Direktlänk till inlägg 5 september 2010

koumpounofobi, eller knappfobi.

Av Gitte - 5 september 2010 12:04

  

Min dag började lite senare än vanligt. Sambon skulle åka iväg över dagen och han tyckte att jag sov så gott så han sa inte hejdå. Så jag vaknade först strax före tio-snåret idag. Skylls av att jag fastnade framför två filmer igårkväll. Att se två filmer samtidigt är något som passar mig, speciellt om jag sitter ensam vid teven. Det är sällan jag fastnar framför EN film tillräckligt för att sitta still och se klart den, men att zappa sig mellan två filmer kräver lite koncentration, och jag ville inte missa någon utav dem. Men det gick ypperligt att se bägge två och ändå få behållning av dem. Tack och lov att de verkade ha dö-sträckor i handlingen som klaffade tidsmässigt. Men jag börjar nog bli googlings och mail och facebookskadad på riktigt för det är ju så jag vanligtvis jobbar framför datorn. Något att fundera på!


Nåja, jag gick till sist upp och hade fått en mycket intressant fråga via mail. Metallknappar som passar den dubbelknäppta västen till en folkdräkt, hade jag det? Det vet jag inte ännu svaret på, men jag fick snabbt ut en hjälpfråga på facebook samtidigt som jag googlade runt. Fick då en superintressant kommentar på facebook. "Vet du att det finns knappfobi?".

Jag har sett en lista på existerande fobier en gång i tiden och deras olika namn, den listan är lång och beskriver fobi-områden som många av oss till vardags inte tänker på att de finns. Men nej, jag hade inte specifikt noterat knappfobi, eller att det ens fanns. Vid en googling lärde jag mig att den korrekta benämningen är; koumpounofobi.

 

Om du som läsare har googlat dig hit på grund av begreppet, och om du lider därav. Jag lovar att detta inlägg inte kommer att visa en endaste knappbild. Men kika inte vidare i min blogg, för jag tror ärligt talat att det kommer att ge upphov till en rysning eller två, liksom mitt lager måste vara rena rama skräckkabinettet för den som lider därav!

  

I en artikel på aftonbladet läser jag beskrivningen av känslan av att ta på en knapp. Det känns ungefär som att ta på en kackerlacka. Något smutsigt. Något äckligt. Något som ger upphov till panik. En kvinna uppger att hon inte kan gå in i ett rum där det vistas någon som har ett plagg på sig som har en knapp.

Här har jag hittat en bra sida som avhandlar just knappfobi. Och som ger många läsvärda insikter. "Ahaa. Är det så det känns?" I avsnittet där drabbade beskriver själva, så verkar de ha en sak gemensamt. De trodde att de var ensam i världen om det här. Sidan är läsvärd och intressant, ett tips till alla som är intresserad av mänskligt beteende och fobier.

 

Fobier har ofta ingen logik. Du som läser det här, och tänker något i stil med att "men jisses, knappar är ju inget farligt" exempelvis. Så nej, jag tror att vi alla kan vara överens om att knappar i sig inte är farliga. De hoppar inte upp och attackerar någon utan vidare, och det tror jag att även personer med knappfobi kan hålla med om. Att de däremot kan ge upphov till känsloupplevelser bara genom att finnas är en helt annan sak. Visst har väl även du eller jag en fobi som vi inte kan förklara logiskt om vi tänker efter? Att ha fobi mot spindlar eller gnagare är liksom så vedertaget och accepterat att det inte ens anses märkligt av de flesta utan det är bara något som vissa av oss har och andra av oss inte. Det ifrågasätts inte heller om det är ett taskigt känslominne som dyker upp, något vi har förträngt utan det är en vedertagen sanning att en spindel får man vara rädd för bara för att den stora massan är överens om att den är ruskigt ful och ser allmänt äcklig ut.


Sen kommer vi till de där små tingestarna som vi bara godtar i vår vardag. Som knappar. Alla knäpper sina knappar utan att tänka vidare över det, utom knappfobikern som helst vill undvika dem helt, eller speciella sorter vilket förstås är individuellt.

Lika lite som det är logiskt att vara rädd för en halvcentimeter stor spindel är det logiskt att vara rädd för en knapp. Ingen av dem kommer att strypa oss eller göra något annat märkligt med oss. Ändå väcks rädslan, äcklet eller vad det nu är.


Funderar just över hur jag hade gjort som mamma till ett barn som inte vill ha knappar i sina plagg. Jag tror ärligt talat inte att jag hade varit särskilt förstående, och jag tror inte heller att jag hade kunnat inse vad det skulle handla om utan vidare? Det är nämligen ofta så med våra barn och de rädslor de visar på olika sätt, vi förstår dem inte och vi respekterar dem inte utan avfärdar det som trams.


Been there, seen that, done that! Tänker själv på att jag har en son som aldrig spolade efter sig på toaletten. Vi tjatade om det och påminnde gång på gång.

-Men vad fasen, nu har du glömt att spola igen? Kunde vi vråla ilsket efter en upplevelse av kvarlämnat gods i botten på porslinshinken med sittgarnityr.

Och det kom från oss alla gång på gång. Ett vrål från en storebror som gick in på dass och vi visste allihop "nu har han glömt igen...". Ända till den dagen då en av storebröderna var ungefär 12 år gammal, och den lilla således var omkring fyra fem år.

-Men förstår ni inte; han är rädd för att spola på toaletten?


Jag behövde altså en tolvåring som hade en helt annan öppen blick för det som förssiggick än jag själv hade, och han hade i situationen mer förstånd och vakenhet än jag själv som skulle föreställa en vuxen och ansvarsfull omhändertagande mor. Det var som om en stjärna föll ner i huvudet på mig.

Pang! Den här superirriterande ovanan som gav upphov för en jäkla massa frustration hos oss alla, (utom den kloka brodern faktiskt, som bara spolade efter sin lillebror när han såg att behovet fanns utan att kommentera det hela) byggde altså på en obefogad rädsla för något som vi alla i vardagen bara gör utan att reflektera över det, en inlärd handling, något som ingår i en vardaglig norm för de flesta av oss? Ridån gick ner för mig totalt, pusselbitarna föll på plats, och jag började tänka efter. Herrejisses. Så jäklarns uppenbart. Hur fasen kunde jag ha missat det här?


Självklart hade storebror rätt och självklart kunde vi börja ta i det på ett helt annat sätt än tidigare när vi bara förstod vad det handlade om, ett litet litet steg i taget, där vi började med att han fick ropa på någon annan -den som var närmast, alla fick hjälpa till- som kom och spolade medan han stod på tryggt avstånd men ändå var kvar på dass medan spolningen pågick. Bara ljudet gav obehag till en början. Så småningom kunde han komma närmare. Och en dag klarade han att göra det själv. Efter mycket om och men, klarade han att göra det själv utan att känslorna väcktes men det var en bra bit dit.


Handen på hjärtat, nog har de flesta av oss en fobi eller två?

Jag kan inte älska spindlar hur mycket jag än jobbar på det. Små går an, men större får mig att fly oreflekterat och att skrika villt med fäktande armar omkring mig, om de kommer för nära. *ser säkert superfriskt ut -not*.

Men en sak är värre. Nämligen döda djur. OAVSETT vilken sort det är (om det inte är små insekter, det klarar jag).

Vilken är din fobi?

 
 
Ingen bild

Annica H

5 september 2010 16:39

Nja, att vara rädd för spindlar är nog inte alldeles ologiskt. Eller ormar och liknade. Visserligen har vi inga farliga spindlar i Sverige, i värsta fall kan de bitas lite men är i övrigt ofarliga. Men ser man över hela globen finns det all anledning att vara rädd för/försiktig med spindlar och många andra djur. I Australien finns flera av världens farligaste djur, t ex Red back spider och flera andra som jag inte kommer ihåg namnet på. Får du inte vård/motgift inom några timmar är det kört... Det är nog en nedärvd instinkt att reagera. Knappfobi har nog inte en lika naturlig bakgrund... har heller aldrig hört om knappar som attackerat.
Själv har jag alltid tyckt att ormar och maskar är rysansvärda. Men med åren har jag kommit över det värsta och skriker inte längre högt när jag (oavsiktligt!) får tag på en daggmask i trädgårdslandet. Men jag tar inte frivilligt i dem om jag inte måste! Min mamma hade samma fobi, medan ingen av oss någonsin har tyckt att spindlar är speciellt otäcka. Så jag tror att det till viss del också är något man lär sig och överför på sina barn.

Gitte

5 september 2010 17:22

Att man lär barn att undvika farliga djur som lever naturligt i den miljön man vistas i innebär iofs inte att man måste utveckla en fobi? Som du skriver, i sverige finns det inga farliga spindlar så spindelfobi mot våra fritt levande spindlar här är obefogad oavsett hur farliga de är på andra sidan jordklotet ;). Spindlar är ju egentligen nyttodjur. Inte minst i gamla dagar där ohyra var frekvent förekommande även i våra hem. På den tiden skulle bör man nästan ha vårdat sina "inneboende" i form av spindlar tror jag personligen. Kanske är det därför vi har olika talespråk där man säger att det betyder otur att ha ihjäl spindlar eller att det skall bli dåligt väder om man gör det etc?

Knappar som attackerar eller gör ont, eller smärta associerad till knappar kan jag iofs se att det kan finnas incidenter som skulle kunna ge upphov till dyligt hos ett barn. Förträngda minnen skall vi inte helt förbise att det kan ge såna här effekter... men jag tror inte alltid att händelser som kan förstås genom upplevelseförklaringsmodeller alltid ligger till grund för fobi. Det mänskliga psyket är egentligen ett oerhört stort mysterium; jag TROR INTE på att allting måste stå för något som kan förklaras, oavsett vad det är.

 
Ingen bild

Emelie H

6 september 2010 07:51

Detta är väl ingen fobi, men jag har väldigt svårt för disktrasor och glasspinnar.
Disktrasor är ju inga problem med i och med att man kan använda hushållspapper brukar istället.
Glasspinnen blir först ett problem när man får den i munnen. Jag brukar lämna lite glass kvar på pinnen så jag slipper komma i kontakt med den. Som sagt så är det väl ingen fobi, men det ger obehagskänslor.

Gitte

6 september 2010 10:23

Glasspinnegrejjen har jag inte stött på tidigare. Men disktrasor... *fniss* Min mor har en irriterande vana att hänga disktrasan över vattenkranen i köket. För att den skall torka snabbt och inte börja lukta antar jag. Men jag vet inte huuur många gånger jag under uppväxten har silat vatten genom disktrasan när jag skall ha ett glas vatten. Så ofta att jag i efterhand alltid började tänka: "var låg disktrasan när jag hällde upp vattnet?". Jag började flytta hennes disktrasa och hon flyttade tillbaka, jag flyttade och hon flyttade tillbaka och än idag får jag myrkrypningar varje gång jag ser en disktrasa hänga över en vattenkran. Jag hänger helst min på FÄSTET där ingen riskerar att disktrasesila sitt dricksvatten.... ;).

 
Ingen bild

Emelie H

6 september 2010 07:52

Det smög sig in ett "brukar" på helt fel ställe. Inte för att någon annan än jag bryr sig, men jag är lite språkpolis så därför måste jag kommentera:D

 
Ingen bild

Isabella

16 september 2010 21:01

Jag är en av de få knäppskallarna som har knappfobi..
Mina föräldrar avfärdade också det som trams i början när jag skulle fylla två hade min mamma köpt en klänning som hon tyckte va så otroligt fin men jag gick inte ens i närheten av den så hon sa till mig att om jag inte tog på mig den skulle jag få gå i pjamasen hela dagen (vilket jag också gjörde).. När jag var äldre och hade berättat det för mina föräldrar så skulle jag till läkaren som hade skjorta och rock utanpå med knappar, jag vägra låta han gå i närheten av mig och han tyckte bara jag va tramsig.. Och jag vet inte hur många kompisar jag fick skicka hem pga knapparna..
Men när jag va liten inbilla jag mig att de skulle attackera men nu känner jag bara obehag av att vara i samma rum som dem, men jag har varit tvungen att ta tag i problemet då jag börjat jobba på dagis(och många barn har ju knappar i kläderna) gör oftast allt för att slippa men de få gånger jag måste röra dem måste jag tvätta/handsprita händerna direkt, när jag rör dem får jag oftast panik inombords men har lärt mig att inte visa det utåt..

Gitte

16 september 2010 22:47

Hjärtligt tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Och du är INTE en knäppskalle. Du råkar bara ha en fobi! Något vi alla har, mer eller mindre; det är bara föremålen som växlar.

 
Ingen bild

frida

8 december 2010 21:52

Jag lider väl också av detta kan jag gissa. Fast en mycket "snällare" variant, jag har alltid (vet ju inte när det började, men vid tre års ålder vägrade jag ta på mig kläder med knappar på) tyckt att knappar är äckliga. Om jag t.ex fick nån tröja med knappar vägrade jag ta på mig den och hela tröjan förstördes liksom. Jag är nu 14 år och det har blivit bättre med tiden, jeans-knappar och koft-knappar går bra, bara de inte är för stora. Lite konstigt känns det men jag kan iaf ha någon i närheten som har knappar på sig, men tar helst inte på dem.

Gitte

9 december 2010 15:11

=) vad skönt att höra att du har lite egenkontroll över din fobi. Hoppas verkligen att du känner att du inte är ensam med det här och att du delar din fobi med flera!

 
Ingen bild

Boel

21 december 2013 20:47

När jag var liten minns jag att jag var enormt.. rädd för knappar, men det var något som bara växte bort. Något som dock suttit kvar, men lättat aningen med åren är obehagskänslan inför smycken, mynt, dradkedjor och andra metalldetaljer. Jag känner mig direkt äcklad om jag ser någon laga mat eller baka med ringar på, vilket kanske är logisk med tanke på baciller, men jag har också svårt att skaka hand eller vara för nära någon som har ringar, halsband, armband eller hängande örhängen. Piercingar har jag inte lika stort problem med, så länge de inte "dinglar", och om andra har dragkedjor så gör det mig heller inte mycket.
Det jobbiga i det hela är om någon annan vill ta på mina smycken eller vill att jag ska knäppa ett halsband eller armband på dem. Jag gör allt för att komma undan, utan att visa för mycket panik. Jag vet inte vad det kallas, eller om det ens är en fobi, men ja, det är aningen jobbigt åtminstone.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Gitte - 7 oktober 2022 08:44

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

Av Gitte - 5 oktober 2022 13:33


    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Av Gitte - 5 oktober 2022 11:15


Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

Av Gitte - 4 oktober 2022 12:58


 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

Av Gitte - 3 oktober 2022 10:57


    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards