Bilden lånad från sidan gamla vykort

Jag kom till Sverige under mitten av sjuttiotalet. Via omvägen köpenhamn där jag växte upp, ville min mor samlas upp med sina syskon som flyttat till Sverige direkt från finland. Jag är född i danmark, då min mor emigrerade dit tre veckor innan jag föddes. Jag har säkert nämnt att jag är döpt efter en jeansbutik och därmed är överlycklig över att jag inte heter Wrangler eller Levis? Kan väl säga att det är mer tur än skicklighet att Gittes jeansbodega var ett flicknamn och inget annat *skratt*. Mor kunde nämligen inte ett ord danska när hon flyttade dit, men för rättvisans skull kanske jag skulle tillägga att hon inte kunde många fler när vi tio år senare drog över sundet till Falkenberg. Men det är en annan historia, den låter jag bli att dra. I varje fall nu.

Nåja, så kom det sig att vi kom till Paradiset Sverige. Där lägenheterna var stora och ljusa, hade lika många rum som familjemedlemmar, och inte bara hade toalett i varje lägenhet, elektrisk spis eller BÅDE rinnande kallt och varmt vatten (  man bara skruvade på en kran så kom det SKÅLLHETT vatten utan att man behövde koka det själv på gasspisen!!), utan även BADKAR! Ingen fukt som klättrade på väggarna, som vi liksom varit vana vid från Nörrebro, där vi växte upp på Rantzausgade, i en fastighet som sådär en tio år senare eller så, revs i sin helhet. Och inte fick man stå i skamvrån i skolan, inte fick smaka på linjal över fingrarna (Stort tack hr Mogensen, jag har fortfarande ett snett långfinger som minne av dig, från den gången-du-vet) om man varit olydig/skrivit med vänstern/ och matlåda behövde man inte heller ta med sig... Och gemensamma GRATIS tvättstugor! Bye-bye alla möntvask, där det väntades i timmatal på att tvätten skulle bli klar! Jag vet inte om ni förstår vilken skillnad det var... Fast jag vill ändå säga att uppväxtåren i köpenhamn var oerhört berikande på många sätt som inte kan mätas i materiell standard; det finns värden man aldrig har lärt sig att införliva i Jantes farvatten, lagomlandet Sverige, som jag är tacksam över att få ha upplevt då det ger mig en referensram som jag värnar om!

Snett bakom skogen fanns något mer. Det fanns ett stort himmelrike. Det stavades WESSELS. Och där fanns det baske mig allt man kunde tänka sig. På ett sätt så var det inte så svårt egentligen att komma till Sverige på den tiden. Mor hade ju jobb, så dagarna efter nyckeln sattes i vår ytterdörr för första gången, (bostadsbrist, vad är det? Fanns inte på den tiden, några tusenlappar så var bostadsrätten vår och där bor mor än idag). Redan efter ett par veckors visste i sverige fick hon sin första lön och kampen mot en värdig vardag, ett fullgott hem med möbler och allt vad där hör till kunde ta sin början. Alla som kom till sverige under den här tiden minns säkert hur det var att lämna alla sina minnessaker i ett annat land men att framtiden var ljus ändå? Och att vi inte var ensamma så hade vi på något sätt ändå varandra och utanförskapet i sig; föddde ändå en gemenskap. Kanske har ni läst Svinalängorna? Bortser jag från den centrala beskrivningen av alkohol och dess verkan på alla som lever omkring alkoholens verkan; som jag inte växt upp med på det sättet sedan vi kom till sverige, och inte kan relatera till heller så finns det ändå en stor faktor att känna igen. Många detaljer. det var så det var, så det kändes och så det upplevdes och vi är nog många som upplever även detta gemensamt? (Men nej, jag lovar: vi bar inte kniv, vi drack inte hembränt ur dunk, det festades inte, inga onyktra papper hemma hos oss -inga andra pappor heller för den delen- eller liknande, men fördomarna mötte vi förstås massor utav under många år framöver, ända tills den dagen vi nästan över en natt betraktades som "nästan svenskar").

Varför berättar jag det här? Kanske för att försöka skapa en liten bild av hur det ändå känns att komma från en helt annan materiel standard, ett helt annat sätt att se på konsumtion, och en helt annan verklighet överhuvudtaget. Bara det här att kunna ta sig till en stormarknad som innehöll allt, istället för små butiker utmed bokvarteren, eller till små irma-butiker/superland/kvikkly etc var något helt nytt. Att kunna gå i en affär som rad efter rad efter rad presenterade, inte tio sorters tvättmedel utan hyllevis med olika varianter och märken

som gjorde det helt omöjligt att välja.

I lysrörsljus som lyste upp allt.

Allt var vitt eller ljust och redan på den tiden exponerades av ljus. Tja, det var något helt nytt. Och en liten föraning av himmelriket, visst måste det vara så det är? Och vi hade då den stora turen att bo bakom skogen av Wessels och kunde gå dit precis varje dag om vi så ville. Och det ville vi förstås oftast. Att storhandla är å andra sidan inte så lätt när man saknar bil, eller hur?

Och där blev jag kvar även när Wessels blev Bra Wessels, och när det blev B&W och senare när det till sist övergick i KF´s ägo och blev Coop, senare skulle hetat Robin Hood (fast det blev aldrig av att det bytte namn på riktigt i falkenberg, det var bara meningen ett tag) och sedan blev det Coop Forum.

Sen gick åren, spelade ingen roll att jag flyttade långväga. Jag styrde bilen mot mitt gamla Wessels. Förlåt Coop Forum. Som jag fortfarande kallar för Wessels. Av gammal ohövdad vana förstås. Tills jag träffade sambon som skaffade Ica-kort. Och som oftare tagit över det här med att handla eftersom jag för länge sedan har tappat min barndomsförtjustning för stormarknader.

Men, vad jag egentligen ville komma med med den här långa meningslösa bakgrunshistorien, som faktiskt var roligare att skriva än att jag tror att den är att läsa, är att jag inser att jag skall försöka återfå lite av konsumentmakten i den här familjen och försöka hitta en jädrans massa bra argument till varför vi skall gå över till KF. Inte minst för att historiken tilltalar mig oerhört mycket. Se ex den här tidsaxeln över kf´s historia.

Titta här:

"1921: KFs margarinfabrik i Norrköping startar. Kartellen sänker sina priser från 2,70 till 1,90 per kg.

1922: KF förvärvar Kvarnen Tre Kronor i Stockholm. Kartellen sänkte priserna trots höjda råvarupriser.

1924: KF köper Vår Gård i Saltsjöbaden för utbildning av anställda. KF inrättar eget arkitektkontor.

1926: KF förvärvar Svenska Gummifabriks AB Gislaved.

1927: KF föreslår regeringen att införa registreringsskyldighet för kartellavtal.

1931: Lumafabriken startar glödlampstillverkning, vilket får glödlampskartellen att sänka priset på en lampa från 1,35 till samma nivå som Luma, d.v.s 85 öre."

Vad jag är nyfiken på nu, är om man fortfarande arbetar aktivt och SERIÖST utifrån konsumentmakt, solidaritetsfrågor, etc, etc, etc, idag eller om det är som mycket annat, spel för gallerierna för att föra konsumenter bakom ljuset och få dem att tro på att det finns en bakomliggande tanke och verkan, som i själva verket genererar intäkter och vinster för bolaget. Det skall jag baske mig försöka se om jag kan hitta något, om det forfarande finns en IDEOLOGI i botten. Visst låter det spännande?

Btw. Min bojkott av Coca-cola-produkter går utmärkt.

Halloj! Vart tusan tar dagarna vägen? Fasen, det var ju precis måndag? Kan inte någon vara snäll att säga till mig att jag har gått ett par dagar i förväg och att det egentligen är onsdag? Det är nog där jag är mentalt. Något oförutsett har dock inträffat denna vårvinter och det är att jag mentalt är MED ÅRSTIDEN, något jag inte brukar vara. Tror att det har med den riktliga snömängden i år att göra. Vanliga år är det vår, höst, höst, höst och vår igen och jag hinner inte alls med. Men i år är det som om man landar riktigt, och faktiskt inser att vi HAR haft en vinter. Inte dumt alls. Hoppas att det innebär att normala årstidsskiftningar sker och att det blir växeltemperatur såtillvida att vi även får en lika riktig sommar som vi hade förra året.

Men den här veckan har rusat iväg av olika skäl förstås. Igår var det tämligen tight, inte minst för att jag faktiskt har varit effektiv med sånt som måste göras, och sen var vi iväg och faktiskt tittade på något som kommer att innebära en hel del positiva förändringar framöver. Ser fram emot detta. Och det innebär även att rullen ovan kommer att komma till användning inom kort. DEN har jag längtat mig varm efter att få se uppsatt, och nu har jag äntligen hittat den optimala platsen, där den kommer att vara helt perfekt, inte minst för att den kommer att omgärdas av mycket brunt som behöver tas fram, och tapeten i sig kommer att innebära att man plockar fram den gammaldags känslan som den tapeten som sitter där idag inte alls harmonierar med, utan tvärtom bara bryter av och skapar en otrolig disharmoni. Ni skall få följa projektet om några veckor.

Vidare hoppas jag innerligt att ett mycket mycket mycket spännande projekt kommer att smyckas av mina tapeter under våren. Det hade onekligen kittlat min exhibitionistiska nerv lika mycket som min egna speciella förkärlek för just den typen av event. Det vet jag inte om jag kommer att berätta så mycket mer om, men jag spricker av förtjusning! OCH förhoppning!

Igår hade jag och doter några härliga timmar i lokalen. Gamla kläder, do I need to say moore?