Jag vet faktistk inte riktigt vart veckan tar vägen. Idag skulle jag "bara på ett möte", sen skulle jag minsann stänga in mig i mitt arbetsrum och stanna där HELA dagen.
Jodå, jag la förmiddagen på det här mötet.
sen tog jag "bara en snabbis" på loppis.
Hm.
Det finns två krux.
1. Jag har gett mig själv köpstopp den här veckan.
2. En snabbis?
OCH! Varför tänker man att "jag skall bara gå in och titta, skall inte ha något, har en hundring på mig"?
Eh?
Skall inte handla och har en hundring på mig? Det går liksom inte ihop. Men det förstod väl inte jag när jag gick in och skulle bara titta.
Hur tror ni att det gick? ...

När jag kom hem insåg sonen att de inte alls hade påsklovsuppehåll på innebandyn. Det var bara att skynda sig att packa det som skulle iväg med schenker och posten och dra på sig tofflorna igen och in till stan en ny vända.
Han har innebandy 1½timma. Ni förstår ju själva att det inte är någon ide att åka hem, utan det bästa stället att fördriva tiden är förstås på något loppis....

Överst en tapetrulle som jag har några rullar över av. En häftig vinyltapet med stor rapportlängd.

Nedan.
En rostapet i bästa Amelie från montmartre-stuk. Har två rullar. Det är första gången jag har fotat den. Den är så jäddra ljuvlig men den stoppas undan igen till hösten. Just nu vill nog alla ha lite färg, eller hur?
 

 
I skiftet Maj/Juni förra året hörde jag ett jäkla liv utanför mitt köksfönster. Kattslagsmål. Jag såg min köfte ligga struken med öronen snett platt bakåt. Han hade fått sig en rejäl uppläxning av grannkatten, som var både större, äldre och starkare. Jag minns att jag tänkte:
-"Skall jag gå ut och bryta? Äh, de är katter, de klarar det själva".
Om ni visste vad jag har förbannat mig själv för den tanken många gånger. För det var nämligen den sista gången jag såg Köfte, tills idag. Då han efter närmare ett år äntligen kunde hämtas hem från en av granngårdarna. Jag hade hämtat hem en katt en gång tidigare, i tron att det var Köfte man menade när man ringde om vår katt.
Men då var det Bertil.
Som varit borta i TRE OCH ETT HALVT ÅR!

Så på drygt ett halvår har jag fått hem TVÅ bortsprungna katter. Det är så att jag måste nypa mig lite i armen. Nu är vi alla samlade, igen.
Eller alla och alla. Köfte och Bertil träffades för första gången idag.
 
Det var tur att vi höll Köfte i bur så ingen behövde utlösa jakt-flykt-beteende. Köfte var avog, Bertil som är både gammal och klok vände baken till.
 

Med Kattis var det helt odramatiskt. Vi släppte ut katten och Köfte och Bertil fick finna sig i varandra. Strax därpå åt de i turordning och kunde koppla av intill varann. Det här komme gå bra och snabbt. Och köfte som inte var riktigt förtjust i att bli hanterad när vi hämtade honom kunde inte få nog av gos när han väl gick ner i varv. Just nu är han helt utslagen i soffan. Det är jobbigt att komma hem, snarkar han högt.