Alla inlägg den 5 september 2010

Av Gitte - 5 september 2010 12:04

  

Min dag började lite senare än vanligt. Sambon skulle åka iväg över dagen och han tyckte att jag sov så gott så han sa inte hejdå. Så jag vaknade först strax före tio-snåret idag. Skylls av att jag fastnade framför två filmer igårkväll. Att se två filmer samtidigt är något som passar mig, speciellt om jag sitter ensam vid teven. Det är sällan jag fastnar framför EN film tillräckligt för att sitta still och se klart den, men att zappa sig mellan två filmer kräver lite koncentration, och jag ville inte missa någon utav dem. Men det gick ypperligt att se bägge två och ändå få behållning av dem. Tack och lov att de verkade ha dö-sträckor i handlingen som klaffade tidsmässigt. Men jag börjar nog bli googlings och mail och facebookskadad på riktigt för det är ju så jag vanligtvis jobbar framför datorn. Något att fundera på!


Nåja, jag gick till sist upp och hade fått en mycket intressant fråga via mail. Metallknappar som passar den dubbelknäppta västen till en folkdräkt, hade jag det? Det vet jag inte ännu svaret på, men jag fick snabbt ut en hjälpfråga på facebook samtidigt som jag googlade runt. Fick då en superintressant kommentar på facebook. "Vet du att det finns knappfobi?".

Jag har sett en lista på existerande fobier en gång i tiden och deras olika namn, den listan är lång och beskriver fobi-områden som många av oss till vardags inte tänker på att de finns. Men nej, jag hade inte specifikt noterat knappfobi, eller att det ens fanns. Vid en googling lärde jag mig att den korrekta benämningen är; koumpounofobi.

 

Om du som läsare har googlat dig hit på grund av begreppet, och om du lider därav. Jag lovar att detta inlägg inte kommer att visa en endaste knappbild. Men kika inte vidare i min blogg, för jag tror ärligt talat att det kommer att ge upphov till en rysning eller två, liksom mitt lager måste vara rena rama skräckkabinettet för den som lider därav!

  

I en artikel på aftonbladet läser jag beskrivningen av känslan av att ta på en knapp. Det känns ungefär som att ta på en kackerlacka. Något smutsigt. Något äckligt. Något som ger upphov till panik. En kvinna uppger att hon inte kan gå in i ett rum där det vistas någon som har ett plagg på sig som har en knapp.

Här har jag hittat en bra sida som avhandlar just knappfobi. Och som ger många läsvärda insikter. "Ahaa. Är det så det känns?" I avsnittet där drabbade beskriver själva, så verkar de ha en sak gemensamt. De trodde att de var ensam i världen om det här. Sidan är läsvärd och intressant, ett tips till alla som är intresserad av mänskligt beteende och fobier.

 

Fobier har ofta ingen logik. Du som läser det här, och tänker något i stil med att "men jisses, knappar är ju inget farligt" exempelvis. Så nej, jag tror att vi alla kan vara överens om att knappar i sig inte är farliga. De hoppar inte upp och attackerar någon utan vidare, och det tror jag att även personer med knappfobi kan hålla med om. Att de däremot kan ge upphov till känsloupplevelser bara genom att finnas är en helt annan sak. Visst har väl även du eller jag en fobi som vi inte kan förklara logiskt om vi tänker efter? Att ha fobi mot spindlar eller gnagare är liksom så vedertaget och accepterat att det inte ens anses märkligt av de flesta utan det är bara något som vissa av oss har och andra av oss inte. Det ifrågasätts inte heller om det är ett taskigt känslominne som dyker upp, något vi har förträngt utan det är en vedertagen sanning att en spindel får man vara rädd för bara för att den stora massan är överens om att den är ruskigt ful och ser allmänt äcklig ut.


Sen kommer vi till de där små tingestarna som vi bara godtar i vår vardag. Som knappar. Alla knäpper sina knappar utan att tänka vidare över det, utom knappfobikern som helst vill undvika dem helt, eller speciella sorter vilket förstås är individuellt.

Lika lite som det är logiskt att vara rädd för en halvcentimeter stor spindel är det logiskt att vara rädd för en knapp. Ingen av dem kommer att strypa oss eller göra något annat märkligt med oss. Ändå väcks rädslan, äcklet eller vad det nu är.


Funderar just över hur jag hade gjort som mamma till ett barn som inte vill ha knappar i sina plagg. Jag tror ärligt talat inte att jag hade varit särskilt förstående, och jag tror inte heller att jag hade kunnat inse vad det skulle handla om utan vidare? Det är nämligen ofta så med våra barn och de rädslor de visar på olika sätt, vi förstår dem inte och vi respekterar dem inte utan avfärdar det som trams.


Been there, seen that, done that! Tänker själv på att jag har en son som aldrig spolade efter sig på toaletten. Vi tjatade om det och påminnde gång på gång.

-Men vad fasen, nu har du glömt att spola igen? Kunde vi vråla ilsket efter en upplevelse av kvarlämnat gods i botten på porslinshinken med sittgarnityr.

Och det kom från oss alla gång på gång. Ett vrål från en storebror som gick in på dass och vi visste allihop "nu har han glömt igen...". Ända till den dagen då en av storebröderna var ungefär 12 år gammal, och den lilla således var omkring fyra fem år.

-Men förstår ni inte; han är rädd för att spola på toaletten?


Jag behövde altså en tolvåring som hade en helt annan öppen blick för det som förssiggick än jag själv hade, och han hade i situationen mer förstånd och vakenhet än jag själv som skulle föreställa en vuxen och ansvarsfull omhändertagande mor. Det var som om en stjärna föll ner i huvudet på mig.

Pang! Den här superirriterande ovanan som gav upphov för en jäkla massa frustration hos oss alla, (utom den kloka brodern faktiskt, som bara spolade efter sin lillebror när han såg att behovet fanns utan att kommentera det hela) byggde altså på en obefogad rädsla för något som vi alla i vardagen bara gör utan att reflektera över det, en inlärd handling, något som ingår i en vardaglig norm för de flesta av oss? Ridån gick ner för mig totalt, pusselbitarna föll på plats, och jag började tänka efter. Herrejisses. Så jäklarns uppenbart. Hur fasen kunde jag ha missat det här?


Självklart hade storebror rätt och självklart kunde vi börja ta i det på ett helt annat sätt än tidigare när vi bara förstod vad det handlade om, ett litet litet steg i taget, där vi började med att han fick ropa på någon annan -den som var närmast, alla fick hjälpa till- som kom och spolade medan han stod på tryggt avstånd men ändå var kvar på dass medan spolningen pågick. Bara ljudet gav obehag till en början. Så småningom kunde han komma närmare. Och en dag klarade han att göra det själv. Efter mycket om och men, klarade han att göra det själv utan att känslorna väcktes men det var en bra bit dit.


Handen på hjärtat, nog har de flesta av oss en fobi eller två?

Jag kan inte älska spindlar hur mycket jag än jobbar på det. Små går an, men större får mig att fly oreflekterat och att skrika villt med fäktande armar omkring mig, om de kommer för nära. *ser säkert superfriskt ut -not*.

Men en sak är värre. Nämligen döda djur. OAVSETT vilken sort det är (om det inte är små insekter, det klarar jag).

Vilken är din fobi?

ANNONS

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se