Det började egentligen med att jag skulle fota den här raringen igår. Jag har nog hittat en köpare till den. En helt bedårande docksäng som jag har hållt lite extra i ett tag.
Med supersött motiv med John blund så att dockebarnet sover garanterat gott.

  

Men redan innan jag fick fram den här så hade jag en docka i bakhuvudet. Ett dåligt samvete... ett projekt för "en vacker dag".
Hon är benlös.

 
Men absolut bedårande supersöt. En Celloloid docka från  Schwäbische Celluloidwarenfabrik, eller en Storch Puppe/ Stork-docka.
 

Bortsett från att gummibanden behöver tightas till så är benen lösa och ett benhål för gummibandet är litet för stort. I övrigt i mkt gott skick.

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var ett olyckligt litet barn vars docka hade tappat ett ben och sen blev den undanstoppad och inte ihopsatt igen, och att det är därför den ser så olekt ut som den gör...
 

Hon är absolut supersöt och minner om en svunnen tid. Har försökt datera henne närmare, en sida ville mena att den var från -35, men jag hittade ingen god hänvisning nog. Av typ och stil och utseendeideal har jag själv fasnat för 40-tal men om någon vet mer exakt eller hennes namn så vore det kul att veta.

Nu är bara frågan om jag den här gången skall hitta mig en dock-doktor, eller lägga undan henne för att laga henne en annan dag eller om jag skall avvyttra henne som hon är. Risken är stor att jag annars snart får betrakta mig själv dom docksamlare och det hade jag nog egentligen inte tänkt att bli... med undantag av mina egna gamla som än så länge ligger orörda i min mammas källare.
Och jag måste nog besinna mig lite för nu åkte lusten på att åka dit och återuppliva bekantskapen med de små som jag en gång var en oerhört omhuldande mamma för. Fast inte idag. Jag måste nog röja bort lite annat här hemifrån och göra iordning en plats för dem först.. för jag kan inte hysa ett par hundra dockor här hemma som det är idag.