Tja, då har jag besökt lagret med "samlarens" kläder och det var en upplevelse för sig. En mycket blandad sådan...

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, men hade jag kastat mig i bilen för att sträckköra 40-50 mil med hyrd större bil eller släp, så hade jag nog blivit riktigt aggressiv i sista ändan tror jag. Nu kunde jag i efterhand mest sucka för mig själv och försöka uppskatta det jag åtminstone fick med mig som resultat av helgens tripp.

Jag brukar inte lämna ut folk och scenarior som ren princip, men jag skall ändå återge lite av det jag upplevde eftersom jag inte tycker att jag blev riktigt korrekt bemött. Mest som en såndär; "aja-sådär-gör-man-inte". Eller: "Håll i dina hästar nästa gång, Gitte, det är nog inte som det låter?"

Jag har full förståelse för att man säljer sådant man inte vet vad det är. Det är helt okej! Det är en risk man tar när man åker iväg, att det kan vara bra, eller det kan vara mindre bra, eller det kan vara kattskit. Därför är det exempelvis jättebra att få bilder i förväg så man kan avgöra lite grann, att jo, det där vill jag se i verkligheten, eller det där vill jag inte se i verkligheten. Men då gäller det att bilderna är korrekta. Och att svaret man får på frågan "finns allt som syns på bild kvar?" också är korrekt, eller hur?

Jag visste att han ville av med plagg i parti.

Helst 250 plagg, men kunde tänka sig att dela upp på mindre partier om 100 plagg.

Det var plagg från klädpartier, och en del inhandlat secondhand.

Från en samlare.

Alla storlekar.

Jag är säker på att han nämnde ordet "släkting". Inte kan jag väl ha hört så fel?

Jag bedömde bilderna och tja. Det fanns mycket kul på den ena. Som jag verkligen ville se i verkligheten. Och massor som jag i förväg hade bestämt mig för.

Allt skulle vara fräscht och i bra skick.

Vädret och osäkerheten kring det samma hindrade mig att boka bil eller släp, men jag ville inte försitta chansen då jag visste att de skulle gå ut med annons inom kort. Så lite bråttom blev det, för jag förstod förstås att just de klänningarna (10-20tal) som fanns på bild,(samt en speciell kappa) skulle komma att plockas först. Och jag visste också att det bara var bilder på ett litet urval. Och att man var tvungen att blanda sitt köp för att angivet pris skulle gälla för 100 plagg och uppåt. Men det var ju inga problem, jag fyller gärna upp inför butiksstart så det passade mig ypperligt.

Det var vad jag visste när jag hastbestämde mig för en åktur, att det blev ett helgevent handlar om att mina lagade glasögon är lite lite instabila i förhållande till min astigmatism -märks mest när jag har kört långt och blir trött i ögonen- och som sagt vägförhållandena som råder just nu. Att stanna till på natten hos svärfar, åka på förmiddagen och kika på lagret, göra en ök (och betala för mig) samt ta med ett urval den här gången samt att packa för kommande tripp, och sen hämta familjen hos svärfar var planen. Den hade nog hållt. OM bilderna hade stämt. OM skicket på plaggen hade stämt. Och OM det hade gått att se något där överhuvudtaget.

Det var ett källarförråd, och det var trångt, trångt, trångt upphängt och mörkt. Jag fick slå mig fram mellan plaggen och det gick inte att se. Hittade bland annat en brun kappa som visade sig vara knallila när jag tog fram den mot mitten där det gick att se något... Men det allra tråkigaste var nog att inte en endaste av klänningarna som jag hade sett på bild, i glada färger, 60-70-talsmönster och liknande fanns kvar?

Ingen hade plockat?

Nej, ingen utom hans döttrar och barnbarn som hade tagit sig ett 10-20-tal klänningar var. Tyvärr efter att de hade tagit bild. Så det som fanns kvar var liksom inget alls att hurra för. Och fräscht? Tja, kanske för tjugo år sedan, innan det hamnade på dåligt lager... i en källare. Fläckfria plagg, javisst, men damm och fläskänger och fukt hade gjort sitt. Och som sagt, väldigt mycket av det som var kvar var senare åttiotal eller nittiotal och mörkt och murrigt och nej, inget för mig. Hittade ett par superfina klänningar i mönsterstickad ull (maskinstickade). Drog ut dem. Synade lite. och jodå, malen (eller pälsängern) hade gjort sitt...

Inte ett plagg hade gått att bara lyfta ner från galgen utan att syna mycket väl, skicka på kemtvätt, eller tvätta för hand och stryka... inte ens röda korset hade tagit i hel del utav det med tång. Olika storlekar? Ja, om 36 och 170cl anses vara olika storlekar så var det olika storlekar. Och sen kröp det fram att han var fastighetsägare och att kläderna tillhörde en kvinna som hade fått en hyresskuld och man hade behållt kläderna och skulle sälja dem och hade drömmen om att hitta någon som tog alltihop till per-plagg-prism man hade ju räknat antalet plagg och insett att man villa ha si och så mycket per plagg... jo du. Det hade blivit dyra plagg. Det mesta behöver gå till återvinningen direkt liksom.

Jag försökte förklara för honom att det nog blir svårt att hitta någon som vill betala så mycket per plagg när lagret var i så dåligt skick och varje plagg måste synas och göras iordning och läggas många timmar på. Han förstod däremot att det tog lång tid för mig att titta när jag skulle kika på varje plagg och förstod inte alls varför jag inte bara slog till och började packa kläder från första ställningen och packade mig bak... så ni förstår att det inte var lyckat?

Så när det sen visade sig att jag omöjligt den här dagen kan hitta varken 250 eller ens 100 plagg värda att lägga varken tid eller pengar på, så gällde inte heller priset som hade nämnts innan. Utan nu höjde han styckpriset markant. Varpå jag genast hängde tillbaka åtminstone minst tio klänningar som plötsligt var jäkligt dyra, eftersom de inte var något märkvärdigare, osäkert om jag ens kunde sälja dem själv för priset de nu kostade.

En stund övervägde jag att åka därifrån tomhänt, men då jag fick en stund för mig själv i lagret så kunde jag koppla av lite irritation och se mig om på golvet. Där det stod massor av kartonger och säckar huller om buller.  Började kika i dem. Där låg i ett hörn massor av skor och stövlar. Lådevis med stövlar. Alla i storlek 3½ eller 36 och 36,5 vad jag kunde se i hasten.

Men sååå fina stövlar.

Slängda huller om buller.

Utan ordning.

Vikta och pressade, helt fel förvaring.

En del så vackra med helt totalförstörda bakläster.

Vikta stövelskaft.

Flera lådor fantastiska skor. Rosa, vita, cerise, mintgröna, ja allt. En del med riktigt riktigt gamla kullens skor-prislappen på.

Jag tog tag i en supersöt 60-tals sko.

Knak sa det i lacken. Nästan bara jag tog in den. Jag förstod att ingen räddning fanns.

Jag blev så ledsen så ledsen när jag såg förfallet.

Det var inte roligt. (Rent hus, var är ni??).

Men jag släppte allt vad skor hette med limsläppta foder, läster och sulor. Ni vet torra så det krullar sig. Det skulle smaka mer än gav att försöka rädda dem tror jag... jag hade kanske kunnat vaska fram ett par här och där... men jag gav mig på stövlarna istället.

Helt underbara stövlar, bara skickade på hög.

En del såå fina stövlar dömde jag ut från att någonsin gå att göra något med (inte dem på bild, de finns kvar i lagret).

Började det stora sorteringsjobbet och gick igenom lådorna om och om igen, det fanns så många par svarta med bara få detaljer som skiljde och det var svårt i mörkret.

(en overknee eller hög kragstövel)

Att stoppa händerna i gamla stövlar är inget kul för en gammal spindelfobiker som jag. Men ett nödvändigt ont. Tänk vad man kan trotsa mycket rädslor när man bara är tillräckligt motiverad. Att känna invertes på var och en var tvunget, att klämma här och där och att lukta sig fram. Är den okej? Går den att rädda?

Tre kartonger stövlar fick jag med mig, som skall lämnas till skomakare för bedömning och iordningställande. Tror att jag har ratat alla med torrt och dött läder eller mocca, och alla med klämda bakläster men jag vill ha en yrkesmans bedömning på dem var och en innan jag går vidare i min sortering. Hade egentligen velat haft med mig alla skor och stövlar men inte till det styckpriset, men jag sörjer alla som blev kvar på plats måste jag säga... funderar på om jag skulle ge ett bud på samtliga som finns kvar, men jag väntar nog tills jag fått dessa som var i bäst skick bedömda. Kanske gör frisk luft och lite uppborstning och puts och så vidare underverk med dem. Vi får se....

Sammantaget fick jag i varje fall en känsla av att jag just gått igenom någons tragik. Och det känns aldrig bra att göra det.

Och samtidigt skall jag vara ÄNNU tydligare nästa gång jag åker iväg på något och nästa gång jag blir utsatt för en ren och skär osanning om ett lager, när bilder inte stämmer med det som finns etc, så vill jag baske mig ha ersättning för mina utlägg när jag åker förgäves... frågan är om man har rätt att begära detta, men försöka duger.

Jag begär altså inte att man skall kunna eller veta något om det man säljer. Men jag tycker att jag har rätt att begära att det mesta av den information man ger är någotsånär korrekt. Eller är jag helt ute och seglar??

 

Helena

1 februari 2010 13:09

Vad tråkigt!
Vansinnigt nonchalant att inte lämna ut rätt information om prylarna. Du bor ju inte nästgårds heller direkt.....

http://www.retro-tokig.blogspot.com

 

Erika

1 februari 2010 14:29

ÅH! Vad tråkigt att det inte var som personen beskrev det...

 

Wanja, Wanjas Vardagsrum/Varjehanda

1 februari 2010 14:58

Ajaj, jag känner mycket väl igen fenomenet... Har råkat ut för många saker om inte alls överensstämt med bilder ch beskrivning, då är det ju extraroligt om man håller stängt i butiken för att hinna åka över halva lander för att hämta. Morr!

http://wanjasvarjehanda.bloggplatsen.se

 

PiaFia

2 februari 2010 09:31

Vad dåligt ,att man kan med att göra så...Om jag var försäljaren skulle jag SKÄMMAS!!!
Falsk marknads föring... Ta nya tag o du fick ju härlig Bastu iallla fall...

 

Persilja

2 februari 2010 12:44

Hu jag är som är pälsängerfobiker mår nästan illa av att läsa detta. Tur det var "fula" kläder som gått till spillo.
Men kanske tur i oturen att du inte köpte på dig nåt mera?

 

Gitte

2 februari 2010 13:30

=)! Jag är inte päls/fläskängsfobiker LÄNGRE efter att ha jobbat i en hundsportsaffär en gång i tiden, för där fick jag snabbt vänja mig av med det samt lära mig att känna igen tecken på dem, och var man skall leta: men peppar peppar, om jag har haft tur eller ej vet jag inte, har sluppit de små kräken hos mig.

Vid ett tillfälle kom det en kund med bananlåda (av ohävdad vana kikar jag alltid lite lätt igenom botten på lådor och i påsar just av det skälet) med två ängrar i botten under ena kanten av bottenvecket - av obestämd art, och mycket riktigt, kläderna kom direkt från källaren, samt kartongen nyligen hämtad i en matvaruaffär, så var ängrarna kom ifrån kunde vi inte klura ut (kan lika gärna ha legat i kartongen från butiken, de får inte helt sällan med de bekymrerna från grossister ex)... men in kom de inte i varje fall och kunden åkte genast hem och granskade lister och vrår.

Gamla plagg fryser jag ner ett par dygn före tvätt om de inte är iordninggjorda eller om jag blir tveksam, och det har räckt gott och väl för att slippa undan. Vädret i helgen var gynnsamt, så skolådorna fick ligga i bilen i två nätter (det var -20 första natten) och efter ingående sanering är jag tämligen säker på att de är ohyrefria även om så skulle vara.

Men visst, både kvalster och ängrar är en fasa för alla som håller på med gamla textilier eller grunkor! Det kommer man inte undan. Men det hoppas jag -tror jag- att man alltid är lite vaksam över? Att avstå något pg ängrar gör jag dock inte, just för att de inte är såå svåra att bli av med och sällan följer med plagget. De äter på dem och kryper helst ner under lister etc igen, det är i varje fall min fasta övertygelse. Den dagen jag inte tror på det längre så skall jag skaffa mig ett par gummihandskar som jag har på mig för jämnan och helt sluta gå på loppis! (vägglöss vore betydligt värre att dra med sig hem.... idag är det inte helt otänkbart att risken finns!).

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

 

Elisabeth

8 februari 2010 10:27

Väldigt tråkigt att behöva råka ut för såna säljare. Tyvärr så finns de lite överallt tror jag. Just pälsängrar, fläskängrar och andra skadedjur tycker jag är ett av de främsta varningstecknen att inget är välskött/ omhändertaget. Det kanske är så att de som försöker sälja sånt som angripits kanske inte ens förstår eller ser dessa skadejur. Jag har varit med om tygförsäljare (som alltså säljer helt nya tyger) som varit helt omedvetna om fenomenet. Jag har också fått hem tyg som legat förvarat i öppna hyllor i gammalt hus med trägolv. Ett himmelrike för pälsängern, trist för den som handlar.

Bättre lycka nästa gång Gitte =)

 

elisabeth

8 februari 2010 10:28

skadeDjur menar jag förstås ;-) Har nog chipssmulor i tangentbordet...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...