Alla inlägg den 10 mars 2010

Av Gitte - 10 mars 2010 13:32

Facebook är fantastiskt. Asså, å ena sidan en jättelik lekplats. Eller ytlighetens arena och boning. Eller meningslöshetens mecka. Men också platsen där alla samlas och där gamla vänskapsband kan återknytas igen.


Det är inte så länge sedan jag hittade Bente igen. Min fina Bente, ungdomsväninnan. Teaterkreatören. Bente den färgglada, Bente den impulsiva, den glada, den skrattande, även när det gick emot. Även när det var tungt. Även när allt annat var trist och tråkigt, så hade Bente alltid en vänlig och mjuk kommentar, en spetslustig upptäckt, en glimt i ögat, något att dela med sig av och även när tungsinnet rann över fanns plats till ett skratt. Åh, vilka minnen jag har! Idag fick jag hennes telefonnummer via inkorgen. Kanske kan vi höras av, det har hänt så mycket till sist? Självklart kastar jag mig på telefonen, inte en tanke på att lång tid har gått, eller någon tvekan. Och för en stund blev året återigen 1986.

Där var hon.

Densamma som förr.

Hon LÅTER till och med som förr. Och troligtvis jag med. Och vi bubblade på som alltid tidigare. Bägge hade massor att säg. Och trots att livet har gått, ungflickorna har blivit tanter, så fanns vi där bägge i själ och tanke och ande och relationen har varken dött, ebbat ut eller gått förbi.


Vad underbart det är med sådana vänner! Livet kan komma och gå, bara vännerna bestå. Och jag blir så härligt imponerad. Underbart med människor som kan ta fasta på tillvarons små ting och enkla historia. Som den var. Inte som man vill förvanska den i efterhand. Och verkligen har GJORT det man åsatt sig en gång i tiden. Som drivit sina drömmar igenom. 


Vi hade MASSOR att prata om, och många tillfällen kommer att komma framöver. Egentligen var vi inte så långt ifrån varandra, inte geografiskt; men områdesmässigt, intressemässigt. Idag är hon textilrekvisitör/textilbiträde på Jämtlands museum och det betyder förstås att vi har massor av NYA beröringspunkter.

Sist vi möttes satt vi och knöt armband en hel natt lång. Och fnissade ikapp. Och grät ett par skvättar över taskiga kärleksrelationer, och ventilerade livets sanningar och mystifikationer. Och allt och inget. Bara var, sådär som det är supernenkelt att göra just med Bente. Sen kom dagen då jag packade mina tillhörigheter nästan över en natt. Och vände Varberg ryggen. Tillbaka till mitt gamla liv igen. Tre mil, men en avgrundsdistans. Det skulle ta väldigt lång tid innan jag åter vände mig om. Jag hade förstås mina rutiga skäl och randiga orsaker till att göra så. Idag förstår jag inte varför. Varför var jag inte sann mot mig själv? Varför var jag tvungen att ta så många omvägar för att hitta mig själv? Omvägen om kontrollen, moralen och präktigheten och det vardagliga livet, där allt drunknade i sin egen totalitära meningslöshet. Ni vet, den där bortom hus, hem, barn och karriär, och bekymret om hur grannarna har det? Det klädde mig inte. Det skulle ta mig många år att förstå.


Men! F*n vad glad jag är för att ha hittat dig igen! Gammal vänskap rostar baske mig ALDRIG! Eller så är det bara du och jag som stått still i utvecklingen eller kanske hade vi gått vidare med det vi redan börjat då? 


Ps. Ibland har jag mött gamla vänner som säger något i stil med att man inte känner varandra längre, eller nu. Jag förstår inte vad man menar. Antingen har man känt varandra, och gör så för rästen av livet hela vägen igenom, och kan ta vid där man var utan att tiden emellan känns som en bromskloss. Eller så har man aldrig varit vänner. Något annat finns inte. Jag är mig nog ganska lik, kanske mer nu än tidigare för första gången på länge. Jag har nog inte ändrat mig ett skvatt. Inte i grunden; jag är där jag borde vara; och har fortsatt den personlighetsutvecklingen jag påbörjade eller befann mig i då. Reviderat en åsikt eller två har jag förstås gjort. Eller fördjupat dem. Eller förkastat dem. Men ändrat mig? Inte då. Jag har bara blivit äldre! Är du dig lik? Eller gick fler än jag, om omvägen "vuxen" på vägen?

ANNONS
Av Gitte - 10 mars 2010 09:14

Jag körde hem från lokalen igår. Lite småstressad, sambon skulle ha bilen till jobbet. Jag brukar inte tömma brevlådan, mest för att jag oftast glömmer det när jag kör förbi. Eller för att jag är för bekväm. Eller för att det kan vänta. Eller för att jag ändå inte kommer att sortera igenom det direkt när jag kommer in, så, så länge det ligger i brevlådan ligger det i tryggt förvar och kan inte slarvas bort, eller glömmas i bilen. Eller så är det bara för att jag är för lat för att stanna bilen, kliva ur och ta det som skall med? Posten kommer i vilket fall som helst sambon med när han kommer från jobbet. Lika punktligt varje dag; OCH han sorterar och slänger och ger mig det jag skall ha.

Det samma gäller tidningen. Sånt som en gång i tiden var apviktigt för mig, jag satt och passade posten när den kom och tidningen var det första jag läste när jag gick upp. Numera är jag glad om jag läser en tidning i veckan.


Men den här dagen var vår brevlåda sig inte riktigt lik. Ovanpå låg det något stort och mörkgrått som svajjade betänkligt i vinden. Oj? Vad är det där? Jag stannade. Ett stort paket OVANPÅ brevlådan? I vanliga fall får vi hämta sådant i stan, om inte vi hört lantbrevbäraren tuta. Sambon måste varit upptagen och inte hört att de tutat utanför.

Tack kära posttant, du sparade mig en tur till stan. Det uppskattas! (Vi har en bil som vi delar på, en kort period nu igen...).


Kommer in med paketet.

-Har du beställt något? Frågar sambon betänkligt. Förstår inte varför dessa män alltid skall ha invändningar när det kommer något med posten? Och vara så misstänksamma?


Jag öppnade. Och fram kommer den här fina tavlan:

  

Titta vad fin den är! Gallerrys tavla! (Du som vill ha en egen, kan beställa en, tror att motivet finns i flera färgställningar om jag minns rätt!). Mycket finare i verkligheten än jag kunde föreställa mig måste jag säga. Och då tycker jag att verkligen att den är jättefin på bild! Men det är det här med färger och återgivning på foto och på bildskärm. Den är klockren. Verkligen verkligen vacker! Mjuk och behaglig. Och den gula ramen gjorde sig verkligen verkligen bra därtill!


Till och med sambon utbrast när han såg den:

-Den var ju riktigt fin! Du får nog skynda dig att bestämma var den skall sitta, annars vet jag var den hamnar, lade han till. Och jag behövde inte fundera länge över vad han menar med det. Alla (mina) roliga saker som försvinner har en fast adress i det här huset. Dotterns rum. Men framförallt, så skall gudarna veta att ett positivt uttalande från sambon när det är något jag själv tycker om inte riktigt är med vanligheten förekommande i detta kaotiska hem! Vi har, hm, lite olika uppfattningar om saker och ting som man omger sig med om man skall uttrycka det milt. I denna boning är det dock jag som har företräde. Han har nog gett upp eller vant sig eller ändrat sig, dock utan att vilja medge det på minsta vis. *skratt*. Men oj, vad han har velat slänga klenoder för mig under årens lopp.

-Vad skall du med den Hippiegrunkan till, är det inte bättre att vi köper en ny?


För att återgå till tavlan. Jag skulle vilja ha den hemma. Jag skulle vilja unna dottern den på sitt rum. Jag skulle vilja ha den i lokalen. Inte minst för att det bakomliggande mönstret, känner ni igen det?

Japp. Precis. Det är den här:

  

Fast... nu återstår bara tre rullar utav den. När rullarna är slut, så finns de kvar i mitt aldeles eget tapethjärterum i minnesbalken, fast etsade kvar. Och Errys tavla blir en ständig påminnelse över att den har funnits hos mig, tapeten. Jag måste säga att jag tycker att den är underbar. Och även den gula, men den ser jag i mitt kök varje dag.

  

Hm, har jag några gula rullar kvar? Det har jag glömt. Oj, det är inte likt mig att inte veta om en rulle finns kvar i lager eller ej. Måste kolla upp det under dagen så jag vet. Men den här tapeten har verkligen verkligen gjort susen varje dag i vinter. När det varit riktigt grått och mörkt och kallt och snöigt och blåsigt och vad det nu varit, så har den suttit som en påminnelse om våren som komma skall och solen som snart lyser över oss. Det var ett bra val jag gjorde, för en sån som mig, som inte klarar av mörkret. Som älskar våren mest av allt!

Äsch, nu blev jag nästan pms-sentimental, trots att jag garanterat inte alls har detta. Men tid för tanke behöver vi väl alla lite då och då, eller hur? Och tacksamhet över livet. Hur jävla eländigt vi än har det, så har vi det trots allt bra.


Jo, jag såg dokumentären igår från de rumänska barnhemmen på tv4+, tror jag, och jag blir så less så jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Hur kan det fortfarande få pågå efter att hela världen uppmärksammade detta under tidiga nittiotalet? Jag var aldrig i rumänien förstås, men jag gjorde flera resor till barnhem i polen med Benny Lööf (då var han gift med Anna-Lena Löfgren, lyckliga gatan ni vet). Och jag såg med egna ögon hur barnhemmen där rustades upp, och standarden ökade för varje gång under nittiotalet. De gjorde underverk! Första gången vi var där sprang barnen fortfarande runt mitt i smällkalla vintern på betonggolv utan strumpor i nästan helt ouppvärmda stora kalla stenhus.

Leksaker, som Anna-Lena och Benny tidigare haft med, fanns i en liten korg i ett uppehållsrum, men fick egentligen inte lekas med, eller slitas ut. När många välvilliga hade samlat in och åkt ner i olika vändor fanns till sist både vinterkläder, skor, strumpor och alla barn hade EGNA leksaker att omge sig med. I många av barnögonen var det som att tända små ljus. Från en glåmig hålig intetsägande mimik, till liv. Under mycket kort tid. Ändå var faktiskt personalen på "vårt" barnhem, riktigt riktigt bra. Under årens lopp fick de inhumana individerna sparken gång på gång för att de misshandlat barnen; även en sådan föreståndare fick gå. Alla faddrar och möddrar som nu blev en öppning till kontakt, fick barnen att berätta, och sanningar kom fram. När jag var där sista gången -99 fanns det både teve och parabol, barnen hade egna skolpennor och det fanns toapapper på dass. Bara en sån lyx. Det visste barnen knappt vad det var när vi var där första gången... och egna pennor var en utopi. Eller lakan. Ni vet, sånt som vi tar för givet här?


När du ser barnen på teve, så betänk att många utav dem är födda med fullt friska hjärnor, med en fullgod utvecklingskapacitet. Men att understimulans, samt näringsbrist inte ger dem möjligheter att utvecklas, och olika nervbanor i hjärnan tar på kort tid skada. Många av dem förvärvar utvecklingstörningar och störda beteenden av att inte få mänsklig närkontakt, att inte få mat som kroppen behöver för tillväxt och för att inte få stimulans så att nya nervbanor i hjärnan utvecklas.

Det är gräsligt och gör ont i hjärtat. Såg ni flickan som kommit dit som inte var "galen" men som blev det på mycket kort tid? Såg ni hennes kapacitet till interaktion med andra, beröring, ögonkontakt? Såg ni också hur fort det försvanna och hur fort det gick för henne att sitta vaggande i timmatal tyst för sig själv med slutna ögon? Hur hon började stänga ute andra människor från sitt jag?

Fy fan vad bra vi har det här! Fy fan vad bra vi har det här. Och oj, vad jag längtar tillbaka ner till barnhemmen. Tror ni att det är "jobbigt" att vara där? Jovars, det är det. På många sätt. Men allra värst är det ändå att åka därifrån. Det är då man gråter så ögona blör, och helst skulle man vilja stoppa ner vartenda unge i en kappsäck och ta med sig dem hem. När man åker har man stoppat ner några nya barn i sin hjärtekammare, och dem man hade där sedan sist kollar man upp. Har de det bra? Behöver de något särskilt? Och man slutar aldrig undra.


Mina tankar går till mitt eget fadderbarn, som jag "tog" 1991; han är min stolthet. Idag är han en vuxen man. Han fick vara kvar på barnhemmet på övertid för att han presterade goda skolresultat. Han hade säkert kanske klarat sig bra utan våra brev. Men jag vet att de lästes om och om igen. Och jag slutade aldrig förmana honom att ta skolan på allvar, göra alla läxor och att jobba flitigt i skolan; och innerst inne vet jag att några extra prestationer blev gjorda för att göra mig glad. Den lönen skördar han rästen av sitt liv. När han skulle komma till oss, som tioårig pojke var jag förberedd på att han var lite "annorlunda" och "svår att nå".

Han hade haft en tidigare fadderfamilj som han varit hos på sommaruppehälle och det hade skurit sig helt. Det hade slutat med katastrof. Familjen vägrade ha honom kvar. De kunde inte nå honom och han motsvarade inte de förväntningar de hade haft på honom. Herregud, han var inte tacksam nog. Och inte var han varken söt eller rolig eller gullig eller mottaglig för deras insatser alls.


Det var nervöst. Han skulle vara hos oss i två veckor, ett helt främmande barn, från främmande land och inte kunde vi några språk. Och ja, han var svår. Inte svår, svår som i störig. Utan svår att nå. Jag skulle nog vilja påstå idag att han hade ett närmast autistiskt beteende och att han levde i sig själv. Men han hade en matematisk förmåga. Vi kunde liksom inte "mötas" intimt i relation, som människor då, och kanske aldrig senare heller. Inte i skämtet och inte i talet och inte i närhet på något sätt, något man kan med många andra barn. Utan han höll sig lite på sin kant. Och det fick han gärna göra, villkoren var helt och hållet hans. Det året kom han klädd i lump och trasor. Vi köpte kläder. Han tog inte på sig dem. Vi köpte mer kläder. Han tog inte på sig dem heller. Vad var det som var fel? Tyckte han inte om dem? Eller varför fortsatte han envetet att klä sig i trasiga skitna kläder? En dag kommenderade jag fram alla smutsiga kläder för att tvätta dem. Istället för att klä sig i sina mängder av nya paltor satt han på sitt rum och väntade på att kläderna skulle torka (tack och lov, vi hade torktumare då). När klädernav ar rena var han jätteglad. Visade att han i vanliga fall fick tvätta dem själv för hand. Men inte tusan tog han på något nytt? Vi förstod fortfarande ingenting, men inte kunde vi väl tvinga honom att ta på sig sånt han inte tyckte om? Fast han hade godkänt dem när vi varit och handlat?

Dagen då han skulle åka hem hade han alla nya kläder packade i en särskild väska. Och han hade klätt sig från topp till tå i nytt och strålade som en sol. Väskan med nya plagg släppte han inte ifrån sig utan envisades med att ha dem inne på bussen hos sig. Vännerna flockades och beundrade hans jeansjacka, nya jeans och gympaskor. Då förstod vi. De var för fina att ha till vardags. De var för fina för att ta på sig om man inte behövde vara extra fin! För oss var det bara "vardagsplagg. Se så olika man kan tänka? Jag insåg, att jag hade uppfattat det som att han inte tyckte om dem för att han inte tog på dem, och så var det i själva verket tvärtom. Han tog inte på sig dem för att han tyckte om dem väldigt mycket, och inget annat... Var det sådana krockar som hade medfört att den förra fadderfamiljen hade uppfattat att han inte var tacksam nog?


I takt med att han växte upp blev han inte mindre introvert; var det svårt att uppbära relation när han var liten blev det inte lättare när vi var själva. Med andra pojkar gick det bra, och han skrattade med. Sommaren 1999 var vi femton pers i mitt hus om det var en veckas tid; varav flera tonårspojkar, och faddermöddrar och våra inbördes barn, och den sommaren var skitrolig ärligt talat. Vi gjorde många hyss. Men, så fort de andra familjerna åkte så gick han in i sig själv igen, och drog sig tillbaka till sitt rum. Jag hoppas inte att han gjorde det för att inte vara i vägen, men vi lät honom vara. Han hade med sig min svenskpolska ordlista och kom ibland ner och provade uttryck, uttal och ord. Kanske behövde han bara mycket tid för sig själv?


Ett område där vi emellertid kunde nå varandra var i hans skolresultat. Det blev vår grej. Brev upp och ner pratade vi om skola, vi skickade skolhäften och miniräknare, suddegummi och pennor och han skickade skolresultat och verkade gå helt in i skolans värld. Och så ville han utbilda sig tekniskt. Med datorer. Ett år när han skulle praktisera följde han med barnens far här i sverige under en veckas tid. Till Volvos konstruktionsavdelning. Han fick även följa med som praktikant i arbete som inte är officiellt, fick prova cam på volvo och även om vi fortfarande inte delade språk så vet jag att han tog intryck av det han såg. Men faktum är att han uppnådde så goda resultat att han var inskriven många år efter hans artonårsdag på barnhemmet, som också tog ansvar för studinternatsplaceringar och först när han studerat klart så blev han utskriven.  Sist vi hördes av hade hans far nyligen gått bort, och han hade gift sig och jobbade för Philips i polen. Underbara unge! Han har ett liv! Inser att det är ett år sedan snart vi haft kontakt, så jag känner att jag måste höra av mig och höra efter hur det går. Nästa år fyller han 30, fanken vad tiden går!


Min undran går däremot till Violetta. Ett internskämt honomn och mig emellan, han hette inte så; men han tog på sig en damkappa och mössa en gång och presenterade sig som Violetta; hette han Marius? Gregosh? Sista året jag var nere, vilket även var hans sista år på barnhem då han var sjutton, fick han en pinupp-almenacka av mig till jul. Ja, damerna var lättklädda (men klädda), också det ett internskämt oss emellan. Men jag vet att han hade almenackan under madrassen så länge han bodde kvar, coh min Robert skickade hälsningar oss emellan i varje brev. Tills Violetta blev överårig och fick lämna barnhemmet. Ut på gatan. Till ett liv som hemlös och det sista jag hörde så hade narkotikan honom i sitt grepp. Jag sörjer detta. Han var en mycket fin, varm och humoristisk ung pojke, som borde fått bli skådespelare eller annat som kräver en filur som har inlevelseförmåga. Fast han var helt utan en rimlig chans. Hur har han det idag?

Stephan, den lilla treåringen som knappt vek från mitt knä. Han måste vara 17 idag. Han var kvar på barnhemmet sist jag hörde något. Måste nog ta reda på hur det gick med honom, och om han finns kvar. Jag kan nämna många fler, som fått plats i mitt minne; som jag aldrig glömmer bort. Men inlägget skulle nog bli allt för långt.



Visst har jag mött solskenssagor. Många! Roman som lärde sig perfekt svenska och flyttade hit så fort han kunde. Och barn som adopterades av sina fadderföräldrar och som hamnade här för gott och fick nya chanser till nya liv. Men så många så många så många fick aldrig den möjligheten.  

Förstår ni vad jag menar när jag skriver att "fy fan vad vi har det bra"?


ANNONS

Presentation

Translate

Mitt tradera, Bortbytingen@

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17
18
19 20 21
22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se