Överlämningen av min ena verksamhetsdel, barnsecondhanden går framåt med ganska stora kliv.

Pappersarbete och formalia som är knutet till det återstår, därför kan jag inte heller gå ut med detaljer, men alla ni som har tillgogokvitton kvar kan andas ut. Jag överlämnar nu till veckan som det ser ut -om inga märkligheter inträffar- och det är en fördel för alla tidigare (och kommande) kunder för nu kommer det verkligen igång. Hon har alla de krafter för barnkläder som jag totalsaknat det senaste året och det är riktigt riktigt roligt att följa hennes tankar och funderingar och planer och, jag kan lova att det är en eldsjäl som brinner för det här som tar över. Och ändå har jag inte hört ETT enda ord som stavas f.ö.r.ä.n.d.r.i.n.g utan hon tar vid precis där jag slutade åminstone till en början tills hon blivit varm i kläderna.

Igår var vi i lokalen hela eftermiddagen och delade upp; "den är din, den är min, den är din, den är din, den är min, den får du inte, den skall du ha och den kan du göra som du vill med". Ungefär.

Gör det ont? Ja, självklart. Skitont. Ajajajajaj, kill you darling!

Samtidigt är det skönt. Det lättar på samvetet rejält.

Jag har ju lovat gång på gång att det skall komma igång "snart" och inte hållt en enda gång. Jag har kännt min egen press och samtidigt också önskan från alla som hör av sig att för fanken, kom loss nu, gör något, bli klar och så alla de häringa jäsickens löften som jag inte har klarat att hålla och kännt pressen att jag MÅSTE hålla, jag MÅSTE komma igång igen.

Men varje gång jag har satt fart med just barnsecondhanddelen så har det varit ett pladask igen.

Så strax innan nyår så kände jag verkligen att jag inte kan fortsätta såhär, jag måste inse att jag aldrig någonsin kommer att klara av att öppna igen. Det råkade jag säga till EN person, helt utan tanke.

-"Men du Gitte. JAG vill ha det. JAG vill öppna!".

Som man ropar får man svar.

På några dagar hade hon en plan klar, och alla papper väntar nu på slutförande och som sagt, början på veckan lutar det åt. Då är vi nog halvfärdiga eller så för att öppna för nu händer saker. Det var ju inte supermycket jobb kvar iofs, eftersom jag nästan blev färdig för att öppna i november innan det stannade av igen, och jag var tvungen att välja på att jobba med tapeter ett tag eller gå in i backen igen. (Tack och lov, jag hade siktet på Gogol Bordello-konsert och köpenhamnstripp i sikte, annars hade det nog varit kört rejält igen).

Men.

Så fort det här är klart skall jag hämta ett knapparti, kanske ta hem lite mer bollfrans om det önskas. (övriga band har jag kvar utav).

Och så skall jag kika på glasögon till veckan. För egen del förstås. Men nog hade det varit roligt att ligga på lite roliga bågar också, vem vet, det kanske kommer någon förbi en vacker dag som söker ett par sådana? *skratt*.

Jag kan fokusera på det jag tycker är roligt

och på mig själv

och på mina barn

och på mitt hem

och på min kära uthålliga sambo

och på den lilla världen, den som är min och som inte ger dåligt samvete. (inte nödvändigtvis i den ordningen förstås, det vet alla som är egenföretagare och föräldrar....).

På vägen får jag följa min första idé förstås och jag hoppas att det går sk***tbra för henne och att hon blir miljonär på kuppen och gör sitt yttersta för att motivera barnfamiljer till återbruk, om än, hon har lite högre trendmedvetenhet, märkesmedvetenhet och lite bättre koll på prisläge ute i butik än vad jag har och vad som är vad.

Det är absolut ingen dum förutsättning om man skall ha barnsecondhand, att man kan ge folk det folk vill ha och inte bara en ideologisk tanke som största affärside.

Vet ni... en liten hemlighet är nämligen att jag egentligen suger som affärskvinna för jag hatar att ta betalt.

Det tänker jag försöka lära mig framöver, annars klarar jag inte min verksamhet i längden. Det är ju tyvärr så jag måste tänka!

Har fått hjälp av Wanja att hitta GLASÖGONBÅGAR!! Varmt och mycket stort tack till Wanja (som nog inte är Wanjas vardagsrumswanja som jag misstänkte först??? Men tack, tack, tack och åter tack!! Ser du det här så hör gärna av dig via facebook eller mail; bortbytingen@telia.com).

Yippie! Jag vill ha MINST TVÅ för egen del. Eller 10!!!!!!!!!

MIIIINST!!

Aldrig aldrig aldrig mer skall jag utsätta mig för den sårbarheten jag har insett att jag har den senaste tiden!!

Att leva med vetskapen om att bågen sitter limmad för andra gången rätt över näspartiet ger en del oroväckande bieffekter.

Bortsett från lätt ständig yrsel, (den fick nog inte lika exakt passform den andra gången den limmades som första gången) och huvudvärk liksom långt inne i huvudet vilket märks mest när man går och lägger sig för att det inte går att koppla av hjärnan utan att det känns som om det ligger en liten sten i vägen; så är det den ständiga rädslan för att något skall inträffa igen som gör sig påminnt på de mest märkliga sätt.

Man skall inte ha konstiga krav på båge när man har starkt nedsatt syn, är duktigt närsynt och har svår astigmatism... det är gördumt. Så funkar du som jag, så tänk om, ha inga andra krav på ett par glasögon än att de skall gå att se igenom. Eller om du HAR krav, så ha moderna trendkrav. För då har du inga problem.

Men snart är mitt bekymmer ett minne blott!!

Åh, jisses vad roligt det skall bli! Är ju dessutom sååå nyfiken på vad som kan tänkas finnas i lager.

Kanske hittar jag några ungdomsminnen? Färgglada kommunistglasögon i alla de former? Hade ett par hjärtformade en gång. Samt sex och åttakantiga. Och runda. På den tiden jag kunde byta glasögon efter humör.

Det vore inte dumt. Fast till att börja med är jag överlycklig om jag så bara hittar EN enda båge som sitter som ett smäck. OCH! SOM INGEN ANNAN HAR LIKADANA UTAV!! =)! 

Visst känner ni igen den? Loggan? Jodå, det stämmer. Det är Wanja som kastar sig ut i bloggosfären. Med sin nyuppstartade blogg; Wanjas Varjehanda. Ett absolut måste för varje sann retronörd att följa förstås!

Jag har haft nöjet att känna Wanja ett par års tid nu, eller är det till och med längre? Räknar henne numera till en av mina nära väninnor tillika har vi en sorts kollegial som småföretagare inom en lite udda bransch och hon är en sån jag kan dela allt med, avstånd är inget hinder i dessa internettider längre.

Det innebär också att jag har haft nöjet att följa hennes vedermödor under tiden. Wanja har alltid en nöt att knäcka. Och hon gör det gång på gång och på olika sätt men alltid alltid lika envetet -den här damen har girlpower och är envis som en lus, ingen kan sätta sig på henne så det är lika bra att inte försöka- letar hon sig fram till svar. Om det sedan är för att besvara en kunds fråga, något hon sett på nätet, något hon sett på antikdeckarna som inte verkar stämma, eller en fråga på retroforum eller antikprat, så letar hon sig alltid fram till svar. Och när hon har svaret så delar hon med sig till alla som vill lyssna och sen går hon vidare mot nästa svar och den tidigare frågan tappas i etern.

Lite synd? MYCKET synd! Så jag ser verkligen fram emot att hon samlar sitt snokarbete i bloggform. Du som sitter på en detalj och en pusselbit glöm absolut inte att lägga kommentar och dela med dig, för sånt uppskattas varmt av damen ifråga! Inte för att jag sitter med några svar, men tillsammans kan vi bidra till att mer kunskap samlas i etern och finns där tillgängligt en vacker dag när vi behöver det! Man vet ju aldrig... när eller hur och så sitter man där med blank bakre hjärnhalva "hur var det nu det var?".

En sak till.

Jag råkar veta något.

=)! Hm.

Att det i Wanjas lager döljer sig en hel del kul åtråvärda grunkor av slaget, som får en att bli grön av avundsjuka, öronen krullar sig, eller som väcker ha-jäkulen i en... Lite av det här hoppas jag innerligt att hon presenterar närgående för oss. Med alla roliga detaljer förstås och bilder från olika vinklar och vrår. Och sånt som nyss kommit in i deras butik, etc. Så det skall bli riktigt riktigt roligt att vara med och följa bloggen från början!

ps.

Du som besöker Wanja och Leo, nöj dig inte med att se det som står framme. Ställ frågan om vad som skall fram inom kort eller vad som finns där bak... för mycket av de riktiga extravaganserna kommer aldrig längre än så! Damen är på hugget så mycket och samlar på sig massor som aldrig kommer fram utan det försvinner dessförinnan. Basaattnivet! Men säg inte till Leo och Wanja att det var jag som skvallrade... ;) Och du som söker något, tveka inte att fråga dem, har de det inte, så har de säkert sett det, har kontakten eller ägnar timmatal åt att hjälpa dig leta efter det. Spänningssökeri när det gäller retro och vintage är deras mellannamn...

Gårdagen blev lite överraskande måste jag säga. Tja, ett av skälen till min sysslolöshet just nu är ju att jag har en pågående dialog om barnsecondhanddelen i min verksamhet. Och igår fick jag beskedet att jag kunde göra klart alla papper för överlämnande, men det har jag ju ett utkast till och det är liksom bara de sista minutrarna som återstår på det. Fick en offert på ryttare via mail, men nja, jag måste nog hitta ett jämförbart alternativ, eftersom det nog var lite överkurs på styckpriset även om jag räknar med större antal i sista ändan....

Så jag kontaktar ett par tryckerier till via mail, men ingen av dem trycker ryttare i närområdet. Så då mailar jag ett specialtryckeri för förpackningar som dock inte alls ligger i närheten, och sen åker min kära oäkta man till jobbet, och den första kvarten går jag och kliar mig lite i skallen efter att ha packat dagens beställningar av knappar. Skall jag städa en stund, packningen gick väl snabbt och ungarna trillar in om en timmas tid efter skolan, att göra något större eller avancerat eller åka till lokalen är liksom inte lönt. Då ringer telefonen.

-Hej, säger en man som presenterar sig från företaget som jag har mailat långtbortistan bara stunden innan. "Jag har fått ett mail av dig. Kan jag komma till dig om en kvart?"

=0!

Eh, javisst, han fick ju ta min röra som den var och kom gjorde han och pratade förpackningar och allt annat gjorde vi under en knapp (he-he) timmas tid, och det var verkligen supertrevligt.

Han måste ha läst Henrik Fexeus bok "konsten att läsa tankar" eller så skapar duktiga försäljare rapport helt omedvetet. Jag är ärligt talat nyfiken på vilket ,för jag var onekligen verkligen i händerna på en riktigt riktigt skicklig försäljare fast i positiv mening: en person som jag trots yrke uppfattade som genuin. Efter att timman hade gått så kände jag mig kund-trygg, faktiskt så trygg att jag berättade min grej från a-z det var endast ett par detaljer jag behöll för mig själv, och jag fick därmed samtidigt en mycket kreativ mans reaktioner på mina tankar och ett flertal goda ideer på kuppen. Och han är då den första jag berättar min tanke för... och det efter 5 minuters bekantskap. Men det var ju lika bra att lägga alla kort på bordet och han var nog van vid det mesta.

För att återgå till kreativitet och open-mind så är det något som är svårt att dölja. Människor som kommer med nya infallsvinklar och utvecklingsbara tankar, och som inte stoppar i "det där går aldrig vägen" utan tvärtom "men det är klart att det måste testas, vad har du att förlora?" etc, är openminded, det finns ingen tvekan. Inte ens faktumet att vi satt i min miniatyrbostad som på intet sätt är representativ för att prata verksamhet och affärer i, att han satt i mycket stilig kostym och jag i svart vänsterparti-t-shirt med Vera på spelade liksom roll för det var egentligen ett möte mellan 2 galna hjärnor som gick av stapeln mellan all förpackningsinformation. Sånt kan jag kicka igång på, ärligt talat. Tycker att det både är j*drigt kul, och tycker att det är skitbra att ett företag skickar en snubbe av det slaget som uppenbarligen klarar att möta vem som helst när som helst och som är duktig på det han gör. Då har man onekligen lyckats sätta rätt man på rätt plats, och visst jag skall medge att det vore extra kul om just det här företaget kommer med ett tillräckligt bra förslag till mig i sista ändan som är möjligt att genomföra!

Det där är nog något jag aldrig har fnurat på här i min blogg förrästen. Att jag blir lycklig varje gång jag upptäcker att jag möter "rätt person på rätt plats"?

Har ni tänkt på hur sällan det verkar vara så? Och att man oftast reagerar på "fel person på rätt plats"? Ex en vresig busschaufför. En dålig chef. En arrogant försäljare. En grinig kassörska. En uttråkad fabriksarbetare. Etc, etc, etc. Jag tror iofs att positiva personer kan upplevas rätt på många platser, just för deras livsinställning. Men jag tror också att många negativa människor egentligen bara har misslyckats med att hitta DERAS rätta plats. Och att man stannar kvar enbart för att man är livrädd för att misslyckas och för att man har det tillräckligt tryggt i varje fall. Tror att trygghetsknarkande är något som borde klassas som en allvarlig folksjukdom som är både smittsam och som en stor del av befolkningen är drabbad utav. Och jag är HELT övertygad om att det hänger ihop med våra articifiella skapade behov av konsumtion och den nivå vi har uppnått i våra yttre konsumtionssignaler. Ny bil. Stort hus. Fin lägenhet. Semesterresor. Shopping och allt det där, för det är trots allt det enda vi riskerar om vi vågar oss ut på djupt vatten. Men vi behöver ju en ny mobil varje år. Vi behöver ju hålla oss ajour med datatekniken och det där nya köket som vi skall bygga nästa år, inte kan man väl riskera det?? Vi är jäkligt blåsta. Egentligen. Grundlurade. Som om materiell välfärd och prylar spelar någon roll när allt kommer till kritan?

För jag tror tyvärr att det står i vägen för äkta livsglädje och sann lycka många gånger... men nu snurrar jag snart in på ett riktigt långt inlägg om jag inte bryter här! Ha en superdag alla!

Dags för en liten mental uppsamling. Året 2009 för mig var långt ifrån mitt bästa. Började med två stora flyttar, en flytt av lokal, och en flytt på hemmafront, även den av stora format. Från den stora mangården som vi hade fyllt med bröte under fem års tid och till sanningens minut. Vad var tillräckligt mycket angeläget att behålla, för bägge lokaler vi skulle in i var betydligt mindre än vi hade brett ut oss på tidigare. Det blev dock för mycket av det goda med två stora flyttar på en månads tid, så väggen stod förstås genast i vägen. Det skulle dock ta mig ett bra tag att upptäcka det.

Men den 16 februari får vi nyckel hit.

Den 24 Mars skriver jag mitt första inlägg här. (hjälp, har det snart gått ett år??).

Då bor vi i princip i ett flyttlådeupplag och vi skall börja packa upp.

Första tapetseringen kommer igång.

Såhär blev resultatet:

När vi ändå hade börjat höll vi takten uppe:

Våren framskrider. Helt overksamma är vi ju inte, eftersom vi dels packar upp hemma och i lokalen. Även där får väggarna lite färglyft.Tycker ju jag då som älskar gamla tapeter....

Vår blir sommar. Ett tapetköp tillsammans med Wanja och Leo. Måste ju säga att jag aldrig någonsin har tänkt tanken på att behöva kassera ett så ofantligt stort antal gamla tapeter. Det gjorde verkligen ont i hjärtetrakten. Men, ibland finns det ingen återvändo... det projektet tog sin lilla tid i anspråk. Timmatal, dagatal och faktiskt till och med veckors sorterande och öppnande av rullar...  

Och det blir förstås höst. Lokalrenoveringen pågår samtidigt som vi försöker få till det hemma. Att dela sig i två är inte alltid lätt, för två halvdana projekt blir inte alltid ett helt i sista ändan och det går väldigt långsamt. Energin tryter ännu mer på vägen samtidigt som jag får lite andra funderingar och tankar.         

En lokalvägg till. Den här har jag på en stor helvägg... har jag inte visat den i sin helhet måntro? Hittade ingen sådan bild.

Luften går ur mig igen i lokalen, samtidigt som annat sker runtomkring. Jag börjar nu undra om det verkligen är barnsecondhand jag skall ha? Jag hade ju så förbålt mycket tankar, ideer och energi sist, och i förhållande till att återuppstarta min barnsecondhand så finns inte mycket spår av detta kvar. Hm. Hösten närmar sig vinter. Eller kanske rättare sagt, går över i vinter...Hyllor tapetseras, lite för att inte riskera att sätta upp tapeter och inte kunna plocka ner dem igen när vi flyttar.

Och jag leker en stund med ansiktsmasker. Något som skall plockas fram igen framöver... har inte gett upp tanken än.

och till sist tar vi en längre kik på dotterns rum. Som faktiskt blir färdigt även det innan året går ut. Fast det är precis.

Året avslutas med en mycket stor glädje. Jagfår se några av mina tapetvarianter bli Silhouetter hos Inke i holland. Det går verkligen inte av för hackor... vilket underbart sätt att komma till nytta på efter sådär 40-50 år i ett magasin....

Nu hade jag förstås kunnat visa bilder även från köpare. Att jag inte gör det beror helt och hållet på hänsyn, för jag måste medge att jag har så fantastiska bildskatter från olika köpare under årets gång, på resultat. Men det är deras bilder, och jag sprider dem inte vidare. Jag är bara ytterst ytterst lycklig över att få se dem överhuvudtaget. Det är sådant som gör varje mil vi kuskade runt med släp meningsfullt! Bara känslan att det går att gräva fram gamla grunkor och ge dem nytt liv är helt obeskrivbar.

Men sett ur backspegeln har det varit ett väldigt intressant, roligt och färglatt tapetår. Tar gärna ett sånt till, tack! Måste nog se mig omkring, visst tusan finns det något man skulle kunna ta sig för??? Hm. Det finns det ju egentligen... det vet jag ju... dags att sätta nästa båt i sjön!

Jag har egentligen lovat mig själv att inte gnälla i min blogg, men efter en ganska stillastående eftermiddag så måste jag bara pysa lite.

Jag är inte så förtjust i januari måste jag väl säga. En seg och lång månad. Oftast har man väl gjort som många andra, kanske lagt ut en krona för mycket på julen, (nu är vi iofs återhållsamma men har man inga medel att omge sig med är allt utöver nödtorft en krona för mycket...) och det brukar ge en och annan konsekvens (så också i år) och dessutom är det en månad då beställningar duggar riktigt riktigt långt ifrån varandra.

Inte nog med att alla är fattiga och trötta efter jul och nyår, dessutom så rear ju alla butiker allt de har, och slåss om konsumenternas uppmärksamhet så det där med att tapetsera eller leta gamla grunkor är väl inget man direkt gör.

Och jag har tråkigt.

Min mail står still.

Nästan i varje fall.

Och jag städar. Så jag har lite nytta av den här tiden och slipper göra det i vår när allt damm syns. Eller slipper och slipper, det ser i varje fall inte lika illa ut när jag måste ge mig på det igen, så det är lite självbevararelsedrift över det. Och dessutom, om vi gör ett hästjobb nu så underlättar det betydligt om vi skall flytta snart igen.

Barnsecondhanden får jag besked på de närmaste dagar hur det skall gå vidare med den och eftersom jag inte vet det, så gör jag inte något där heller, då jag vet att hon som är spekulant har massor av egna ideer. Så där rör jag inget just nu... Och eftersom det inte rör sig omkring mina knappar och tapeter, så kan jag ju inte heller sitta och leta nya köp, så det är fullständig torka och stagnation hos mig. Känner mig lika intressant som en ostsula som glömts bort i skafferiet ett halvår innan den hittas... Snälla! Låt det vara lugnet före stormen? Den positiva då altså? Jag vill ha en lång och vacker VÅR med massor härlig jobb med mycket energi och massor av roliga projekt som flyter på bra. OCH nästa år i januari vill jag inte sitta här och tråkas ihjäl. Då vill jag utomlands. Eller nått. Vara någonstans där det händer något i varje fall... Hm, det har nog flutit mycket vatten under broarna nästa år, så vem vet hur det ser ut då!

Man hittar många små ting när man sorterar. Åtminstone hos mig. Som har det mest märkliga sparat. I olika lådor ock skålar och askar och sånt där. Små små ting, som besitter massa magiska portar till minnen och åker rätt in i själen och tilltalar olika delar och tankar utav en.

Saker som barn har gjort. Jag skall vara fullständigt ärlig. Onamnade teckningar är inte alltid helt lätta att avgöra, ibland får man titta en stund. Med lite tur så har någon av de däringa särpräglade egenheterna kommit med på bild. Då kan jag ibland avgöra. På lutningen av ögonen på gubben, eller rötterna på trädet eller formen på taket eller något sådant.

Men allra allra värst är odaterade foton på spädbarn.

So sorry.

På väldigt väldigt väldigt många utav dem ser jag inte skillnad mellan mina tre äldsta barn. Värst är ju att de på flera utav bilderna har exakt samma kläder. Förstås. Och min mor har ju haft en liten extraklurig grej för sig, att lägga upp dem på samma bord, på samma filt, och med samma kläder...

Gaah. Hopplöst. Jag har ju inte skrivit namn på bilderna när de var nya... tror jag väntar lite med att sätta mig ner och pussla ihop vem som är vem. Tills jag blir pensionär. Då har jag nog tid att fixa foton och barnteckningar och sortera upp dem?

Fast vissa saker sätter sig i hjärtetrakten direkt första gången när man ser dem och sen sitter de där för evigt. Titta på den här.

Nästyngsta sonen var nog 11 när han kom hem med den här. Hans första kåsa. Titta så tunnt den är snidad... på sina ställen lyser det igenom när man håller upp den mot solen så det är hårfint att det inte har gått igenom. Han ville testa och se om han kunde få till en riktigt riktigt tunn. Det kunde han.

Den är len som en babyrumpa. Kommer att göra sig kanonbra till en meddeltidsdräkt! Klart man måste ha ett dryckeskärl i läderbanden kring midjan?

Jag hoppas han fortsätter leka med knivar även framöver! Har man den känslan i händerna så är det nog meningen att man skall utveckla det!

Det finns nog inte mycket som är så attraktivt i mina ögon som hantverksskicklighet eller att vara hängiven och duktig på det man gör så keep going, son!

Jodå, som någon upptäckte i inlägget från barnrummet så går förstås knappintresset i arv. Jag är inte helt säker på att det bara är ett roligt intresse att dela, om man är mamma?? Knapparna i lådan är den lilla egna samlingen. Men han hamstrar även. För sin affär.   

För två somrar sedan tog han en bräda och skrev "öppet" på. På samma sätt som mammas skylt som åkte ut när det var öppet i secondhanden. Där hade han teckningar och stenar och några knappar. Det gick inte sådär superbra. Det brukar inte göra det på en gårdsplan som inte lockar folk liksom... men visst, en hel tia fick han in en gång. Men då kom han ju på att intäkterna trots allt inte riktigt stod i proportion till att ha öppet långa stunder och ett tag så åkte pinnen bara fram när det kom bilar till gårdsplanen. Ett tag gav han dock upp, och frågade om jag inte kunde hjälpa honom med att lägga ut teckningar på tradera? Tja, mammans gräns gick ju där. Men en annons blev det. På retroforum. Pinnen hittade vi nu, och vi frågade om vi fick slänga den... och tja, han hade ju en plan på en bättre skylt så det mötte inget motstånd. Hm. Jag räknar med att han har kalkylerat med att vägen förbi huset här är mer trafikerat? Eller kan det vara avgörande att han har ökat sitt lager?

Locket på en picknickboll. Kan tyvärr i nuläget inte användas som lock. För...

Även bollen är full med hans ganska nyligen infådda lagerförstärkning. Ungefär hälften av det har han redan sorterat vid det här laget. Jag följer förstås hans planer med intresse. Vem vet, jag kanske när en liten knapphandlare vid min barm...

Han älskar att sortera knappar. Det tog honom inte lång tid att sortera upp en stor köttback full med knappar för mig för några månader sedan; när jag berättade det för en gammal knapphandlare fick han genast ett par osorterade bärkassar... Lyckan vet inga gränser så det var en perfekt present! Bättre kan knappt tänkas. Precis som när han pusslar sitter han still i timmatal och sorterar. Och sorterar. Och sorterar. Och till sist får man ofta bryta honom och tala om för honom att om du sorterar mer nu har du snart inget kvar att sortera, och vad skall du göra sen?

Det brukar ta skruv. Eftersom sorterandet i sig är det bästa som finns att hålla på med, så finns det nog inte något hot som är större än att det osorterade godset skall ta slut. Eller hur?