Gick nyss upp. Eller tja, det är mer än 14 timmar sedan, men det känns som om det var nyss för hela dagen har bara rusat iväg.

Tog det lite lugnt på förmiddagen, sneglade på nätet och framförallt läste ikapp på såväl facebook, tidningar samt flashback ang det läskiga försvinnandet av en artonårig pojke natten mellan torsdag och fredag i Varberg. David Birgersson, hoppas intensivt på att någon har någon (helst god) nyhet att komma med. Ser nu ikväll att familjens uppmaning att inte tala med medier tydligen har avhållt personer från att tala med polisen och tja, det spekuleras villt på sina håll som alltid när sådant här händer. Det blir så nära så nära när det händer på några mils avstånd men jag inser ju samtidigt att det har förekommit flera försvinnanden av unga pojkar/män, under en tid, senast för så kort tid som för två och en halv månad sedan, då i halmstad. Det är verkligen otäckt! Mina tankar går till pojkens föräldrar, och självfallet till pojken med och alla deras nära och kära! Jag hoppas såå mycket att han kommer hem välbehållen till sin familj igen. (Liksom de andra pojkarna som ännu inte återfunnits!).

Men, till sist åkte vi i varje fall till lokalen och fick gjort ett jätteriv där.

Nu fick vi sorterat själva butikslokalen, omplacerat lite smått och gott och sen röjt ut halva magasinet, dvs den delen som jag skall ha min tapethörna i. Så just nu har jag ett tjugotal kartonger som skall sorteras igenom med början imorgon.

Veckan som kommer är det tänkt att jag skall på "studiebesök" på verksamheten där jag pratade med verksamhetschefen häromdagen. Räknar med att få infomration om tid under veckan som kommer.

Nåja, kvällen avslutade vi med vår "vanliga" söndagsritual, att käka efterrätt och ha en långsittning. Gillar våra söndagskvällar där vi samlar ihop oss allihop, inför veckan som kommer. Saknar förstås de stora pojkarna varje söndagskväll som numera är upptagna med sina egna liv. Tycker att det är stor synd och skam att barn skall växa ifrån sina föräldrar/styvföräldrar och envisas med att bli vuxna och försvinna, hallao liksom. Oförskämt är vad det är. Här går man en jädrans massa år och tar hand om dem när de är små och rätt vad det är, så är de bara stora och klarar sig själva. Vad liknar det på en skala? Otack är världens lön. Jag ångrar att jag inte lärde dem virka i tid så att de hade kunnat sitta hemma och virka hos mamma tills de var 42!! Eller 35 åtminstone? Scheisse, jag har bara barn i huset sådär en tio år till. Sen då??? Det går fortare än vi anar!