Livet går så fort.
Aldeles för fort.
Tyvärr är det inte utrustat med stoppknapp utan det bara går och går och går och går och en vacker dag sitter man väl mest och ser tillbaka på det som varit.
Man är skyldig sig själv att göra de rätta valen medan tid är och att sätta stopp för det som är destruktivt, även om det är lättare att gå vidare i samma spår.
En dag står man där för sent om man inte agerar i tid. Jag tror att livet består av många olika liv och att det är ens egen skyldighet att ta alla avbrott för vad det är, nämligen en start på en ny tid. En ny verklighet. Ett nytt liv.
Man måste nog stanna upp ibland och undra "hallådär, hej, vad gjorde du av dig själv? Vem är du egentligen och är du verkligen den du är eller blev du vad du är för att du anpassade dig till något som stöpte dig".

Sådär kan relationer vara. Lika väl som de kan vara ömsesidiga och berikande och tillförande av energi, så kan de vara en bromskloss. "nej, gör inte då, du kan inte, du duger inte, tänk om du någon gång istället hade gjort det på mitt sätt, du är värdelös".
Antingen drunknar man i den känslan eller så går man under. Någon annan utväg finns inte. Man slutar göra avtryck, men slutar växa, man slutar att märkas. Och självet suddas ut mer och mer och mer och till sist är man mest en silhouette av sig själv. Och ändå är det svårt i det läget att inte klamra sig vid tryggheten. Tryggheten, det man känner igen.
Även ett "du duger inte" blir en trygghet ibland. Efter att utplånandet är ett faktum. När ingen klar självbild finns kvar.
Vissa tåg måste stoppas. Vissa karuseller måste man hoppa av. Det gäller bara att lära sig vilka. Och att inte hamna där igen.

Det är höstlikt ute och det kanske är det som speglar sig i mina tankar. Jag vill ha sommar och sol och skratt och glädje och kreativitet och sprudlande energi för evigt. Och medmänsklighet och människovärme och livlighet och en vackrare värld att leva i. Musik och dans och rytm och lycka. Bara jag, barfota i min egen inre hippievärld.