Na-na-na-na-na-na! *dansar och gör segertecken*. Vi kunde återigen se på teve igårkväll. Lite sent då, men i alla fall. Vi har grävt fram soffan och platsen teven skall stå på, och tömt på lådor och bröte. Främst var det leksaker som hade hamnat i kartongerna på soffan och mina papper. Och så fick vi flytta på min lilla bokhylla så att jag kunde få in papperna där och börja få ordning på den -nästan det viktigaste- delen av hemmet.

Vi kommer att fortsätta gräva bland kartonger och staplade möbler idag. Undrar vad vi kommer att hitta då?

Ang teve så är det några veckor sedan vi kunde åtnjuta ett teveprogram här hemma. Eller Hm. Ja, i vårt gamla hem då rättare sagt. Ärligt talat, inget stort offer för oss här, tror vi ser ett eller två program i veckan. Jag skall i varje fall se om jag kommer ihåg att se reprisen av veckans sent hus kl 12,30; förra veckan såg jag hos mamma; det är ett program som ger mig lust och motivation att röja och städa. Jag njuter absolut inte av att se människors röror på något sätt; jag tror nämligen inte att det handlar om lathet utan om oförmåga och kanske koncentrationssvårigheter, hög avledbarhet och perceptionsproblem. Jag tror att det är en del av ett /kanske oidentifierat/ funktionshinder med andra ord. Jag hoppas att programmet ger hopp åt behövande och hoppas att bror duktig gör något annat än att titta på det! Ingen förtjänar att hånas eller häcklas.

Nu är jag riktigt trött på mig själv, jag kan inte bestämma mig. Hade ju bestämt mig för en fondtapet över soffan om det var igår eller i förrgår och den har jag hållt kvar i tanken. Sen börjar jag kika på inredningsbloggar, tidningar, böcker etc, och kommer fram till att jag vill ha en lättare touch. Så nu velar jag mellan den andra blommedaljongen som är tyngre, och den här som egentligen är ganska intetsägande men den är så behaglig i färgen.

Blir så trött på mig själv. Snart lägger jag ut arton sorter och applappar eller låter sambon välja. Fast å andra sidan, om han får välja så fortsätter väggen att vara vit, så det alternativet går nog bort.

Dagen har artat sig, inte en gnutta snö ligger kvar.

Snart dags att "hålla helg", vad det nu innebär? Klippa getter, möblera, packa upp lådor, planera mat, kanske koppla in teven. Och lite sånt smått och gått. Vad jag längtar efter att vi har kommit iordning så man hinner göra lite roligt också...eller bara läsa en bok? Just nu håller jag på med ett par böcker som jag under uppackning inser att jag aldrig har tagit mig tid att läsa tidigare. Att läsa böcker är en skön avkoppling. Tror jag skall hämta barn och fortsätta med den ena boken en liten stund.

Har då kört barn till bussen och jag fick åter förhoppning om vår. Det var inte alls så kallt ute som det såg ut. Vinden var nästan ljum och det töar på. Gissar att det tar en timma eller två och sen är det vita pulvret borta. Tackar för det gör jag, vill inte se mer sånt nu den här sidan nästa vinter.

Vi lever i en kartongmiljö, massor återstår att packa upp och sortera och även göra en andra utrensning. Kasserade massor när vi packade men faktum kvarstår, vi har sparat för mycket i alla fall. Det märks inte minst nu när vi packar upp. Vad skall jag med flera lådor plastburkar till egentligen? Jag använder en bråkdel. Hundratals -känns det som, fast det är nog bara tjugo/trettio sådär- tårtformar i olika modeller som ex racerbilar, dinosaurier, musse pigg och spöken? Hur ofta använder jag dem? Dem har jag dock väldigt svårt att göra något åt så de får hänga med ett tag till. De är en rest ifrån en tid jag sålde amerikanska tårtmojänger på homepartyn, och jag har använt dem mycket tidigare, kanske får jag en tårtflipp en vacker dag igen. Om inte annat så den dagen man får barnbarn eller nått (kanske svärdöttrar som gillar att baka tårtor?)... nåja.

Vi har fått en stor skopa ställd på utsidan för att göra oss av med saker. Och jag var tuff igår. Pekade hej villt. Den åker, den åker, den åker och den behöver vi inte, den gillar jag men den får inte plats och den gör vi oss av med och den vill vi inte ha.

-Vill vi inte? Sambon tittade förvånat på mig. Det är altså samma sambo som för några år sedan hade stort motstånd mot allt loppisbröte han tvingades att köra hem när jag vid gott mod hade införskaffat ett nytt fynd. Ni vet, en sådan där läder och chrome-typ av värsta slag. Blänker det inte, och inte har några lampor och blinkande duttar, är det inget att ha, typ.

-Men nu har jag vant mig, säger han.

Jag får dåndimpen. För någon vecka sedan diskuterade vi världens fulaste 70-tals snurrfåtöljer i rostbrunt plysch, dessutom fyra anskrämligt otympliga varelser som inte får plats. Jag har tagit hem dem, han suckade och led och nu när jag vill göra mig av med dem så sätter han sig emot. "Jag har vant mig". Jaha? Intresseklubben antecknar och tar ett djupt suck.

Nu kom turen till en 10-20-tals 2-sits paradsoffa som behöver en liten hand. Jag inser att jag aldrig kommer att komma till den och inte heller får jag tummen ur att lägga på det turkosa vintagemöbeltyget jag har införskaffat för ändamålet. Ut med skiten. "Varför det?" "Den får inte plats och jag gillar den inte", "men jag gillar den, den skall vara kvar" "vartfan skall du ställa skiten då". Så lät det en stund, jag fick återigen ge mig och skitsoffan står kvar.

Vi kommer aldrig att bli färdiga och komma i ordning om han skall vara motvalls kärring varje gång jag bestämmer mig för att göra mig av med grejjer. Det hjälper inte ens att påminna honom om att han inte gillar gamla grejjer, för då kommer det bara "jag har vant mig". *suckar*.

Ni är några som har mailat, det är verkligen riktigt roligt! Tack för det. Vill du se fler tapetbilder i snabbare takt kan adda mig på facebook, Gitte Palo.

Har inte hunnit planera min dag ännu, och jag måste nog säga att jag inte heller fick sådär jättemycket go när jag kikade ut. Mellan de torra grästuvorna ligger det små öar av snö. Våren kom av sig, det är helt grått och det är så disigt att jag inte ser havet i horisonten. Huvva, skall snart köra barn till skolan. Fryser bara jag tänker på det.

Har varit i affären nu vid middag och inventerat lite bland streck- o stänk-tapeter från 50-60-talet. Några skall kantskäras så jag antar att de är tidigare än de som inte skall kantskäras. Den på bild är taggad made in denmark, och jag minns att vi hade en sådan på väggarna när jag växte upp i köpenhamn på Rantzausgade, på Nörrebro.

Det är lite märkligt, verkar gå lite i vågor, och just den här typen av tapeter får jag rätt så mycket frågor om just nu, från att ingen verkar ha varit ett dugg intresserade. Tur att jag har sparat dem, vilket jag gjorde helt av barndomsnostalgiska skäl.

Dags att hämta barn, sen skall det packas upp lådor, tömmas och röjas och den valda tapeten (förra inlägget) skall läggas fram för den intet ont anande sambon. Gissar att han kan ha en och annan invändning så det gäller att vässa argumentationsarmbågen, stirrastintblicken, och jagvägrargemigenmilimeterinställningen.

Jag har nyligen flyttat själv. Och kommit in i en helvit bostad, helt nyrenoverad, dvs, målad i vitt ungefär från vägg till tak. Det är bara köket och golven som bryter av det vita, och det är panel i allmänutrymmen som kök och tevevrå och sådant. Vardagsrum har vi inget. Det är en väldigt annorlunda planlösning och vi kommer att få lära oss compact living, något som vi ser som en sport. Kan vi husera många personer med mycket tillhörigheter på liten yta och kan vi göra oss av med allt vi inte behöver? Vi tar projektet på mycket stort allvar kan jag säga så det slängs massor i det Palo-Rainamaaiska hemmet.

Jag har i varje fall bestämt mig för några halvväggar och småprång med fondväggar. Jag måste säga att jag är väldigt inspirerad av en av mina tapetkunder, affären Lollopard i Malmö. Jag har fått det stora previllegiet att på bild se dem dekorera med tapeter, på lite udda men mycket friskt och fräscht sätt, så lite av det tänket tar jag med mig här, hoppas jag. Jag gillar verkligen deras stil och interiör, utbud och färgval, det verkar onekligen vara två tjejjer som verkligen vet vad de gör och vågar ta ut svängarna. Me like! (Dessutom är de hur trevliga som helst!).

Tapeten jag visar här hade jag lite svårt för till en början. Det händer väldigt mycket i den. Samtidigt så växer den för varje gång man tittar på den. Jag är nog inte ensam om att ha en dubbel relation till den, men hör samma sak om och om igen; efter ett tag älskar man den fullkomligt och den fängslar. Sen är det lite kul att flera som inreder proffessionellt faktiskt har valt just den här. Den finns bland annat att återfinna i en retro restaurang/pub, fanns nyligen representerad på en stor musikfestival, har användts till en filminspelning, en klädaffär har använt den och den lär snart förekomma i en norsk inredningstidning från ett lite speceillt reportage. Samt ovanför min 1800-talssoffa då förstås =)!

Egentligen är jag inte så ledsen över att det i skrivande stund är ihållande kyla. Dels är det underbart vackert men sen måste jag erkänna att jag inte har klippt färdigt mina getter. Är inte mer än 50% färdig och det innebär att jag har en och en halv nyklippt angoraget i stallet. Det hade blivit en faslig stress om det helt plötsligt slog om till värme just nu. Har planerat att göra det senast lördag, för dagarna tickar på. Det är tidsödande eftersom vi klipper dem för hand med en vanlig frisörsax. Låter det befängt? Ja, det är det. Men första åren så använde vi maskin och trots att vi hade mohariskär, så åker deras skinn med. Jag tror inte att ni vill veta hur det ser ut när man har fått med lite angoragetskinn med i saxen, de är så lösa i huden så att det är ett välkännt fenomen det där. De som är härdade och vana menar att de läker snabbt och inte visar smärta, men jag tycker att det är läskigt. Sen testade vi gammaldags ullsax, men mohairen är för mjuk och det mesta viker sig bara. I en frustrerad stund; hur tusan göra det bäst? Ringde jag morbror frisören och frågade om han hade några avlagda saxar jag kunde få lov att köpa loss, bara för att testa. Jodå, han hade två nyslipade som han hade sorterat bort, som hade legat en evighet, så jag for iväg som ett skott.

Det är som att klippa i smör och just det här med att det är frisörsaxar innebär att de är väldigt spetsiga framtill så det är lätt att komma under inpå skinnet och klippa nära. Men det tar förstås tid ändå. Men getterna ligger och myser under behandlingen, njuter riktigt mellan varven. Så därför blev det vår process. Men visst, en get tar en halvdag eller så. Men jag är väldigt glad att jag har haft trimhundar, även om jag inte klippt min ras (de plockas på de flesta ställen) men det är ungefär samma princip.

Men snart kan jag släppa ut mina små darlingar, Selma, Moa och Maggan i gröngräset bland maskroser och blomster igen!