att den nog inte blir så skön, men den kommer gå fort. Ikväll sitter jag här fullständigt radbruten!

I bloggkommentarerna från igår hänvisade Persil till en inspirationsbild som hon tidigare haft i sin gamla blogg. Men jezz, känns nästan som att komma hemm även om vi aldrig haft det såhär stilrent; men typen av bostad känns ändå varmt igen.

Vi tillhör som ni vet dedäringa finnpajsarna som kom med ungefär det man hade och stod i under mitten av sjuttiotalet (även om vi hade tagit en vända kring danmark först dit min mor flyttade tre veckor innan jag föddes; men det var en tämligen hastig flytt så inte mycket kom med därifrån heller...), så mitt svenska uppväxthem hos mamma fanns liksom inget gammalt eller ärvegods från tidigare generationer, utan hemmet byggdes upp under en tid och det med sånt man hittade här och där och bra att ha och självfallet massor från ställen som närmaste ikea och ullared och sånt där. Tror i och för sig att mina mostrar som kom före oss skrapade ihop lite av sitt nyförvärvade överflöd, och att min ena mosters man, -som var urfalkenbergare, och en riktigt jetsettare på den tiden med massor av kontakter då han både var fotograf och frisör på Salong Du Mats- säkert bidrog mycket till att det trots allt blev ett hem på ganska kort tid. Men det var inget vi barn på något sätt bekymrades med. Vi hade nog ändå nog med att parera om vi var "finndjävlar" eller om vi var "danska-spriderövs". Ursäkta mig, men den här tiden bidrog väldigt mycket till mitt förvärvade svenskförakt, tyvärr var inte alltid barnen- de jämnåriga- värst utan era föräldrar. Det finns fortfarande en morsa eller två jag mer än gärna hade stoppat en känga i halsen på, än idag, mer än trettio år senare. Tyvärr. (Varför var det alltid MORSOR?? Aldrig farsor? Så jäddrans het var min mamma inte trots allt...och inte var hon ute efter era män heller, dem fick ni gärna behålla för er själva...).

Men. För att återgå till mitt tänkta ämne.

Jag var ärligt talat den som införde loppis-köp hemma, när jag som nio-tio-åring hade varit med mamma och hennes särbo på travet en helg, och hade lyckats pricka in en omöjlig häst -vald på namnet förstås- och hade satsat en femma på vinnare och plats och fick cascha upp ett par hundralappar som prasslade skönt i fickan. Eftersom jag under den tiden konsumerade böcker på löpande band, minns inte om det var Alice Lytkens eller om det var Kulla-gulla inspiration, men någonstans ifrån hade jag fått att man skulle ha en brudkista. Jag visste då inte ens vad en "brudkista" betydde, eller vad det var, men tyckte att ordet lät väldigt vackert, och jag som även på den tiden smygläste min kusins gamla Starlet hade ju förstått att livet går ut på en enda sak. Att hitta den rätte. Att bli kär. Att gifta sig. Punkt. (Att min mor aldrig hade lyckats med den bedriften gjorde det nog inte mindre angeläget, för det var så "normala" människor gjorde, dvs, de som inte var finnar och de som hade både en mamma och en pappa i familjen, och jag skulle ju bli normal när jag blev stor...). Och någonstans så hade jag läst att en ungflicka absolut skulle förbereda sig på den stora dagen genom att fylla konfirmationskistan med hemgifte... vad nu hemgifte var? Nåja, det fick jag ta reda på en annan dag. Nu var det att leta brudkista som gällde. Och att se till att jag hade en, som jag kunde fylla med sånt som jag skulle ta reda på senare vad det var.

Vi hade på den tiden en möbelaffär som hette Höjners Möbler. Det låg intill där vi bodde och jag gick dit med mina sköna prasslande papperslappar. Jag frågade förstås efter en brudkista men de hade massor av kistor upplystes jag om, allmogekistor och andra men inte just några direkta "brudkistor". Vad var det för typ av kista jag hade tänkt mig?

-Men hallå. Hur skulle jag kunna veta det?? På den tiden fanns inte internet, så inte kunde man googla sig till bilder eller svar och jag hade då rakt aldrig sett en brudkista på bild, visste ju inte ens hur de såg ut, jag visste bara att jag skulle ha en sån... Jag tittade på deras kistor, men självfallet var det ingen av dem som passade mig, eftersom ingen av dem hette just "brudkista" utan saker som "kista Allmoge" "Kista Pelle" "Kista Lennart" och sånt. Inte tusan kunde jag samla hemgifte i en kista med kill-namn. Dessutom var de dyra. Dyrare än mina sedlar kunde prassla till.

-Har du kollat i antikaffärerna nere i stan?

Nej, det hade jag inte. Visste inte ens att det fanns affärer i stan som hette antikaffärer. Men jag gick dit. Utan att vänta på att mamma skulle komma hem från jobbet så jag kunde berätta var jag var. Men det var nog ingen fara, hon trodde nog att jag var på bibblan ändå, om hon skulle hinna sakna mig. Så jag gick.

Kom ner till stan, och började leta efter alla de där antikaffärerna som skulle finnas. Hm, torget och lyckohjärtat och kronan och Epa kände jag till. Domus med. Men småbutikerna var främmande zoner för mig.

-Undskyld, vet ti hvar det likker en antikaffären? Jag fick fråga mig fram. Har för mig att jag fortfarande bröt lite på danska på den tiden, något jag iofs lärde mig av med fort, inte minst för att jag läste så mycket böcker som jag gjorde. Det finska sångspråket och den otonade danskan gjorde det iofs ganska lätt för mig, dialektalt. Halländskan låg mitt emellan. Det var orden som fick nötas in, bok efter bok. När jag under ett halvårstid hade läst hundra böcker på svenska, slutade jag räkna men aldrig att läsa. Jag gav mig fasen på att den dagen skulle komma då ingen kunde höra på mig att jag inte var infödd svensk. Den dagen tog inte lång tid på sig. Redan efter ett par års tid fick jag höra "va, är du inte född i sverige". Då slutade jag pressa mig själv och lät det svenska språket få sitt eget liv.

Tja, jag minns att jag fick fråga många, efter de däringa antikaffärerna. Det var först när jag kom ner mot gamla stan, en del som jag inte alls var bekant med som jag äntligen fick napp. Då stod jag nästan precis utanför deras entré när en man med en liten hund (som jag fick klappa, saknade mormors och morfars hund gevaldigt på den tiden, mamma ville inte ha hund för de fällde), och han pekade snett bakom oss.

-Du har en där. De har nyligen öppnat. Och jag minns min första tanke. "men? är det här en ANTIK-affär? Det ser ju ut som en vanlig genbrugs-forretning". Genbrugsforretningar var jag ganska bekant med då vi hade haft ett par i närheten av vår bostad på Nörrebro. Jag gick in och när damen kom fram och frågade mig om jag ville ha hjälp kunde jag åter ställa frågan om de hade några BRUD-kistor. Och vet ni, hon hade flera stycken! Min lycka var gjord, jag skulle äntligen få se hur en sån såg ut!

Jag blev visad några stycken. Tyvärr var de alla för dyra för mig.

-Hur mycket pengar har du? Jag fiskade upp mitt prassel. Jag hade 325:- vilket var en hel förmögenhet på den tiden.

-Får du använda dem för din mamma?

Jag var lite oförberedd av frågan men bedyrade javisst får jag det, de var ju mina... jag lät dock bli att berätta att min mor inte hade en aning om att jag skulle köpa mig en kista, och de var ju inte helt små heller.

-Jag har en på lager utan lås, sa hon. Låsen är tyvärr det som drar upp priset på de här gamla kistorna. Jag fick följa med ut på lager och där stod den. MIN brudkista. OAD 1859 stod det på den. DEN skulle jag ha. En RIKTIG brudkista.

-Kan du få hem den? Frågade damen.

Så långt hade jag förstås inte tänkt överhuvudtaget. Hem? Hur? Vi hade förstås ingen bil i vår familj, då mamma inte ens hade körkort.

Men det var inget problem, för hon lovade att de skulle köra hem den för mig ett par dagar senare bara de fick adressen. På det sättet fick jag altså också tillfälle att förvarna min mor om att jag hade köpt mig en brudkista och nu skulle börja samla för hemgift. Så att jag kunde bli gift en vacker dag, något jag trodde skulle glädja henne mycket.

Kistan kom hem, och min mor hade inga invändningar på mitt köp, men idag kan jag skratta gott åt det här. För inte tusan blev det någon hemgift samlad i kistan och inte blev jag gift heller. Attans osis. Det är säkert för att jag inte samlade på mig den där hemgiften under årens lopp. Kistan finns dock kvar och har innehållt det mesta, idag är den julpyntsförvaring sedan några år tillbaka. Det enda den aldrig riktigt har funkat för är spritförvaring för av någon underlig anledning så var det där min mor kikade först när hon anade oråd. Idag kan jag berätta att det bästa stället var hennes egna gömmor, längst uppe i hennes garderober strax efter att hon gjort sin månatliga garderobsrensning, för då visste jag att de skulle få ligga intakt åtminstone fram till helgen. Men det är en annan historia som jag inte tar för jag vill inte ge mina egna barn några dumma ideer.

Nu skall jag börja göra iordning mitt arbetsrum, så jag med lite tur kan få upp min egen dator ikväll så jag kommer åt att läsa mina mail! Ha en skön dag!

Då har vi sovit första natten i huset hela familjen. Och det var precis lika skönt som jag föreställde mig att det skulle vara!

Det första dottern säger när hon kommer ner, på gott humör (ovanligt på morgonen) :

-Mamma, vet du, jag det var så vitt i mitt rum så jag vaknade klockan sex av att jag trodde att jag hade försovit mig.

Ljuset hade överraskat henne. Och inte har vi hört ett endaste knyst från övervåningen under natten heller. Nästan ovant att sova en hel natt utan att vakna till en endaste gång, har därmed sovit så tungt att jag nästan inte tror att jag har drömt ett skvatt? Kommer ta tid att vänja sig tror jag.

Sitter nu i mitt KÖK, ett riktigt sådant, med fyra egna väggar och två egna fönster och två egna dörrar omgiven av massor av köksskåp och mitt på golvet har vi ställt vårt köksbord (Ikeas norden, världens bästa bord tror jag...) som vi inte har sett på mycket länge mer än att det stått inklämt bakom en hylla och liksom stått ivägen för även ställt på högkant har det tagit mer plats i anspråk än vi har haft utan att det skall vara ett störningsmoment. Vet inte hur många gånger vi har tänkt tanken "skall vi göra oss av med det?" av det skälet. Just nu är jag lycklig att vi INTE har gjort detta. Men stolar har vi kort om för det har vi trots allt makat iväg i lagoma takt allt eftersom de har stått i vägen.

Någon soffa att tala om har vi inte haft alls. Eller vi har haft en liten tvåsitssoffa (för hela familjen, 5 pers att dela på, och så har vi flyttat köksstolar när mer än max två velat titta på tv samtidigt). Tvåsittaren kommer att förpassas dit där den hör hemma, till ett ungdomsrum. Så familjen är altså utan soffmöblemang. Sitter därför och kikar på blocket.

Till sambons förfäran pratar jag 60-talssoffgrupp, eller absolut första svängen in på 70. I färgglatt tyg. Orange,rött, grönt eller turkost.

Vill ha en sådan där grovvävd lite stram modell med lösa dynor, ni vet säkert vilken typ jag menar? Skulle gissa att det är enklaste ikeavarianterna från tiden (hittar jag bara mina ikeakataloger skall jag baske mig titta efter...) Sambon är inte riktigt med på samma tåg i tanken men jag söker på och sitter då och kikar runt på blocket, loppisar har vi inte hunnit med på ett tag. Hittar min drömsoffa. I västernorrland (i önskat skick och med rätt antal delar). Yeah.

Tror jag får fortsätta leta, det är liite överkurs. Men jag har inte så bråttom. Under tiden så njuter jag av spacet, och skulle det dröja med soffa så tja, vi har inte fått upp parabolen, vi har inte byggt mellanväggen, vi har ett berg av kartonger att packa upp, vi har ett halvt hus och hela den gamla bostaden att städa ur och vi har inte heller tömt färdigt, så någon stress för dagen är det absolut inte. (bilderna lånade på blocket för att visa typ av soffa. Söker ni på retro* soff* el 60-tal* soff* så hittar ni dem. Med lite tur finns de nära er. Den orange är inte sååå långväga från mig, överväger om sträckan är överkomlig, och om just orange är det optimala egentligen, gillar nog den turkosa bäst? Eller man kanske skulle ha en del i varje färg??).

Men bara att vara HÄR lättar oerhört på humöret. Får se om vi får till det med varmvatten idag eller imorgon. Men inte ens det smolkar bägaren ett smack. Och vet ni, jag har en tvättmaskin på nedervåningen som inte smetar tvättmedel, och ingen går promenader eller kastar ut mat till hundar mitt i natten. Barnen säger att de har haft musik på HELA natten (på repeat) men inte ens det har jag hört. Det enda jag har märkt är att Bella-fisen har kommit och gått mellan sängarna, som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vem som är den nya night-mate´n i den nya bostaden, med såå många sängar att välja mellan. Tidigare var lokaliteten inte så sängvänlig om man är hund, för Heikkis sovrum har varit stängt, vi har legat i källaren med källardörren stängd och Nadja har ju legat i en annan ända av källaren, så därför har endast Lillebrors säng återstått. Tror iofs att han kommer att protestera villt om hans sängkamrat bestämmer sig för någon annans säng....

Jag som absolut inte vill ha hundar i mitt sovrum har tyckt att det har varit riktigt myyysigt. Fast så fort vår vägg kommer upp, vår matta kommer hit och vår säng blir ihopsatt (har fått en galen ide om att måla om den från vitlasyr till något galet... undrar vad sambon skulle säga om det.... hm) så är det stopp för hundar i mitt sovrum igen. Och Nadja vill nog ha katten hos sig, utan risk för nattliga slagsmål och Heikki stänger sin dörr så fort mattan är inlagd, så lillebror riskerar nog inte att bli utan henne på sikt!

Men nej, nu skall dagens allvar återupptas! Städa köksskåp var det.

Ps. bävar för att plocka ur alla besticklådor, dra ut skärbrädan och att kika upp på undersidan av bänksskivan, inifrån skåpet... En sån där plats som de flesta verkar glömma bort när man flyttar, trots att man säkert någon gång under sin bo-historia har skjutit in skärbrädan utan att torka av den först.... en bra plats att lägga på minnet på flyttstädschecklistan. Det är det stället jag skall gå på härnäst, dvs NU.

Jag, som aldrig städar till vardags blir lätt nitisk vid flytt, både när jag skall städa mig ur och när jag skall in.