Min förtjusning visste inga gränser. En hög med dockböcker trillade in genom dörren. Sånt händer väl knappt?

Men se här. Jag vet knappt var jag skall börja.

En titt i Jacobsdals dockskåp, 13 stickbeskrivningar på dockkläder och djur.

Det står tyvärr inget tryckår, men häftet kostade 75 öre som nytt.

Vi syr åt dockorna, Karin Hedberg.

Bröderna Borgstörms Boktryckeri AB, Motala 1960.

Den här hade jag själv inte sedan tidigare, och har inte heller bläddrat i den förr, så det var en riktigt riktigt rolig bok att få in. Tror jag skall använda den här och gå igenom den rejält, inte minst tror jag att jag skall hitta lite olika dockklädesmönster för att testa att sy upp lite provbitar, se vad de egentligen räcker till. Har ju en del miniatyrmönstrade bitar som jag har sett framför mig som dockplagg.

Finns några riktigt godbitsmönster som jag blir väldigt sugen på att se irl.

Sticka åt dockan.

Icaförlaget. 1956.

Den här är ju en klassiker som jag tror att de flesta har. Lek med mjuka dockor. Karin Neuschütz. Walldorfdockan ni vet!

Jag gjorde en walldorfdocka när jag var sådär 14-15 år. Hon måste finnas kvar någonstans. En rolig teknik att prova på!

symönster:

Övriga dock-böcker:

Dockor, dockor, dockor av Marie-Louise Hallström. Lt´s förlag 1988. Samt en jag inte sett förut själv:

The History of Wax Dolls, Mary Hillier.

Den här skall jag också undersöka lite extra. Från 1985.

Övrig textilbok, mycket mycket givande liten sak!!

Vi lagar, vi lappar, vi stoppar.

Boken med den handarbetskunskap som vi helt har förlorat idag! Med fantastiskt informativa steg-för steg och förklarande bilder. Vilken guldgruva för en metodnyfiken som jag!!

Tyvärr vill min uppladdade bild inte visa sig riktigt. Försöer igen och tröstar med lite bilder från innehåll.

Den här visar och illusterar lagningar för stort till smått med gamla glömda metoder och tekniker. Såå spännande bok! 1951.

Tja, som ni förstår. Jag vet precis vad jag skall göra innan jag släcker ljuset ikväll!

Har haft en riktigt riktigt rolig dag i lokalen. Söndag betyder öppettid, och en sådanhär mittimånadensöndag så vet man en sak i förväg, och det är att det kommer att vara lugnt och liten ruljans och inte mycket folk som kommer förbi. Nu rör det kanske inte mig sådär jättemycket längre, men min övertagare märker det förstås. Att det inte rör mig längre, med det menar jag absolut inte att jag inte kommer att märka att det är lågperiod i månaden, utan jag kommer att ha lågperiod alltid. Är jätteglad för dem som kommer, men tror inte riktigt att tid i månaden kommer att märkas så mycket över lag, då tja. Kundkretsen är nog ganska begränsad överhuvudtaget, att jag har satt öppettid överhuvudtaget är mest för att det är bra att ha en fast tid om man vill titta eller prata med mig, för dem som inte vill komma överens om annan tid. Och det är samtidigt skönt att åtminstone ha en dag i veckan att hänga upp sig på, en tid då jag absolut skall vara där.

Men! Lågperioder har en helt annan tjusning, som jag verklgien uppskattar mycket. De personer som kommer, man har liksom tid och möjlighet att .... mötas på ett litet annat sätt. Im a nerd. I know. Men bara det här med att diskutera olika skeenden och detaljer och få till sig en liten tankegång från någon annan person som man aldrig skulle mött annars är en ynnest. Något som jag njuter mycket utav. Det händer att jag får frågan ibland "vad samlar du på" och mitt svar är nog det ständiga. -Möten. Och det är just lite så det är! Det finns massor av grunkor jag har en förkärlek för, som jag gärna omger mig med (gamla handarbetsböcker är ett sådant område), och ting jag gärna har, men samlar? Jag vet inte om jag samlar något. Mer än just sekvenser, stunder, sekunder och ett åsiktsutbyte. Att få föra ett samtal med någon som leder till en ny tanke för sig själv, som leder till nästa tanke som i sin tur leder till en känsla. DET samlar jag på. Och idag var just en sådan dag. Hade flera sådana samtal idag och efter en sådan dag så är jag mer än nöjd när jag stämplar ut min kassa oavsett vad den visar för resultat!

Idag kom det dessutom IN mer än UT. Jag bara måste visa. Min förtjusning vet ingen gräns!

Mönster till Bilkuddar:

När jag ser dessa här så vill jag verkligen verklgien ha en amazoncombi, en pv eller duett. I drömmen är min kommande bil svart, givetvis med min kommande logga på. Men jag vet ju, den dagen jag springer på MIN bil, så spelar färgen ingen roll. Ett par käcka bilkuddar kommer den dock att ha i baksätet. Och en bilpläd, och en picnickkorg där bak!

En underbar receptbok. Mat för två, omkring 10:-. I boken finns ett lösblad. Under väldigt kort tid, så händer det visst något på konsumentindexfronten som ger en konsekvens:

Den här skall jag absolut lusläsa. Jag tror att det har hänt något med våra matvanor sedan dess. Jag inbillar mig att vår köttkonsumtion har ökat markant och att man kan se det i gamla recept. Jag är fullt medveten om att det här är en kokbok som avser att hålla kostnaden nere och att det i sig faktiskt betyder att köttmängden är lägre per person, men inte tusan räknade man med flera hundra gram kött per person och måltid då? Jag tror som sagt att vi har fått helt andra matvanor sedan dess.

En förpackning från Finlayson, tror det är näsdukar. Har inte öppnat den. Visst är den fin!

Ett helt fantastiskt uppläggningsfat med litet... hm? Vad kan ändamålet vara? En liten kanna är det i varje fall. Måste kolla på retro vad det här är för fabrikat, om någon känner igen. Importmärkt. Jag tycker att det har en helt fantastisk dekor.       

Den här uppsala ekeby-kannan, heter Maritza. Kolla rosen vilket läckert motiv!

Asså... nu... får jag lust att tatuera mig. Jag har redan en ros. I en tribal. Gjord av en mycket speciell och kär vän en gång i tiden. Denny Helenius. På den tiden fanns han i Tranemo. När den skulle fyllas i, så åkte jag förstås till honom i Borås för att göra det; det är länge sen nu.

-Kom och kolla grabbar. Här ser ni min andra tribal jag gjorde någonsin. Han berättade om hur det var då, när de nya influenserna som kom, dem som ingen vågade sig på för vem vill ha bara svarta mönster liksom? Då var det ingen som anade hur det skulle slå. Jag har aldrig ångrat mig. Jag älskar min ros, och mitt svarta mönster. Men när jag ser den här kannan så undrar jag om jag inte har plats för en till någonstans? Det är en fördel med att ha mycket hud och stora ytor ;) det finns alltid någonstans man kan sätta en sån här!

Har haft en härlig dag i lokalen, med härliga möten och givande diskussioner och två inlämningar som hette duga. Verkligen jätteglad, mer om det i kommande inlägg. När jag stängde var jag tvungen att åka om Ica i tvååker, förstår inte hur vi bär oss åt hemma hos oss, men mjölk hotar ständigt med att ta slut. Inför helgen laddar vi extra, förstås, bara för att det skall räcka till måndag men tja, finns det mycket tar det nog bara fortare slut?

Kommer fram och ställer bilen på parkeringen. Synen av min gamla lokal grinade illa mot mig och tog mig direkt tillbaka till den gången. Jag kände nästan hur svårt jag fick att andas. Men vad är det här, varför nu igen? Jag kommer aldrig att glömma den dagen vi upptäckte att någon hade roat sig med ett av skyltfönsterna. Huvva. Jag minns paniken som om det var igår.

Tre stora skyltfönster. Specialbeställda kasetter med 3-glas Även om man bara går igenom det första så får man byta ut hela. De är INTE billiga. Det vet jag.

Jag skulle vilja förstå skälet. Idag är lokalen tom. Men sist det begav sig tog man den första rutan, den som finns före de tre. Jag hoppas eller tror att man inte förstod att det inte fanns någon annan som tog betalningen för en sådan vandalism, än den som hyr en lokal. Idag är det förstås fastighetsägaren som får ta den, då den är tom. Men hade det funnits en hyresgäst i lokalen, så hade den fått stå för rutan. För mig var det en fullständigt katastrof. Bara självrisken låg i nivå med nästan en hel månads försäljning, men alla andra utgifter skall in ändå. Det fanns inte en suck att jag skulle mäkta med det. Jag minns ännu hur det ekade i skallen:

-Hur fan skall jag få råd med det här, hur fan skall jag få råd med det här?

Att se den här nya vandaliseringen tog mig tillbaka i tid och rum, till den dagen det var jag själv som fick börja dagen med att sopa glassplitter. Minnet smärtar mig än. Då förstod jag inte vad jag hade gjort för att förtjäna det, idag finns det väl ingen som kan ta det så personligt som jag gjorde då (eftersom det inte finns någon hyresgäst). Men i min skalle fladdrade det runt, var det något jag skulle förstå, något jag gjort fel, någon jag hade retat eller ville man säga mig något med det här? Jag förstod inte alls, och jag hade absolut inte förväntat mig att det var något man gjorde för att det var skoj. För det är det väl ändå inte, säg? Jag kan inte se någon vidare mening men vill gärna tro att en sådan finns. Annars är det jävligt tråkiga pengar det kostar som drabbar enskild individ.