Jag börjar baxna ärligt talat. All den förhoppning man *läs JAG* ändå trots allt närde om klimatmötet rasslar ihop till ett ingenting. Samtidigt kan jag inte låta bli att häpna över P3-s otroliga taskiga tajming att köra ett synnerligen gott och behjärtansvärt projekt till förmån för malariabekämpningen. Dag som natt har lyssnare kunnat pynta pengar för låtar som bekostar mediciner, myggnät etc, etc, etc, för en av våra mest fruktade sjukdomar globalt som årligen skörda massor av barns liv. Men varför i hecklefjell göra det nu, dessa dagar så det måste ha pågått hur mycket som helst att rapportera om från klimatmötet? Informationer om hur det är ställt? Forskningsrapporter? Roliga klimatsmarta ideer och vad nu mer hade kunnat komma fram om de låst in samma personer i en bur mitt på rådhustorget och kört en happening och ett event kring det som har topp-nyhetsvärde just dessa dagar? Ni hade kunnat stoppat in ett annat event om malaria när som helst... så varför använda ett absolut högaktuellt tillfälle för att få människor att ta till sig att det är just din och min vardagskonsumtion som faktiskt bidrar till våra pågående klimatförändringar som på mycket kort sikt kan medverka till att länder samt delar av länder snart ligger under vatten? Eftersom många faktiskt inte verkr vilja ta till sig att man själv är delaktig, så hade det väl varit ett lysande tillfälle att ta del av all den kreativitet som faktiskt existerar ex i danmark just på området? Där är det ett folkligt engagemang. När kommer det engagemanget hit?

Jag följer dinglarradions sändningar. Dvs, det är resandefolkets egna önskeprogram som Tomas sänder över nätet. Igårkväll kördes sista sändningen före jul och nyår och vi hade det på i bakgrunden. Tomas har jag på min facebook och jag är även med i hans grupp för dinglarradion förstås. Han avsierar alltid i förväg när det är dags att lyssna och den här gången kom jag in lite sent i programmet, pg skolavslutningar och allt blev sent för oss igår. Så en liten bit in i programmet slänger jag in mitt inlägg på fejjan "nu hänger jag med". Jag aviserar gärna det här för vi är några stycken som dels hejjar allt vi kan på Tomas under sändningstid och som diskuterar låtar och liknande, får lite insideinformation om grupper och sångare, och det är ett stort nöje som jag gärna ägnar mig åt torsdagskvällar.

I vilket fall som helst, jag skickar iväg mitt inlägg om att jag är med och sen sätter familjen sig till bords med resandemusik  och programmet i bakgrunden. Då hör vi helt plötsligt en radiopratare som avisera, inte ordagrant men ungefär:

-Nu skall jag skicka en personlig hälsning till Gitte som var och tittade på Gogol Bordello i köpenhamn. Här kommer en låt för dig!

Och sen kom det en gogol-låt förstås.

Hela familjen stannade upp i allt vi gjorde, tittade på varandra och sen tjoade jag förstås högt och skruvade upp och sen tog vi en danspaus flera utav oss (inte sambon förstås; sånt får han inte för sig spontant eller ens genomtänkt) innan jag kastade mig in på facebook och slängde iväg så många slängkyssar och tack jag bara kunde!

Tack Tomas för en underbar sändning överhuvudtaget, men framförallt för din hälsning och för en härlig svängig Gogol Bordello-bit sådär helt överraskande på kvällskvisten! <3

Och din egeninspelade sång var helt underbar, kult på hög nivå!! =)! Och nej, vi är inte bortskrämda från programmet! Tvärtom är överraskningsmomenten du bjuder på varje gång en stor bit av njutningen!

Se den här filmen trots att musiken är blockerad!

Igår var min dag sanslös. Förstår inte hur det gick till, men jag gick upp och sen var det dags att gå att lägga sig igen.

Morgonen gick an. Sen var det dags att åka iväg på intervju. Eftersom jag visste att det skulle ta ett par timmars tid hade jag bokat upp tiden i min lokal så jag kunde pilla under tiden, tyvärr hade det varit svårt att få ihop det annars. Jag hade ett knappberg på disken som skulle sorteras upp i rätt färglådor eftersom jag behövde eftermiddagen till att skära upp tapeter. Och tja, min goda föresats att vara så tyst som möjligt, inte prata i onödan utan låta henne styra samtalet gick ganska så mycket om intet *skratt*. Vet inte hur många gånger jag fick höra

-"Tyst, säg inte mer, vänta, hur sa du nu?". Ehm. Jag är rädd att min mun gick som baken i värsta diarrétid. Ungefär. När jag skall börja utveckla hur jag tänker så tänker jag oftast inte så mycket efter om jag skall vara ärlig. Jag vet ju vilka ambitoner jag har, jag vet att jag har min ideologi i ryggmärgen, jag vet hur min samhällsfrustration ser ut och jag vet hur jag skulle vilja ha det istället. Och då börjar jag förstås bygga bilder med tanken som jag bygger på ord, ungefär som jag skriver mellan varven när mina inlägg blir för långa och svamliga. Det är inte inläggen det felar på, utan min tanke för jag skriver ju precis som jag tänker... hänger ni med? Eh, jag lär få ifrågasätta mina egna glappande käkar många gånger i efterhand under min livstid kan man väl säga. Paneldebatter har jag dock lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig mer ställa upp på, efter en situation inför förra valet. När min hjärna är för snabb hinner den nämligen inte tänka. Alls. Den låter nämligen min mun säga allt för mycket dumt. Och att vara vass i tonen, har jag tyvärr en fallenhet, i kombination med en rapphet som inte är eftertänkt så kan det kosta dyrt i sista ändan. Även om man får applause! *rodnar* Så det gör jag aldrig mer om. Trots dunk i ryggen efteråt... Spelar ingen roll hur mycket beröm jag fick efteråt, jag känner mig ändå helt akterseglad av mig själv när min hjärna går i dialogsprocess och man måste inte göra såntdär offentligt när man inte är en lagom kritisk person. Eller hur?

Men i vilket fall som helst, samtalet med Mymmel kändes jättebra, och det var ett härligt möte med en mycket varm och intagande kvinna. Dvs, hon såg inte bara det jag "som politiker" valde att hon skulle se, utan hon såg mig som person utan fasad. Det är en konst hon besitter, den känslan fick jag absolut. En perfekt person för det uppdrag hon har just nu från regionen....Även om hennes uppdrag var att hitta mig tror jag ändå att jag hittade henne också, och det kändes verkligen som att vi hittade öppningar i samtalet till att vara personer bägge två. Det är sånt jag som samtalspedagog brukar kalla att hamna på den "flygande mattan förutsättningslöst" när mötet blir genuint och personligt och det berör. Den upplevelsen fick jag verkligen. Det var länge sedan jag sist mötte någon så, och det kändes underbart ärligt talat. Att få uppfatta lite av en främmande människas själ, en person som säger en något. Jag älskar den känslan måste jag säga.... Vi människor pratar en fasligt massa idag, men vi säger egentligen allt för lite, allt för sällan. Men summasummarun, jag representerade visst inte mitt uppdrag i varberg i den här intervjun, utan defakto hela vänsterpartiet Halland. Hm. Det vet jag ju inte om jag hade tagit in tidigare förstås... Eh?? Hjälp. Jag är sååå glad att jag får tillfälle att se texten först, helt plötsligt blev det personliga problemet att ställa upp på bild väldigt litet. Men hennes böcker är fantastiska, så jag känner mig ändå väldigt trygg. Och förbaskat nyfiken på det avtryck jag gjorde förstås...

Nåja. Det där tvåtimmarsmötet blev dock väldigt mycket längre, så när vi var klara jobbade jag undan en liten stund till i lokalen och sen flög jag hem och gjorde mig klar och sen flög jag vidare till skolan där jag skulle möta dotterns lärare. För en vecka sedan hade tösabiten inga betygsvarningar, men idag hade gymnastikläraren haft den goda smaken att låta bli att ge henne betyg. Trots massa intygelser på unikum den 22 oktober om att hon skötte sig fint och var med på lektionerna och att hon skulle fortsätta så för betyg. Dottern som tidigare haft streck i gympa tyckte nog att hon hade fortsatt så men ändå fick hon inget betyg?? Eh, varför då och får en lärare göra så? Ett argument till klassföreståndaren hade varit att "det är bättre att inte ge henne betyg nu för att höja henne sedan nästa termin".

VAD FAN SYSSLAR LÄRARE MED?? FINNS DET VERKLIGEN INGA REGELVERK FÖR DERAS JÄDRANS BETYGSSÄTTNINGAR?? Ursäkta mig. Tänk om ett annat myndighetsutövande skulle fungera på det viset?? Eller en chef? "du har jobbat ganska bra den här månaden men för att du inte skall tappa i aktion får du först lön nästa månad"? Ett samtal med rektorn fick mig att förstå att även han såg inkonsekvensen i det hela men inte kunde påverka betygssättningen som var lärarens ansvar och betyg kvalitetssäkras visst inte på något sätt utan det är fullt godtyckligt hur de skall sättas.

Jag inbillar mig ibland att man blir lärare för att man är sadist i grund och botten, men inser förstås att jag bara uttrycker något så dumt när jag är förbaskad på någon som har agerat självsvådligt utan förståelse för individen när de sätter betyg. Jag brukar försöka lära mina ungar att när en lärare säger att man skall hoppa så bara fråga "hur högt" vad du än tycker om agerandet. En lärare skall man ställa in sig hos, helt enkelt för de äger baske mig makten. Den här gympaläraren är ett ypperligt exempel på att jag har rätt. Det är andra gången hon har åtnjutit helt oförståeligt att inte ge min dotter betyg, första gången var i hemkunskap och då hade hon deltagit i allt, varit duktig på lektionerna men missat en inlämning som läraren iofs visste inte var något problem för doter att göra egentligen, nu förstod hon inte uppgiften och då kom hon inte igång. Det här är då ett barn som har lagat mat till 7 pers en gång i veckan sedan hon var omkring 10-12, som städar sitt eget rum, som har varit delaktig i våra månadskostnadsgenomgångar, som kan mycket om alternativ ekonomi, som förstår näringslära och varför kosten skall vara allsidig, som kan beräkna portionsåtgångar själv numera etc, etc, etc, och hon fick inget betyg i hk?? Jag begriper mig verkligen inte på översitteri... Blir en kh-lärare ställd när man inte behöver lära barn att tvätta i olika grader och att diska, för att de redan kan det sedan många år tillbaka?? *gaaaah*. Ne, det behövs fasenimig en striktare reglering och kvalitetssäkring omkring betygssättandet som faktiskt påverkar individen hela deras utbildningsväg framöver.

OCH! Fram för en läxfri skolgång! Ungar är majoriteten av sin vakna vardag på skolan, de skall väl för sjuttsingen inte behöva lida för att skolsystemet är ineffektivt också??

Sau. Jag kom inte längre än såhär med min dag igår som dock innehöll arton punkter till innan det var dags att kasa till sängs. Pam, pam, pam, pam. och bocka av, sen var det klart. Jag fick dock lämna över lillemans skolavslutningskyrka på den ömma fadern som nog hade tänkt sig att slippa gå, men då jag skulle vara på annan plats samtidigt så fick det bli så. Idag har två barn skolavslutning.

NU ÄR DET JULLOV!!!!!!!!!!!!!!!! Yihaaa!! slippa väcka barn några veckor framöver på mornarna, ser jag fram emot!

är jag förtvivlad, frusterad och arg. Hela klimatmötet verkar gå åt fanders, och ytlighetens boning facebook frusterade mig ännu mer. Under tiden bekymrar man sig över julklappar, julpynt och julastäd. Skall det först bli allvar och värt engagemang när Göteborg och Malmö håller på att ramla under vatten? Är det DÅ man kommer att kräva att regeringen GÖR något?? För inte handlar det väl om DIG och MIG och våra vardagsval? Halleluja moment, styr kostan mot Gekås en gång till, vårt nya mecka, Boris vår nya gud och Morgan hans profet.

Annars åker jag iväg till en två timmar lång intervju som representant som politiker för mitt parti. Vi skall prata om hemtjänst, Mymmel Blomberg och jag. Hon har ett uppdrag från region Halland. Det bär emot, inte för att jag inte tycker och tänker utan för att det hänger ett hot över huvudet på mig. Jag måste vara med på bild. Inget kul då jag riskerar att det kommer ut i bokform, som hennes tidigare utredningar har gjort, ett himla spännande projekt (lovar berätta mer om hennes andra publikationer).

Jag har egentligen tänkt lägga av med politik efter den här mandatperioden eftersom jag är aldeles för frustrerad och för att jag har aldeles för mycket annat att göra den närmaste tiden. Men det har varit intressant, framförallt blev jag av med lite av mitt politikerförakt, men inte mitt systemförakt. Men jag har lärt mig otroligt mycket. Hoppas nu bara att jag får till tillräckligt eftertänkta saker ur min mun så mitt parti slipper skämmas för mig.... Men gaah, det är nervöst, det skall jag inte sticka under stolen med!

Klockan närmade sig 19,50 och det magiska ögonblicket skulle snart inträffa. Först fick ju mamma av ordning styra upp lite så det skulle bli bäst för alla. Självklart!

2 tonårsbarn vill INTE stå bredvid mamma och lyssna på musik.

Mamma vill INTE rocka hejdlöst med två tonårsbarn bredvid heller, jag visste EN enda sak, still skulle jag INTE stå och jag ville inte utsätta dem för att skämmas för mamma heller. Hallå, mamma är en gammal festivals-och konsertveteran, jag VET hur jag reagerar till rivig musik, och de skulle INTE få hindra mig.

Sambo och son, tja, sambo var inte lika ON som jag på musiken och liten son skulle riskera att fara illa så liten som han var i människohavet, jag lovar, det var FULL TRÄNGSEL på rådhusplatsen. Människor överallt och fler kom tillströmmandes från alla håll.

Så mamman var inte nöjd innan vi hade ställt oss PÅ platsen som skulle bli vår mötesplats när det hela var klart. Inte under globen för där skulle alla andra bestämma plats efteråt, det kändes bara såå uppenbart och uppgjort. Men jag hittade en informationsskylt som kändes bra. "Vi ses här när musiken är SLUT!"

Sen gick vi alla åt olika håll, tonnisarna drog in mot mitten och sambo och liten son (landade till sist på burger king där de både kunde se, höra och slippa trängsel och hoppande människor, barn gillar musik men måste inte utsättas för risker och sambon var som sagt inte lika engagerad i detta band som jag var, är man 8 skall självklart Gogol avnjutas till en milkshake och något gott att tugga på...) gick åt sitt håll och mamma kunde tränga sig fram till optimal plats.

Gissa om jag hittade en? Innan du tittar på bilderna, så gå längst ner och få en lämplig musikbakgrund....

Konserten var fantastisk. Helt f*cking unbelivable. Men deras avslutning var ännu mer fantastisk. Vilket band ställer sig i flera minuter och tackar av sin publik med hjärtat, varma hälsningar och applåder som aldrig verkade ta slut? Det var underbart. Det var ödmjukheten i ett nötskal. I en form jag nog aldrig sett den förr... 

Jag gick därifrån stark, öm i hela kroppen, genomsvett och blöt av blötsnön som yrde men på mina egna rosa moln. Jag ville jag krama världen. Love and understanding for the world. Det vackra folket, the Gypsy-people med de underbara fiolerna och dragspelen och dansen och färgerna. Daaaaah!

   "I, Gitte Palo, with respect for crimes against people and the planet, from this day forward, for the rest of my living days will never, ever, drink Coca-Cola again until the Coca-Cola company ceases and entirely stops stealing the water from communities in India and stops union-busting in Colombia and ceases and desists entirely from relentless and absurd greenwashing like a 'bottle of hope."

Read more here!

Visst tar du också ställning?

Ah, det var underbart att åka hem en dag. Varför gör jag inte det oftare? Köpenhamn är nog verkligen verkligen verkligen enda staden i världen jag liksom åker till och känner att, Jezz, nu är jag HEMMA!

Här är vi på båten på väg över. Barnen ställer upp framför kameran, och har blivit strängt förmanade att INTE göra massa miner:

Love it. Love it. Love it. Jag skulle kunna börja packa ikväll för att flytta hem. Drömmen och mitt eget löfte till mig själv som liten överger mig ALDRIG! Löftet där liksom livet bara har ställt sig emellan... när jag åkte över med båten till sverige då en gång i tiden, då jag lämnade Avedöre kaserne bakom mig och livet hos min adopterade mormor och morfar, för att ansluta till min mor och syskon som redan flyttat hit i förväg, grät jag hela vägen. Och jag lovade mig själv dyr och mycket heligt att en vacker dag skall jag HEM igen till danmark, så fort jag blir gammal nog att kunna välja själv. Det spelade absolut ingen roll att lägenheterna här var ljusa och mögelfria, att det fanns badrum i bostaden, att det fanns faciliteter som rinnande varmvatten och till och med ett badkar. För danmark och danskarna var långt långt borta.

Vi hann med en sväng på tivoli medan vi väntade på Gogol Bordello:

Under många år som följde åkte jag dit alla längre sammanhållande skollov. Och väldigt många helger och långhelger med. Mitt liv var liksom uppbyggd på skolveckor som var mina passager för att få lov att åka hem och jag såg alltid fram emot dessa tillfällen. Jag var nog inte mer än åtta-tio när jag trakterade tågbyten och avgång för färjan och så vidare ensam, för jag visste att på Hovedbanegården står mormor och väntar. Och jag längtade oerhört mycket efter att gå ut skolan och bli stor och kunna bestämma själv.

Nissarna roar sig på isen inne på Tivoli:

Nja, sen blev det ett par förvecklingar. En fosterhemsplacering -jag var ett argt barn, flytten från danmark spelade säkert in...- kom liksom emellan. Och sen träffade jag förstås pojken som så småningom skulle bli mina 4 första barns far och sen fick jag barn som behövde växa upp, och nu är jag meddelålders, men drömmen har aldrig övergett mig, känslan har aldrig övergett mig och vet ni, när jag kommer dit är jag inte ett ufo. Bara det är värt oerhört mycket. Där får man liksom vara glad och spontan och prata med främlingar och hitta på event och vara intresserad och framförallt....

framförallt....

så får man lära sig global rättvisa, solidaritet och att inte gå över röd gubbe redan med modersmjölken. INGET behöver vara lagom bara för att allt är så fantastiskt som det är. Vill man förändra världen, så shoot, vad väntar du på? Sätt igång!

Och den feelingen ger mig köpenhamn varje gång.

Det börjar onekligen bli dags att fundera över om man inte skall flytta hem igen så länge man har något kvar att ge. Inte tusan vill jag vänta tills jag blir pensionär? Tills det är för sent?

Liseberg har mer att komma med. Men Tivoli är vackrast!

Det är inte roligt att vara i sverige igen. Men det är roligt att ha varit där.

En väldigt dubbel och märklig känsla. Men nu sitter jag här och kan inget annat.

Jag kände mig ju inte så upptagen igårkväll så jag vandrade lite planlöst runt för att leta arbetsuppgifter.

Skall jag slänga ut lite på tradera? Tja, kunde jag ju lika gärna göra så en retro åkpåse och ett par andra grunkor åkte ut. Mer kläder kommer före helgen. Jag kan inte hjälpa det, babyutrustning från tiden 60-70-tal är betydligt mycket roligare än modern. Ex den här, en bredspårig manchesteråkpåse. Medger, den hade varit snäppet roligare i brunt men visst duger blått också fint? Och den lilla klöverdekalen är ju bara underbar... en garant för att den är från tiden som is da shit.

Men det fångade inte riktigt mitt intresse ändå och det stillade absolut inte behovet av meditation.

Då kom jag på knapplådan som egentligen är lillemans men som jag inte hade presenterat för honom ordentligt.

När jag var i knapphimlen råkade jag berätta om lillemans knappmani, han är hejdlös. Jag hade tidigare en stor kista med knapprester från nästan 80 år, olika tidevarv från en gammal syfabrik. När några enstaka knappar fanns i en påse så slängdes de i kistan. Så gjorde man år ut och år in. Den fick jag med mig och skulle sortera "en vacker dag". Det hann jag inte med. Lillebror gjorde det åt mig. Med mycket stor lust. Och när man hörde det här i knapphimlen, så kom det ett par bärkassar och en stor låda fram.

-Vill han ha de här tror du?

Eh, ja, det trodde jag ärligt talat. Men ville JAG ha att han skulle ha?? Hm. En mycket mycket bra fråga egentligen men mitt mammahjärta jublade förstås ändå, jag visste att det skulle bli älskat. Men jag avvaktade med att presentera honom för lådan... tills igårkväll.

Jag tog fram den och han var framme snabbare än en vessla.

-Får jag hjälpa till? Han blev jublande lyclig över att få lov att vara med. Och han tjöt mellan varven:

-Åh, titta på den här, titta på den, och titta på den! Den ena knappen, vackrare än den andra uppvisades under min uppsyn och han la noga den i en hög för sig. Så höll vi på ett par timmars tid, det var mycket sorterande kan jag väl säga.

Till sist var varenda knapp i lådan sorterad. Och det var många. Han skruvade lite på sig.

-Mamma.... började han försiktigt. Kan jag få den?

Självklart svarade jag ja. Han tog mod till sig och upprepade sin fråga igen om en annan knapp. Och det lyckades förstås att få samla på sig även den. Och igen? igen? igen? Till sist fick mamman medge:

ALLA knapparna är dina. Du har fått dem av en tant som känner mannen som äger ALLA knapparna jag hämtade sist. Det här är INTE mina knappar utan dina.

Jag kan säga att han sken som sola i karlstad, och glatt plockade på sig alla han ville ha. Mycket blev över, man skall inte samla på sig sånts om inte behövs, och ett par eller några av varje räcker. Enligt hans filosofi. Men sen vet jag att han till våren kommer att vilja öppna sin uteaffär vid vägkanten igen och knappar funkar väl, eller hur?

Hans affär har tidigare innehållt teckningar och knappar, och han sålde faktiskt för en hel tia förra sommaren när han hade öppet en dag....

Här är gårdagens sortering, som fyller hela vårt soffbord... det är en knapp eller två kan jag säga...