Alla inlägg den 20 mars 2010

Av Gitte - 20 mars 2010 23:25

Var hos min gamla mor och käkade middag idag. Ingen gör poronkäristys ja perunamuusi (renskavsgryta med potatismos) som hon. Mat för en riktig finne, annat kan inte sägs. Och till råga på allt vittjade vi frysen på resterande Joulutähti (en finsk julkaka, dvs, katrinplommonsjox och frasig smördegsplattor vikta som stjärnor). En riktig höjdare måste jag säga. Men när vi drack kaffe, slötittade på antikmagasinet (reprisen) så börjar hon berätta om sin väninna som mer och mer visar tecken på demens.

-Vet du, sa mamma. Häromkvällen ringde hon sent på natten . Jag hade gått och lagt mig men svarade när jag såg hennes nummer. Fick tala om för henne att det var dags att gå och lägga sig och så ses vi imorgon bitti och tar en lång promenad.

-Jaha, sa jag, egentligen ganska ointresserad om jag skall vara ärlig.

-Men jag vet inte vart jag är någonstans, har aldrig varit här förut, sa hon till mig i telefon. Men jag sa ju åt henne att hon var hemma och att hon skulle gå in i lilla kammaren för där står hennes säng. Morgonen därpå verkade hon ha glömt att vi hade talats vid. Det är inte roligt, vad som helst kan ju ske. Hon kanske går ut utan att hitta hem?

-Ja, svarade jag. Det låter lite jobbigt förstås. Vet hennes barn hur det är ställt?  frågade jag.

-Juudå, svarade mamma. Det vet de. Det är flera som har ringt och pratat med dem. Tänk de gav henne "lov" att sälja huset men dottern sa till speciellt att hon skulle stanna i falkenberg, därför köpte hon lägenheten här, för hon fick inte flytta närmare barnen, eftersom hon har sitt nätverk och sina vänner här. Men vilka vänner? Efter att de slutade jobba har de inte haft några vänner och nu när han är död /hennes man/ så har hon ingen alls.

-Ojdå, det var märkligt resonerat, svarade jag. Mamma spände blicken i mig. Asså tanten känner mig, vet lite när jag svarar halvt om halvt med autopiloten på, eller så ville hon bara ta sats för nästa fråga.

-Vad skall ni göra av mig om jag blir dement?

Där stannade jag upp och tittade på henne. Hjälp? Vad menar hon? Dement? Hon? Asså, vaddå? Det är nu varje duktig dotter svarar att mamma givetvis får flytta hem till henne och att man minsann skall... men jag förstod nog att mamma inte skulle låta sig viftas bort.

-Vad menar du? Frågade jag.

-Ja? Jag kan ju bli dement vilken dag som helst jag med, har du inte tänkt på det?

-Eh. Nej??

-Skall jag flytta hem till någon av er kanske? Eller vad skall ni göra?

Hm. Få ett styck mamma hemflyttad, dessutom i dement skick? Ingen höjdare. Har vi inte varit ovänner förr, jag och syskonen så skulle vi säkert bli det i kraftmätningen om vem som skulle slippa ta henne... missförstå mig rätt. Jag älskar min mor. Fast i lagoma doser. Och hon mig. Sen blir vi morsa och trotsig tonåring igen, och jag VET att det inte är bättre ställt hos syster. Så tja, bror skulle nog förlora armbrytningen i det läget... men riktigt så kan man väl inte lägga det till sin mor som ställer frågan och som uppenbarligen vill ha svar?

-Äsch, sa jag. Vi skickar dig till Norra finland, där kan du både språket och känner folk och kan bo i gammalmormors hus tills du är redo för vanhankoti, och där är du inte i vägen... (ålderdomshemmet i Kittilä då, gammalmormors gamla arbetsplats och där tillbringade hon sina sista år).

-Ja, sa hon, med en glimt i ögat, (hon förstod att jag skojjade med henne). Visste du att invandrare som inte lärt sig språket riktigt ibland tappar sitt nya språk och bara kan sitt modersmål?


Hur tusan hade hon snappat upp det?, hann jag tänka innan hon fortsatte.

Mamma skrattade.

-Får jag välja så tycker jag att det är bättre att ni skickar mig till Borås.

-Borås???? Jag blev inte klok på om hon skojjade eller ej, och jag såg nog ut som en fågelholk mer eller mindre.

-Ja, borås. Vet du att det finns ett finskt äldreboende där med finsk personal, de ordnar finska danser och har alla aktiviteter på finska och spelar finsk musik och serverar finsk mat? Och man får ta en hutt där om man vill, och blir behandlad som en människa. Jag såg ett reportage därifrån häromdagen så dit vill jag.

-Åki, deal mamma. Blir du dement så lovar jag att vi sätter dig på ålderdomshem i borås, säljer din bostadsrätt och delar på pengarna innan du dör. Blir det bra så?

-Lovar du?

-Jag lovar försöka, men finns det ingen plats blir det en enkelbiljett till norra finland, vi vinkar av dig på stationen, det lovar jag.

Hon skrattade men verkade nöjd.

-Bara jag får vara där det finns en danskavaljer, så är jag nöjd, sen kan ni göra vad ni vill med lägenheten och allt annat. Min praktiska mor, galghumorns mästare -när hon sätter den sidan till- som alltid låtit tangon och dansen ha en central plats i hennes tillvaro, hade talat. Och jag tror fasenimig att det var viktigt för henne att förmedla sin önskan medan hon kunde. Medan hon fortfarande kom ihåg var hon bodde och vilken adress som var hennes.

Livet är märkligt. Nu börjar man hamna i det statdiet då ens egen morsa funderar över att få åldras med värdighet. Det gick fort! Men jag är samtidigt lättad över att det faktiskt finns kommuner som har tagit de finsktalande invandrarna på sådant allvar att man faktiskt har inrättat anpassade boenden efter detta och att man tar till sig att språket är bland det första man tappar när minnet sviktar. Och att detta är melodin för framtidens äldreboende i allt större utsträckning.

Om ca en månad åker jag på äldreriksdagen i stockholm. Skall bli spännande att se vad som finns angående det här på agendan.


Mamma böt emellertid ämne och övergick till att berätta att hon hade mailat lite med en karl på nätet, men hon ville inte säga vem det var. Hon såg bara lite lurig ut. Sen gick hon över till att prata om sin förestående finlandsresa och planer inför sommaren och ... tja, vår kära mor sitter inte still i onödan och vistas inte mer än hon behöver på hemmaplan; vi vet sällan var vi har henne, än är det härryda, eler svenljunga, sen är det borås, sen är det finland och bulgarien och grancanaria och jag vet inte vad.  Så just för dagen behöver jag nog inte oroa mig för hennes demens eller kommande ålderskrämpor. Hon har ju för tusan inte ens gett upp hoppet om att en vacker dag hitta en livskamrat, så hon tänker nog inte bli gammal och dement i första taget tror jag... men när den dagen kommer så vet jag vad hon själv ville medan hon kunde tala om det. På något sätt känns det väldigt tryggt, trots allt!

ANNONS
Av Gitte - 20 mars 2010 15:12

  

Hej
 
Ville bara visa resultatet av ett av dina fina tyger!
Den lilla provbiten räcke  precis till denna i storlek 50-56.
Trevlig fortsättning på helgen!
/ XX
 
----------------
 
Jag kan nog inte med ord beskriva den glädje och den beundran jag känner.
Oj! Vilken sömnadsskicklighet, helt underbart fin babybody!! Jag lyfter på hatten. Och -sorry för min bristande ödmjukhet- jag ÄLSKAR färgerna i det och tygets mönster!
Tanken på att det är sytt av räster från mig har jag nästan svårt att ta till mig, trots att jag vet att de är fina, men såhäääär fina???? Oj!
 
Och återigen OJ! Jag kan bara säga att resultatbilder ger mig en oerhört stor tillfredsställelse personligen. Tack, och åter tack för att du delar med dig!! Wow!
ANNONS
Av Gitte - 20 mars 2010 10:28

En liten privat uppdatering skall jag bjuda på, fast att det är privat som fasen. Ni som läser frekvent anar säkert att det har varit en liten berg-ock-dal-banatid hos oss. Och, jo, jag behöver verkligen inte ha PMS för att dippa rejält. Eller för att gå upp i humör igen. Det räcker att allt faller ihop och sen faller på plats. Så har då skett under senaste veckans tid.


Nu minns grälet mellan barnen som får grannen att öppna vår ytterdörr och skrika att vi skall hålla käften? Säkert som amen i körka, samtalet från hyresvärlden kom ett par dagar efter. "Det här funkar inte". Nej, jag höll med. Huset är för lyhört, helt klart, och vi som bor här vägg i vägg har för olika krav på varandra som ingen av oss vill eller kan ställa upp på. Det går inte att bo vägg i vägg när den ena familjen inte klarar adhd-utbrott, och vill ha tyst dagtid; samtidigt som den andra familjen vill ha tyst nattetid, inte uppskattar att någon går runt sena nätter, och har svårt att anpassa sig till att ha en hel (bokstavlig) kennel över huvudet just för att alla ljud växer så katastrofalt mycket när allt annat är tyst.


Så vi var helt överens. Men fy tusan, att hitta något nytt boende som matchar vårt behov:

"INGEN granne vägg-i-vägg" kändes inte som ett litet krav såhär i vårtider, då många flyttar, fastigheter som står tomma går till försäljning eller hyrs ut till turister under sommarhalvåret.


Jag insåg att alla andra krav är helt underordnade. Det behövde inte finnas ytterväggar, typ, bara det fanns tak och fanns det inget tak så kunde vi nog klara oss utan det med. Finns det bara ett utedass och en brunn på gården så klarar vi oss. Så länge det inte fanns grannar så kunde vi acceptera precis vad som helst!


Varför vill vi inte ha grannar? Helt enkelt för att vi inte vill störa någon annan. Våra utbrott låter, men är inte farliga. Men att be någon med adhd att dämpa sig, eller att inte bli så arg, eller att inte provocera, eller att inte gå upp i taket, att inte riva inredning (nu tog jag i mer än vad som är rättvist i hans fall) etc, etc, etc. är som att be en blind lära sig se. Det där är det inte många som förstår, inte ens inom den proffessionella vården, eller i skolsystemet; där man inte sällan ser olika åtgärdsprogram som innebär att individen skall förändra sin personlighet för att man skall lyckas med vården; ISTÄLLET för att ordna omgivningen och hitta olika strukturer som innebär att individen kan fungera under de krav som omgivningen ställer. (Världen måste inte vara fyrkantig!)


I vårt fall kan vi inte begära -enligt mitt sätt att se det- att han skall vara tyst, att vi andra inte heller skall vara tysta: utan vi får helt enkelt ombesörja att vi inte bor så att vi stör någon annan, så att han kan få ha sin tonårsutveckling i fred som den är utan att behöva uppleva upprepade misslyckanden hela tiden. ("=nu skrek du så grannarna stördes igen"). Tids nog lär han sig att behärska sitt humör, han har redan gjort underverk de senaste åren, så det finns ett mycket gott hopp i hans fall. SJÄLVKLART har sonen anklagat sig själv för det här, tillika dottern; och visst det har ställt oss allihop i en jädrigt svår sits; men summasummarum, det här handlar mer om omvärldens oförstånd än om dem. Häng mig om ni vill!


I vilket fall som helst så, universums krafter är goda, ibland får man precis det man behöver. En god vän -utan vetskap om vår sits- som jag inte mött på ett tag berättar om brodern som köpt deras uppväxthem och att han inte vet om han skall bygga om det till tvåfamiljshus eller hyra ut det som det är. Jag säger förstås att jag är intresserad om det blir till uthyrning, och ett par dagar möts vi i huset. Fastighetsägaren beklagar att det är nergånget och berättar för oss vad som skall åtgärdas innan någon kan flytta in, vilka upprustningar som är på gång på utsidan etc. Och det var ganska stora förändringar, som egentligen inte passade oss, utan vi gillade det precis som det är, med bara lite ny färg här och där. Jag tror att han var överraskad, vi noterade inte en endaste brist någonstans egentligen. "Åh, titta där, vilken underbar hall, titta på den här väggen, om man gör såhär får man fram det andra och oj vilket rum, syns att mattan rest sig och måste bytas ut, den var ju underbar". Han verkade klia sig lite i skallen, tror inte att hyresvärdar är vana vid att visa nergångna hus som inte rustats upp sedan 60-70-talet och att nya hyresgäster försöker förhandla NER upprustningen? (snälla, byggt inte ut badrummet om vi kommer överens, vi gillar det som det är; det gör inget om det är litet, och vi vill ha kvar den ingången till köket) etc.


Ett par dagar senare tar vi med barnen och går igenom med fastighetsägaren igen. Och de gör förstås likadant. Dottern kikar på kökstapeten. Lägger huvudet på sned med en kritisk rynka i pannan. Jag ser att husägaren iakttar henne och jag börjar skratta för mig själv.

-Vilket år tror du att den är ifrån? säger jag till dottern.

-Nja, sa hon. Det var precis det jag undrade, svarar hon.

-Det såg jag väl, svarar jag, och vänder mig till husägaren och förklarar att hon är lite miljöskadad.

-Jasså, säger han, jag trodde att hon kanske inte tyckte om den. Dottern spricker upp:

-Men den är ju hur fin som helst!

Och visst var den. Mummys girl! =)! *skratt*


Vi tar ett varv på övervåningen. Barnen går rum. Diskuterar väggar, färg och golv, samt metoder och ser att det är såna vävtapeter som mamma har. De gör snabbt upp om vem som skall ha vilket rum. Den lilla får anpassa sig efter dem, det styr vi vuxna upp, då det största rummet som blir hans ligger mitt mellan dem (skönt att inte ha dem vägg-ivägg). Vi kollar av lite med barnen, vad tänker ni, vilka färger skulle ni vilja ha och tja, det var raka rör, det tar alla ungerfär 3 minuter att komma överens och uttryucka vad man vill.

Fastighetsägaren ser lite frågande ut, men säger:

-Det var ju enkelt det här, alla verkar nöjda?


Och det är vi. Om ett par månader har vi ungarna på samma våningsplan.

Ett RIKTIGT K.Ö.K, med köksluckor i lackad TEAK (!!)

KÖKSSKÅP I MASSOR

Ett VARDAGSRUM

Och jag får ett ARBETSRUM

Inte bara en, utan Världens finaste största HALL, vi kan ha danskurs där.

och inte minst.

EN TRÄDGÅRD där man kan gå ut utan att riskera att känna sig i vägen för någon annan.

OCH! Jag har ca 500 meter till lokalen därifrån. Kan det bli bättre??


Heaven, here we come!


Ps. Hm. Måste jag?? *tar sats* Åkej då.

Tack kära ungar för att ni bråkade som f*n den här dan.... *blinkar och skrattar* Inget ont som inte för något gott med sig! 

MEN VAD NI ÄN GÖR, GÖR INTE OM DET OM NI ABSOLUT INTE MÅSTE! *Love peace and understanding*

Presentation

Translate

Mitt tradera, Bortbytingen@

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17
18
19 20 21
22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se