Alla inlägg under december 2009

Av Gitte - 16 december 2009 19:20

Klockan närmade sig 19,50 och det magiska ögonblicket skulle snart inträffa. Först fick ju mamma av ordning styra upp lite så det skulle bli bäst för alla. Självklart!

2 tonårsbarn vill INTE stå bredvid mamma och lyssna på musik.

Mamma vill INTE rocka hejdlöst med två tonårsbarn bredvid heller, jag visste EN enda sak, still skulle jag INTE stå och jag ville inte utsätta dem för att skämmas för mamma heller. Hallå, mamma är en gammal festivals-och konsertveteran, jag VET hur jag reagerar till rivig musik, och de skulle INTE få hindra mig.

Sambo och son, tja, sambo var inte lika ON som jag på musiken och liten son skulle riskera att fara illa så liten som han var i människohavet, jag lovar, det var FULL TRÄNGSEL på rådhusplatsen. Människor överallt och fler kom tillströmmandes från alla håll.

Så mamman var inte nöjd innan vi hade ställt oss PÅ platsen som skulle bli vår mötesplats när det hela var klart. Inte under globen för där skulle alla andra bestämma plats efteråt, det kändes bara såå uppenbart och uppgjort. Men jag hittade en informationsskylt som kändes bra. "Vi ses här när musiken är SLUT!"


Sen gick vi alla åt olika håll, tonnisarna drog in mot mitten och sambo och liten son (landade till sist på burger king där de både kunde se, höra och slippa trängsel och hoppande människor, barn gillar musik men måste inte utsättas för risker och sambon var som sagt inte lika engagerad i detta band som jag var, är man 8 skall självklart Gogol avnjutas till en milkshake och något gott att tugga på...) gick åt sitt håll och mamma kunde tränga sig fram till optimal plats.

Gissa om jag hittade en? Innan du tittar på bilderna, så gå längst ner och få en lämplig musikbakgrund....

        


Konserten var fantastisk. Helt f*cking unbelivable. Men deras avslutning var ännu mer fantastisk. Vilket band ställer sig i flera minuter och tackar av sin publik med hjärtat, varma hälsningar och applåder som aldrig verkade ta slut? Det var underbart. Det var ödmjukheten i ett nötskal. I en form jag nog aldrig sett den förr... 


Jag gick därifrån stark, öm i hela kroppen, genomsvett och blöt av blötsnön som yrde men på mina egna rosa moln. Jag ville jag krama världen. Love and understanding for the world. Det vackra folket, the Gypsy-people med de underbara fiolerna och dragspelen och dansen och färgerna. Daaaaah!




ANNONS
Av Gitte - 16 december 2009 19:06

   "I, Gitte Palo, with respect for crimes against people and the planet, from this day forward, for the rest of my living days will never, ever, drink Coca-Cola again until the Coca-Cola company ceases and entirely stops stealing the water from communities in India and stops union-busting in Colombia and ceases and desists entirely from relentless and absurd greenwashing like a 'bottle of hope."


Read more here!

Visst tar du också ställning?

ANNONS
Av Gitte - 16 december 2009 18:43

Ah, det var underbart att åka hem en dag. Varför gör jag inte det oftare? Köpenhamn är nog verkligen verkligen verkligen enda staden i världen jag liksom åker till och känner att, Jezz, nu är jag HEMMA!


Här är vi på båten på väg över. Barnen ställer upp framför kameran, och har blivit strängt förmanade att INTE göra massa miner:

  


Love it. Love it. Love it. Jag skulle kunna börja packa ikväll för att flytta hem. Drömmen och mitt eget löfte till mig själv som liten överger mig ALDRIG! Löftet där liksom livet bara har ställt sig emellan... när jag åkte över med båten till sverige då en gång i tiden, då jag lämnade Avedöre kaserne bakom mig och livet hos min adopterade mormor och morfar, för att ansluta till min mor och syskon som redan flyttat hit i förväg, grät jag hela vägen. Och jag lovade mig själv dyr och mycket heligt att en vacker dag skall jag HEM igen till danmark, så fort jag blir gammal nog att kunna välja själv. Det spelade absolut ingen roll att lägenheterna här var ljusa och mögelfria, att det fanns badrum i bostaden, att det fanns faciliteter som rinnande varmvatten och till och med ett badkar. För danmark och danskarna var långt långt borta.


Vi hann med en sväng på tivoli medan vi väntade på Gogol Bordello:

     

Under många år som följde åkte jag dit alla längre sammanhållande skollov. Och väldigt många helger och långhelger med. Mitt liv var liksom uppbyggd på skolveckor som var mina passager för att få lov att åka hem och jag såg alltid fram emot dessa tillfällen. Jag var nog inte mer än åtta-tio när jag trakterade tågbyten och avgång för färjan och så vidare ensam, för jag visste att på Hovedbanegården står mormor och väntar. Och jag längtade oerhört mycket efter att gå ut skolan och bli stor och kunna bestämma själv.


Nissarna roar sig på isen inne på Tivoli:

  


Nja, sen blev det ett par förvecklingar. En fosterhemsplacering -jag var ett argt barn, flytten från danmark spelade säkert in...- kom liksom emellan. Och sen träffade jag förstås pojken som så småningom skulle bli mina 4 första barns far och sen fick jag barn som behövde växa upp, och nu är jag meddelålders, men drömmen har aldrig övergett mig, känslan har aldrig övergett mig och vet ni, när jag kommer dit är jag inte ett ufo. Bara det är värt oerhört mycket. Där får man liksom vara glad och spontan och prata med främlingar och hitta på event och vara intresserad och framförallt....

framförallt....

så får man lära sig global rättvisa, solidaritet och att inte gå över röd gubbe redan med modersmjölken. INGET behöver vara lagom bara för att allt är så fantastiskt som det är. Vill man förändra världen, så shoot, vad väntar du på? Sätt igång!


Och den feelingen ger mig köpenhamn varje gång.

Det börjar onekligen bli dags att fundera över om man inte skall flytta hem igen så länge man har något kvar att ge. Inte tusan vill jag vänta tills jag blir pensionär? Tills det är för sent?


Liseberg har mer att komma med. Men Tivoli är vackrast!

  


Det är inte roligt att vara i sverige igen. Men det är roligt att ha varit där.

En väldigt dubbel och märklig känsla. Men nu sitter jag här och kan inget annat.



Av Gitte - 15 december 2009 09:47

Jag kände mig ju inte så upptagen igårkväll så jag vandrade lite planlöst runt för att leta arbetsuppgifter.


Skall jag slänga ut lite på tradera? Tja, kunde jag ju lika gärna göra så en retro åkpåse och ett par andra grunkor åkte ut. Mer kläder kommer före helgen. Jag kan inte hjälpa det, babyutrustning från tiden 60-70-tal är betydligt mycket roligare än modern. Ex den här, en bredspårig manchesteråkpåse. Medger, den hade varit snäppet roligare i brunt men visst duger blått också fint? Och den lilla klöverdekalen är ju bara underbar... en garant för att den är från tiden som is da shit.

    


Men det fångade inte riktigt mitt intresse ändå och det stillade absolut inte behovet av meditation.


Då kom jag på knapplådan som egentligen är lillemans men som jag inte hade presenterat för honom ordentligt.

När jag var i knapphimlen råkade jag berätta om lillemans knappmani, han är hejdlös. Jag hade tidigare en stor kista med knapprester från nästan 80 år, olika tidevarv från en gammal syfabrik. När några enstaka knappar fanns i en påse så slängdes de i kistan. Så gjorde man år ut och år in. Den fick jag med mig och skulle sortera "en vacker dag". Det hann jag inte med. Lillebror gjorde det åt mig. Med mycket stor lust. Och när man hörde det här i knapphimlen, så kom det ett par bärkassar och en stor låda fram.

-Vill han ha de här tror du?

Eh, ja, det trodde jag ärligt talat. Men ville JAG ha att han skulle ha?? Hm. En mycket mycket bra fråga egentligen men mitt mammahjärta jublade förstås ändå, jag visste att det skulle bli älskat. Men jag avvaktade med att presentera honom för lådan... tills igårkväll.

Jag tog fram den och han var framme snabbare än en vessla.

-Får jag hjälpa till? Han blev jublande lyclig över att få lov att vara med. Och han tjöt mellan varven:

-Åh, titta på den här, titta på den, och titta på den! Den ena knappen, vackrare än den andra uppvisades under min uppsyn och han la noga den i en hög för sig. Så höll vi på ett par timmars tid, det var mycket sorterande kan jag väl säga.

Till sist var varenda knapp i lådan sorterad. Och det var många. Han skruvade lite på sig.

-Mamma.... började han försiktigt. Kan jag få den?

Självklart svarade jag ja. Han tog mod till sig och upprepade sin fråga igen om en annan knapp. Och det lyckades förstås att få samla på sig även den. Och igen? igen? igen? Till sist fick mamman medge:

ALLA knapparna är dina. Du har fått dem av en tant som känner mannen som äger ALLA knapparna jag hämtade sist. Det här är INTE mina knappar utan dina.


Jag kan säga att han sken som sola i karlstad, och glatt plockade på sig alla han ville ha. Mycket blev över, man skall inte samla på sig sånts om inte behövs, och ett par eller några av varje räcker. Enligt hans filosofi. Men sen vet jag att han till våren kommer att vilja öppna sin uteaffär vid vägkanten igen och knappar funkar väl, eller hur?

Hans affär har tidigare innehållt teckningar och knappar, och han sålde faktiskt för en hel tia förra sommaren när han hade öppet en dag....


Här är gårdagens sortering, som fyller hela vårt soffbord... det är en knapp eller två kan jag säga...

  


Av Gitte - 15 december 2009 08:47

Barnen var väl inte så glada på mig igår när de fick sätta sig med jobbet att utse en vinnare i min julklappsutlottning. Men som den -mellan varven- sadistiska mamman jag är, så älskar jag att se på när de löser olika problem så nöjet var på min sida! =)! De fick nämligen inga anvisningar alls från mig, utan "gör hur ni vill" (ett tillvägagångsätt jag rekommenderar för en arbetsgrupp, de får nämligen processa från början till slutresultat... *mohahaha* Absolut ett tillvägagångsätt a la fountainhouse! "Det här är en arbetsuppgift som behöver göras; Vilka vill vara med? Så länge ni enas och når till mål är alla tillvägagånssätt fria!") :

  


Jag fick igen allt jag har lärt dem om solidaritet efter att de suttit och läst fram och tillbaka, bläddrat och haft sig, och jag fick massor av förslag hur man skulle kunna göra istället för att ta på sig den orättvisa det blir när man bara utser en enda vinnare i en tävling, när alla inlägg och bloggar och minnen är lika fina och roliga och snälla och när fler än en berättar om glada knappminnen. Tänk att små ting som knappar kan väcka så många känslor ändå... det är väl lite det som är knappens mystik? Liten oanselig, vi tänker aldrig på den men en knapp kan -vips- försätta oss i minnestrance och där sitter man och minns små detaljer från sin barndom och mormors knappburkar. Medger, det är likadant för mig. Mina stackars barn däremot -bortsett från lilleman som älskar allt vad knappar heter!- kommer att tänka på mammas dammiga knappberg och kommer nog inte alls att fördjupa sig i knappsentamentalitet när de växer upp. *skratt*.


Men efter att ha förkastat förslag från olika håll, efter att inte kunna enas vilket som var roligast eller finast och efter att inte kunna komma till skott och utse en enda vinnare och efter att mammuten i hushållet hade förkastat att dela upp och göra nya julklappar till alla i solidaritetens och rättvisans namn -det får bli en annan gång, fick nog redan nu en kul påsktanke tack vare detta- så fick det bli lotten som avgjorde det hela i sista ändan. Och det blev även dotterns favorit så hon gick och lade sig nöjd.


MiA med bloggen min-tankebok Ett paket kommer lastat till dig! =)! Jag behöver din adress!

Min dotter -den framtida prästen- blev imponerad av din kamp som mamma i vardagen, mot väderkvarnarna, och din förförståelse för barns behov, barnen som har npf. Måste kanske tillägga att min unga dotter, 15 år har god erfarenhet trots sin ungdom av både npf och hur barn kommer emellan olika myndigheters illvilja och motvilja eller om det är oförståelse för deras situation. Hade hon fått välja ensam från första början hade inga lotter i världen behövts för att utse dig till vinnare. Nu blev det ändå enligt hennes önskemål, så hon var nöjd och glad när hon gick och lade sig.


Ps. jag skojjar inte, jag kanske inte har skrivit det förr, men min dotter fick ett prästkall för något år sedan och är helt bestämd på den punkten, sedan dess, trots att vi andra nog trott att hon skojjar. Men hon vidhåller. Hon skall bli präst. Vi får väl se hur det går, hon har tre år på gymnasiet framför sig först.

Av Gitte - 14 december 2009 19:15

Trökdag. Av stora format.

Förmiddagen gick an, då hade jag en lång "att-göra-lista" som skulle räcka kvällen ut. Trodde jag. Tra-la-la.

Före 14,00 var den klar. Alla samtal var ringda, alla packningar vad gjorda. Alla skickningar var gjorda. Jag hade varit och plockat knappar i lokalen.

Sedan dess har jag inte fått någonting i händerna.

Inga roliga mail heller.

Inte har jag lyckats motivera mig själv att sätta igång något nytt. Utan jag har mest vankat lite planlöst och inte riktigt vetat åt vilket håll jag skall härnäst eller om jag skall hitta på något eller vad tusan som helst.

Gillar INTE såna dagar alls.

Men imorgon vid den här tiden går jag i alla fall runt och väntar på att Gogol Bordello skall inta scenen. DET är en tröst som heter duga.

Senare ikväll får ni veta hur det gick med julklappslotteriet. Ungarna ville måla klart det sista i rummet först och det håller de fortfarande på med. Själv skall jag gå och värma på soppan, så de får lite i magen.

Gah, kan inte någon skicka massa energigivande roliga och kreativa mail till mig nu med massa kul ideer och uppslag? Eller i varje fall en bollfransbeställning så jag åtminstone får anledning att plocka fram alla dekorband... Fast snart får jag gå och lägga mig så blir det imorgon lite snabbare.

Av Gitte - 14 december 2009 11:18

Minns ni symönsterna jag satt och skrattade åt häromdagen? Ibland är jag dum i hela huvudet samtidigt och det är inte ens ett dolt faktum.

I lördags kväll så började jag banka in dem i powerlistern för att de skulle gå ut på tradera. Och inte var jag särskilt inspirerad heller egentligen, utan det var liksom mest bara ett måste. När jag är halvfärdig så hittar jag helt plötsligt ett mönster i högen som jag hade lagt upp i annan storlek så jag skulle bara stänga ner den påbörjade auktionen, gå in och leta efter den förra och se till att de verkligen kom i samlad trupp för utgång. Men vad gör jag? Jo, jag trycker på krysset längst upp, får en ruta att jag har osparade inlägg och vill jag verkligen stänga? Jodå, det vill jag ju, den här auktionen vill jag ju inte stänga.

Men.

Oj?

Nä!

Dampfrossa.

Det var fel kryss. Jag stängde ner ett trettiotal auktioner som var osparade. Skall absolut bespara er svordomarna, en timmas jobb åt hecklefjäll, och det var ju liksom inte heller världens roligaste arbetstimme som måste gå i repris.


Men ALLT har en mening, sanna mina ord!


Igår morse attackerade jag samma hög med mönster igen, under dagsljus.

Och vad ser jag??????? SLÅ MIG!!


Titta här:

  

Det är ju för tusan en Western-inspirerad klänning?? Hur fin som helst ju, i ett lantligt tyg? Varför har jag ingen sådan nu i vinter i tjock flanell ex? lite annan färg bara??


Och titta här:

  

Det där är ju för tusan JUST DEN MAMMAKLÄNNINGEN jag har önskat mig VARJE GÅNG jag har varit gravid??? Ja, det är ju inget mamma-mönster men en sån klänning vill jag ju ha??Just i sånt småblommigt tyg, fast kanske även här en annan färg? En klänning i två olika blå nyanser, eller varför inte i gult eller grönt eller rött?? Men den är ju SKITSNYGG??


Och se här:

  

Med 3-kvartsärm, helt perfekt för en westernridninguppvisning, i annat tyg?? Enkel och ledig i modellen som ger full rörelsefrihet?


Titta här:

  

Ochså en klänning perfekt för vilket Cowboy-live som helst??


När jag väl började titta på mönsterbilderna med liiite andra ögon så växte de helt plötsligt framför ögonen på mig och jag såg dem i ett helt annat ljus. Hädanefter skall jag råda bot och bättring och helt sluta att räkna bort hela åttiotalet som gångbart decennie, lovar och svär på heder och samvete! Desto mer jag studerade mönsterna så insåg jag dessutom att det jag först tyckte var gräsligast var det som närmade sig gränsen för nittiotal och buisniss-class och dynastin och sånt.

Men dessa här tycker jag är coola.

Jag har föreslagt sambon att vi skulle börja dansa linedance men han skrattar åt mig. Det gör iofs jag också, för linedance är nog roligare att utöva än det ser ut, tror jag, och jag kanske inte var riktigt riktigt seriös när jag föreslog det... fast det är ju träning till sån musik som han gillar förstås och jag behöver verkligen röra på mig, att göra något ihop hade inte varit dum. Men jag visste förstås på förhand att han hellre skulle käka småsten än att börja dansa något överhuvudtaget. Och det är nog inte hans grej heller att skaffa Cowboyhatt och boots direkt. Men det hade varit kul. En syn för gudarna faktiskt...Jag gillar stilen omkring Western mao, men till sommarn tror jag baske mig att jag skall försöka få med honom på en guldgrävarhelg, för det hade nog passat honom bättre....






Av Gitte - 14 december 2009 10:07

Då var det ny vecka igen.

Minns ni dotterns rum som påbörjades för ett bra tag sedan?

  


Förvandlingen har fortskridit, frågan är, skall det bli klart den här veckan? Det hade varit en välgärning, skulle gissa att lillebror vill besitta sitt eget rum ensam snart... Att ha en storasyster på rummet som sprider kläder och smink är ingen höjdare om man är 7 eller snart 8....


DEN HÄR är sååå jäkla snygg uppe kan jag väl säga... en fullträff och ett utsökt bra val av min dotter, mamma njuter och vill ta över hennes rum för egen del.... Onekligen så gav jag den ett bra namn, för den ÄR verkligen Gipsy-chic till 100%.

  

Jag saknar nästan ord, vackrare tapet har knappast skapats! bild kommer när det är klart, så får ni själva avgöra...


Allvaret kan ta fart, måndag har redan klivit över mig med stormsteg, och som vanligt är det inte lugna sköna måndagsmornar här utan det är halvt sjöslag och panik innan allt klaffar. Men nu är här lugnt och skönt och dottern sitter förmodligen i skrivande stund och gapar i tandläkarstolen. Har ni hört talas om en femtonåring förr som gillar att gå till tandläkaren? Jag förstår inte var hon fick den egenskapen ifrån, men hon ser lika mycket fram emot det varje gång... DÄR lyckades jag i alla fall att INTE föra över min egen tandläkarskräck.


Dagen som följer. Massa jox och planering, skall till lokalen och plocka fram lite knappar och tapeter och sen är det dags för sambon att åka jobba. I eftermiddag får barnen lösa hur de skall utse en vinnare i julklappsutlottningen som därmed är stängd för den här gången, dock sedan några timmar tillbaka.

Snart är det dags att gå och lägga sig igen.

Imorgon, jisses, imorgon tänker jag inte sitta här =)!

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21
22
23
24
25 26 27
28 29 30 31
<<< December 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se