Jag skojjar lite i rubriken. Det dryper i själva verket av självironi. Man kan säga att det är typ lite av en motsatskänsla som infinner sig i verkligheten så fort jag går in och tittar på arbetsförmedlingens platsbank, vilket jag gör några gånger i veckan. Hoppet dör liksom aldrig att jag skall "hitta hem".

Men. Egentligen är det fasligt intressant det här med ämnet platsannonser och hur de lyckas att på så liten plats skapa så mycket osäkerhet hos en läsare. 

Jag menar. Jag har ett CV jag inte direkt behöver skämmas för. Jag har haft en del roliga jobb och uppdrag i mitt liv. Riktigt roliga och intressanta och utvecklande allra minst, alltid med ansvar för något, och jag har älskat att utföra varenda ett. Någon potentiell arbetsgivare har gett feedback på att CV't är för omfattande, och det är mer än ett jobb jag inte har fått för att jag anses vara för meriterad. Eftersom "du kommer med stor sannolikhet inte vara kvar och då är det inte "lönt" att satsa på personer som dig, eftersom rekrytering är en omfattande process som kostar pengar" och jag rekommenderas att vänta på en annan öppning lite högre upp i hierarkin. Just så fick jag INTE ett jobb förra sommaren, ett jobb som jag tyckte verkade hur kul som helst, och där jag med mina nordiska språkmeriter borde varit ett fynd man inte råkar på för ofta. Jag är ju för fanken femtio år med sådär en max femton år kvar på arbetsmarknaden. Hur mycket "karriär" tror man att jag tänker göra på den korta tiden liksom? De åren kommer ju springa iväg i ett huj, och jag lär inte bli yngre med tiden... 

Tro nu inte jag skriver det här för att göra mig märkvärdig, för det gör jag inte. Jag speglar min motsatskänsla jag upplever när jag läser platsannonser. Det förhåller sig nämligen precis tvärt emot. Det slutar alltid med att jag känner mig otillräcklig, saknar kompetens, inte förstår vad det står (asså, hallå, jag slutade plugga för några månader sedan, mina utbildningar är inte out-of-date och jag förstår fan inte begrepp man använder utan att googla), och inser att jag inte har den erfarenheten som behövs för att komma ifråga. Sen finns det förstås massa intressanta tjänster utlysta i storkommuner, men inte på distans, och en hel del företag i min egen stad vet jag att jag har gjort mig omöjlig på, genom min oförmåga att vara tyst på rätt ställe i sociala medier (jag skyller mig själv. Förmåga till självdistans är inte en av mina oförmågor). 

Det har därför liksom strandat i att jag sitter och läser platsannonser för mötesbokare, hundbajspåseannonssäljare, städjobb och personlig assistans. Och inte ens DEM kvalar jag för, så det blir inte av att jag söker dem heller. Att städa är ett högkvalificerat jobb enligt min mening och jag har inte den kompetensen som erfordras på ett personligt plan. Personlig assistans fungerar inte för personer som har ett behov av större personlig distans till andra rent fysiskt så det går bort. Jag är inte mycket för onödig kroppskontakt och speciellt inte med kroppsvätskor varken hos mig själv eller personer över 1 års ålder om det inte är någon som går på fyra ben. Hundbajspåseannonssäljare suger jag egentligen lite på OM jag skulle söka en dag när solen inte skiner. Egentligen gillar jag tanken ur miljöperspektiv och jag gillar verkligen deras tjänst. Har ni inte tjänsten i er egen kommun borde ni verkligen efterfråga det. Alla kommuner borde ha fria hundbajspåsedispenser här och där för allmänhetens trevnad, men inte minst för att minska utbudet av icke-biologiskt nedbrytbara bajspåsar i vår natur eller för förbränning av dem på våra soptippsanläggningar. (Jag behöver väl inte påtala att detta var en utvikning antar jag). 

Men ibland undrar jag verkligen om de som annonserar efter personal förstår hur deras "advanced fackterminologi" i en platsannons påverkar sökurvalet? Jag tänker att jag inte alls är särskilt obegåvad när det gäller vokabulär, eller att läsa mellan raderna, men jag känner mig obegåvad som individ när jag läser kraven i utlysta tjänster. INGET företag verkar vara intresserad av juniora anställda utan det som söks är senior och avancerad senior, minst 5 års arbetslivserfarenhet, tidigare referenser etc, etc, etc, etc, etc. Det här förstår jag inte heller riktigt om jag skall vara ärlig. Borde det inte vara en fördel med någon som växer med företaget och assimileras i deras egen kultur, produkt och framväxt?

Idag såg jag exempelvis en annons där man söker en SEM-specialist (Search engine marketing specialist) med utbildning på gymnasienivå, med vana att skapa strategier för digitala lösningar; som kan arbeta självständigt med målet att tillgodose  kundernas behov. Och givetvis efterfrågas längre tids arbetserfarenhet. Jag FÖRSTÅR ärligt talat inte alls hur de kraven går ihop? Så därför inser jag att jag inte fattar och hoppar vidare till annan annons som slutar med lika mycket pannkaka för att krav och behov och yrkesområde liksom knullar i min hjärna utan att komma i närheten av klimax. 

Just nu har jag en tid läst det jag kommer över om SEO (sökordsoptimering) och copytext. Under åttiotalet jobbade jag en period på en reklambyrå som gjorde postorderkataloger (det finns inte på mitt CV, det är hundra år sedan; jag var ung och väldigt dum som inte fortsatte på den vägen). På den tiden var det viktiga att beskriva varan så att kunden förstår vad den köper och varför den behöver den. Punkt. 

Idag verkar annonstext vara sökordsdropping. Du ska på liten yta få in x antal vokabulär som du kommit fram till genom sökordsplaneringsverktyg och sen skall du försöka vrida din text så du får in så många högrankade sökord som möjligt, för när GOOGLE gillar din text så är den bra. Vad du själv tycker om den eller hur kunder upplever den är mindre avgörande för en BRA annonstext, bara det låter någotsånär naturligt när du satt samman det (det gör det sällan, läs annonstexter i webbutiker så får du se...). För mig låter det inte riktigt klokt. I synnerhet som många webbplatser inte verkar validera eller visar sig innehålla brutna länkar; så oavsett hur bra man skriver en text så kommer det alltid finnas ett hinder för sökordsoptimering som ligger på ett helt annat plan. 

Nu blev det flera långa omständiga utvikningar. Det jag ville fram till var egentligen en frågeställning varför man vid textproduktion när man söker personal inte tänker på samma sätt när man författar en sökordsoptimerad annonstext för att svarsfrekvensen skall omfatta en lite större andel av den intressanta populationen arbetssökande. 

Någon gång borde ju DEN BÄSTA och MEST FRAMGÅNGSRIKA och DEN MED MEST ERFARENHET ta slut på lager... och vilka personlighetstyper är det som är övertygade om sin egen förträfflighet i alla lägen? Det är ju inte nödvändigtvis de mest humanistiska individerna eller de med bäst analytisk förmåga, de som har bästa förmågan att komma fram till kundernas behov etc; utan sannolikheten är ju ganska god att man får samma träffar som de flesta kvinnor borde lära sig att undvika i baren. De som skriker högst och mest och gillar sig själva bäst. Just den kategorin anställda skulle jag själv nog vilja undvika att anställda om jag var arbetsgivare. Av så många skäl.

Nåja, nu sätter jag stopp för mig själv innan jag hamnar i en ny ämnesdykning, för jag inser att det här inte alls är vad någon kom hit för att läsa om. Life is a bitch och det är långt till närmaste bal. Så jag tar på mig  lurarna och fortsätta inventera knappar efter att jag har tagit en sväng i solskenet. Det är trots allt ett underbart väder idag! 

Ps. Hoppas du gav Nina Simone några minuter av ditt liv. Har du inte upptäckt henne ännu är det dags. Hon är ståpäls personifierad.