Jag är sådär superlycklig över att ha hittat "Gogol Bordello", eller hittat och hittat förrästen, det var min son som skickade över en länk "det här kommer du gilla mamma". Att han hade rätt förvånar mig inte, det brukar han ha, han inser nog att det han själv gillar ger mig en upplevelse också.

Vi har alltid haft mycket gemensamt när det gäller musik vi gärna vill lyssna på och på senare år delar vi det med dottern. Nästäldsta sonen har mer gått sin egen väg och orienterar sig lite inom snävare ramar, utforskar område för område tills han erfarit det fullt ut och sen kommer något nytt, ett tag var det hop-hop, ett tag psyckobilly och nu är det nog rockabilly som gäller. Medan vi andra lyssnar mer på "allt", gärna med mycket sväng. Min näsyngsta son är mer svårbedömn, men då han precis är 13 fyllda så hör det väl till att utforska det mesta, fast för det mesta så övertar han äldsta sönernas favoritmusik och pendlar mellan det smala och det breda. OM det är för att han gillar musiken eller ser upp till sina bröder, vet jag inte riktigt än.

Sambon är betydligt mer mainstream om man får säga så. Gillar liksom "folkligt accepterad musik" på ett helt annat sätt än vi andra gör. Bob Marley och Nisse Hellberg, med eller utan gruppen Wilmer X och Peps Persson är det han uppskattar bäst om han får välja.  Dvs, mer bonnarocksgung liksom. Marley är helt ok, men tyvärr lyssnade jag slut på det när jag var ung, så det händer liksom inte så mycket för mig när jag lyssnar på Reggae idag, men han har lärt mig att tycka om ett par bitar med Hellberg/Wilmer, men det satt rätt så långt inne... Men musikkrockarna innebär trots allt att vi inte riktigt är överens i familjen när det gäller musik, och därför är det sällan det är musik på numera.

Jag och dottern flippar gärna ut, de andra drar tillbaka, jag vill ha högsta volym, de andra ber oss sänka, och för mig är låg musik mest ett irritationsmoment, som ligger i bakhuvudet och stör, så då ger jag hellre fanken i det.... Får jag inte musiken riktigt hög kan jag inte tänka.

När vi bodde i stan hade vi alltid olika musikburkar igång överallt, man fck liksom gå från musikzon till musiczon i vårt hem. Och var det inte en burk så var det någon av barnen som spelade instrument (då spelade de gitarr, piano, fiol och saxofon, idag spelar de stora gitarr/banjo och kontrabas, samt nästyngstan gitarr). Men numera är det nästan oftast tyst, dvs, inget radioskval eller stereon som går.

Det är min stora sorg att jag aldrig fått lära mig instrument som liten, så när ungarna visade intresse tidigt så blev det förstås kö direkt till musikskolan. Ibland undrar jag om inte det är gener det handlar om, min mor som jag har växt upp med förstår nog inte dragningen varken till att skapa eller musik, eller hur musik sitter ikroppen. Medan min far och hans släkt -som jag inte växt upp med eller haft kontakt med- där är var och varannan musiker och likaså han själv med. Det där kan gräma mig en hel del, hade jag nu fått växa upp i min rätta miljö, med möjligheter eller influenser så kanske jag hade varit en helt annan person än jag är idag. Man, tja. Det är väl dumt att tänka så. Men människor som jag skall inte växa upp i släkter där tystnad premieras, och där man inte får ta ut svängarna, där man inte får skrika högt och där man inte få dansa natten lång utan att man skall behöva tänka på vad grannarna säger. Och framförallt inte i sammanhang där alkohol står i centrum för umgänge. En sida av mig avskyr alkohol. Föraktar. Men visst, jag är inte själv absolutist. Jag kan visst tänka mig att dricka mig hämningslös, varannat år eller så, men när sammankomster blir något man ser fram emot och alkoholen är central, då är jag hellost och borta och socialt funktionshindrad och fattar ingenting. Vafan, skulle vi inte träffas och umgås liksom? Hur kul är det med onyktra människor??

När jag lyssnar på musik som Gogol Bordello, högt, så känns det som om världen snurrar helt i min hastighet och jag kan bli ett med den och jag kan förstå den och jag kan uppleva den och jag kan känna den, eftersom den finns inne I mig. Dne upplevelsen får jag inte ofta men de gånger jag verkligen får det av en grupp då är lyckan fullständig. Och jag hoppas innerligt att mina ungar får samma känsla av musik mellan varven, jag tror det, och jag hoppas innerligt att de upplever att de fått andra möjligheter att utforska sina egna gränser än jag själv upplever från min barndom. Man kan ju alltid hoppas. Tids nog lär man väl få veta skulle jag tro...

Äsch, det var ju inte alls det här jag skulle komma in på. Nu kom jag helt av mig. Hoppas ni får en superdag så länge, jag har lagt grunden för en mask till och skall så småningom någon gång i eftermiddag leka lite med att göra en mall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...