Bilder från ett annat liv. För inte så länge sedan. Tiden minns jag väl, även om jag inte minns just det här tillfället. Det är min styvfar på bild och min lillebror i hans knä, själv står jag med korsade ben bredvid mina syskons storebror. Längst fram sitter mina syskons storasyster. Om jag gissar att jag är tre på bilden, och min bror omkring 1 så bör året vara omkring 70. Det är synd att fars skor inte syns. Ni hade fått se skor av klanderfri kvalitet och dessutom ytterst välvårdade. Han tillhörde generationen som VARJE kväll putsade sina skor det sista han gjorde, så de var redo för dagen därpå. De skulle vara rena, blanka och välputsade. Det gick på rutin och gjordes varje kväll, och sen fick de stå på tidningspapper över natten för att eventuell överbliven puts skulle sugas upp av tidningsunderlaget. Det var inte länge sedan om man tänker tillbaka men bilden visar en helt annan tidsera.

Jag och min bror. Sängen bakom oss var en kombisäng. Den var både möjlig att sätta löstagbara metallgrindar på och utdragbar för senare behov. På den tiden var det inte tal om att köpa flera utrustningar utan allt skulle hålla en barnperiod eller fler. Luggen minns jag. Den lyckades jag minsann klippa själv. Minns att mammas min när hon skulle rätta det som rättas kunde inte var glad. 
 

Här är vi igen. Min bror och jag. Luggen har nu växt ut lite grann. Året är fortfarande 70-71. Jag är född 1967. Min bror 1969. Vita knästrumpor som sig bör. Knästrumpor och en rosett i håret är något som hörde min barndom till. Varje dag. Min mor borstade mitt hår varje kväll innan jag gick till sängs. Varje morgon fick jag sätta mig fint framför henne så hon kunde borsta igen och sätta upp mitt hår med en stor -röd, vit, blå, eller gul beroende på val av övriga plagg- rosett där bak. Just mitt hår var något mamma pysslade mycket med när jag var liten. Jag gjorde emellertid uppror efter att vi flyttat till sverige. Jag hatade att borstas varje kväll. Jag hade fått pengar till en födelsedag. Vet inte om jag fyllde nio eller så, och gick ner till frisören och frågade om pengarna räckte för att klippa mig kort. Det gjorde de inte men hon kunde göra det ändå. Idag hade det här inte varit klokt. Ingen frisör hade satt ett litet barn i frisörstolen för att på eget bevåg kapa nästan 50 cm. Men den dagen gick jag hem och chockade min mor med en kort pagefrisyr. 
Jag behöver kanske inte tillägga att chocken blev stor. Men sedan den gången har jag inte haft en endaste sidenrosett i mitt hår och ingen som borstat mig varje kväll. 

Sen gick åren. Fort som fan. Jag kan inte begripa vart de tog vägen. En dag får man egna barn och de människor man tagit för givet hela sitt tidigare liv går bort en efter en. Och plötsligt en dag, långt innan man är redo eller klok nog eller har samlat all den visdom man tyckte att de gamla besatt så står man där själv och tillhör den äldre generationen. 
 
Jag undrar hur det gick till.