Letar ju efter min skomätare -som nog ligger i lokalen verkar det som- och hittade då den här skon. Apropå att kvinnofötter var mindre förr och att alla skor man hittar idag verkar motsvara ca 34-37 max idag. Har kvinnofötter blivit större idag tro? Idag är väl storlekar 38-41 inget ovanligt men de flesta gamla damskor jag kommer över matchar som sagt betydligt mindre storlekar.

Det här är en sko som egenligen ligger i min "en vacker dag när jag skall putsa-skor"-hög eller till den dagen jag hittar resterande nya skor från en gammal lanthandel (40-tals) eller tills den dag jag gör ett skoryck på tradera eller något. Men visst är det en fin modell? Torde vara från tiden kring 40-50tal, och den har endast läder i botten som undersulor förstås. (Både fram och bak). En begagnad sko som jag inte riktigt minns var den kommer ifrån, men fin är den. Eller hur? Tänk om jag kunde hitta en sånhär i storleken omkring 40 någon gång??

That-ll-be-the-day!

Men nu skall jag fortsätta leta skomätare...

Röjer i mitt arbetsrum och tänker få till en oklanderlig ordning där. Senaste dagarnas knapperier har gett mig full koll på knapp- och dekorbandsurvalet jag har tagit hem. Rästen står i lokalen och förväntas få samma ordning inom kort. Omkring den 1 september öppnar jag där igen åtminstone en fast tid i veckan. Mest för att vara där, det är trots allt via internet jag säljer med lite reda.

Men nu måste jag få lite ordning på mitt liv igen, efter dessa ständiga mentala berg- och dalbaneresor jag gör varje månad. Tänker inte banka ner i backen igen om man säger så.

Men skorna på bild ovan har jag ju länge insett att jag inte behöver till någonting. Massor av grunkor som jag hade tänkt ha mest som dekoration skall bort. Så om någon känner sig lite sugen på ett par superfina och väl använda kängor (som iofs behöver putsas upp) från artonhundratalets slut, dvs från tiden strax före sekelskifte, så bara hojta högt. (Eller maila mig på bortbytingen@telia.com, de kan packas redan idag.... desto snabbare desto bättre, så hinner jag inte ångra mig). Det samma gäller en 4711 pappskylt, stor från sextiotalet. Men den får jag nog visa på bild...

Den är skitfin. Men jag har ingenstans att ha den. Jag har ju numera bara en pytteliten del av min forna lokal då det riktiga Bortbytingen, dvs barnsecondhanden, huserar med mig, och har det mesta av butiksytan.

Nåja. Det där var egentligen ett litet utvik. Nu har jag uttalat högt för den jublande sambon, jag ger mitt företag en ytterst liten period till att vända. Nu har vi levt på brödsmulor och avbetalningsplaner (har flera sedan förra lokalen, vars elförbrukning stack iväg mycket mystiskt och oförklarligt och steg till fasansfulla höjder sista åtta-nio månader... från en månadsförbrukning på 4000kwh till 20 000f*ckingsame) så det räcker. Vänder jag inte NU så vänder jag aldrig så nu måste jag ta mig i kragen och se till att synas och få upp min försäljningsstatistik.

Samtidigt är jag min egen värsta ovän. För jag vill inte höja priser. Då är det inte kul längre... utan jag behöver helt enkelt lära mig att hitta fler vägar till intresserade kunder. Det är baske mig inte lätt. Ändå är det liksom inte mycket som behövs för att jag skall gå plus minus nolll... men där kan jag ju inte gärna lägga mitt mål heller? För mig är altså en plusminusnollmånad en kanonmånad... vilket är helt orimligt när man driver ett företag....

Hade jag haft massor av resurser liggande hade man kunnat annonsera brett. Men då är jag där igen. Bristen på medel och kostnader kring försäljning gör det omöjligt... så hur löser jag det alternativt? Det finns perioder då jag har reat ihjäl mig nästan. Bra på kort sikt men ingen lösning på lång sikt. Inte om jag vill fortsätta med det jag gör, så det går bort.

Ibland har jag fått oförskämt god hjälp av nöjda kunder och det glädjer mig oerhört. När man har tipsat vidare om mig. Jag blir oerhört tacksam varje gång. Det hjälper supermycket, och värmer i hjärtetrakten. Jag har även fått superhjälp via era blogginlägg och länkar. Då är det tydligt att personer som inte skulle sett mina grunkor annars börjar höra av sig. Varmt tack till er alla under den här tidens gång!! Jag blir lika glad varje gång!

Men, för att återgå till mina krusiduller och min bristande företagarförmåga... Jag hade egentligen behövt förnya mig lite tror jag. Inte helt lätt när man alltid snubblar på marginalerna. Nya inköp är helt omöljligt när jag först och främst kämpar för att tillfredställa behov och slätar över restskulder från en gammal lokal och verksamhet. Fast att jag vet MASSVIS med gamla intressanta lager som jag bara längtar efter att kunna kasta mig iväg och kolla in... Längtar verkligen tills jag får huvudet över vattenytan i det avseendet, tänk vad mycket kul jag kommer att kunna göra. OM jag inte gör slag i saken och skickar in den där ansökan till högskolan som verkar komma allt närmare... äsch, jag pendlar fram och tillbaka. Men faktum är att min prestationsångestnivå hela tiden säger mig att jag inte gör det jag gör tillräckligt bra, för då hade jag inte behövt kämpa i motvind som jag gör. Men ett litet tag till står jag ut.... Fast inte länge. Och sambon håller andan, och hoppas väl att jag verkligen menar det jag säger denna gång...

Vi åkte på en SEN loppissväng doter och jag igår. Hm, doter var inte sådär jättelätt att sparka upp ur sängen, ärligt talat. Har visst vänt lite på dygnet. Men nåja, vi kom iväg i varje fall.

Äntrar stadens rödakorsloppis aldeles för sent. Vi hade tänkt hinna med två loppisar på en timma, eftersom bägge tänkbara med kläder stängde ett. Så minus körtid emellan så skulle vi ha 25 minuter på oss på rk.

-Gå du direkt på kläderna, sa jag och stannade vid bokhyllorna, det jag helst vittjar först.

Hittade några böcker som fick följa med. Det är i stort sett det enda som är köpvärt på loppis idag, nu kom vi iofs ut sent så det var utplockat säkert, men jag tycker nästan det verkar som om att välgörenhetsloppisarna lider av ett par olika åkommor. Dels att de sätter priser efter höga utgångar på tradera av liknande varor på det som är intressant. Dels att folk lämnar in mindre, för det verkar vara samma grejjer som ligger på hyllorna vecka efter vecka. Jag har nog inte varit på rk på lite mer än en månad. Ändå kände jag igen massor av det som låg där??

Som om det inte vore nog verkar stämningen bland de som jobbar där ha förändrats markant senaste året. Ingen är glad längre på röda korset i falkenberg. Det känns mest bara nedstämt att komma dit.

Dotter kom strax. Hittade inget. Vi fick god tid på oss att åka på nästa anhalt, agape i falkenberg.

Vi gjorde en repris där. Men dotter kom direkt;

-Nä, det som är kul i klädväg är för dyrt.

Jag trodde att hon hade slagit hål i hela huvudet samtidigt. Tills jag fiskade fram en klänning för 800:-.

-Eh? Vad var det för speciellt med den? Det var liksom inte ens en märkesklänning? På tradera hade den kanske kunnat gå att avveckla för en hundring... eller två. Och vi gör samma upptäckt där.

Loppisar är inte vad de har varit. Det har hänt något jättemärkligt, något jag märker som inte tar några loppissvängar regelbundet längre... (jag tömmer ju på grejjer snarare än samlar på mig mer...särskilt efter flytten).

Nåja. Klockan blev i alla fall ett och vi kommer bägge helt tomhänta därifrån. Det var ingen rolig tur. På agape tror jag inte att tiden spelar någon roll egentligen, där plockas det nog inte ur överhuvudtaget. Men falkenberg är helt enkelt inte en loppisstad av samma kaliber som varberg. Någon gång till veckan tar vi en varbergssväng istället.

Nåja, vi satte oss i bilen. Och ringde hem, tidningen hade vi ju glömt att läsa.

-Finns det några tillfälliga loppisar idag i falkenberg eller omnejd?

Sambon räknade upp dem han hittade i annons och i dagboken och vi insåg att vi hann med ett loppis lite längre bort, med god marginal om vi körde med en gång. Där har jag inte varit mer än en eller två gånger förr.

Och vi kommer in till ett myller av grejjer. Till LOPPISPRIS. Då är det roligt att handla allsköns bröte, även sånt man inte ens behöver.

Jag fick tag på ett rosmönstrat påslakanset för dubbelsäng med tillhörande gardinkappa. (Gardinkappan blir nog baske mig dockklänningar förstås). För det fascila priset av 60:-. Och det slutade i vilket fall som helst med att jag kom därifrån med en gekåskasse full med grunkor. När de hörde att dottern ville hitta gamla klänningar, och roliga kläder kom de på att det finns en "utklädningskasse" någonstans. De letade länge och väl, men lovade att leta upp den, så jag skall höra av mig till veckan. Och när damen hörde att jag sökte gamla böcker så hade hon massor hemma och skulle ta med sig.

Det var så himla roligt att komma dit. Och det var liksom inte prisläget i sig, utan personalen -ett par rara äldre damer- var hur goa som helst, glada och öppna, och det kändes liksom att det fanns en ambition i att ha en fin butik, och att sälja mycket, snarare än att få ut så mycket som möjligt för de varor man har inne... då är det roligt att vara kund!

Summa kardemumma, gårdagen blev riktigt bra!

Doter och son kom hem från sommarens fadersvistelse igårkväll. Härligt. Åter hördes Eminem på högsta volym. Jag gillar Eminems texter men skulle aldrig få för mig att sätta på det själv, eftersom jag terroriseras av sådant när barnen (läs sonen) är hemma. Men åter fick vi sätta fram fler än tre tallrikar på bordet, åter pratades det i alla hörn och åter var det massor av yttre skeenden som tog min uppmärksamhet samtidigt. Sånt som jag får hybris av i vanliga fall är så himla efterlängtat när de är borta. Lilla sonen är nämligen av den mer stillsamma typen -liksom sin far. Han är inte dirket barnet man ryter på, för det behövs inte. Aldrig.

-Ditt rum behöver städas.

Han säger inget till svar. Han går.

-Det är dags att gå och lägga sig!

Efter honom får man ropa:

-Men Juhani, du glömde säga godnatt!

-Men du sa ju att jag skulle gå och lägga mig? Svarar han....

-Jamen man säger ju godnatt och sov gott till alla innan man går och lägger sig, eller hur?

-Men jag vet ju att du vill att jag sover gott...

-Jaja, men du, sov gott, ses imorrn.

-Jaja. Sen är han borta till dagen därpå.

Fåordighetens man altså med andra ord. Säkert en effekt av det hundraprocentiga finska blodet.

De stora är annorlunda, betydligt mycket mer annorlunda.

-Det är dags att gå och lägga sig....

-Jag skall bara göra det här/se det här/... eller... så måste det berättas något. Helst något riktigt spännande och långrandigt, som har massor av poänger. Som man hade kunnat berätta långt INNAN det var läggdags. Eller så måste sonen posa lite för sin mor, han älskar att stoltsera med det han kallar muskler, och skämtar på i långa rader innan han äntligen äntrar trappan upp.

Men nu var det min stackars dotter jag skulle berätta om. Hon har varit i textilstaden borås några dager med sin väninna, och hade med sig gott om pengar för att handla kläder, och hon skulle köpa massor av fint. Det såg hon fram emot. Och när hon äntligen skulle återkomma med sina fynd såg jag förstås fram emot att få se vad hon hade hittat för att mätta sina diverse "måste-ha-med-listor" då hon börjar på Scen- och filmgymnasiet på Gotland, inom kort. (läs: läskigt kort...).

Hon kom med en ynka liten påse.

-Meh? Vad har du köpt? Hon visade upp två stycken sköna stora t-shirts. En långärmad och en kortärmad. Men! Jag såg nog ut som ett stort frågetecken hela jag....

-Vet du mamma, det var hemskt?

-Jasså, sa jag. Var det för dyrt?

-Nej, det var massa rea och det var inte dyrt, men varenda plagg jag tog fram stod jag och tittade på och sen kände jag att va´fasen´det är ju inte ens ingånget, och inte var det något speciellt, allt var likadant överallt...Så snälla, snälla mamma kan vi inte ta en loppisrunda imorrn? Jag måste verkligen ha en massa nya kläder för jag har växt ur det mesta jag har....

Jag tror att min haka var långt nere vid knäna. Men visst... visst gör jag så gärna det nu när jag får loppissällskap.... men vilken gräslig mamma jag är som hjärntvättar min dotter såtillvida att hon inte ens klarar att shoppa nya plagg på rea...Bara för att det är nytt och dussinsäljs... Är det sånt som kan kallas att traumatisera sina barns uppväxt?

(Klänningen hon har på bilden är förrästen självklart ett loppisvintagefynd).

Jag är inte riktigt sådär supermycket på topp idag. Inte pg pms den här gången utan sådant kan förstås inträffa av andra skäl. Inte heller har jag gjort några underverk eller annat, däremot har jag försökt lätta upp mig själv en stund genom att titta på härliga bloggar. Vissa bilder är så underbara så man bara baxnar.

Men sen fick jag ett mail som gav mig lite eld i rumpan. En fråga på en tapet jag inte plockat fram på länge.

Den gjorde mig väldigt glad. Ungefär som att återse en gammal kär vän man inte sett på länge.

Den är fin tycker jag. Här är bilden dock lite blå i tonen, bakgrunden är vit och inget annat. Riktigt stormönstrad. Åh, vad jag skulle vilja se den på en vägg....  Tror egentligen att jag lite mentalt skulle behöva strukturera och organisera om mina tapeter så jag får skäl att pilla lite på dem, det var länge sedan nu.

Skulle ju fortsatt att mata min traderabutik med knappar. Har massor av varianter kvar. Började lite försiktigt med att ta fram dem här:

Dels en stor svart knapp som nästan skimrar i lite rött. Så femtiotal att det skriker om det. Och sen den tygklädda fantastiskt fina textilknappen. Men hela min skalle strejkade och motståndet blev så segt så segt så segt.

Provade med lite lilaaktiga varianter:

Men min kamera vill bara inte visa rätt indigomörklila färg.

Jag gav upp.

Hela mitt jag vägrar att befatta mig med knappar på ett par dagar nu, tror jag. Det spelar ingen roll hur fina de än är...

Måste nog rensa skallen från knappar och se till att få lite nya intryck.

Så får det bli. Knapperiet får fortsätta en annan dag.

Vad skall jag ta fram istället?

Jag är ingen rosa människa. Men idag känner jag mig rosa? Hinner jag jobba på idag, har lite på agendan - och inte blev köket särskilt städat igår heller så det har jag ambition att fortsätta med idag.

Men jag tror att jag skall få tid över att:

leta upp lite rosa provbitar i lokalen:

Usch, det där är egentligen ett dåligt samvete. Har nog fortfarande ett tiotal säckar med tygprover från 60-70-talet som jag inte har gått igenom. Ligger på måste-göraslistan snart.

Men nu var det inte mina dåliga känslor jag skulle appelera till så jag släpper genast den tanken!

Och vad behöver jag mer?

Jo, jag överväger att slakta en sån här. Fast lite synd är det....

Hm, det la jag på auktion vid ett tillfälle utan att få några sålda, gamla övervikslakan i originalförpackning. Självklart inget man kan låta gå för en tia, så därav hade jag lite högre utrop, och det avskräckte nog. Men jag borde nog egentligen slänga upp dem på traderabutiken, för så dyra är de inte heller... hm, ett dåligt samvete till. Det släpper vi idag med, sånt hinns inte med.

Men vad behöver jag mer tro?

En söt dragkedja.

Och

mer?

Inte minst....

Oj den här får jag inte glömma:

Och sen skall jag nog tusan ta fram den här:

Wish med good arbetstakt, så hinner jag det jag vill! Ha en härlig dag!

-Åååh, sa min kund som jag samtalade med på loppis nu i sommar.  

-Det där, sa jag, är ett dekorband från en gammal lanthandel. Jag tror att det måste vara femtiotal.

-Jag vet, svarade hon. Jag hade ett sånt band på min klänning när jag var liten.... det måste varit... nä, det måste varit på fyrtiotalet! Hon såg jäkligt bestämd ut på den punkten. Hon räknade på fingrarna....

-Jag måste varit sex eller sju år, så det måste varit omkring -47-48. Jag minns fortfarande när mor satt och sydde i fotogenlampans sken i mörkret. Och klänningen var så fin. Med just det här bandet. Den klänningen ärvde sedan grannens tös, och sen såg jag den aldrig igen.

Hon vände och vred på bandet, tittade på framida och baksida. Och bestämde sig till sist. Hon måste ha med en bit, tillräckligt för en liten klänning. Hon hoppades hitta både tyget och mönstret eller något snarlikt.

Mycket varm om hjärtat önskade jag henne lycka till i letandet. Jag kände att just det där bandet hade lockat fram ett minne, ett minne som kanske var glömt sedan länge. Men med bandet i hand kom det åter till henne, och det betydde något speciellt. Det gick inte ta miste på.

Just den gången på loppis, var hon dagens enda kund, men det bekom mig inte ett skvatt. Jag gick därifrån på lätta ben, och kände att just det lilla återuppväckta minnet hade betytt något speciellt. Vad jag fick med mig var ett underbart möte. Och en upplevelse av att mina skräplager hade väckt något till liv. En längtan. En saknad. Men också mycket kärlek. Det var absolut de känslorna detta möte väckte hos mig. Tack! Det känns som rena rama magin!

Fler under sommarens gång kände igen banden, men just kunden jag beskriver ovan gjorde absolut ett känslomässigt intryck på mig. Och man nämde massor av olika årtionden, allt från slutet på fyrtiotal till slutet på femtiotal och till och med början på sextiotal. Men det bekräftar bara min tanke att man förr inte brukade och trendskapade och slängde utan varor låg länge i nyproduktion, och de affärer som köpte in dem, hade dem kvar till försäljning så länge de fanns kvar, helt utan rea eller annat.

Vissa saker var bättre förr.

Jag har det även i grönt.

När jag nu ändå är inne på roliga dekorband, så älskar jag det här. Ni har sett det förr. Ett snedslå i flanell, från gissningsvis 50-tal till 60-tal. Av kvalitet och tag att döma. En snedremsa som man får vika själv. Det skall finnas apparater till att vika snedslå har jag hört, en sån känner jag absolut genast att jag måste ha.

Men jag har daterat upp traderabutiken på massor av dekorband. Hm, kanske skulle jag ta och lägga till de klarfärgade snedslåna jag har på metervara också... från sextio-sjuttiotalet. Men det får bli en annan dag. Just idag har jag bestämt mig för att städa lite. Det behövs. Jag är ingen flitig husmor till vardags, men efter att ha suttit djupt begraven i knappar och dekorband i dagarna minst tre, eller om det är fyra så har allt växt mig över öronen. Fast med blicken styvt fäst i dataskärmen så märker man inte såna bagateller. Men just idag har jag lovat mig själv att stänga av datorn ett par timmar och faktiskt få något så oviktigt gjort som lite husbestyr. Fast att det inte spelar någon roll om hundra år om det är välstädat eller ej.