Det finns så mycket underbar hantverkskunskap och kreativitet i vårt avlånga land. Råkade få en länk på mailen igår som jag bara MÅSTE dela med mig utav. Gå in här, och lid och väck dit habegär. Så gick det för mig... Ann-Helens unika tennarmband, en underbar mix av tradition och nytänkande och hantverkskunskap. Åh. jag vill ha ett cerise, ett grönt och ett lila. Allt man kan sätta ordet KNALL- före ;).

(OBS! Bilden lånad från internet).

Minns ni mitt inlägg om min dröm om ett eget ruckel? Eller inlägget om längtan till vidderna och norrland/lappland? Nu tänker jag inte sitta här längre och påstå att det bara är lösryckta drömmar eller en helt impulsiv nyck tagen från ingenting. Inte negligera och det är inte något skämt på något sätt.
Jag är ytterst seriös och längtar så jag kan få andnöd för mindre av längtan efter MITT hus, MIN lanthandel.

Hade ett underbart inspirerande möte härförleden med några stycken som har gjort verklighet av sin dröm och faktiskt köpt sig en hel stor gård från 1700/1800-tal och som verligen verkligen bryter upp, går in för eko-kollektiv med ett internetbaserat företag i fickan utöver drömmar och planer om så mycket självhushållning och arbetsuppdelning och liknande som man orkar med och klarar av (obs, absolut inte orealistiska planer eftersom de gått nogsamt till väga och faktiskt hittat invånare till kollektivet från helt olika yrkesgrupper, såväl hantverkare som internetspecialiserade etc, så det är inte nödvändigtvis ett urbant fattigkollektiv vi pratar om nu, med såväl tankar om alternativt leverne, minimala behov men ändå med hög trendfaktor och stor medvetenhet. Det var helt fantastiskt roligt att få höra hur de gått tillväga med sin plan och hur strategiskt man tänkt!). Med en bra plan och obefintliga bokostnader är det mesta nog möjligt...

Men så sätter jag mig vid nätet och letar och vad hittar jag? Finns det verkligen hus i prisklassen 30-60000 eller däromkring? Jo, vad hittar jag? En drömkåk.

Ett boningshus med tillräckligt stor boyta. Och en egen lanthandel som har stått overksam sedan 1966/1968.

Självklart ringde jag upp. Det finns en spekulant på fastigheten, men jag anar att det inte är den sista tomma lanthandeln i lappland/norrland? Så om du vet någon som vill avyttra en sådan till någon som tänker sig bli bofast, till en mycket ringa kostnad så är mina öron stora som väderkvarnar. Så orört som möjligt, med originaltapeter kvar från tiden då det begav sig, stort nog för en stor barnfamilj; vi vill inte bo så trångt som vi gör idag och visst lagermöjlighet förstås.... Värme inomhus, av något slag är egentligen mitt högsta krav. Och helst vedspis, men inget tvång...Vatten och toalett klarar vi oss utan. I varje fall ett tag. Så länge det finns en pump på gården och ett utedass. Fast visst, vatten och avlopp är en fördel förstås... det skall jag väl inte förneka. Men fungerande värmekälla är trots allt a och o.

Sambon har redan aviserat att han inte ser några hinder, tvärtom han är pigg på iden.

Dottern vill helst veta innan februari när gymnasieansökan skall in.; det är dock inte realistiskt av andra skäl, men hon var redo att börja packa, det var bara att säga till.

De yngre barnen är inte vidtalade, men... det måste alltid finnas olika vägar och alternativ. Eller hur?

Just nu känner jag mig absolut vidöppen för olika vägar in i framtiden. Kanske bär den upp till vidderna? Jag utesluter absolut ingenting och jag finner det inte otänkbart att jag en vacker dag packar mitt pick och pack och hittar HEM!  Jag har sällan långt från tanke till handling när allt faller på plats!

Om jag är lite tyst av mig just nu, så är det inte för att jag försvinner eller för att jag är passiv eller inte har något att tillägga om något underligt som jag råkar att flura över för närvarande.

Det är tvärtom, det är så mycket som händer samtidigt att jag blir lite splittrad och mina tankar springer omkring i olika riktningar, och jag vet liksom inte riktigt vart jag skall bli av mitt i alltihop. Som tur är så pågår processen med lillebrors tillhörigheter och rum och det är otroligt avstressande att sortera och tvätta lego, försöka klura ut vilket pussel -av alla åttiofem- just den där pusselbiten tillhör och att sätta igång någon med att försöka klura ut vilka av alla dessa evinnerliga pussel som är kompletta och hela, och vilka som inte är det. Bilar i en hög, fingerboards i en hög, gubbar och allt det där.

Samtidigt går jag och funderar över nytta med ordning. Varför måste man ha ordning på allt egentligen? Jag är världens rörigaste person, men jag har ju alltid en sorts ordning i alla fall, den där som ingen annan kan se eller förstå. Och så har jag mina käpphästar, det som MÅSTE stå i färgordning eller nummerordning eller alfabetsordning. För egentligen är jag en sorteringsmänniska ut i fingertopparna. Bara inte av sånt som andra tycker är världsviktigast att hålla ordning på. (Min mamma ex, en vacker dag skall jag roa mig med att ta lite bilder på hennes klädförvaring och handduksförvaring etc. Finns inte ett dammkorn att uppbringa där, inte heller finns det något spill i hennes kylskåp, hennes bestick ligger i rätt låda och man sölar inte ner ostraffat. Tror hon sover med en disktrasa i handen ärligt talat, för hon skulle nog få abstinens om hon släppte den?).

Men jag har;

* a.n.t.i.n.g.e.n full kaos. (MED en osynlig ordning).

* eller en absolut tvångsordning. Inget mitt emellan.

Och när jag väl skapar en ordning på något, så är jag en mardröm för andra, för då skall det sorteras in absurdum. Och ve den som rör min ordning när jag väl har skapat den. Ta inte ut en bok och ställ den någon annanstans än mellan Sara Lidman och Torgny Lindgren, eller mellan boken som kom ut -72 och -75, beroende på vilken gengre det är, eller om jag har flera av samma så är det upplagsordning eller tryckeriordning...och sådär kan jag hålla på. Gör jag ordning bevakar jag min ordning med risk för liv, hälsa och lem och låter som morran när jag skall beskriva allvarstyngden av att ställa den där den kom ifrån. Och nu står jag då och ägnar mig åt att skapa ordning i lillemans grunkor och är kanonnöjd med den som sakta växer fram. Inte bara står jag och försöker förbereda mig på mentalt på att det faktiskt kommer att lekas där inne och faktiskt kommer att ställas till och försöker komma fram till vad jag egentligen vill med ordningen där. För när det väl är på plats måste jag ju släppa det igen... och -hu hemska tanke- faktiskt låta honom leka som han vill med sina egna saker i sitt egna rum. *ryyyys och skratt*.

Men följande vill jag med ordning i hans rum.

*att det skall vara lättöverskådligt.
*att han skall hitta allt han söker i ett visst område enkelt och lätt utan att behöva leta efter någon del som kanske fattas.
*se till att allt är intakt och helt och att alla delar finns.
*sortera bort alla leksaker som inte längre behövs, eller önskas.

*motivera till fortsatt ordning i rummet. Det skall vara roligt att lägga tillbaka saker där man tog det ifrån (inte minst för att man slipper morrande mammor).

Det här med att det inte är någon mening med att göra iordning för att det snart ser likadant ut igen, accepteras inte den här gången.

Flitpeng införs.

Är rummet färdigstädat fredag eftermiddag så utdelas veckopeng. Den som inte städar sitt rum får ingen sådan. Det systemet hade vi med de stora och det fungerade ypperligt, så det kör vi in igen.

Fast, en oro finns med att börja se ett avslut på att komma iordning fläckvis del för del. Bortsorterande av sånt som inte får plats och sånt vi inte behöver. Ordning och reda, och feng shui och allt det där. Inga röror kvar. Det är nämligen så att varje gång jag har kommit dithän att jag har kännt att "nu har jag full koll på allt och en tydlig struktur, bra förvaring och inget som inte är uppskattat eller behövt" så är det dags att flytta igen.

Jag bävar. Med viss förtjusning dock. Men nog skall väl dottern få lite tillfälle att njuta av sitt rum först, det hoppas jag innerligt! (Its dock a bad omen. Sist vi gjorde en större renovering för hennes rum, byggde väggar, skapade ett tema i rummet, byggde in bokylla etc, etc, etc, så flyttade vi kort efter det var klart).

Skolornas evinnerliga krav på att låna biblioteksböcker frusterar mig oerhört. Ja, ni läste rätt. Jag klarar inte av tanken på att mina barn måste låna på biblioteket av det enkla skälet att vi aldrig lyckas att hålla reda på böckerna. Jag vill börja med att säga att jag värnar om bibliotek; tycker att de skall ha all världens resurser både för böcker och event, jag har altså ingenting emot bibliotek i sig. Tvärtom. Men jag slutade själv tidigt att låna på bibblan just för att jag inte kunde hålla reda på deras böcker och efter att ha betalat förmögenheter i förseningsavgifter började jag själv att inventera antikvariat efter det jag vill läsa istället. Och började gå med i bokklubbar. Sen när jag fick barn gick jag med i ÄNNU flera bokklubbar. Tror jag fick åtminstone 3-4-5-6 bokpaket i månaden... tja, det var förstås förmögenheter som gick då ochså och ärligt talat i efterhand en jäkligt illa planerad privatekonomi, tror att vår bokbudget lätt gick på ett par tusen i månaden när pojkarna var små. Jag köpte nog nästan allt som var värt att köpa under deras första nästan tio år tror jag i barnbokväg... och böcker sparar jag förstås, åtminstone barnböcker. En vuxenutsortering gjorde jag av riktigt riktigt stora format när vi flyttade hit. Det går liksom att husera hur mycket böcker som helst när man bor på nästan 300 kvadrat boyta, men skall man tränga sig in under 100 kvadrat så är ytorna inte de samma och väggar har vi nästan inga hela alls här. Så det var bara att kapa allt. Som inte var tillräckligt viktigt att spara. Vojne, det var tufft. MEN!  Det var skönt också.

Nåja, sen hamnade barnen i olika takt i den åldern där skolorna kräver att man lånar böcker. Det är ett obligatorium. Och jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har haft diskussionen, att "måste" de verkligen låna böcker? Men jo, det måste de. Och då hamnade jag genast i situationen att åter bli ersättningsskyldig för massa böcker. Det är några nya böcker som skall ersättas minst varje termin om inte oftare. För alla utom den äldre av sönerna som bor hemma nu och för nästäldsta sonen. Men äldsta sonen tappade alltid bort böcker, eller rättare sagt tidningar för han läste inte böcker själv, (det tog oss många år att komma fram till att han har dyslexi, eftersom skolan förnekade att han hade det, han hade enligt dem inga inlärningsproblem alls, så allt vad utredningar för hans del fick jag kräva själv när han var 14, hur det hade gått för honom om jag inte gjort det vågar jag inte ens tänka på...) men dem läste han sönder eller hade med dem fram och tillbaka överallt eller lånade ut dem till någon kamrat och sen glömde han vem det var. Så gör dottern med. Fast deras skolbibliotek är nästan värre, för dottern PÅSTÅR att hon har lämnat tillbaka böcker som ändå kommer som ett krav. Vet inte hur de gör ärligt talat, men jo, det har hänt vid två tillfällen när hon har bedyrat att den är tillbakalämnad och sen kontaktar jag skolbibblan och jo, de har stått i hyllorna och ändå har vi fått ett krav. Det är inte kul. De gånger de INTE har hittat böckerna har vi fått betala, trots dotterns idoga hävdande att hon HAR lämnat tillbaka. Då hon är en obotlig slarver av hävd men inte någon lögnare så vet jag ärligt talat inte om hon har slarvat bort dem eller om det verkligen är som hon säger, att hon har lämnat dem. Men det är bara att se glad ut och betala om inte annat när alla pålagringar av kravavgifter och sånt kommer till, för det händer ju.

Nu är det då yngsta sonen som skall ersätta två böcker när terminen börjar igen. Han har inte slarvat dock och de har legat i hans väska hela tiden eftersom jag vägrar att leta böcker efter ett barn till. Vi lärde honom därför, ta upp böckerna ur väskan, läs det du skall och ner i väskan igen. Och där har de kånkat med dag efter dag efter dag, eftersom det tydligen inte samlas in läxor förräns dagen då den skall lämnas in. Han gör oftast sin läxa samma dag som han får dem, dvs nästan en vecka innan den skall vara kvar.

Och då var det då en dag då axlarna var tunga på sonen och det var grisigt ute och han kanar sin väska som sliter hål och böckerna som ligger i förstörs. Det är inga roliga pengar.

När skolan börjar tänker jag börjar lusleta efter böcker som finns både i skolan och hemma, eller lämna med honom en av våra egna böcker för nu vill jag inte ersätta fler förstörda läseböcker. Basta Ya, det räcker nu. Man kan ha roligare för pengar än att ersätta sånt som kommit bort eller blivit förstört. Vi bor i ett hem som säkerligen sitt trånga utrymme till trots kan prestera ett par tusen böcker, och åtminstone några hundratal barnböcker, räcker verkligen inte det? Fast jag anar i förväg att jag får ta diskussionen igen...

"barn behöver läsa för att berika sitt ordförråd".

"barn behöver låna böcker på biblioteket för utveckla sitt läsintresse"

Ibland har jag nog kännat att lärare inte har trott mig när jag har sagt att vi har de böcker vi behöver hemma... jag har böcker för alla ålderskategorier. Även om de inte är dagsfärska längre, så är det ändå samma böcker som jag ofta ser i olika klassrum och liknande, och det är nog inte många klassiker -jag tycker att barn skall orientera sig bland klassikerna från tidigt stadium- som jag inte kan skaka fram. Har jag den inte här själv, så har jag den i lokalen... där finns det nämligen också ett halvt bibliotek.

Så i år tänker jag kämpa för att mina barn INTE skall ta med bibliotekslån hem.

De får jättegärna ha dem i skolan där skolan ansvarar för dem. Jag vill INTE göra det! Visst är jag en gräslig människa??

Tja, dotterns rum blev inflyttningsklart och sedan åkte hon till sin far dagen före nyår. Och kvar blev kaoset i lillebrors rum. Hm, det är inte lyckat att trycka in två barn i varierande åldrar i ett för litet rum, så litet så det knappt habagerar två sängar, men så har det varit sedan vi flyttade hit tills nu. Ungarna har samsats bra på så sätt, och lillebror har uppskattat att ha storasyster som roomate, men... när vi nu rensar upp efter eventet så är det papilotter och läppglans blandat med toppar och bilar och actionman och pusselbitar. INGENTING är i ordning. Eller var. Och dessutom hade vi tryckt in lite möbler som vi inte tyckte att vi hade plats till någon annanstans "tills vi får klart". Öh. Tror ni att vi har plats med dem nu? Tja, min sneklaff har fått tillfälligt visste i vår tevedel, -vi bor ju verkligen på minimala ytor- och min kista får stå kvar i lillebrors rum, förhoppningsvis lyckas vi trolla fram en plats till julgrunkor när hans gå-in-i-garderob är färdigfylld med annat som måste vara där och så kan han ha den till leksaker... förhoppningsvis. Men vart sjutton sätter vi leopardfåtöljen som jag letade land och rike runt efter -nästan sant, till sist hittade jag den begagnad i halmstad när jag inte hittade någon ny- när vi gjorde dotterns zebra-leopardrum i stan? I stan bodde vi mellan 2000-2004 men fåtöljen hänger förstås med. Och nog är det synd att göra sig av med den... kanske kan den få plats i mellersta sonens rum när det blir klart (snart det sista som återstår) och så håller vi på och kånkar runt allt till olika sålängeplatser tills det blir klart.

Drömmen var att måla om lillemans rum och att slänga upp lite roliga tapetfigurer och liknande men det får vänta ett tag. Tills vi har rumstrerat och omformaterat oss i huset allihop. Nu har vi altså då låtit honom sova i soffan ett par nätter för vi har dragit fram varenda leksakslåda vi har kunnat uppbringa från flytten, och kanske från tidigare flyttar med då sönernas leksaker nog inte packats upp sedan jag lämnade huset år 2000. De hade ett helt underbart lekrum på den tiden, med massor av möjligheter, tarkets vägmatta med spelpjäser, massor av plats, en ribbstege från en gammal gympasal och liknande i sitt lekrum så visst tusan fyllde jag det lite för väl, med mer leksaker än de behövde. När jag lämnade huset så visst, jag gjorde mig av med mycket, insåg att det knappeligen behövs sådana här mängder av leksaker någon mer gång i något sammanhang, så väldigt väldigt mycket åkte tillbaka till platsen det kom ifrån, loppis. Jag är en leksaksråtta när jag går på loppisar nämligen. Kan inte gå förbi en leksakshylla utan att börja inventera den och jag älskar att samla på mig möjliga och omöjliga leksaker. Det märks kan jag väl säga... och nu har vi då lyckats med konsstycket att samla lådor på lådor och lådor på lådor som just nu står i lillebrors rum och skall sorteras igenom. *Pha* Inget kul projekt alls kan jag väl säga. Så nu skall jag endast behålla sådant (JAG???? Menar förstås HAN!) som är antingen:

-lärorikt.

-superduperpedagogiskt.

-har lekvärde.

-som HAN tycker om.

Alla de däringa grunkorna som JAG tycker är superbra som leksaker för ett barn i hans ålder åker nu bort. *suckar*. Egentligen skulle jag låta hans far och han ta hand om projektet så att jag inte förivrar mig och börjar spara sånt som jag tycker skall sparas...

En sak glädjer mig dock.

Så fort My home-dockhuset (dvs, ett dockhus, inte alls så genuspräglat som ex Lundby) åkte fram, så började han leka med det. Mitt feministiska mammahjärta tycker förstås att en pojke skall utrustas med empatileksaker och att man inte skall springa runt och göra så stor skillnad på vad pojkar och flickor leker med. Men jag vet inte vad jag skall säga om att han har gjort om det till en jättelik finger-boardramp???? *hm*.

Såhär på 2009 års sista dag vill jag önska alla er där ute i bloggosfären ett riktigt riktigt gott pysselår! =)!

Jag vill samtidigt rikta ett stort tack till er alla för att ni finns. Ni förstår nog inte riktigt vad det här bloggåret som jag började med i våras har betytt för mig, och det är förstås inte så konstigt för det har jag aldrig berättat förr. Men att ni har funnits här och att ni har kommenterat och haft dialog, interagerat, sagt emot och diskuterat (och reagerat; blinkar åt Persil! Jag vet, jag har retat gallfeber på dig i ibland..*blink* ) har varit oerhört stort och betydelsefullt för mig!

När jag började blogga i våras var jag helt jävla slut. Fullständigt dränerad på energi. Hade stoppat huvudet i sanden och orkade knappt ens stiga ur sängen. Energi till att förverkliga något som helst existerade inte. Och jag förstod det inte själv just då. Det skulle ta flera månader innan jag insåg att jag inte var mig själv. Det skulle ta ytterligare ett par månader att inse att jag inte kunde fortsätta såhär om jag inte ville gå fullständigt åt hecklefjell. Jag är nämligen en flyare i vissa avseenden och håller allt ifrån mig. Säkert som ren överlevnadsfunktion, för att inte gå under. Men det var ju där jag var.

Minns ni mina plastburkar som jag skrev inlägg efter inlägg om att jag skulle sortera? De blev aldrig sorterade. De blev min väckarklocka. Det var då jag insåg att jag inte hade minsta lilla ork eller kraft att sitta still och göra något som jag hade föresatt mig och som krävde koncentration om jag inte tyckte att det var roligt. Efter två flyttar på mycket mycket kort tid, efter två GIGANTISKA flyttar så skrek hela mitt jag i motstånd. Och min kraft tog slut och tog slut och tog slut och tog slut och fylldes aldrig på.

Det finns förstås en utlösande faktor till som jag höll ifrån mig, den är jag inte redo att bekänna öppet såhär idag, den historien kanske ni får en annan dag, för den är egentligen hur gräslig som helst för vilken företagare som helst. En vacker dag skall jag berätta den som ett varnande exempel på hur det kan gå om man hyr en lokal och inte är tillräckligt observant. Det kan stå en dyrt, sanna mina ord. JÄVLIGT dyrt. Jag skall bara få lite mer kontroll på den situationen så är jag redo att bekänna den öppet. Men jag är inte där en, det har tagit sin lilla tid. Och jag har inte bestämt mig ännu om jag skall ta upp en kattfight eller inte. Får nog kanske be en jurist titta på det först. Så fort jag har kraft till det. Nu är det så mycket annat som skall till skott istället.

Men via min blogg har jag fått tillbaka delar av min energi igen. Inte för samma sak. Men jag är verkligen full av liv och ni som läser här är verkligen en stor motivation! Även alla ni som har handlat utav mig i år. Det är trots allt ni som har visat mig nya vägar och ni som ger mig mod och ni som hela tiden bekräftar att jag inte är urusel på det jag gör. Faktiskt, det händer att jag känner "damned, screw Jante, I´m good!, Jag duger, jag kan och DET HÄR ger andra glädje och lust, inte bara mig!!". Trot eller ej, bekräftelse är något man behöver för att inte dö slentriandöden och för att våga sig på nya galenskaper. Och galenskaper, tja, sånt älskar jag att ägna mig åt!

Nyårslöften? Jodå det blir ett par såna. Som jag vill hålla som det skall bli roliga att hålla bara för att det sätter extra krydda i livet! Men de beränsande löftena, dem hoppar jag i år!

För att avsluta ännu ett av mina ofantligt långa och svamliga inlägg.

Love to all of you!

Jag låter Gogol Bordello förmedla min nyårsönskan till er, nämligen rytm, energi, vitalitet, glädje och inte minst färgglädje och prakt och liv och lust. Skit i etablissimanget och hur det skall vara. Gör det som känns bra!!

Och jag säger som Eugene gjorde när han aviserade den här biten när vi tittade på hoom i köpenhamn: "start wearing f*cking purple!"

So yeah, ah start wearing purple wearing purple
Start wearing purple for me now
All your sanity and wits, they will all vanish
I promise, it's just a matter of time!...

Ha ett riktigt riktigt gott nytt år!

Jag har under en tid försökt hitta en kollega. Vid två tillfällen har det varit på tapeten, tjejjer som jag har kunnat tänka mig att jobba ihop med och att driva en verksamhet ihop med. Men det har gått om intet i sista ändan. Det är för stort och för mycket pengar. Men då har hela verksamheten liksom ingått, och sorry, nej, mina skötebarn är inte gratis. Inte sidoverksamheterna i varje fall. Det som är mitt liv och min passion.

och...

Mina gamla lagervaror. Whatever de är. Men förstås, knappar och tapeter i första hand.

Men... det var ju inte det jag skulle göra från början. Det blev inte som jag hade tänkt. Inte alls. Ganska långt därifrån. Min dröm var det här:

Det var ju DET som var min dröm. Det jag ville göra? Trodde jag? Det är ju DET HÄR som ÄR Bortbytingen. Inget annat. Men sen blev det en miss på vägen. En liten. Fast en stor.

Jag hade en enda sak jag abslut ville ha.

En enda butiksinventarie som inte inte var förhandlingsbar.

En LÅNG köpmansdisk av glas.

Med MINST 30 lådor. Och jag gav mig inte. Letade annonser på blocket under en lång tid. Alla var mindre. Upp till 24-25 lådor, sen var det stopp. Och ingen lika lång som jag hade innanför mitt pannben att jag skulle ha.

En dag lusläste jag varenda annons jag hittade på blocket när det gällde partier och liknande. Kunde jag inte ens ana att det fanns en på bild någonstans? Och JO!! DET FANNS! 1!! Och den var precis det jag sökte efter, den jag ville ha, den jag skulle ha, den jag måste äga. Hela mitt jag vibrerade, blodet fick fart och adrenalinet sprutade åt alla håll. ÄNTLIGEN hade jag hittat min disk! Och det i sista minuten kändes det som om. Mina verksamhetsplaner hade redan kommit långt trots allt.

Jag ringde damen. Kunde jag få köpa hennes disk? Fanns det någon möjlighet? Var den kvar?

Tja. Jo. Disken kunde jag få köpa. På ett villkor. Att jag tog allt. Hela lanthandeln. Alla varor som fanns kvar. Hon behövde få tömt. Det hade stått intakt sedan svängen runt 80-kröken och hade öppnat 1903. Och nu behövde hon lokalen till annat, även om det var tragiskt och synd och historia och allt det där.

Men.

Hon ville inte sälja till vem som helst.

Hur som helst.

Så var jag intresserad så fick jag komma och titta så hon fick träffa mig först.

Morgonen därpå satte jag mig i bilen ner till skåneland och skulle få se min disk. Visste inget pris på lagret. Men jag visste att jag bara måste ha disken, kosta vad det kosta vill. Whatever it takes.

Någon som är förvånad? *skratt*. Jag kan väl säga att min kära sambo nog blev det när jag kom hem och meddelade att jag hade lagt en handpenning på en lanthandel, dvs, inte bara en disk. Och med mig hade jag en säck med hopplöst omorderna badkläder från 40-70-talet. Han ruskade på huvudet när han såg bilder på vad det rörde sig om. Han hade inte föreställt sig detta överhuvudtaget. Inte jag heller. Inte kunde väl jag veta att jag skulle få stiga in i en lanthandel där allt låg kvar på hyllorna, varenda grunka, massor av varor från hela periodens gång? Väggar med tvistsömsgarn och lådor med tvistsömsmönter och gamlar virkmönster och underbyxor och kalsonger till en hel arme? Jag hade i alla fall fått min disk och det var ju huvudsaken.

Jag hade lovat att se till att de gamla grejjerna kom till nytta.

Jag visste inte om det fanns en marknad alls. Om någon ville ha. En del sorterade vi ut direkt och skickade till ett par museum. Att de skulle gå att sälja hade jag inte en susning om. Då.

Jag hade i alla fall fått min disk, att vi sen fick kuska fram och tillbaka ett par vändor och lägga hur mycket jobb som helst på att packa ner och frakta hem och packa upp och sortera var en baggis då så mycket energi som jag hade och snart skulle jag ju få öppna min ...

Barnsecondhand. Det jag EGENTLIGEN trodde att jag ville göra. Men ack vad mycket klokare jag skulle bli. Lita aldrig på dig själv Gitte. Lita aldrig på att du vet vad du egentligen vill göra för rätt vad det är så kommer det något i vägen som ger dig mycket mycket mycket mer än du någonsin kan drömma om. Det är vad jag har lärt mig. Och DEN biten vill jag fortsätta med. Gamla lagervaror. Stort tack till mig för att jag höll fast vid att jag skulle ha en gammal köpmansdsk. Stort tack till Ylva som sålde disken och hela lagret till mig. Det skulle komma att förändra mitt jag. Det hade jag ingen aning om då.

Men faktum kvarstår.

Jag hade en superbra ide och verksamheten var uppskattad och ÄR saknad. Många har nog gett upp att jag skall komma igång igen. Jag var så nära så nära att bli klar i slutet på oktober. Det är inte alls mycket jobb som återstår. Ett par dagars jobb är det kvar för att kunna öppna. Men jag får inte mig själv till det.

Därför har jag nu erbjudit bort den delen för en mycket ringa spottstyver, verksamheten och iden är nästan gratis och man behöver inte alls tänka på att köpa varken utrustning eller interiör, det finns redan på plats. Vi delar lokal men inte verksamhet, och hyran blir absolut mer än överkomlig. Det enda man förbinder sig till är att överta alla kundfordringar i form av tillgodokvitton, då jag vet att en del har sina kvar. Det är mitt enda krav. Sen om man vill fortsätta med tillgodokvitton eller ej lägger jag mig inte i, ej heller om man vill köpa direkt när man kommer in, eller vill gå över till kommission, eller vill utöka med vuxenkläder eller vad som helst. Den verksamheten förtjänar verkligen någon som vill ägna sig åt den och som vill engagera sig och vill ge järnet. Iden är superbra. Det är bara jag som inte är rätt person för den!

Vi skall fortsätta diskutera ikväll och börja titta på siffror. Håll tummarna för mig, eller för att någon annan kliver förbi och vill ta över det för jag .... har lite annat på gång nu! =)! Surprised?

Jag sitter och överväger om jag skall avlägga några nyårslöften eller ej i år. Jag är tudelad, vissa år har jag lovat massa konstiga saker som jag sedan bryter, andra år har jag skytt allt vad nyårslöften heter och inte avgett några, snarare tvärtemot, värjt mig mot tanken som med värja ungefär.

Fast i år går jag och grubblar på några olika alternativ.

1. Jag har ju under året tänkt ta en mans efternamn. Det var ju min och sambons tionde år ihop men tja, något giftemål har han inte kunnat komma till skott med. Då kan jag ju känna att tåget gick och jag överväger att ta min fars efternamn istället som traditionen borde ha bjudit på om mina föräldrar hade kunnat göra rätt -mätt med tiden jag är född i- från början. I så fall blir jag en Lindgren framöver. Eller en Palo Lindgren. Eller en Lindgren Palo. Hm, det är dagens fråga tror jag. Kanske inte platsar som nyårslöfte ändå?

Iden skrotad som nyårslöfte!

Nästa förslag är roligt, blir inte svårt att hålla utan tvärtom en sport?

1. I år skall jag inte köpa ett endaste klädesplagg där man inte kan sätta ordet KNALL- före färgen. Dvs, inte knall-grått och knall-beige eller knall-svart. Utan knall-grönt, knall-lila, knall-rött knall-gult och sånt? Visst låter det skoj att faktiskt blanda alla färger i illiga färger ett helt år? *he-he*. Lockande alternativ!

2. Jag skall städa i min blogg. Och sluta skriva gnälliga inlägg. Och faktiskt vara mer fokuserad med vad jag vill ha den till. Gamla grunkor. Inte massa personligt dravvel. Ochså ett lovvärt initiativ.

3. På facebook skall jag göra som andra. Skriva myyysiga gulliga inlägg. Berätta vad vi äter till kvällsmat. Undvika politiska inlägg. Sluta kritisera folk eller inte folk, men beteenden som att man konsumerar ihjäl hela världen och att man skall bojkotta coca-cola och sånt? Och framförallt skall jag i så fall undvika allt vad svordomar heter och heta diskussioner med mina barn. Heta? Ja, vi har skitroligt på fejjan, folk tror inte att vi är riktigt kloka. Jag har barn som mellan varven är ena riktiga ärtiga umgängeskonstnärer som kan förgylla tillvaron för de flesta, även för mig. Men undrar vad folk tänker? Ex alla de jag har på vännerlistan som egentligen inte känner mig, när de ser mig i färd med att leka som om jag vore 14?? Sånt borde jag sluta med helt. Få tillbaka min vuxna värdighet. Får fundera över om vuxen värdighet är något att ha egentligen först bara...

Det var tre förslag från mig till mig som nyårslöfte. Jag kan nog komma på fler. Någon annan som överväger nyårslöfte?