Direktlänk till inlägg 1 november 2009
Jag hade nyss anlänt i hemmet och packat upp mina medhavda kassar, dottern hade fixat köket och jag var på allmänt glatt humör. Då tutar postbilen utanför. Hm, är det bra eller dåligt? Men jag hastar förstås ut.
-Det här gick inte in i lådan, säger hon och räcker mig ett paket tillsammans med några fönsterkuvärt och reklam från postkodlotteriet.
-Oj? Till mig?? *kliar mig lite i skallen, jag väntar ingenting med posten nu*.
-Tack, tack...Jag går lite förundrad in.
Det är brunt. Det är tjockt. Det är mjukt. Jag tittar på avsändaren. Men??
Det är en internetvän, sedan några år tillbaka. Vi träffades på ett specialforum för vårt intresse, och har fördjupat vår kontakt, jag vet också att hon kikar in här mellan varven.
Men snälla, paket till mig? Varför? Jag förstår ingenting. Men ville inte hasta med att öppna det så det fick ligga ett par timmar i spänd förväntan; då sonen skulle till sin faster och favoriten och förebilden Bobbe (fasters man. Han har massa GITARRER och TEVESPEL och har sjungt på TEVE och är ROLIG och både faster och hennes man ägnar mycket tid åt barn och har nog själva väldigt kul när de umgås med dem, det kan bli hur galet som helst *skratt*) så de älskade tjej-kusinerna, så han var förstås mega-otålig, ville snabbt iväg, hann liksom inte alls vänta på att mamma skulle få öppna sitt nyanlända paket som gav henne rosor på kinden, och klarade inte ens ge henne (mig) tid att smälta tanken på att det hade kommit ett paket. Så det fick vänta en liten stund, för slita upp det och ge mig iväg, den tanken fanns inte ens.
Att det skulle vara något till dockor, var absolut helt givet. Så långt hade jag räknat ut. Även att det skulle vara något gammalt, det var också helt givet. Åtminstone räknade jag ut det så i förväg, för det är liksom vår gemensamma nämnare som inneburit att vi utvecklade kontakten från början. Jag måste nästan lite stolt berätta att avsändaren är en av sveriges absolut mest kunniga dockmänniskor jag känner till... Det hon inte kan om dockor är inte värt att veta! Och dessutom en av de mest älskvärda, snälla och omtänksamma personer jag någonsin har stött på. Så att paketet är skickat för att överraska mig, är givet, och att innehållet skulle ta andan ur mig är ÄNNU mer givet. När det gäller denna otroligt kärleksfulla kvinna så finns det absolut ingen tvekan.
Ett par timmar senare tog jag hjälp av dottern.
Det öppnas försiktigt.
Med ändan vänd IFRÅN mig så jag inte skulle kunna se.
-Ser du vad det är? Frågar jag dottern. Hon nickar:
Jag för in handen.
Känner.
Mjukt?
Textil!
Inte smått... ??
Nyfikenheten tar överhand, jag får tag med handen under och kan föra ut innehållet samlat:
Men vad är det här??
Men??
Kolla här:
och här:
och den här, heeelt bedårande!
Fler helt fantastiska gamla barnkläder och dockkläder fanns med. åhh, NU måste jag ju hitta både Åse och Vibeke, det är faktiskt ett par av mina egna gamla dockor sedan jag själv var liten, och dem gör jag mig aldrig av med.
Vibeke vann morfar åt mormor när de var på Backen innan de träffade mig, hon bör nog vara en tidigare sextiotalsdocka ( de var mina adopterade morföräldrar och de fick aldrig egna barn, utan jag blev deras surrogatbarnbarn), och hon har ett ljuuvligt rött hår.
Åse, var ett av morfars FÅ impulsköp. Jag hade varit och hälsat på dem första gången, då var jag tio månader och de skulle vara barnvakt när min mamma jobbade på vardagarna. De hade åkt till Daels Varehus, och där hade de tittat på barnkläder, och handlade på sig det de tyckte att jag behövde hos dem (kan ni tänka er lyckan att vara barnlös och helt plötsligt stå inför att få ett regelbundet barn i hemmet?) De gick med andra ord inte riktigt in i rollen som barnpassare utan öppnade helt och fullt sina hjärtan och sitt hem från första början, det var liksom inget som fanns med i min mors plan, men så blev det. Och när de som bäst stod och handlade allt en flicka kan tänkas behöva (de var väl inte lusfattiga direkt...) så säger morfar helt plöstligt:
-Flickebarnet måste ha en docka när hon kommer! Han pekar på en docka lite längre bort.
-Den skall hon ha.
-Men, sa kvinnan i kassan. Det är vår skyltdocka.
-Vad kostar hon? (Tanken att gå in i en leksaksaffär slog honom tydligen inte, det måste ha funnits där liksom).
-Skyltdockor är ju inte billiga, sa hon, antagligen för att han skulle ändra sig.
-Slå in vad den kostar, sa morfar, och kläderna hon har på sig med. Sen gick han och hämtade SIN (eller min!) skyltdocka och tog den under armen och gick medan mormor gjorde dem oskyldiga och sen gick de hemåt på rosa moln med en docka till MIG som var ungefär dubbelt så stor som jag; och det skulle dröja flera år innan jag förstod att leka med henne som man med dockor skall. Men en docka fick jag och henne har jag kvar.
Den här anekdoten har jag förstås hört flera gånger under årens lopp, mormor var en fantastisk kreativ och engagerande sagoberättare av stora format, som kunde berätta i timmatal när andan föll på, om sin barndom på barnhemmet, om åren hon levt med konstnären och fotografen Cöster och hans två moderlösa barn, om åren i ensamhet och om när hon träffade morfar och om alla upplevelser hon haft av mig när jag var liten, om vad människor sagt och gjort som hon mött i sin väg. Det enda hon egentligen aldrig berättade var historien om när hon som barn hade tvångsteriliserats. Den fick jag först efter hennes död. *älskade mormor, vad mycket jag plötsligt förstod!*
Men, de stora teaterscenerna har gått misste om mycket när de aldrig fick denna fantastiska varma kvinna i sitt stall. Hon var hemmafru, livet ut.
Och hon berättade många många gånger om deras första möte med mig -och min mor- då min älskade morfar föll som en fura första gången han träffade mig, bokstavligt talat, och det var inte dåligt för han var annars de små bokstävernas, de tysta utropstecknens man, fast med ett hjärta av guld.
En sådan man som inte nappade när mormor grälade, något hon gjorde ofta... *skratt* Jag tror visst att jag förvärvade en egenskap av henne eller två när jag ändå höll på, för faktum är att jag var hos dem mycket av min uppväxt (skälet till att jag är uppväxt på den militära anläggningen som idag utgör filmstaden i Köpenhamn; måste dit en dag och uppleva min barndom passera revy).
I paketet jag fick på posten finns det massor av kläder som både Åse och Vibeke kan ha. Och som är både tidsenliga och även äldre än dem. Det skall bli såå roligt att plocka fram dem igen.
Min hjärtevän, stort TACK till dig!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | |||
9 | 10 |
11 |
12 | 13 |
14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|