Jag har stått still ett litet tag i butiken. När alla klädställ kom på plats, vägghyllor kom upp, etc, så visade det sig att jag hade för lite avlastningsyta och exponeringsställ.

Inte helt lätthittat när man som jag inte vill ha ny butiksinteriör, 40-70-tal växer inte på träd, (det har ofta slängts på tippen!).

Men nu har jag hittat vad jag söker tror jag. Styr under veckan kosan mot lanthandeln som har källaren full OCH 16 bananlådor fulla ihopsamlade till mig med gamla varor de ville sortera bort. Jag har INGEN aning om vad de innehåller, så det kommer att bli otroligt spännande. En hel del 80-tals barnmoccasiner i pastellfärger vet jag om, men rästen är en total överraskning... Gaah, kan knappt bärga mig!

Hm, var det någon som viskade att jag knappat behövde mer lagervaror? Hm. Jag får väl se till att bli bättre på att avyttra istället för att bygga på hög, men mer kan jag ju bara inte låta bli att ta in när det liksom kommer min väg?

*Snyyyyyft* Men altså, alla sagor måste ha ett slut, så även den här. Vi drog ändå på det in i det längsta, ville inte alls sätta någon annons när den magiska 12-veckorsdagen inföll och bror Åke fick ett annat hem. "Vi väntar någon dag till, vi väntar någon dag till" men när han häromdagen tog sin första mus, så insåg vi att "attans, nu är det nog ändå dags innan han blir aldeles för stor". Sagt och gjort. Häromdagen så satte jag mig vid blocket och satte in en halvt förvirrad annons, som jag hoppades skulle attrahera någon med ett STORT Tjockholmenhjärta.

Han är onekligen värd det bästa hemmet som bara går att uppbringa.

10 minuter senare fick jag ett kort mail. "Kärleksfullt hem finnes". Med telefonnummer. Jag ringde upp och det kändes riktigt bra per telefon. Vi bestämde att de skulle komma dagen efter, ända från Göteborg(?!?!)

Med tanke på att det måste finnas åttahundra kissar inom nära håll, så kändes det oerhört fint, måste jag säga.

Åker man så långt för en liten Tjockholmen så har man absolut tänkt sig att ge den härligaste kissunge som finns precis så mycket uppmärksamhet som han förtjänar!!

I väntan på klockslag så kom det massor av svar på annonsen. Jag är absolut varmt och glatt förvånad över att så många är redo att ge en liten tiger och musjägare ett gott hem!

När Tjockholmens riktiga husse och matte kom var han lite loj och trött.

Säkert för att han hade varit igång under dagen, och mamma Bejrut, eller Berit som hon heter var också slö. Vi trodde inte ens att hon var hemma, men när vi kissade (asså, inte fysiskt utan ljudligt=matsignal i vanliga fall hos oss, så det ljudet kommer man på som ett skott) så dök hon upp från stället där hon legat och sovit.

Vi hade dragit på kvällsmaten, så de hade fått nöja sig hela kvällen med det torrfodret som stått framme.

När mamma blev tillgänglig tog Tjockholmen sig friheter och fick en sista hutt:

Jag är helt säker på att han tänkte onda tankar om det dåliga köket som bjöds denna kväll. Men när man skall åka långväga bil, så är det bäst att inte göra det på helt fylld mage, även om den är liten.

En sak som slog mig när vi stod och pratade är att han ser betydligt större ut på bild än han är i verkligheten. Han är nämligen pytteliten. Inte lätt att se när man ser så stor ut bredvid mamma? Mamma är på storlek med en dvärgkatt, pytte-pytteligen för att vara kätta. Så till och med den minsta kattunge ser stor ut bredvid henne. Kanske därför hon får små kull-antal?

När hon kom till oss var det stor dramatik. På den tiden bodde vi på en annan gård där ägaren hade massor av gårdskatter och Berits mamma som vi kallade Mia, var en svart pytteliten tunn kätta, som var till hälften siames. Pappa är nog vår Bertil för på den tiden utgjorde han tjänst som blodtillskott i trakten, då det alltid kan vara lite risk för inavel på gårdskatter så väntade vi lite med att kastrera honom, och med tanke på färg så är det nog han som är skyldig till Berit och hennes kullsyskon. Han blev en fasligt stor och röd och grann katt! Stor som ett lejon....

I vilket fall som helst, så var sambon ute i stallet och när han gick där och pysslade hörde han ynkliga små pip. Mitt i vintern var det och kallt som attans, vattnet var fruset just då.

Han började leta efter pipet och under en höbal, direkt på det iskalla betonggolvet låg tre små små små kattungar så gott som livlösa, bara en hade lite ork och det måste varit den som gav ljud överhuvudtaget.

Övergivna av mamma? Eller varför hade hon gjort så? Han tog in dem och sedan började operation uppvärmning av nästan helt döda kattungar. Bara en hade andning, de andra två kunde vi inte avgöra om de levde eller ej. Vi kommenderade in Hero (vår hund) på toaletten och höjde golvvärmen samt la dem framför elementet. Den som andades fick Hero ta hand om, den la vi inte energi på själva, utan vi tog varsin kattunge i en handduk och försökte massera lätt för att se om vi kunde få igång något blodomlopp. Hero slickade det lilla nyfödda livet med andning, låg plats och hade kattungen mellan sina framtassar och slickade loss. Vi lät honom hållas, i vanliga fall brukar vi säga till honom att vara försiktig och att inte gå för nära, han älskar nämligen allt vad kattungar och hundvalpar heter. (Det här är en ras som har så mycket ursprungsinstinkter när det gäller valpfostran att hanen är väldigt aktiv bara han får vara med!). Nu fick han hållas, goda råd var dyra och tiden var knapp.

När han hade fått igång rootingreflexer på kattungen, vad kan det ha rört sig om? 30 minuters ivrigt slickande och buffande? Så hade en av kattungarna som vi värmde fått omärkbar andning, vi kunde se det med hjälp av en spegel framför nosen men inte direkt se eller känna det, men lite värme hade den i varje fall fått. En kattunge var helt ute för räkning. Vi fick ge upp, hjälp hade kommit för sent.

När den akuta situationen var avhjälpt och under kontroll började vi leta efter kattmamman, inte för att de var starka nog för att äta men kom inte kattmamma in så skulle de aldrig bli det. Och vi hittade henne och bestämde oss för att kidnappa henne under en tid. Hon fick helt enkelt bo i vår toalett.

Hon var ingen duktig mamma alls måste jag säga. Smet ut från toaletten och ifrån kattungarna så fort hon kunde. Låg helst i motsatt hörn där avkomman fanns, och vi fick till en början nästan tvinga henne att ge di, genom att sitta bredvid. Uder de första veckorna släppte vi inte ut henne alls från ungarna alls, (vi meddelade förstås ägaren så han visste var hon var om han saknade henne).

Allt emellan så var det tur att vi hade Hero, för allt det hon inte klarade att ge dem fick de av honom. Han pysslade om sina kattungar i timmatal och låg på pass som världens bästa ställföreträdande kattmamma och gav dem all närhet och slickning etc som de behövde. Maten fick förstås mamma ombesörja. Men när ungarna var 5-6 veckor hade hon redan börjat att avvärja di-försök och att fräsa åt dem, och vi började släppa ut henne lite smått, korta stunder. Hon kom dock tillbaka varje gång, kanske för att matskålen hos oss var roligare än det man själv kunde frambringa?

En dag när ungarna var drygt 6 veckor så var dock sagan all.

På gårdsplanen låg Mia platt som en pannkaka, sopbilen hade varit där igen. Det var inte den första katten sopbilen hade mejjat ner, förmodligen för att katter drogs till bilen och sen inte sprang iväg när den startade. Och mia, låg där hon låg. Rest In Peace!

Ungarna hade då redan fått börja äta lite fast föda, och nu blev det ju hastig modersmjölksavvänjning för gott, inte mycket att be för. Hero gjorde dock sin plikt och präglade dem allt han gjorde. Han är abolut världens bästa kattamamma.

Katten som han fick göra sin kur på när de kom in, det var Berit. Vi skulle inte ha en katt till i hushållet, absolut inte, men det här var väl mer Heros hund än vår, och tja, de har en speciell bonding, det kan inte sägas något annat. De kullar Berit har haft, det är några stycken efter hand, får han full tillträde till hennes ungar redan från första dygnet, hon har ALDRIG haft några invändningar alls, utan han får slicka och bära och fostra och leka och säga ifrån, och det gör han med stor frenesi och inlevelse och han fullkomligt älskar det!

Det ni ser här är en katt som ger Hero precis samma gensvar som man ger en kattmamma. Man låter sig slickas och flyttas och hanteras helt utan att göra något motstånd alls. Visst är det underbart?

Äsch, nu kom jag av mig igen, och kom in på något helt annat igen.

Det var ju Tjockholmens flytt jag skulle återge! Nåja, nu fick Tjockholmens, eller Kakans nya ägare historien bakom Berit med, vår superminililla svartsköldpaddsfärgade honkatt. Om är en superfin mamma, gissningsvis helt tack vare Hero. I 13 veckor har hon nu fullgjort alla plikter en kattmamma har.

Ytterligare en bild på sista sutten.

Tjockholmen åkte iväg och Berit gick strax efter och letade efter honom, och skrek och väntade på svar. Men Sorry, gums, han är inte här. Om ett par dagar har det värsta lagt sig för henne, det blir nog värre för Hero, för han är riktigt riktigt uttråkad när han inte har en kattunge eller två som kliver på honom och håller honom sysselsatt. Han börjar bli en hund kommen till åren, och är tio till våren. Ett hundliv är allt för kort och han börjar nu gå in i skedet att bli en gammal hund. Tråkigt nog.

Men hör och häpna, Tjockholmen-kakans nya matte är

bloggerska och tapetsäljare, vad ger ni för den? Visserligen MODERNA tapeter, men hur stora är oddsen att någon som både bloggar och jobbar med tapeter skulle svara på min annons??

Fia, vi ses i bloggens värld, jag kommer att titta in i bland för att se hur ni har det!

Det uppstod en stunds tumult här igårkväll.

Uärrk Tjockholmen, vad äcklig du är!

På den här bilden är han inte alls den keliga mysiga lilla kattungen på 12 veckor, som vanligtvis kommer och kryper upp hos oss och spinner i knät. Inte heller är han den roliga kattclownen som lockar till skratt med alla sina krumbukter. Eller den som kommer och buffar med sin nos när vi sover.

Utan han är den vuxna jägaren och TIGERN som försvarar sitt byte med liv och lem, och det tog oss säkert en halvtimma att få ta del av hans byte, eller del och del, vi ville förstås ha hela för oss själva. INNAN han hann att äta en endaste bit. Och han försvarade sin jakt-trofé må ni tro. Och det LÄT om honom skall ni veta! Det var nästan så man var glad att han inte ville släppa det han hade mellan käkarna, för med det humöret som han hade, så hade man INTE velat möta hans käftar, det kan jag lova.

Gaaah, kattskrälle! Vad hade den där lilla musen gjort för ont?

Hm. Åki. Tack skall du ha. Vi är trots allt glada över att han inte bor kvar här hos oss!

Tjockholmen letade och nosade en stund. Sen kom han fram igen, buffade med nosen och sa:

"hallå där matte, är det dags för mat snart?". Det var det förstås! En så duktig jägare är förstås värd en extra god munsbit, något helt annat än en äcklig mus... eller hur?

"Fountain House-modellen har vuxit fram som ett resultat av flera decenniers erfarenheter av rehabiliteringsprogram för f.d mentalsjukhuspatienter på Fountain House i New York. Men det är först på senare år som man har börjat tala om Fountain House verksamheten som en bestämd rehabiliteringsform eller "modell". Ibland uppfattas fortfarande en sådan beteckning som lite vilseledande och vissa föredrar att tala om Fountain  House rörelsen som en filosofi, en livsstil eller t o m en konstart. Det är inte fråga om en tillämpning av en på förhand given teori, menar man, utan något som vuxit fram ur människors samspel under speciella miljö- betingelser. Vissa humanistiska och vårdideologiska principer har angivit färdriktningen men det går inte att sammanfatta verksamheten i enkla handbokstermer eller abstrakta teoretiska begrepp." (Hämtat från Sverige Fontänhus hemsida).

Jag har egentligen inte nämnt så mycket om vad jag gjorde innan jag gick in i väggen och började blogga i våras, eller fram tills jag startade eget företag oktober 2006. Jag har egentligen en helt fantastisk upplevelse, som för evigt har ändrat min grundpersonlighet, hur jag tänker och hur jag fungerar som person, och jag kommer att ha med mig den ynnesten för evigt, utan att någonsin liksom kunna lägga det bakom mig eller glömma det; och jag önskar det inte heller.

En sådan där passus i mitt yrkesliv där jag lärde mig så mycket av andra människor, så mycket om mig själv, så mycket i gemenskap med andra människor, att det knappt kan sägas i ord. Det talas ovan om filosofi, och konstart. Och ja, det är onekligen en konstart, abstrakt, stort och fantastiskt och varmt: och det blir ett sätt att betrakta världen och ett sätt att leva.

Den som vill bli anställd i ett fontänhus, som tror att man kan något, och att det går att lägga utanpå sig själv och sen gå hem och ha det som vanligt, kommer snart bli klokare.

Att leva i en mirakelbubbla genomsyrar allt och man inser till sist att det livet man är van att leva, inte längre existerar. Det är en total upplösning av jaget till något mycket mycket större, som inte kan beskrivas utan det måste absolut upplevas. Man längtar aldrig tillbaka till tiden eller världsuppfattningen före: jag kan lova det utan att säga för mycket.

Min tid som handledare på ett Fountainhouse spände mellan år 2000 till 2005, för att vara mer exakt Falkenbergs Fontänhus. Under den här tiden lärde jag mig om inte annat att inse att människor har många bottnar, och att det är livsfarligt att försöka begränsa eller förringa en annan människas kapacitet. Vi kan alla så mycket mer än vi själva tror, bara vi får pröva och har någon som tror på en när man testar sig fram.

Ett Fontänhus, eller Fountain House är en frivillig arbetsrehabilitering för personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria. Helt friställd från myndighetsutövande, de regelverk som tillämpas i huset har man skapat själva inom organisationen. Riktlinjerna består av 36 punkter som går ut på remiss varannat år till alla fontänhus i världen. Det är inte en liten process egentligen när man betänker att det när jag var aktiv, fannns fontänhus i 55 länder och sammanlagt bestod av ca 400 hus, globalt. Och alla husen är med i det här projektet. Låter det kaotiskt eller omöjligt? Inte alls. Vi pratar fontänhus nu, en verksamhet som har väldigt väldigt egna sätt att klara av hur stora projekt som helst på ett helt eget sätt, vilket innebär att det inte finns någonting som är omöjligt egentligen. Så länge det finns medlemmar så blir underverk utförda.

Varje dag.

Inte en enda dag är den andra lik och inte en minut av verksamhetstiden förspills. Och allt sker i gemenskap, oavsettt om man är medlem, handledare, klubbhuschef eller styrelsemedlem. Det är faktiskt så att de besökare som kommer till huset och hoppas få kontakt med en "anställd" står handfallna, då sådana med blotta ögat inte går att urskilja.

Och när man till sist har bestämt sig för vem som "jobbar" där, så har man antagligen bedömt fel, men man landar helt rätt när man gör det. Och det är det som är själva grejjen i en demokratiskt styrd verksamhet med platt hierarki.

Och om ni visste hur institutions-störd jag själv var när jag började. Jag trodde ärligt talat att jag var en människopositiv person, som kunde något.

TÄNK vad jag bedrog mig. Så mycket jag skulle komma att lära mig, och tänk så många tårar det krävde och så mycket svett och frenesi. Inte minst bearbetning efteråt.

Utan alla underbara människor i verksamheten och deras tålamod med mig, hade det aldrig gått.

Alla de målsättningar jag tidigare hade sett och arbetat efter, alla de verksamhetsstrukturer, alla de människorelaterade utbildningarna jag hade sett eller gått eller trott mig förstå, utgick nämligen från ett och samma:

"Vi är experter, vi har nycklar, vi vet hur det här kan bli och vad det hela står för".

Idag kräks jag när jag möter den här människoinställningen men hoppas att jag är lyhörd för det, när jag ser något som riskerar att få mig att trampa fel och missa essensen av vad allt arbete i harmoni med andra står för, för det är just det som borde vara det primära.

Så fort rehabilitering och behandling blir primärt.

Så fort det upprättas planer för att verksamheter kräver det.

Så fort man vill något åt en annan.

Så fort det bygger på rollerna "expertis" och "klient/patient".

Då missar man essensen; och det är precis i det ögonblicket, allt utvecklingsfrämjande arbete upphör.

Det är så jäddrans magiskt så det är sanslöst. Och så enkelt genialt att det blir svårt:

"Hej, här är jag, jag har fel och brister, men jag ser dig och jag vill vara med dig och jag är öppen för en ömsesidig gemenskap med dig, och jag saknar dig när du inte kommer, vem är du?"

Att vara människa, redo för att möta andra människor. Svårare än så behöver det inte va!

Jag kommer att sakna det för evigt.

Och just nu i den här perioden upplever jag verkligen att jag skulle behöva ett enhetsmöte att komma till klockan 9, på utsatt tid.

Gå igenom vilka som kommer under dagen.

Gå igenom vilka som finns på mötet.

Gå igenom vilka som inte finns på mötet.

Gå igenom vem som hör av sig till dem som saknas.

Eftersom varje person är viktig, värdefull och behövs, tillika saknad och sedd även när de inte är där.  

Och sedan identifiera dagens uppgifter.

Att få ett forum att säga eller höra: "Jag har en tanke, vad säger ni om det här?"

Och sen få en massa människors hjälp, eller att klura ut, hur man går tillväga, lägga en tidsplan, en resursbehovsplan, vilka vill vara med, vem är bäst på vad och hur lägger vi upp det nu?.

Är det ett stort och landsomfattande projekt?

So what? I ett fontänhus existerar inga hinder!

Ps. Verksamheten är öppen för personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria. Oavsett diagnos, dock ej personer med aktivt missbruk.

Du hittar ett fountainhouse i städerna:

Helsingborg, Malmö, Örebro, Stockholm, Göteborg, Båstad, Nyköping, Falkenberg, Eksjö, och Älmhult.

Du kan hitta kontaktuppgifter i länken ovan!

De här är återfunna i lokalen där jag håller till.

Innehåller allt praktiskt man behöver tänka på:

Att köpa före den 15 December:

Mjöl - alla sorter, bakpulver, bicarbonat, hjorthonsalt, gelatin, saffran, kanel, kardemumma, övriga kryddor, mandel, nötkärnor, cocos, russin, risgryn, bruna böner, potatismjöl, socke -alla slag, sirap, salt, ättika, senap, te, cacao, torrfisk, tvättmedel, golvmedel, putsmedel, panelborste, skurborste, glödlampor, julgransbelysning, julgransljus, lucialjus, kronljus, tomtebloss, häftstift, tändstickor, köksrullar, hyllpapper, julklappspapper, julsnören, knäckformar, bakformar, hushållsfolie, toalettpapper.

Att köpa EFTER den 15 december:

Julskinka, julkorv, julsylta, jul-leverpastej, rimmad oxtunga, stek av nöt-kalv, grisfötter, lutfisk, ägg, ost -alla slag, messmör, rödbetor, vitkål, grönkål, potatis, torkad frukt, katrinplommon, hackade apelsinskal, suckat, glöggkryddor, fruktsalt, salt sill, sill, sardiner, ansjovis, kaviar, gurka, rödbetor i glas, ärter, bönor, majonnäs, fruktkonserver, smör, margarin, kronolja, cocosfett, hasselnötter, paranötter, krakmandel, fikon, russin, dadlar, svea marmelad, mandelmassa, äpplen, apelsiner, päron, bananer, vindruvor, torrt bröd, mjukt bröd, vörtlimpor, juldricka, äppelmust, BOB-saft, svartvinbärssaft.

Djupfryst; Lutfisk, höns, kyckling, fisk, färdiga rätter, grönsaker, bär, glass.

Sådär gott folk!

Där fick vi alla inköpslistorna färdiga och klara, känner vi nu hur julstressen rinner av oss? Med alla inköp ovan blir det en riktig och lagom traditionell jul, som inte saknar något på bordet, eller hur?

Massor av recept finns med.

Kan räkna upp dem, är det någon som vill ha någon av dem nertecknad, så säg till, så skall jag göra mitt bästa!

Det kan ju vara så att någon av mor-far-föräldrarnas gamla favoriträtter finns med? Eller varför inte överraska föräldrarna med en smak från barndomen... sånt kan ju vara lite kul:

Fruktkaka med fikon

knäck

gräddkola,

kokosbollar,

marsipankonfekt

brända mandlar

kokt skinka

ugnsbakad skinka

foliekokad lutfisk.

Här tänkte jag bjuda på två för att jag själv tycker att de ser lite spännande ut:

MARSIPANKONFEKT:

1½ dl vatten

50g margarin eller smör

1½ dl mjöl

300 g mandel

700g florsocker

karamellfärg

Koka upp vattnet och matfett. Vispa i mjölet och låt massan koka tills den släpper pannan. Låt utdrygningen kallna. Blanda i den skållade och malda mandeln. Sikta florsockret och arbeta in det efter hand.

Av marsipanen formar man sedan konfekt av olika slag, t.ex julskina av skär och vit marsipan samt potatisar i form av kulor som rullas i kakao. Dekorera en del av konfekten med nötter och bär eller doppa den i smält choklad.

Till fonfekten kan man också använda färdig marcipan, som finns att köpa i ica-butikerna.

BRÄNDA MANDLAR:

300 gr socker

1½ dl vatten

1 tsk ättiksprit

röd karamellfärg

100 g mandel.

Torka och rosta den oskållade mandeln. Blanda socker vatten och ättika i en tjockbottnad kastrull. Låt det stå så att sockret hinner smälta litet. Ställ sedan kastrullen på elden och låt sockerlagen koka tills den håller bräckprovet, dvs. när man tar några droppar av sockerlagen med en sked och låter dem falla ned i kallt vatten skall de stelna och bli hårda. Tillsätt litet röd färg och mandeln. Häll upp smeten på en oljad plåt och låt dem kallna. Stöt eller bräck sönder kakan så att mandlarna faller isär. Häll sockersmulorna tillbaka i kastrullen och tillsätt litet vatten. Glasera sedan mandlarna i denna lag.

Hade hundraarton planer för idag, som skulle upp och som skulle fixas och sorteras och böcker skulle hittas så att sovrummet skulle kännas klart. Hur ivrig som helst. Eftermiddagen gick med jobb vid mailen, men det gör ingenting alls, ett välkommet avbrott för det betyder att jag avyttrar lite också. Framåt kvällskvisten, så skulle jag bara en stund till affären för att kunna svara på ett par frågor som jag fått via mail; och när vi ändå var där kunde sambon lika gärna fixa färdigt en hyllrad som vi nu löst praktiskt -jag har avstannat lite i affären pg brist på hyllor och jag vill ju tvunget ha gammal inredning så det är lite tidsödande- och sen när vi ändå var där kunde jag ju lika gärna sortera lite och när sambon var klar var jag fullt inne i mitt sorterande och sen var det svårt att ta sig loss. Härligt förstås, men det innebär att jag idag brutit något innan jag blev klar och det ingick INTE i min plan. So, folks, I did it again! Började på något annat än jag tänkt.

Hade förrästen min första "kund" inne, tror det betyder tur? Det kom in en pojke.

-"Hej, har ni öppet? "

-"Inte än, men välkommen in och kika om du vill".

Han såg sig omkring, frågade vad det var och om det var dyrt hos mig?

-"Jag behöver en jacka", sa han. "Min är för liten. Och kall".

Han sträckte fram armarna för att illustrera att den var för kort.

Jag visade var jackorna i rätt storlek hängd. Han hittade ett par som passade och frågade om han kunde hänga undan en till den 20:e, om det gick bra?

Jag tittade ut genom fönstret. Visste att det blåste snålt och att vinden var bitande kall. Dessutom föll det snöblandad regn.

Förebrå mig. Men inte kunde jag väl skicka iväg honom med en kall och för kort jacka i väntan på den tjugonde, eller hur? Och nog vet jag själv hur det är att behöva vänta med sådant som man behöver? De där tiorna kunde jag klara mig utan.

Han såg väldigt glad ut när han gick iväg i sin lagom stora jacka och sin för korta över armen; hoppas bara hans mor tog det för vad det var, menat från hjärtat och inget annat.

Jag mötte min sambos blick. Den sa allt. Han förstod precis. Han hade gjort likadant!

Vi återgick till det vi höll på med.

invertes svor jag över Reinfeldt och grabbarna; och över att små pojkar skall förstå vad det innebär att behöva lägga undan saker till den tjugonde.

Det är inte rättvist alls! Screw you! *pekar finger allt jag kan!*

Jag gick tillbaka till mina älskade färger och former, visst är de fina?

Jag har fått ett mail från Amerikat. Har jag kanske någon information i mina kataloger om gamla knivar? En samlare sitter på andra sidan atlanten och söker mer information, dvs gammal information om knivar, fällknivar, arbetsknivar, jaktknivar och knivar av allehanda slag.

Råkar du ha lite knivinformation du vill dela med dig utav så säg genast till, jag tror att det skulle uppskattas varmt.

Men jag har i varje fall letat fram min låda med kataloger, eller åtminstone den jag har här hemma, för i magasinet har jag förstås fler men de tar lite längre tid att komma åt, så jag börjar med det jag har. Det kommer jag att sitta med under förmiddagen, och det skall bli riktigt kul.

Jag kan absolut förstå vurmen för. En kniv är ett arbetsinstrument och de går att fullända in absurdum, ingen kniv är den andra lik efter ett tag utan de formas väldigt mycket efter sin ägare. Gå kika i din egen knivlåda eller verktygslåda. Visst har väl också du en kniv där som ligger lite extra väl i handen, som har ett blad som gör den mer användbar än andra och som har en form som tilltalar lite mer estetiskt än andra?

För mig är en bra kniv en livsnödvändighet; minst EN riktigt bra kniv måste "man" bara äga! (Mina söner har förstås mängder... mormor har också en knivvurm, och hon gav dem varsinn arbetskniv innan de kunde krypa ungefär). På mina skall det helst stå Martiini på den och så skall den ha ett extra väl passande hölster att ligga i, och där skall den ligga BRA och FAST utan att åka omkring.

Jag hade nyss anlänt i hemmet och packat upp mina medhavda kassar, dottern hade fixat köket och jag var på allmänt glatt humör. Då tutar postbilen utanför. Hm, är det bra eller dåligt?  Men jag hastar förstås ut.

-Det här gick inte in i lådan, säger hon och räcker mig ett paket tillsammans med några fönsterkuvärt och reklam från postkodlotteriet.

-Oj? Till mig?? *kliar mig lite i skallen, jag väntar ingenting med posten nu*.

-Tack, tack...Jag går lite förundrad in.

Det är brunt. Det är tjockt. Det är mjukt. Jag tittar på avsändaren. Men??

Det är en internetvän, sedan några år tillbaka. Vi träffades på ett specialforum för vårt intresse, och har fördjupat vår kontakt, jag vet också att hon kikar in här mellan varven.

Men snälla, paket till mig? Varför? Jag förstår ingenting. Men ville inte hasta med att öppna det så det fick ligga ett par timmar i spänd förväntan; då sonen skulle till sin faster och favoriten och förebilden Bobbe (fasters man. Han har massa GITARRER och TEVESPEL och har sjungt på TEVE och är ROLIG och både faster och hennes man ägnar mycket tid åt barn och har nog själva väldigt kul när de umgås med dem, det kan bli hur galet som helst *skratt*) så de älskade tjej-kusinerna, så han var förstås mega-otålig, ville snabbt iväg, hann liksom inte alls vänta på att mamma skulle få öppna sitt nyanlända paket som gav henne rosor på kinden, och klarade inte ens ge henne (mig) tid att smälta tanken på att det hade kommit ett paket. Så det fick vänta en liten stund, för slita upp det och ge mig iväg, den tanken fanns inte ens.

Att det skulle vara något till dockor, var absolut helt givet. Så långt hade jag räknat ut. Även att det skulle vara något gammalt, det var också helt givet. Åtminstone räknade jag ut det så i förväg, för det är liksom vår gemensamma nämnare som inneburit att vi utvecklade kontakten från början. Jag måste nästan lite stolt berätta att avsändaren är en av sveriges absolut mest kunniga dockmänniskor jag känner till... Det hon inte kan om dockor är inte värt att veta! Och dessutom en av de mest älskvärda, snälla och omtänksamma personer jag någonsin har stött på. Så att paketet är skickat för att överraska mig, är givet, och att innehållet skulle ta andan ur mig är ÄNNU mer givet. När det gäller denna otroligt kärleksfulla kvinna så finns det absolut ingen tvekan.

Ett par timmar senare tog jag hjälp av dottern.

Det öppnas försiktigt.

Med ändan vänd IFRÅN mig så jag inte skulle kunna se.

-Ser du vad det är? Frågar jag dottern. Hon nickar:

Jag för in handen.

Känner.

Mjukt?

Textil!

Inte smått... ??

Nyfikenheten tar överhand, jag får tag med handen under och kan föra ut innehållet samlat:

Men vad är det här??

Men??

Kolla här:

och här:

och den här, heeelt bedårande!

Fler helt fantastiska gamla barnkläder och dockkläder fanns med. åhh, NU måste jag ju hitta både Åse och Vibeke, det är faktiskt ett par av mina egna gamla dockor sedan jag själv var liten, och dem gör jag mig aldrig av med.

Vibeke vann morfar åt mormor när de var på Backen innan de träffade mig, hon bör nog vara en tidigare sextiotalsdocka ( de var mina adopterade morföräldrar och de fick aldrig egna barn, utan jag blev deras surrogatbarnbarn), och hon har ett ljuuvligt rött hår.

Åse, var ett av morfars FÅ impulsköp. Jag hade varit och hälsat på dem första gången, då var jag tio månader och de skulle vara barnvakt när min mamma jobbade på vardagarna. De hade åkt till Daels Varehus, och där hade de tittat på barnkläder, och handlade på sig det de tyckte att jag behövde  hos dem (kan ni tänka er lyckan att vara barnlös och helt plötsligt stå inför att få ett regelbundet barn i hemmet?) De gick med andra ord inte riktigt in i rollen som barnpassare utan öppnade helt och fullt sina hjärtan och sitt hem från första början, det var liksom inget som fanns med i min mors plan, men så blev det. Och när de som bäst stod och handlade allt en flicka kan tänkas behöva (de var väl inte lusfattiga direkt...) så säger morfar helt plöstligt:

-Flickebarnet måste ha en docka när hon kommer! Han pekar på en docka lite längre bort.

-Den skall hon ha.

-Men, sa kvinnan i kassan. Det är vår skyltdocka.

-Vad kostar hon? (Tanken att gå in i en leksaksaffär slog honom tydligen inte, det måste ha funnits där liksom).

-Skyltdockor är ju inte billiga, sa hon, antagligen för att han skulle ändra sig.

-Slå in vad den kostar, sa morfar, och kläderna hon har på sig med. Sen gick han och hämtade SIN (eller min!) skyltdocka och tog den under armen och gick medan mormor gjorde dem oskyldiga och sen gick de hemåt på rosa moln med en docka till MIG som var ungefär dubbelt så stor som jag; och det skulle dröja flera år innan jag förstod att leka med henne som man med dockor skall. Men en docka fick jag och henne har jag kvar.

Den här anekdoten har jag förstås hört flera gånger under årens lopp, mormor var en fantastisk kreativ och engagerande sagoberättare av stora format, som kunde berätta i timmatal när andan föll på, om sin barndom på barnhemmet, om åren hon levt med konstnären och fotografen Cöster och hans två moderlösa barn, om åren i ensamhet och om när hon träffade morfar och om alla upplevelser hon haft av mig när jag var liten, om vad människor sagt och gjort som hon mött i sin väg. Det enda hon egentligen aldrig berättade var historien om när hon som barn hade tvångsteriliserats. Den fick jag först efter hennes död. *älskade mormor, vad mycket jag plötsligt förstod!*

Men, de stora teaterscenerna har gått misste om mycket när de aldrig fick denna fantastiska varma kvinna i sitt stall. Hon var hemmafru, livet ut.

Och hon berättade många många gånger om deras första möte med mig -och min mor- då min älskade morfar föll som en fura första gången han träffade mig, bokstavligt talat, och det var inte dåligt för han var annars de små bokstävernas, de tysta utropstecknens man, fast med ett hjärta av guld.

En sådan man som inte nappade när mormor grälade, något hon gjorde ofta... *skratt* Jag tror visst att jag förvärvade en egenskap av henne eller två när jag ändå höll på, för faktum är att jag var hos dem mycket av min uppväxt (skälet till att jag är uppväxt på den militära anläggningen som idag utgör filmstaden i Köpenhamn; måste dit en dag och uppleva min barndom passera revy).

I paketet jag fick på posten finns det massor av kläder som både Åse och Vibeke kan ha. Och som är både tidsenliga och även äldre än dem. Det skall bli såå roligt att plocka fram dem igen.

Min hjärtevän, stort TACK till dig!