MiA

8 december 2009 16:25

SÅ sant så men då dottern har Asperger Syndrom (högfungerande autism) så länkar jag till autismföreningen och attention där man kan läsa olika info om just detta!

Men alla har vi en släng av alla möjliga bokstavskombinationer garanterat!!!

Sen är det ju ett dilemma då det påverkar en så pass så vardagen inte fungerar och då som det kan bli svårigheter och en funktionsnedsättning/diagnos kan behövas för att få stöd och hjälp, så vardagen fungerar!

Tycker själv att alla är vi olika men lika värda oavsett...Och kämpar för att sprida kunskap och för att min dotter ska få bli accepterad och respekterad för sin person och just i skolan, där en större del av hennes vardag utspelar sig och där hon nu har enorma svårigheter och jag får slåss med näbbar och klor för nått som enligt alla lagar hit och dit är hennes rättighet men som inte följs!

Vi är inte ensamma heller om denna sits, tyvärr finns detta dilemma med resurser, skolan, förståelse, acceptans och respekt i hela landet...

//MiA

Gitte

9 december 2009 09:12

=)! Hm, i den här familjen har vi inte bara små slängar utav npf, du kan nog skriva skolböcker efter oss. Men vi vägrar att låta oss hindras utav det och lite adhd är ingen ursäkt för att inte åtminstone försöka göra sitt bästa. För mig är som sagt npf nästan en merit, något som säger mig att man tänker utanför lådan och på sitt eget sätt och att man har massor att tillföra. Men jag blir mer och mer rädd för allt det som följer med diagnosticeringshysterin. Idag diangosticeras allt som syns och hörs och som avviker från mängden och tyvärr är det kreativa människor som faller på målrepet? Jag tror inte att det bara är positivt att vi har ett system som kräver utredning och diagnos för att man skall få rätt till de resurser som behövs för att ex skoldagen skall fungera. Och lärare, sorry, vi skall inte prata om den okunskap som man är lyckligt omedveten om att man besitter. När det kommer till npf så har jag inte sådär jättegoda erfarenheter när det kommer till skolkontakter måste jag väl tillägga. Har 2 barn med diagnos. De är nog inte mer avvikande än de som inte har diagnos skillnaden är att de hörs ofta på ett inte uteslutande positivt sätt. Men ungarna som har minst lika många avvikande sidor men som kan nyttja dem konstruktivt och kreativt på ett positivt sätt, de behöver inga utredningar och inga insatser trots ojämn begåvningsnivå. Är det inte märkligt? Jag tror att det här ihop med myten att adhd skulle handla om utbrott och aggressivitet, och att väldigt få vet om att det finns biologiska samt ytterst fysiska LÄTTIDENTIFIERADE symtom. Man missar helt enkelt att den som inte bråkar men inte kan behålla kroppstonus vid inlärning efter en stund om man inte är superintresserad kan ha fysiska svårigheter som ger psykisk belastning, samt att den som är superintresserad inte kan återhämta sig efter ett inlärningspass och sen är knäckt rästen av skoldagen, för trött för att orka ta in mer egentligen. Jag tror att det finns ett oerhört stort mörkertal bland oupptäckta för slåss de inte, inte bråkar, och är bra på att maskera sina svårigheter så ses de inte. Det är de ungarna som ofta får höra "men du kan om du vill, du börjar ju så bra, varför lämnar du inte in dina arbeten så att vi kan sätta betyg?" Dvs, asnvaret läggs på individen, inte på läraren som borde få uppgiften att indentifiera vilket tillvägagångssätt man skall tillämpa för att underlätta för individen att avsluta ett påbörjat arbete, eller för att komma igång? (avslutnings- eller igångs-svårigheter hör ju ofta också till).

Hade pedagoger kunnat se att elever som inte lyssnar inte gör det för att läraren inte når ut med sin undervisning, och att det faktiskt betyder att de som lärare är så tråkiga att det inte går att upprätthålla en vakenhetsgrad för den som har den här typen av funktionshinder så hade mycket varit vunnet. Men det är lättare att lägga det på individen, låtom oss alla skuldbelägga individen, så mår vi bra och så kan vi sätta en stämpel i pannan på den lilla ungen där som aldrig gör något rätt...

Gaaah. Jag gillar verkligen inte diagnosers bieffekter mer och mer och mer allt eftersom åren går.