Doter och son kom hem från sommarens fadersvistelse igårkväll. Härligt. Åter hördes Eminem på högsta volym. Jag gillar Eminems texter men skulle aldrig få för mig att sätta på det själv, eftersom jag terroriseras av sådant när barnen (läs sonen) är hemma. Men åter fick vi sätta fram fler än tre tallrikar på bordet, åter pratades det i alla hörn och åter var det massor av yttre skeenden som tog min uppmärksamhet samtidigt. Sånt som jag får hybris av i vanliga fall är så himla efterlängtat när de är borta. Lilla sonen är nämligen av den mer stillsamma typen -liksom sin far. Han är inte dirket barnet man ryter på, för det behövs inte. Aldrig.

-Ditt rum behöver städas.

Han säger inget till svar. Han går.

-Det är dags att gå och lägga sig!

Efter honom får man ropa:

-Men Juhani, du glömde säga godnatt!

-Men du sa ju att jag skulle gå och lägga mig? Svarar han....

-Jamen man säger ju godnatt och sov gott till alla innan man går och lägger sig, eller hur?

-Men jag vet ju att du vill att jag sover gott...

-Jaja, men du, sov gott, ses imorrn.

-Jaja. Sen är han borta till dagen därpå.

Fåordighetens man altså med andra ord. Säkert en effekt av det hundraprocentiga finska blodet.

De stora är annorlunda, betydligt mycket mer annorlunda.

-Det är dags att gå och lägga sig....

-Jag skall bara göra det här/se det här/... eller... så måste det berättas något. Helst något riktigt spännande och långrandigt, som har massor av poänger. Som man hade kunnat berätta långt INNAN det var läggdags. Eller så måste sonen posa lite för sin mor, han älskar att stoltsera med det han kallar muskler, och skämtar på i långa rader innan han äntligen äntrar trappan upp.

Men nu var det min stackars dotter jag skulle berätta om. Hon har varit i textilstaden borås några dager med sin väninna, och hade med sig gott om pengar för att handla kläder, och hon skulle köpa massor av fint. Det såg hon fram emot. Och när hon äntligen skulle återkomma med sina fynd såg jag förstås fram emot att få se vad hon hade hittat för att mätta sina diverse "måste-ha-med-listor" då hon börjar på Scen- och filmgymnasiet på Gotland, inom kort. (läs: läskigt kort...).

Hon kom med en ynka liten påse.

-Meh? Vad har du köpt? Hon visade upp två stycken sköna stora t-shirts. En långärmad och en kortärmad. Men! Jag såg nog ut som ett stort frågetecken hela jag....

-Vet du mamma, det var hemskt?

-Jasså, sa jag. Var det för dyrt?

-Nej, det var massa rea och det var inte dyrt, men varenda plagg jag tog fram stod jag och tittade på och sen kände jag att va´fasen´det är ju inte ens ingånget, och inte var det något speciellt, allt var likadant överallt...Så snälla, snälla mamma kan vi inte ta en loppisrunda imorrn? Jag måste verkligen ha en massa nya kläder för jag har växt ur det mesta jag har....

Jag tror att min haka var långt nere vid knäna. Men visst... visst gör jag så gärna det nu när jag får loppissällskap.... men vilken gräslig mamma jag är som hjärntvättar min dotter såtillvida att hon inte ens klarar att shoppa nya plagg på rea...Bara för att det är nytt och dussinsäljs... Är det sånt som kan kallas att traumatisera sina barns uppväxt?

(Klänningen hon har på bilden är förrästen självklart ett loppisvintagefynd).