Vi kom iväg en timma efter utsatt tid. Äntligen! Härligt att slippa rulla tummarna hemma när man känner i hela kroppen att man bör befinna sig någonannanstans.

Så. Det innebär att jag har en öppen affär igen!

Huvva!

Nervöst!

Men roligt!

Och jo, trots väder så kom det faktiskt folk och kikade. Av spåren att döma utanför hade det även funnits besökare som förhoppningsvis inte hade åkt bil dit, jag hoppas innerligt att det var boende i byn. Känns himla kymigt att inte vara på plats när tiden inföll... Vi hoppas på förståelse.

Öppningen i sig var lugn och lagom och gemytlig, så jag är ärligt talat lite glad över det omöjliga vädret. Har ju lite svårt för det där med premiärdagar och firande och sånt, oavsett vad det gäller, så för min del var det precis lagom med de besökare som faktiskt kom.

Jag fick gjort undan det jag hade tänkt göra INNAN jag öppnade. Allt utom skyltfönstret. Men å andra sidan, jag har inte fått klart att mitt kommande namn är grönt ännu, så det kan vara lite överkurs att fixa det innan papper från registreringsverket kommer. Jag tar det lilla lugna även i det här avseendet. Likaså skall mycket mycket mycket mer varor packas upp framöver. Men jag tar det i min takt, det blir fullt på hyllorna så småningom!

Nu är det i varje fall öppet och jag behöver inte gruva mig för öppningsdagen någon mer gång.

Inte i den här lokalen i varje fall!

Härligt!

Igår var jag i lokalen från förmiddag till sen kväll. Hade bestämt mig för att alla hyllor skulle vara fyllda och att det skulle vara "färdigt" åtminstone på ytan (mer skall fram, betydligt mycket mer) när jag åkte för kvällen. Och att jag skulle börja dagen idag tidigt med att åka in till stan, köpa kaffe mm och fixa växel och liknande, ni vet, sånt som man skall göra i GOD tid, dvs, inte sista minuten? Och så skulle jag sätta skyltfönstret, något jag helst gör när allt är klart.... om jag gick upp 06,30 idag skulle det bli finemang. Ha-ha!

Sen kom verkligheten ikapp.

Vid närmare 23-snåret efter sisådär 12 timmar i sträck då jag både glömt äta frukost, ta kaffepaus, käka middag och sånt där onödigt tidsfördriv, så sa kroppen ifrån. På tvärt. All energi var slut, och jag insåg att bryter jag inte nu så ramlar jag nog ihop.

Kalkylerade med att jag hade ungefär två timmars jobb kvar innan sista handen var satt för öppning. Utöver resterande. Hm, tja, med massor av krut i rumpan skulle det gå om jag löste det utan att ta vändan om stan, dvs försöka lösa det jag skulle gjort i stan i byn. Det går säkert bra, tänkte jag... paniklösningar är bra lösningar ibland.

Ute föll snön lite försiktigt. Jag sa hejdå till Bortbytingens övertagare med följe och började bege mig hemåt. Och SEN kom ovädret. Det var verkligen oväder, sådär så snön kommer från sidan i vissa vindar, andra vindar från andra sidan eller ovanifrån eller till och med nerifrån, tätt-tätt-tätt; helt beroende på hur kastvindarna tog. Det var INTE kul. Och det var ju inte riktigt plöjt heller, tackade gudarna för att jag bad sambon byta bil med mig på eftermiddagen när det var lugnt då jag var förberedd på varning klass 1 från vägverket (även om jag inte tog varningen på större allvar, med tanke på "ovädret" dagen före, en vindpust i sahara typ).  Efter 1-2 km hade jag snödrivor på motorhuven och fick stanna i becksvartan och sopa av den. Ytterligare en km till hade jag nästan inget ljus, stannade igen och strålkastarna var igensatta. Att jag ens kom hem är ett under, eftersom jag mejade mig igenom igensatta vägar. Men hurrr. NÅja, det ger sig under natten och imorgon är det skottat. Eller hur?

Går upp. Det är lite snö ute.

Vackert är det allt.

Vi har en makalöst vacker vinter i år! Men! Inte på något sätt en nivå som är ovanlig uppåt landet som "norm". Men här blir det fulständigt kaos, och inte har vägverket någon beredskap för det här vad det verkar?? Begriper mig inte riktigt på det där måste jag säga... Varför blir det kris så fort det blir lite snö? Nåja.

Jag insåg att det nog var dumt att köra hemifrån innan vår väg ut var skottad. Att vägarna därute var det tog jag bara för givet liksom, jag menar, 08,30 (aldeles för sent för min planering altså) så ringde jag fastighetsägaren för att höra om han var ute och skottade och om han skulle ta vår framväg till vägen inom det närmaste? Det skulle nog ta en timma till trodde han.

-Ah, lillebror har haft övernattning på skolan och skall hämtas vid 9, och jag måste till affären, sa jag. Vi öppnar idag, även om det har snöat lite.

-Lite? Han skrattade och talade om för mig att jag inte skulle ge mig ut, vägarna i byn var inte skottade.

-Va? Jag blev bestört. Vafan, klockan är över halv nio, klart att det är skottat?? De stora vägarna i varje fall?

-Inte ens de, men jag kan hämta lillebror med traktorn.

-Nämen jag måste iväg, säger jag, så det behövs inte. Bara jag kommer ut härifrån skall det nog ge sig. (Asså ni vet, the show must go on!).

Sambon går i varje fall ut och skall skotta fram bilen. Hör traktorn. Sen kommer sambon in.

-Är det skottat, frågar jag?

-Nej, sa sambon, ring skolan, Lillebror blir hämtad med traktor. Han får inte traktorn med plogen på den närmaste timmen så han hämtar honom istället.

Det är förstås ett äventyr att bli hämtad med traktor . Tror inte att lillis var ledsen för tillfället, något att berätta för barnbarnen...  

Här kommer de.

Men sen går jag in. Med stress i magen. Sitter vid datorn, tar mig en kopp kaffe och vankar lite av och an, klockan går liksom.

Får inte fatt på Camilla (Bortbytingen), och  bestämmer mig för att försöka i varje fall. Säger till sambon att om jag kör fast så ställer jag bilen, ringer och låter nycklen vara i.

-Skall bilen stå mitt i vägen i så fall? Du får gräva fram den själv säger han till mig.

-Sätter sig bilen bilen så går jag vidare, då får vi ta den sen. Säger jag.

Jag går ut, jag hör honom sucka efter mig...men får fram bilen, får vänt den, får skrapat den, och sen skall jag börja köra.

Kommer inte en meter. Bilen står fast redan vid vår ytterdörr.

Sambon kommer ut påpälsad.

-Att du skall vara så korkad!

Jamen vad fasen, man kan väl inte utgå ifrån att nåogt är omöjligt innan man har testat och fått det bevisat att det ÄR omöjligt?