Jag hade turen igår att min sambo var bättre eller åtminstone tillräckligt smärtfri för att kunna hjälpa mig med ett helt oöverstigligt projekt. Ursäkta mig, men en kyldisk på sådär en fem hundra kilo är inget jag rubbar på i första ändan, inte minst för att jag skulle vara helt lost hur man gör det lämpligast och hur man undviker att välta den under sig. Men äntligen igår, så kunde vi flytta på den så jag kommer åt att måla både tak och bakom bägge sidor. Den får nämligen stå kvar, då jag inte riktigt ville medverka till beslutet att slänga den.

En vacker dag kommer det någon som behöver en turkos/vit/metall-mjölkkyl från 1961 och den dagen skall jag mer än gärna förmedla kontakten med fastighetsägarna. Men hm. Sa jag att det finns några hundra kilo kompressorer ett ozonaggregat i källaren? Vi pratar koloss nu. Det här muskedundret måste absolut vara energiförbrukare var storformat. Men ... nog borde man kunna smäcka i moderna aggregat och få den att dra mindre el? Tja, sånt behöver jag inte anstränga min alltför otekniska hjärna med egentligen, jag facar  det; jag kommer ändå inte fram till något vettigt. (Jag, teknik och uträkningar är inget man kan använda i samma mening, liksom).

Jag har tidigare visat två av mina söner, de äldsta i min blogg. Här kommer min tredje son, han är 12. Fast ibland undrar jag om inte han är född för sent och egentligen är 17, för det är konflikter på den nivån vi har. Förstår inte varför mina barn envisas med att både gå in i puberteten tidigt och att vara envisa som löss och nästintill omöjliga att vinna över i argumentation... I vilket fall som helst fick han straffkommendering i flytta-kyl-projektet och fick vara sambons högra hand, speciellt där hans rygg sa ifrån. Och ta mig tusan, han jobbar som en hel karl redan nu! Hur svettigt och tufft den än var så inte ett gnäll! Mammas goding!

Som ni ser på kepan så är han redan retroskadad. *fniss*. Jag gör mitt bästa för att lusa ner världen med fler retroiter!