Direktlänk till inlägg 1 november 2009

Postbilen tutar bara en gång!

Av Gitte - 1 november 2009 11:24

Jag hade nyss anlänt i hemmet och packat upp mina medhavda kassar, dottern hade fixat köket och jag var på allmänt glatt humör. Då tutar postbilen utanför. Hm, är det bra eller dåligt? Obestämd Men jag hastar förstås ut.

-Det här gick inte in i lådan, säger hon och räcker mig ett paket tillsammans med några fönsterkuvärt och reklam från postkodlotteriet.

-Oj? Till mig?? *kliar mig lite i skallen, jag väntar ingenting med posten nu*.

-Tack, tack...Jag går lite förundrad in.

  

Det är brunt. Det är tjockt. Det är mjukt. Jag tittar på avsändaren. Men??

Det är en internetvän, sedan några år tillbaka. Vi träffades på ett specialforum för vårt intresse, och har fördjupat vår kontakt, jag vet också att hon kikar in här mellan varven.


Men snälla, paket till mig? Varför? Jag förstår ingenting. Men ville inte hasta med att öppna det så det fick ligga ett par timmar i spänd förväntan; då sonen skulle till sin faster och favoriten och förebilden Bobbe (fasters man. Han har massa GITARRER och TEVESPEL och har sjungt på TEVE och är ROLIG och både faster och hennes man ägnar mycket tid åt barn och har nog själva väldigt kul när de umgås med dem, det kan bli hur galet som helst *skratt*) så de älskade tjej-kusinerna, så han var förstås mega-otålig, ville snabbt iväg, hann liksom inte alls vänta på att mamma skulle få öppna sitt nyanlända paket som gav henne rosor på kinden, och klarade inte ens ge henne (mig) tid att smälta tanken på att det hade kommit ett paket. Så det fick vänta en liten stund, för slita upp det och ge mig iväg, den tanken fanns inte ens.


Att det skulle vara något till dockor, var absolut helt givet. Så långt hade jag räknat ut. Även att det skulle vara något gammalt, det var också helt givet. Åtminstone räknade jag ut det så i förväg, för det är liksom vår gemensamma nämnare som inneburit att vi utvecklade kontakten från början. Jag måste nästan lite stolt berätta att avsändaren är en av sveriges absolut mest kunniga dockmänniskor jag känner till... Det hon inte kan om dockor är inte värt att veta! Och dessutom en av de mest älskvärda, snälla och omtänksamma personer jag någonsin har stött på. Så att paketet är skickat för att överraska mig, är givet, och att innehållet skulle ta andan ur mig är ÄNNU mer givet. När det gäller denna otroligt kärleksfulla kvinna så finns det absolut ingen tvekan.


Ett par timmar senare tog jag hjälp av dottern.

Det öppnas försiktigt.

  

Med ändan vänd IFRÅN mig så jag inte skulle kunna se.


-Ser du vad det är? Frågar jag dottern. Hon nickar:

  

Jag för in handen.

Känner.

Mjukt?

Textil!

Inte smått... ??

Nyfikenheten tar överhand, jag får tag med handen under och kan föra ut innehållet samlat:

  

Men vad är det här??

  

Men??


Kolla här:

  

och här:

  

och den här, heeelt bedårande!

  

  

Fler helt fantastiska gamla barnkläder och dockkläder fanns med. åhh, NU måste jag ju hitta både Åse och Vibeke, det är faktiskt ett par av mina egna gamla dockor sedan jag själv var liten, och dem gör jag mig aldrig av med.


Vibeke vann morfar åt mormor när de var på Backen innan de träffade mig, hon bör nog vara en tidigare sextiotalsdocka ( de var mina adopterade morföräldrar och de fick aldrig egna barn, utan jag blev deras surrogatbarnbarn), och hon har ett ljuuvligt rött hår.


Åse, var ett av morfars impulsköp. Jag hade varit och hälsat på dem första gången, då var jag tio månader och de skulle vara barnvakt när min mamma jobbade på vardagarna. De hade åkt till Daels Varehus, och där hade de tittat på barnkläder, och handlade på sig det de tyckte att jag behövde  hos dem (kan ni tänka er lyckan att vara barnlös och helt plötsligt stå inför att få ett regelbundet barn i hemmet?) De gick med andra ord inte riktigt in i rollen som barnpassare utan öppnade helt och fullt sina hjärtan och sitt hem från första början, det var liksom inget som fanns med i min mors plan, men så blev det. Och när de som bäst stod och handlade allt en flicka kan tänkas behöva (de var väl inte lusfattiga direkt...) så säger morfar helt plöstligt:

-Flickebarnet måste ha en docka när hon kommer! Han pekar på en docka lite längre bort.

-Den skall hon ha.

-Men, sa kvinnan i kassan. Det är vår skyltdocka.

-Vad kostar hon? (Tanken att gå in i en leksaksaffär slog honom tydligen inte, det måste ha funnits där liksom).

-Skyltdockor är ju inte billiga, sa hon, antagligen för att han skulle ändra sig.

-Slå in vad den kostar, sa morfar, och kläderna hon har på sig med. Sen gick han och hämtade SIN (eller min!) skyltdocka och tog den under armen och gick medan mormor gjorde dem oskyldiga och sen gick de hemåt på rosa moln med en docka till MIG som var ungefär dubbelt så stor som jag; och det skulle dröja flera år innan jag förstod att leka med henne som man med dockor skall. Men en docka fick jag och henne har jag kvar.


Den här anekdoten har jag förstås hört flera gånger under årens lopp, mormor var en fantastisk kreativ och engagerande sagoberättare av stora format, som kunde berätta i timmatal när andan föll på, om sin barndom på barnhemmet, om åren hon levt med konstnären och fotografen Cöster och hans två moderlösa barn, om åren i ensamhet och om när hon träffade morfar och om alla upplevelser hon haft av mig när jag var liten, om vad människor sagt och gjort som hon mött i sin väg. Det enda hon egentligen aldrig berättade var historien om när hon som barn hade tvångsteriliserats. Den fick jag först efter hennes död. *älskade mormor, vad mycket jag plötsligt förstod!*

Men, de stora teaterscenerna har gått misste om mycket när de aldrig fick denna fantastiska varma kvinna i sitt stall. Hon var hemmafru, livet ut.

Och hon berättade många många gånger om deras första möte med mig -och min mor- då min älskade morfar föll som en fura första gången han träffade mig, bokstavligt talat, och det var inte dåligt för han var annars de små bokstävernas, de tysta utropstecknens man, fast med ett hjärta av guld.

En sådan man som inte nappade när mormor grälade, något hon gjorde ofta... *skratt* Jag tror visst att jag förvärvade en egenskap av henne eller två när jag ändå höll på, för faktum är att jag var hos dem mycket av min uppväxt (skälet till att jag är uppväxt på den militära anläggningen som idag utgör filmstaden i Köpenhamn; måste dit en dag och uppleva min barndom passera revy).


I paketet jag fick på posten finns det massor av kläder som både Åse och Vibeke kan ha. Och som är både tidsenliga och även äldre än dem. Det skall bli såå roligt att plocka fram dem igen.


Min hjärtevän, stort TACK till dig!





 
 
Helena

Helena

2 november 2009 08:01

De måste ha varit ovanliga människor för sin tid, din mormor och morfar! Hemskt med tvångssterilisering. Har träffat människor som drabbats av detta "på hemmet" och det är verkligen ett vansinnigt bittert livstrauma! Dina tapeter ligger och väntar på mig i ICA-butiken. Är spänd på att få se dem in reality!
Kramkram

http://www.retro-tokig.blogspot.com

 
Ingen bild

Gitte

2 november 2009 08:35

Jag kan nog bara hålla med, tid eller ej, det var två fantastiska och ovanliga människor på många sätt. Faktum är att jag aldrig under min uppväxt har "tänkt" på att de inte var "mina riktiga", annat än i sammanhang när någon reagerade över att de var danska, och det var ju inte jag, egentligen.

Jag har haft tanken att ta kontakt med kyrkan där mormor växte upp på barnhem, för detta var en sterilisering under dem om jag förstått det rätt, och det måste ha inträffat på 30-talet, då mormor var 14 år. Bara för att få veta lite mer och för att höra hur det var då? Det måste ju nästan stå något om det i kyrkoböckerna?

 
Ingen bild

Gitte

2 november 2009 08:48

Nu har jag mailat kyrkan där hon föddes, för att börja nysta i hennes historia. Skall bli spännande att se om jag får svar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Gitte - 7 oktober 2022 08:44

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

Av Gitte - 5 oktober 2022 13:33


    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Av Gitte - 5 oktober 2022 11:15


Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

Av Gitte - 4 oktober 2022 12:58


 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

Av Gitte - 3 oktober 2022 10:57


    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards