Överlämningen av min ena verksamhetsdel, barnsecondhanden går framåt med ganska stora kliv.

Pappersarbete och formalia som är knutet till det återstår, därför kan jag inte heller gå ut med detaljer, men alla ni som har tillgogokvitton kvar kan andas ut. Jag överlämnar nu till veckan som det ser ut -om inga märkligheter inträffar- och det är en fördel för alla tidigare (och kommande) kunder för nu kommer det verkligen igång. Hon har alla de krafter för barnkläder som jag totalsaknat det senaste året och det är riktigt riktigt roligt att följa hennes tankar och funderingar och planer och, jag kan lova att det är en eldsjäl som brinner för det här som tar över. Och ändå har jag inte hört ETT enda ord som stavas f.ö.r.ä.n.d.r.i.n.g utan hon tar vid precis där jag slutade åminstone till en början tills hon blivit varm i kläderna.

Igår var vi i lokalen hela eftermiddagen och delade upp; "den är din, den är min, den är din, den är din, den är min, den får du inte, den skall du ha och den kan du göra som du vill med". Ungefär.

Gör det ont? Ja, självklart. Skitont. Ajajajajaj, kill you darling!

Samtidigt är det skönt. Det lättar på samvetet rejält.

Jag har ju lovat gång på gång att det skall komma igång "snart" och inte hållt en enda gång. Jag har kännt min egen press och samtidigt också önskan från alla som hör av sig att för fanken, kom loss nu, gör något, bli klar och så alla de häringa jäsickens löften som jag inte har klarat att hålla och kännt pressen att jag MÅSTE hålla, jag MÅSTE komma igång igen.

Men varje gång jag har satt fart med just barnsecondhanddelen så har det varit ett pladask igen.

Så strax innan nyår så kände jag verkligen att jag inte kan fortsätta såhär, jag måste inse att jag aldrig någonsin kommer att klara av att öppna igen. Det råkade jag säga till EN person, helt utan tanke.

-"Men du Gitte. JAG vill ha det. JAG vill öppna!".

Som man ropar får man svar.

På några dagar hade hon en plan klar, och alla papper väntar nu på slutförande och som sagt, början på veckan lutar det åt. Då är vi nog halvfärdiga eller så för att öppna för nu händer saker. Det var ju inte supermycket jobb kvar iofs, eftersom jag nästan blev färdig för att öppna i november innan det stannade av igen, och jag var tvungen att välja på att jobba med tapeter ett tag eller gå in i backen igen. (Tack och lov, jag hade siktet på Gogol Bordello-konsert och köpenhamnstripp i sikte, annars hade det nog varit kört rejält igen).

Men.

Så fort det här är klart skall jag hämta ett knapparti, kanske ta hem lite mer bollfrans om det önskas. (övriga band har jag kvar utav).

Och så skall jag kika på glasögon till veckan. För egen del förstås. Men nog hade det varit roligt att ligga på lite roliga bågar också, vem vet, det kanske kommer någon förbi en vacker dag som söker ett par sådana? *skratt*.

Jag kan fokusera på det jag tycker är roligt

och på mig själv

och på mina barn

och på mitt hem

och på min kära uthålliga sambo

och på den lilla världen, den som är min och som inte ger dåligt samvete. (inte nödvändigtvis i den ordningen förstås, det vet alla som är egenföretagare och föräldrar....).

På vägen får jag följa min första idé förstås och jag hoppas att det går sk***tbra för henne och att hon blir miljonär på kuppen och gör sitt yttersta för att motivera barnfamiljer till återbruk, om än, hon har lite högre trendmedvetenhet, märkesmedvetenhet och lite bättre koll på prisläge ute i butik än vad jag har och vad som är vad.

Det är absolut ingen dum förutsättning om man skall ha barnsecondhand, att man kan ge folk det folk vill ha och inte bara en ideologisk tanke som största affärside.

Vet ni... en liten hemlighet är nämligen att jag egentligen suger som affärskvinna för jag hatar att ta betalt.

Det tänker jag försöka lära mig framöver, annars klarar jag inte min verksamhet i längden. Det är ju tyvärr så jag måste tänka!

Har fått hjälp av Wanja att hitta GLASÖGONBÅGAR!! Varmt och mycket stort tack till Wanja (som nog inte är Wanjas vardagsrumswanja som jag misstänkte först??? Men tack, tack, tack och åter tack!! Ser du det här så hör gärna av dig via facebook eller mail; bortbytingen@telia.com).

Yippie! Jag vill ha MINST TVÅ för egen del. Eller 10!!!!!!!!!

MIIIINST!!

Aldrig aldrig aldrig mer skall jag utsätta mig för den sårbarheten jag har insett att jag har den senaste tiden!!

Att leva med vetskapen om att bågen sitter limmad för andra gången rätt över näspartiet ger en del oroväckande bieffekter.

Bortsett från lätt ständig yrsel, (den fick nog inte lika exakt passform den andra gången den limmades som första gången) och huvudvärk liksom långt inne i huvudet vilket märks mest när man går och lägger sig för att det inte går att koppla av hjärnan utan att det känns som om det ligger en liten sten i vägen; så är det den ständiga rädslan för att något skall inträffa igen som gör sig påminnt på de mest märkliga sätt.

Man skall inte ha konstiga krav på båge när man har starkt nedsatt syn, är duktigt närsynt och har svår astigmatism... det är gördumt. Så funkar du som jag, så tänk om, ha inga andra krav på ett par glasögon än att de skall gå att se igenom. Eller om du HAR krav, så ha moderna trendkrav. För då har du inga problem.

Men snart är mitt bekymmer ett minne blott!!

Åh, jisses vad roligt det skall bli! Är ju dessutom sååå nyfiken på vad som kan tänkas finnas i lager.

Kanske hittar jag några ungdomsminnen? Färgglada kommunistglasögon i alla de former? Hade ett par hjärtformade en gång. Samt sex och åttakantiga. Och runda. På den tiden jag kunde byta glasögon efter humör.

Det vore inte dumt. Fast till att börja med är jag överlycklig om jag så bara hittar EN enda båge som sitter som ett smäck. OCH! SOM INGEN ANNAN HAR LIKADANA UTAV!! =)! 

Visst känner ni igen den? Loggan? Jodå, det stämmer. Det är Wanja som kastar sig ut i bloggosfären. Med sin nyuppstartade blogg; Wanjas Varjehanda. Ett absolut måste för varje sann retronörd att följa förstås!

Jag har haft nöjet att känna Wanja ett par års tid nu, eller är det till och med längre? Räknar henne numera till en av mina nära väninnor tillika har vi en sorts kollegial som småföretagare inom en lite udda bransch och hon är en sån jag kan dela allt med, avstånd är inget hinder i dessa internettider längre.

Det innebär också att jag har haft nöjet att följa hennes vedermödor under tiden. Wanja har alltid en nöt att knäcka. Och hon gör det gång på gång och på olika sätt men alltid alltid lika envetet -den här damen har girlpower och är envis som en lus, ingen kan sätta sig på henne så det är lika bra att inte försöka- letar hon sig fram till svar. Om det sedan är för att besvara en kunds fråga, något hon sett på nätet, något hon sett på antikdeckarna som inte verkar stämma, eller en fråga på retroforum eller antikprat, så letar hon sig alltid fram till svar. Och när hon har svaret så delar hon med sig till alla som vill lyssna och sen går hon vidare mot nästa svar och den tidigare frågan tappas i etern.

Lite synd? MYCKET synd! Så jag ser verkligen fram emot att hon samlar sitt snokarbete i bloggform. Du som sitter på en detalj och en pusselbit glöm absolut inte att lägga kommentar och dela med dig, för sånt uppskattas varmt av damen ifråga! Inte för att jag sitter med några svar, men tillsammans kan vi bidra till att mer kunskap samlas i etern och finns där tillgängligt en vacker dag när vi behöver det! Man vet ju aldrig... när eller hur och så sitter man där med blank bakre hjärnhalva "hur var det nu det var?".

En sak till.

Jag råkar veta något.

=)! Hm.

Att det i Wanjas lager döljer sig en hel del kul åtråvärda grunkor av slaget, som får en att bli grön av avundsjuka, öronen krullar sig, eller som väcker ha-jäkulen i en... Lite av det här hoppas jag innerligt att hon presenterar närgående för oss. Med alla roliga detaljer förstås och bilder från olika vinklar och vrår. Och sånt som nyss kommit in i deras butik, etc. Så det skall bli riktigt riktigt roligt att vara med och följa bloggen från början!

ps.

Du som besöker Wanja och Leo, nöj dig inte med att se det som står framme. Ställ frågan om vad som skall fram inom kort eller vad som finns där bak... för mycket av de riktiga extravaganserna kommer aldrig längre än så! Damen är på hugget så mycket och samlar på sig massor som aldrig kommer fram utan det försvinner dessförinnan. Basaattnivet! Men säg inte till Leo och Wanja att det var jag som skvallrade... ;) Och du som söker något, tveka inte att fråga dem, har de det inte, så har de säkert sett det, har kontakten eller ägnar timmatal åt att hjälpa dig leta efter det. Spänningssökeri när det gäller retro och vintage är deras mellannamn...

Jag har egentligen lovat mig själv att inte gnälla i min blogg, men efter en ganska stillastående eftermiddag så måste jag bara pysa lite.

Jag är inte så förtjust i januari måste jag väl säga. En seg och lång månad. Oftast har man väl gjort som många andra, kanske lagt ut en krona för mycket på julen, (nu är vi iofs återhållsamma men har man inga medel att omge sig med är allt utöver nödtorft en krona för mycket...) och det brukar ge en och annan konsekvens (så också i år) och dessutom är det en månad då beställningar duggar riktigt riktigt långt ifrån varandra.

Inte nog med att alla är fattiga och trötta efter jul och nyår, dessutom så rear ju alla butiker allt de har, och slåss om konsumenternas uppmärksamhet så det där med att tapetsera eller leta gamla grunkor är väl inget man direkt gör.

Och jag har tråkigt.

Min mail står still.

Nästan i varje fall.

Och jag städar. Så jag har lite nytta av den här tiden och slipper göra det i vår när allt damm syns. Eller slipper och slipper, det ser i varje fall inte lika illa ut när jag måste ge mig på det igen, så det är lite självbevararelsedrift över det. Och dessutom, om vi gör ett hästjobb nu så underlättar det betydligt om vi skall flytta snart igen.

Barnsecondhanden får jag besked på de närmaste dagar hur det skall gå vidare med den och eftersom jag inte vet det, så gör jag inte något där heller, då jag vet att hon som är spekulant har massor av egna ideer. Så där rör jag inget just nu... Och eftersom det inte rör sig omkring mina knappar och tapeter, så kan jag ju inte heller sitta och leta nya köp, så det är fullständig torka och stagnation hos mig. Känner mig lika intressant som en ostsula som glömts bort i skafferiet ett halvår innan den hittas... Snälla! Låt det vara lugnet före stormen? Den positiva då altså? Jag vill ha en lång och vacker VÅR med massor härlig jobb med mycket energi och massor av roliga projekt som flyter på bra. OCH nästa år i januari vill jag inte sitta här och tråkas ihjäl. Då vill jag utomlands. Eller nått. Vara någonstans där det händer något i varje fall... Hm, det har nog flutit mycket vatten under broarna nästa år, så vem vet hur det ser ut då!

Man hittar många små ting när man sorterar. Åtminstone hos mig. Som har det mest märkliga sparat. I olika lådor ock skålar och askar och sånt där. Små små ting, som besitter massa magiska portar till minnen och åker rätt in i själen och tilltalar olika delar och tankar utav en.

Saker som barn har gjort. Jag skall vara fullständigt ärlig. Onamnade teckningar är inte alltid helt lätta att avgöra, ibland får man titta en stund. Med lite tur så har någon av de däringa särpräglade egenheterna kommit med på bild. Då kan jag ibland avgöra. På lutningen av ögonen på gubben, eller rötterna på trädet eller formen på taket eller något sådant.

Men allra allra värst är odaterade foton på spädbarn.

So sorry.

På väldigt väldigt väldigt många utav dem ser jag inte skillnad mellan mina tre äldsta barn. Värst är ju att de på flera utav bilderna har exakt samma kläder. Förstås. Och min mor har ju haft en liten extraklurig grej för sig, att lägga upp dem på samma bord, på samma filt, och med samma kläder...

Gaah. Hopplöst. Jag har ju inte skrivit namn på bilderna när de var nya... tror jag väntar lite med att sätta mig ner och pussla ihop vem som är vem. Tills jag blir pensionär. Då har jag nog tid att fixa foton och barnteckningar och sortera upp dem?

Fast vissa saker sätter sig i hjärtetrakten direkt första gången när man ser dem och sen sitter de där för evigt. Titta på den här.

Nästyngsta sonen var nog 11 när han kom hem med den här. Hans första kåsa. Titta så tunnt den är snidad... på sina ställen lyser det igenom när man håller upp den mot solen så det är hårfint att det inte har gått igenom. Han ville testa och se om han kunde få till en riktigt riktigt tunn. Det kunde han.

Den är len som en babyrumpa. Kommer att göra sig kanonbra till en meddeltidsdräkt! Klart man måste ha ett dryckeskärl i läderbanden kring midjan?

Jag hoppas han fortsätter leka med knivar även framöver! Har man den känslan i händerna så är det nog meningen att man skall utveckla det!

Det finns nog inte mycket som är så attraktivt i mina ögon som hantverksskicklighet eller att vara hängiven och duktig på det man gör så keep going, son!

Jodå, som någon upptäckte i inlägget från barnrummet så går förstås knappintresset i arv. Jag är inte helt säker på att det bara är ett roligt intresse att dela, om man är mamma?? Knapparna i lådan är den lilla egna samlingen. Men han hamstrar även. För sin affär.   

För två somrar sedan tog han en bräda och skrev "öppet" på. På samma sätt som mammas skylt som åkte ut när det var öppet i secondhanden. Där hade han teckningar och stenar och några knappar. Det gick inte sådär superbra. Det brukar inte göra det på en gårdsplan som inte lockar folk liksom... men visst, en hel tia fick han in en gång. Men då kom han ju på att intäkterna trots allt inte riktigt stod i proportion till att ha öppet långa stunder och ett tag så åkte pinnen bara fram när det kom bilar till gårdsplanen. Ett tag gav han dock upp, och frågade om jag inte kunde hjälpa honom med att lägga ut teckningar på tradera? Tja, mammans gräns gick ju där. Men en annons blev det. På retroforum. Pinnen hittade vi nu, och vi frågade om vi fick slänga den... och tja, han hade ju en plan på en bättre skylt så det mötte inget motstånd. Hm. Jag räknar med att han har kalkylerat med att vägen förbi huset här är mer trafikerat? Eller kan det vara avgörande att han har ökat sitt lager?

Locket på en picknickboll. Kan tyvärr i nuläget inte användas som lock. För...

Även bollen är full med hans ganska nyligen infådda lagerförstärkning. Ungefär hälften av det har han redan sorterat vid det här laget. Jag följer förstås hans planer med intresse. Vem vet, jag kanske när en liten knapphandlare vid min barm...

Han älskar att sortera knappar. Det tog honom inte lång tid att sortera upp en stor köttback full med knappar för mig för några månader sedan; när jag berättade det för en gammal knapphandlare fick han genast ett par osorterade bärkassar... Lyckan vet inga gränser så det var en perfekt present! Bättre kan knappt tänkas. Precis som när han pusslar sitter han still i timmatal och sorterar. Och sorterar. Och sorterar. Och till sist får man ofta bryta honom och tala om för honom att om du sorterar mer nu har du snart inget kvar att sortera, och vad skall du göra sen?

Det brukar ta skruv. Eftersom sorterandet i sig är det bästa som finns att hålla på med, så finns det nog inte något hot som är större än att det osorterade godset skall ta slut. Eller hur?

Vet inte riktigt vad alla andra gör just nu, men... är det inte lite internetstiltje nu? En del bloggar ligger tysta, uppdateras inte som vanligt etc, och så är det lite grann här med. Inte för att vi tar tillvara på kylan och vistas ute och gör massa snösaker, vilket vi egentligen borde då det är ytterst sällsynt att tillfälle ges. Egentligen finns det inget underbarare än att vistas ute när det är snö, men jag är så inkörd på att jag antingen vill ha ett badkar eller en varm bastu som väntar för att det liksom skall ge max upplevelseeffekt. Först ut så man fryser häcken av sig och kyler ner nästippen så den inte känns. Och sen till ytterligheten, det varmaste varma som uppbringas kan. Men jag måste säga att jag älskar kylan vi har just nu, och jag känner mig oerhört bortskämd som får uppleva både riktig kyla och snö och att det får ligga kvar. Istället för att bli slask och grått och plaskigt. Det här är livet på en pinne!

Men under tiden rensar vi i röran, och närmar oss ytterligt att varje pryl i minsta format antingen rengörs riktigt, hittar sin plats, sätts ihop eller avyttras på något sätt. Leksaker. Pussel, Spel. Allt räkas och sätts samman. Inget halvmesyr sparas. Garderober. Allt gås igenom. Jag kan väl säga såhär att jag inte hade mycket klädesplagg till mig själv från början. Men nu har jag ÄNNU mindre och det vill inte säga lite.

Det betyder faktiskt att jag får bestämma mig, antingen får jag skaffa mig nya paltor på något sätt, annars får jag gå naken. Jag är iofs inte pryd, men det finns nog någon grad även för mig, om hur mycket man inte får genera sin omgivning, så jag tror att jag skippar det sista. Annars hade det kunnat vara ett kul projekt? Tänk så många häkten och rättsalar man hade fått se från insidan. Tror sånt kallar förargelseväckande beteende och kan ge mat och husrum också om man har riktig tur?

Fast ne.

Paltor skall införskaffas.

Men BARA såna med knallklara och starka färger.

Bye-bye, allt grått, brunt, blått, svart och liknande! =)! Time to wear some purple!

Doter skall välja till gymnasiet nu om några veckor och det är en jobbig process för henne med mycket bryderier. Hon skall ju bli präst säger hon och till det behöver hon basämnen när det är dags att söka till högskola. Och utöver alla ämnen på gymnasiet vill hon samtidigt göra något kul. Gå på gymnasiet i falkenberg vill hon ju inte, kan absolut inte tänka sig detta; helst vill hon långt bort och så kom diskussionen på tal idag igen.

-Mamma, fanns det inte en rolig utbildning i skellefteå?

Jo, det finns det ju, en superrolig, scenografi, mask och attributör. Men det är ju en högskoleutbildning. Men vi googlade upp den i alla fall och läste om den.

-Men kostym? Scenografi? Mask? Men det är ju sånt jag vill göra.

Så vi började leta estetprogram som har sådant på tapeten (thi-hi, ett ord jag har svårt att låta bli att använda) och när vi äntligen hittar en som verkar lovande så ligger den i Visby.

Och vi kollar då hur det fungerar med studiemedel och inackorderingstillägg och så vidare, pratar om gotland (jag älskar gotland och visby) och tja, hon är laddad. Inte hade jag väl en enda tanke på att det skulle innebära att jag skickar ut henne ensam i den stora vida farliga världen??

Den tanken slog henne dock. För rätt vad det är så kommer det:

-Mamma, jag vet faktiskt inte vad jag skall tycka om det här. Här sitter vi och pratar om att jag skall gå i skolan långt bort och du är inte ens orolig eller ber mig stanna kvar hemma.

De blir aldrig nöjda de där barnen.

Men, du fröken, för fanken, gå ut i vida världen, läs om scenografi, teater och kostym och lev lite åt mig med! För faktiskt; dig har jag liksom inte riktigt så mycket oro i kroppen för. Du kommer att grejja det här störtfint! När jag var i din ålder hade jag redan flyttat hemifrån, så det är klart att du grejjar det här! Det vore trots allt skillnad om det vore någon av mina söner, dem hade jag oroat ihjäl mig för och inte skickat iväg alls. Men med dig så säger jag bara; go for it, girlie och gör ditt bästa, ha skitkul och lär dig allt du orkar på vägen.

Hm, det är nog något fel på mig som oroar mig mindre för en dotter än för en son...Brukar det inte vara tvärtom?