Sonens gamla skola ligger ungefär tre km härifrån. Det går buss, det vore inte alls konstigt eller svårt att låta honom gå kvar. Sen är det ju det här med socialt nätverk och att gå i skola där man bor. I samhället finns en kommunal skola. Och vi har gått och velat lite fram och tillbaka, byta nu när terminen snart slutar eller vänta till efter sommaren? Sist väntade vi till efter sommaren med påföljd att det blev en lång och ensam sommar där man inte kände barnen runtomkring... så därför var vi och besökte den nya skolan idag. Mamma gick hem efter en stund men lillebror ville vara kvar skoldagen ut.

För sådär tjugo minuter sedan kom han hem glad och nöjd och visste nu var ett par av barnen bodde och hade haft följe med en av killarna hem, då de skulle åt samma håll. Och allt hade varit bra, och maten god (JÄTTEVIKTIGT för honom, skoldagen färgas av om maten är god eller äcklig!!) Vi hann knappt prata klart, när det knackade på dörren. Utanför stod tre av världens sötaste små flickor och tittade upp på mig:

-Är Juhani hemma? Får han komma ut?

Självklart fick han komma ut.

Jag gissar redan att den här sommaren blir full av nya kamrater!

Är fortfarande ute på kaosets djupa vatten i mitt hem. Det är inte fullt klart ännu, utan just nu packas det upp gamla minnen. Hittade pärmen "Vad vill du bli" en av knakelteaterns ständiga följeslagare:

Välj själv, tyrannusaurus rex, sjörövare, pippi långstrump, peter parker/spindelmannen, kiss eller nyckelpiga?

Det syns att de varit med på galej. Många gånger har den pärmen packats upp och många gånger har den bläddrats i, och nya varianter tillkom lite då och då.

När var det hallands nyheters jubileum. Eller var det SCA´s?

Det här måste ha varit falkenbergskarnevalen.

Tyvärr var jag nog lite dålig på att spara artiklarna, så jag har inte alla kvar. Men bara dessa artiklar, får mig att minnas många fler tillfällen än den här. Det var roliga år.

Vad mer följer mig flytt efter flytt? Mycket krafs förstås. Men dessa är OTROLIGT viktiga för mig:

Mina POX.  Tidningen jag läste troget från första till sista numret. Kom sig av en slump. Jag stod i kön på sörsehallen när en blick föll på en framsida. Vad är det där? Serier för vuxna? Nr 1 1884. Sen var jag fast. Fast för Svinet Edmund, och alla de andra. Mina storfavoriter över alla har alltid varit allt som kommit ur händerna på tecknarna Peter Bagge och Dori Seda (vila i frid!). Och, jo, jag följde Pox-rättegången mot Epix när den begav sig. Och Tidsam-konflikten. Den som nog till sist tog död på alla små tidningar som gavs ut av entusiaster. Läs mer om Pox-rättegången här.

Något som stör mig oerhört mycket än idag är att man faktiskt valde att åtala serien " "Hor på kontor" av Dori Seda. Jovisst, det FINNS serier jag kan förstå att man skulle åtala. Men snälla, satiren i Doris serier, självdistansen och ironin, för att inte säga cynismen, och den burleska humorn som var så uppenbar att den nästan låg utanpå serien som en relief, så man nästan kunde ta på den? Jag förstår inte detta. Det övergår fullständigt mitt förstånd. Finns det verkligen någon som faktiskt tog stripen på allvar, där en hunsad arkivarie går igång på sin chef med dominametoder? Snälla, säg att de skojjade. Det måste vara lika mycket humor som är fullständigt genomgående tvärs över alla Doris seriestrippar.

Visst, jag har aldrig slukat allt som publicerats i Pox. Men fördelen med en tidning är att man kan bläddra förbi och låta bli att läsa det som upprör eller retar en, eller som helt enkelt inte attraherar en. Men ljuspunkterna i blaskan gjorde mig till en ständig läsare och jag kommer nog aldrig att sluta vänta på att Horst Schröder verkligen tar sitt förnuft till fånga och till sist publicerar Doris samlade verk på svenska! SÅ DET SÅ! (jag tror till och med att det finns ett tryckt löfte att göra detsamma i ett av nummerna i Pox.... hrm, *Naglar Horst i ögat*).

De här tidningarna låg en gång i tiden väl sorterade i källaren. I nummerordning och årgångsordning. I FINT skick. De hade legat så i några år, mest för att de är ganska skrymmande. Jag tror att jag hade ett eller två nummer okompletta nummer, och skälet är att min kära syster en gång klippte ut massa rutor för att göra collage i dem. (Vaddå, du har ju läst tidningen?? ). Tanken var att komplettera upp de nummer så att de var helt kompletta. Hon var jättenöjd med sina kollage, som blev urfräcka. Själv stod jag där med ett par håliga tidningsnummer. (morr). Och där låg de länge och väl. Sen blev äldsta sonen sådär en elva-tolv år. Han började aktivera sig i källaren. Jag tyckte att det var lite underligt. Varför sitter ungen i källaren i flera timmar och vad gör han?

Varje gång vi kom ner så satt han bara på en stol. "Vad gör du?" frågade jag. "ingenting", svarade han.

Jag fattade ingenting. Mådde ungen inte bra? Var han deprimerad? Självmordsbenägen? På väg att bli tokig? Varför satt han i källaren istället för att leka med de andra små pojkarna på gården??

Vid ett tillfälle kom jag utvägen in i källaren, och därmed behövde jag inte gå i trappor. Nere i källarrummet satt sonen, den läsvägrande stökiga ungen djupt försjunken i mina gamla pox.

"Vad gör du" sa jag. Han hoppade en halvmeter men svarade mig inte, utan stirrade på mig med skräckslagen blick.

"Inget" kom det till sist.

"Har du hittat mina gamla pox" frågade jag.

"Ja", svarade han.

"varför tar du inte upp dem istället?".

"FÅR jag läsa dem?". Han tittade med mig med ännu mer förfärad blick.

Då förstod jag sysselsättningen i källaren.

Sonen trodde att han hade funnit olovlig läsning. Något förbjudet. Som inte fick andas om, för då skulle nöjet tas ifrån honom.

Själv jublade jag mer över att ungen läste. Skitsamma vad. Bara han läste. Han var så långsam och ointresserad läsare. Det började således med Pox för hans del. Inte blev det bättre när de var färdiglästa och han kom över Jönkes livsberättelse i vår bokhylla (Mitt liv tror jag den heter). Inte alls världens lämpligaste barnbok. Men det var en bok. Och sen läste han en till. Och en till. Och en till. Och helt plötsligt hade han inga problem att lämna ifrån sig egna skrivna berättelser i skolan. Och öhhh, jovisst var de en hel del poxinspirerade såtillvida att innehållet sällan var av det givna slaget... och han svängde med burkelsk humor och trampade nog någon på tårna med. Så visst, har jag försvarat innehållet i en och annan anekdot som är kommen ur min sons hand. Men vad fasen, serier är någons fantasier, målade med tusch på samma sätt som man målar böcker med ord. Ibland måste konsten och fantasin särskiljas från verkligheten och de lustar som finns i verkligheten. Och vad det står för!

Mina pox har sedan dess för överigt legat uppe, kanske inte riktigt alla årgångar, men de har gått igenom de nästa tre ungarna med. Får se om även lilleman fastnar för dem en vacker dag. I så fall skall han slippa att gömma sig i källaren med dem i varje fall. Det här är absolut fin litteratur på hög nivå, som ingen behöver skämmas för att uppskatta, tvärtom! (Fast han får gärna vänta tills han blir fjorton-femton i varje fall, och så vill jag nog introducera dem själv, så jag kan få förklara lite först innan han får fritt spelrum!).