Så då har jag varit på loppis i långås Centrum (fd dans intim). Det är alltid lika roligt att träffa säljarna och prata om veckan som varit och få höra massa nytt. Men för tusan, vart var allt folk idag? Det var knappt en kotte som kom, och det är ju absolut supertrist. Men nåja, nästa söndag, samma plats samma tid. Och efter midsommar späs det på med en kväll i veckan dessutom. Måste gå att få dit såväl mer folk som säljare vad det lider. Det hade varit så jäkla kul om vi kunde fylla ytan till bredden med säljare och bord. Det finns plats att fylla ut, så vare sig du är proffs eller bara vill tömma källaren/förrådet så kom! Om inte annat så innebär fler säljare fler besökare och vi har roligt ihop vi som är där!

Idag hade jag dock åkt hemifrån och dyrt och heligt lovat mig själv att inte handla, om inte det gick med plus. Det gjorde det inte. Men okej, ett par grunkor ligger i väntan på mig till nästa vecka, då jag hoppas att jag är bättre stadd vid kassan. Ex nya (gamla i originalförpackning) spislock i röd glänsande metall med prägling, a la äkta femtio-sextiotal. Skitfina. Står sig till mitt svartvitrutiga golv och kommande tapet. Mumma! Sen en låda silkesstrumpor med söm. Storlek nio vill jag minnas. Dem kunde jag ju inte heller låta passera. Men som sagt, det är nästa veckas event. Och jag vet att några av de grunkor jag gärna hade tagit med mig idag är kvar efter dagen.... såååå.... hm. Vi får se om jag fortfarande är lika hång på det nästa veckan. Men jag skall här nedan visa en del utav det...

Hos Birgit hade jag kunnat ruinera mig helt. Finns massor jag har spetsat in mig på... Se själv. Kommer ni ihåg handlarn jag berättade hade en "brudkista" förrästen? Det här ståndet är hennes.

Ett par grunkor är väl värda att spana in lite extra....hm, under telefonbordet (som också är till salu) står det två vaser som jag spanar för fullt....Sambon som hellre ville ha hennes iittala snapsglas tycker förstås att vi har vaser så det räcker. Det har vi. Fler än vi vill ha. Men vi har ju inte just de där två...

Och här... hm, nu är jag tyst.

Den här var det lite retligt att lämna kvar. 50:-. Men jag behöver den inte... har ingen bra plats heller. Men söt är den.  

Eftersom jag köpte en "kristallkula" förra veckan eller om det var förrförra, så är den inte kvar. Men jag ser EN lampa till som inte hade gjort ont...

Dessa två bilder får tala för sig själv...

Så även den här...

Hm. Okejdå. Är de inte bara för jädrans fina?

Och de här är inte dumma...

eller...

eller...

Jag gillar helt klart hennes urval!

Nåja, finns det mer kul! Absolut, det finns det.

Domino-askfatet har tyvär en lagning under, som iofs inte syns men lite synd är det. Mycket synd.  

En Elva brödrost. Hur charmig som helst...

Flaskor?

Hm, var tvungen att gräva fram en som jag fastnade lite extra för...

En mycket trevlig liten flaska måste jag säga...

Även större flaskor finns förstås.

Nu följer en bildkavalkad. Se själva.

Ett gott tips skall du få om du svänger förbi. Glöm inte att kika under borden bland Bengts grejjer. Där hittade jag bland annat de här:

Sen hittar man förstås även mitt sortiment. Har med mig:

Lite tapeter förstås. Och

lite vykort, stålspetsar och knappar förstås.

Så se till att få ändan ur vagnen nästa söndag mellan 11-15, och kom förbi hos oss innan du åker på Loppis i Tvååker. För den missar du förstås INTE om du rör dig i faggorna här en söndag. (14-16). Skulle vilja påstå att den är en av de bästa idrotts-klubbs-loppisarna som existerar på västkusten.... så den måste besökas!

Förra veckan så hade vi löst problemet med usb-port på datorn. Mitt kamerabatteri var urladdat så jag letade febrilt efter laddare och sen sätter jag batteriet på laddning i köket precis vid fönstret. Laddaren får ligga på fönsterkarmen under tiden. Rakt ovanför hundarnas vattenskål.

Ni anar? Jodå, självklart. När jag stressar iväg för att ställa mig på loppis, så river jag med mig batteriet lite hastigt, vill ju ta bilder. Men jag missar visst att hålla om det ordentligt för batteriet halkar ur handen och rätt ner i.... hundarnas vattenskål.

Suck.

Trött.

Typiskt.

Det torkas förstås hastigt av och sen får det ligga på tork.

Om en liten stund skall jag testa batteriet så fort livsandarna vaknar till liv igen. (inte efter natten utan dessa sista dryga dagar).

Håll tummarna för mig!

Ha en god dag. Jag har massor på agendan, allt annat än att koncentrera mig på bröllop förstås. Vill inte se eländet och ens en milimeter tänka tanken vad det kostar statskassan.

Tycker inte att det är rätt att staten skall bekosta bröllopet för redan förmögna personer. Sorry.

De senaste dagarna blev jag nog tio år äldre över en natt och samtidigt kapade jag fullständigt allt vad känslor heter, utöver ilska. Och så kopplade jag på min autopilot som fick göra allt grovjobb åt mig på ren rutin.

Det började när nästyngsta sonen, -13 år- med syster, hade fått lov att titta på ett uppträdande i Varberg centrum i förrgår kväll. Klockan 22.30 skulle sambon hämta doter och son, och det känns väl lagom vuxen-föräldrar-ansvarigt beslut i alla fall, eller hur? Inte var väl de släppta vind för våg och inte kunde det hända jättemycket oväntat liksom, trots att vi kunde vänta det mesta av sonen. Någon gräns skulle han säkert överskrida. Att röka ett par cigaretter exempelvis. Men det kunde vi ju inte veta i förväg, och inte kunde vi liksom straffa honom för något som han MÖJLIGTVIS kunde tänkas hitta på, trots att vi ju liksom vet i förväg att sonen är påhittig. Hur påhittig skulle vi snart bli varse!

Som ni förstår så förutser man inte att ett barn skall hitta på något utöver det tillåtna om det inte finns goda skäl och det finns det förstås i detta fall. Har man spänningssökande barn med bristande impulskontroll, så har man skäl att ibland tänka efter före. Men visst förstod väl jag att han tillsammans med alla andra vill se det här offentliga uppträdandet och tanken fanns inte ens att jag borde ha åkt med. För i efterhand är det alltid lätt att vara efterklok. Och det blev jag. Efterklok altså.

För att göra den långa historien kort, så började det med att sonen inte kom hem. Alls.

Inte dök han upp på mötesplatsen, trots att jag hade pratat med honom fem minuter innan. Och avslutat med: "Gå nu bort till bilen, han sitter och väntar på er". Och han skall gå dit, säger han. En halvtimma senare ringer sambon. "Jag vet inte riktigt hur vi skall göra, han verkar inte dyka upp?".

Tja, vad gör man? Nu var min första misstanke INTE att något hade hänt. Utan jag insåg direkt att han hade hittat något roligare på vägen. Men jag tänkte "han ringer någon av oss eller åker till pappa när han vill hem". Och blev förstås ursinnig för att han hade dumpat sin tid och den klara instruktionen som fanns på när han skulle hem. Att han hade fattat ett självsvådligt beslut som inte var förankrat med någon annan. Nåja.

Det blev en sen natt. Med ständig kontakt med dem vi kunde nå, och mellan faderns hushåll, bröderna och mig. Och alla checkade vi av alla vi kunde tänka oss fanns i varberg denna kväll. Jag la genast en statusuppdatering på facebook, men jag insåg ju också att jag kanske inte riktigt har samma bekantskapskrets som ungarna. Så när klockan närmade sig långt över läggdags för vilken tonåring som helst så började jag leka "knäcka lösenord på facebook och bilddagboken". Det är absolut en lek jag nog inte utan vidare rekommenderar någon annan att ägna sig åt. Det kan få trista juridiska efterspel, men jag tröstade mig med att jag trots allt var målsman och att jag kunde motivera min oro om så behövs. Sen vet jag inte riktigt vad som gäller för minderåriga barn egentligen, men vill någon anmäla mig så bara come on. Det har jag inga problem med. Ungen skulle hem, kosta vad det kosta ville oavsett konsekvens.

Så jag fick ut ett inlägg även på hans statusuppdatering och snart visste stora delar av även hans bekantskapskrets att han höll sig borta hemifrån.

Det här utvecklade sig senare till en katt och råttalek i sisådär 22 timmar. Råttorna var vi, tror jag nog. Och alla medel användes under denna tid. Ex, att trots att åtminstone tio pers talar om att man skall höra av sig hem, så struntar man i det. Och att ha "vänner" som bidrar till att göra det svårt för svartråttorna (familjen) att få tag på sin telning.

Verkar inte vara en enda kotte som inser att någon på tretton inte har samma rörelsefrihet som man har när man är sådär en arton år eller däromkring. Bara för att han verkar betydligt äldre än vad han är.

Under tiden hade jag självklart kontakt med varenda instans jag kunde komma på, allt från ungdomsrotel, till olika ungdommottagningar och liknande. Inte för att jag tror att han i NULÄGET har stor problematik. Men för att minimera RISKEN att han skulle få det framöver, och av ytterligare ett par skäl. Snart var min lilla telning ett bekant namn hos olika myndigheter i närområdet, som ägnar sig åt dylik verksamhet, dvs att identifiera barn i en riskzon. Och det har ingen annan än jag själv sett till.

Just för tillfället upplever jag lite kontroll över tillvaron igen, och jag är egentligen lite glad över min egen reaktion.

Jag hänföll inte åt skam. Eller åt att ifrågasätta min duglighet som förälder. Det var jag på tok för arg för att ha tid med. Var ochså för upptagen med att chatta och ringa diverse kamrater och myndigheter. Och med att planera nästa steg om det skulle behövas. Och att informera andra närstående om det jag eventuellt fick fram. Eller inte fick fram. Eller de blindspår jag mötte. Vi var ett gott och sammansvetsat gäng igår som på olika sätt släppte allt vi höll på med eller skulle ha gjort. Det var ju skarpt läge för prior 1. Kod; "att få hem sonen så fort som möjligt och att göra livet lagom surt för honom ett tag".

Det som nog förvånar mig mest i efterhand är att jag aldrig en endaste gång tvekade att lämna ut hans namn och personnummer, trots att det kan få konsekvenser på olika sätt framöver. Det tar vi då. Just där och då var det att få hem ungaräkan fortare än möjligt.

Till sist såg spanarpappa honom på håll i stan. Och lyckades att parkera precis bakom dem. Och att haffa sin son ungefär i samma stund som kamratflocken skingrades. Och strax efter satt han skitig, trött, skamsen och spak vid köksbordet, och insåg att de råa morötterna var kokta och att han var kalkad så det stod härliga till.

I morse var det en son som gled på en räkmacka hela vägen till Klara Ungdom i falkenberg för fullständig provtagning av allt som tänkas kan. Alkohol syns förstås inte idag, men tack vare himlen lovad, allt annat var negativt. Men det var nog inte skoj.

Just när jag satt efter att allt hade lagt sig så undrade jag en liten nano-sekund. "Är vi för hårda? Överdriver vi? Är vi mossiga och gaggiga och begriper vi ingenting och får alla andra....".

Precis i rätt ögonblick. Upp på chatten kom det här:

"Ja... jag umgicks med mycket äldre killar och sånt när jag var 14/15. Önskar pappa sa till mig då och gjorde nåt. Den tiden var inte lätt."

Hon fortsatte:

"Jag är inte sugen på att gå ut. Jag gjorde allt det där när jag var 15. Jag har liksom... gått i förväg. :o".

Tack lilla gumman. Du är så jäkla fin! Och tack för att du delade det här med mig. Dina ord ger mig näring i min tro att man som barn/tonåring inte alltid behöver förstående föräldrar utan man testar och slår i tills man hittar en gräns, där man är sedd. Samtidigt är det så jäkla svårt ibland att orientera sig som förälder. "Gör jag verkligen rätt?" Jag tror iofs att om några år kanske det är min son som gör tvärtom "min mamma var för hård, så vad du än gör, så skäll inte". Vi får väl se. Jag undrar om det överhuvudtaget finns föräldrar som gör hundra rätt... som inte ger sina barn olika traumor. Samtidigt sörjer jag att du upplever att någon borde gjort mer. Det hade du varit värd. Men snälla gums prata om det med Pappa. Han kanske gjorde mycket mer än du såg, eller hade goda skäl. Jag kan lova och svära på heder och samvete att din far såg mer än du tror och att han hade massor av känslor medan det begav sig!

Nä, så sakta skall livet återfå sin gillan gång. Vad var det jag skulle göra klart i förrgår kväll måntro?? Och vad var det jag hade på agendan igår? Lika bra att sätta igång. Även om det är nästan ett och ett halvt dygn för sent.

Det gick att få in funktionen till nyhetsmailen där! Oväntat men kul!

Tror att jag börjar förstå tjänsten jag reggade mig på igår för nyhetsmail. OM jag förstår det rätt, så måste man själv acceptera eller neka till nyhetsmailen, dvs, man skall inte få dem per automatik. Nu finns det en liten risk att jag registrerade de första två, tre stycken fel, och att man därmed hamnade på listan per automatik. Är det någon som råkat ut för det som inte vill vara med, så hör av er så raderar jag genast. Jag vill inte tvinga mig på, som jag hoppas att ni förstår.

Men det verkar som att nyhetsmailstjänsten som ges är seriös och att man ex inte kan köpa upp och exportera adresser via dem; ingen som inte vill får några som helst mail, bortsett från er första som jag lade in som testmail. Och de är som sagt lätta att ta bort.

Jag kommer heller inte per automatik lägga in fler adresser utan tanken är att jag talar om att möjligheten finns för den som vill ta del av information och erbjudanden.

Jag kommer inte höra av mig med någon regelbundenhet.

Absolut inte varje vecka. Säkert inte ens varje månad. Utan bara när jag verkligen har något på hjärtat.

Jag tycker nämligen inte alls om att använda den här bloppisfunktionen som finns här på bloggplatsen. Egentligen. Dels tycker jag att den tar plats med mitt arbetsliv som jag gärna iofs berättar om, men just det där med att vara säljande samtidigt tycker jag inte alls om. Sen är det ju det här med att synas på ett bra sätt som är lagom, och det tycker jag är en svår balansgång. Och bloppisfunktionen får mig som att jag säljer ut mig billigt. Det är inget kul alls egentligen. Även om det är praktiskt.

Jag har ju valt att öppna en traderabutik, hittills är jag ganska nöjd med det förfaringssättet även om jag tycker att tradera borde lansera såväl tjänsten som säljarna lite tydligare. Det är som om vi finns gömda i periferin. Tyvärr. Men det är som ni förstår den delen jag kommer att nyttja mer framöver och som jag tänker bygga mer på så som det ser ut nu. Auktioner, tja, javisst kanske det emellanåt. Men det är nog ändå butiksdelen som jag gillar som arbetssätt. Tycker att man skall kunna gå in och hitta det man vill ha och göra sitt köp och sen är det klart. Inte behöva vänta en vecka för behöva bevaka sista minuten för att se om man EVENTUELLT tar hem den, om inte det är spänningen i sig som är kittet. Så kan det förstås vara ibland. Men för att in fler till att kika på butiken behöver man lägga ut auktioner (ja, det tipset har jag fått från tradera för att "locka in kunder").

Jag vill ärligt talat hellre ha ett "nöjd-kund-system" och bygga på det. Är man inte nöjd med en säljare så köper man ju inte av den igen, så fungerar åtminstone jag. Samtidigt hoppas jag ju innerligt att man är supernöjd med varorna jag skickar. Annars får jag konvertera och bli skoputsare istället. Eller något annat.... men jag flurar vidare på hur jag kan nå ut.

Vill gärna ha lite input på nyhetsmailsfunktionen! Är superglad för att ni redan är ganska många som faktiskt har accepterat och jag hoppas innerligt att ni inte kommer att uppleva mina mail som spam! (Också något man får ta sig en funderare över....).

Låg och drog mig en stund i morse, men till sist blev jag så illa frustrerad att jag fick gå upp trots att jag nog egentligen hade velat ligga kvar en stund till. I min hjärna seglade frågor om hur man håller kontakt och informerar kunder lättast. Jag sparar inga adresser.

Jag sparar inga namn.

Jag sparar inga mailuppgifter.

Hur dumt som helst, eller hur?

Allra helst när man som jag egentligen vill kunna nå ut med budskap om nyinkomna varor, eller olika kampanjer eller när jag daterar upp min traderabutik med nya varor. Och så förlitar jag mig på hoppet om att köpare skall leta upp informationen hos mig, bara för att jag inte kan hojta till. Bloggen, javisst, men det känns ändå lite otillräckligt. Hur vet jag att mina återkommande kunder ex läser just den veckan eller råkar trycka på köpknappen just den veckan jag erbjuder något särskilt, som ex nu när jag skickar med extra knappar för varje köp?

Nä, sagt och gjort, jag har letat efter verktyg för att skapa nyhetsbrev. Men jag vet baske mig inte alls vad jag sitter och sysslar med utan jag hoppas bara att det skall bli rätt i sista ändan.

Enkelt som det står på hemsidan? Tjosan. För dem som behärskar grekiska kanske men inte för mig.... Betydligt krångligare än jag trodde. 

Prenumerera på nyhetsbrevet

Har jag berättat om flickan som för drygt ett par veckor sedan, åkte hemifrån med hår på sitt huvud?

Det var hon som en vacker dag sa till sin mamma att:

-Mamma. Idag tänkte jag raka av mig allt hår. Det går bra va?

-Javisst gör det det sa mamman och skrattade åt skämtet som var jättekul.

Och så gjorde hon det PpPpPpPp.

Rakade av sig håret, altså.

Här jämför hon längden på håret med sin ragglarbror.

Han är inte en sån tokstolle som han ser ut. Han är värre.

Och jag har gjort honom också. Nästan aldeles själv. Jaja, okej, lite assistans fick jag väl då. Är förstås omåttligt stolt över honom med. Men nu var det flickan det gällde.

Hon gick nämligen ut nian idag. Så det var skolavslutning. Med framträdande av skolkören förstås.

Tyvärr missade jag att ta med mig kameran själv men jag fick lite bildassistans. Hoppas på att hitta någon som kanske har fångat min heta basistson också. Han äger. Förstås. (Såg du Heikki, vad jag skrev?? ;). ).

Och dottern lajjade vidare.

Det lät riktigt bra måste jag säga.

Mamman är supermegastolt idag.

Inte bara för att det lät schysste.

Utan för att hon har gung. Och för att det lyste om henne. Och för att hon hade jädrigt roligt när hon stod där fram med hela gympasalens blickar på sig.

Kära scengymnasium på Gotland. Kan ni skicka era intagningsbesked snart? Tror jag har en dotter jag vill packa iväg till er så snart som möjligt. Det är ju där hon skall vara!

   När jag gick och la mig igårkväll så bestämde jag mig för att mitt öga lider av en infektion. Jag var ju hos optikern i måndags och hade det varit ett stort problem jag led av hade han skicka mig all världens väg redan då. Nu vill han se mig i början på nästa vecka och då det sammanfaller väl med mitt tidsschema så är det så det får bli. Får jag inte några märkliga blixtar framför ögonen så tar jag det lugnt med andra ord. Mådde lite bättre igårkväll, tillräckligt för att få tömt x antal lådor i varje fall.

Eftersom jag inte var megarörlig så hann jag dock att kika på något jag inte hade gjort annars, och det var lite tur, för jag ser en hel värld öppna sig och en intensiv höst komma framför mig.

Såg ni programmet som jag tror hette Outsiders om det var i höstas? Vid den tiden hade jag ganska nyligen levererat ett antal -jättefina- frottémoccasiner till en samlare i sverige, som skulle medverka i programmet. Klart att jag såg det, vi hade vid tiden lite givande mailkontakt där jag fick en massa skön info om sockiplasttillverkaren Nowa-li och deras historik. (Mycket intressant!). Men i det inslaget fanns det även ett inslag om en flicka som ägnade sig åt asiatiska Ball Jointed Dolls.

Hennes dockor satte sig lite i min ryggrad som ett litet minne och jag tänkte redan då att jag skall ta reda på lite mer om dem en vacker dag. Så i förrgår kom tanken att googla lite på det och jodå, jag hittade lite sidor som jag utforskade lite mer igår. Och jag kastade mig även in på ett nytt forum.

Dotter hade en japanperiod för ett par år sedan. Det enda som lät i huset under den perioden var Miyavi och även Tokio Hotel (som iofs inte är från japan) men hon blev svart, och burrig och rosa hela hon. På den tiden skulle hon flytta till Japan när hon blev stor och mamma fick sitta och leta prylar i japan, med hjälp av en internetkontakt jag hade just då. Nadja, du läser säkert det här, men din julklapp det året var riktigt rolig att få till och din reaktion när du öppnade försändelsen med t-shirt från ett japanskt skivbolag mm var helt obetalbar! =)! Det var svårt att hålla den hemlig till julafton kan jag väl säga...

Redan då fashinerades jag av livsstilen kring Asien. Manga läste jag själv under perioder som ung, när själva Mangan var ung i sverige, och jodå, jag satt och tecknade Saylor Moon-figurer ett tag när ungarna gått och lagt sig. Ögonen var det som fängslade mig och nog tusan ser jag det gå igen på dessa dockor? Och så är det kreativiteten omkring dem som fängslar mig och världarna som omger dem. Som ett litet lajv eller rollspel fast genom dockor istället... Fantasivärldar skall man bejaka, vare sig de sker genom levande lek eller rollspel. Fast just den grejjen är inte riktigt min grej, egentligen, jag är mest fashinerad av att se den på håll. (Fast det är klart, en medeltidsvecka eller en vikingavecka tackar jag inte nej till, min surcot är redo att åka fram när som helst och struthättor har jag till gussens förbaskelse liggande redo och klara, bara att dra på. Fast sambon verkar inte så villig i det avseendet, så då får jag klä mig och åka själv).

Men den kreativa sidan blir jag helt lyrisk utav. Och jag gillar det faktumet att flickor inte lägger sina dockor åt sidan när läppglanset åker fram, något som verkar bli tidigare och tidigare nu förtiden. När de infaller i barbiestadiet så har de redan skippat allt vad dockor heter och går ut och förkovrar sig med gänget istället. Det är en skrämmande utveckling.

Jag lekte inte själv med dockor sådär jättelänge egentligen. Tror att sista gången en barbie åkte fram kan ha varit omkring 11-snåret. Eller så. Fast mina vänninnor som var ett eller ett par eller några år äldre än mig var förstås snäppet äldre när annat drog istället. Nackdelen med en tidig pubertet kan jag väl säga... jag släppte mina dockor för att börja parta och snart kom tonårsproblematiken in i mitt liv och tog över rätt så många år. På den tiden var jag ett UFO, jag känner inte ens igen mig själv såhär i efterhand. Men i vilket fall som helst, så tror jag att barn skall vara barn så länge det går... så jag tror att det är sunt att leka livet ut, egentligen. Jag är aldeles för dålig på det själv, men jag blir glad när jag ser andra svara upp på den sidan av sig själv. *Så länge det finns en liten distans förstås, för lekvärlden får ju aldrig riktigt bli den enda verkligheten man vill leva i. Då finns det förstås andra skäl till oro...

Nåja, nu fladdrade jag ut ordentligt. Men jag som har planerat in hösten efter flytt och allt med massa dockklädestillverkning, har ju bestämt mig för att göra igenom ett par böcker som jag har liggande av vintage dockmönster, ser helt plötsligt helt nya vägar.

Det måste gå att rita upp historiska plagg till dessa dockor. Asså... en sjuttiocentimetersmodell vore inte dumt.

Tror han/hon skulle vara helt fantastisk i en 1700-talskreation.... eller en 50-talskreation... hm. Det drar visst i min vill-ha-tarm! Eller bara i min lust att skapa? Får se vart det här tar vägen. Men det vore roligt att själv få lite användning för mina fantastiska gamla nylonspetsar och glasknappar och så vidare. Det är ju inte så att jag sätter mig och syr upp en kjol med spets till mig själv liksom...

Idag kan jag röra på mig utan att bli illamående i varje fall. Det tackar jag för!