Jag sitter här helt lyrisk efter att ha gått igenom ett gäng strumplådor idag. Lite småtrist, en hel del strumpor åker på återvinningen antingen för att de är ohjälpligt åldrade eller fläckiga, sånt sparar jag inte på. Finns ingen anledning. Tog bara bort alla plaststrumphållare som man kan fästa upp på en krok för dem kan jag återanvända, och lite roliga var de, troligtvis 60-70-tal hela bunten. Kul när man kan hitta små sådana detaljer som inte är så lätthittade annars, då de sedan länge är slängda.

Men sen har jag fyndat de finaste vintage knästrumporna jag någonsin sett. Det skär verkligen i hjärtat att slänga ut dem på tradera för jag vet ju på förhand att de förmodligen inte växer på träd. Fin-fina knästrumpor till dam och flick med lite ull i utöver det sedvanliga syntetiska från perioden. Gissar starkt att de är sextiotal. Jag måste ju bara visa, och bevara bilderna för mig själv via bloggen just för att kunna åtminstone ha känslan av att jag kan TITTA på dem om lusten tränger på. Och det kommer den att göra... *suckar*

Jag börjar med de grå, som fanns i tre varianter. Men missa inte att scrolla ända ner, för jag kommer förstås att lägga de allra allra finaste sist!

Jag gissar som sagt på 60-tal, men föreställ er bistra tider i slutet på 40-talet. Jo, jag skulle baske mig kunna se min mor som liten i sådana här också korvade utanpå ulllångstrumporna och nerstuckna i kängorna, och med sin gråa ullkappa och baskeraktig hätta/mössa. Decennierna rullar för mig och de skulle rätt sammansatt kunna vara en liten assecoar eller detalj från olika tidevarv.

Den sista är kanske mer 60-tal för mig än de övriga. Men den allra allra mest 60-taliga kommer här, nu kommer jag in i den mer färgglada perioden mentalt:

I verkligheten är färgnyanserna mer dova och mörka än de blev här med blixt i mitt kök, strax under kökslampan. Men visst är den fin? Kanske lite 50-tal över den med...?

Den här är inte dum heller:

Men nu kommer jag till den sista som gör mig argsint, vrång och tjurig och irriterad och gräsligt frustrerad över att det inte står en veteranbil i mitt garage... Fasen, jag vill ju ha en, åtminstone kunde jag tänka mig att få tillbaka någon av mina gamla bilar... Min duvgrå amazonkombi kanske? Asså, javisst, det har stått riktigt fina bilar i garaget hos mig tidigare, enkom av det skälet att mina 4 första barns far var inbiten yankee-fantast och finnt som snus skulle det vara, även om bilar i de flesta modefjonger och skick har fladdrat förbi. Om jag någon gång hittar lite fotoalbum som förevigat våra ungdomssynder så KANSKE jag vågar mig på att visa upp några en dag. Jag vet att den ena bilen som sambon och hans bror har haft har jag sett i biltidningar på senare år, så den både lever och är legendarisk och har en prislapp som man inte trodde var sann när den racade runt på stadens torg med diverse millt laddade entusiaster i. Hm, det har bankats plåt på den bilen kan jag väl säga och skrikits könsord från den ochså en och annan gång. *skratt* Kanske kräver en förklaring. En kväll när det var extramånga jeansjackeförsedda flickor i bilen kom en av tjejjerna på att vi nog borde skrika könsord för det hade hon hört på av en argsint tant, att man gjorde när man åkte raggarbil. (det var lite ironi bakom uttalandet och kanske inte så lite heller). Sagt och gjort. Det tog vi fasta på.

Efter den dagen var det just ordet KÖNSOOOORD! som skreks ur den bilen. Och det ofta, och många gånger.

Hå-håjaja, det var väl tider det.

Men här kommer strumpåbäket som får mig att vilja krypa tillbaka 25 år i tiden och bli ung och bekymmersfri igen:

Ps. Jeansjackeförsedda? Jamen guu, inte tusan åkte vi runt i kjolar och klänningar och hade läppstift eller doftade parfym på min tid när jag var ung, åtminstone inte vi som under längre tid "hörde till" antingen för att vi delade intresset eller var ihop med någon av dem som delade intresset.

Uniformen även för oss tjejjer var:

gympadojs, lappade och trasiga jeans, t-shirt eller collegetröja, jeansjacka eller skinnpaj, gärna osminkat eller bara ögonsmink, rakt hängande halvfett hår och olja eller bonnaskit under naglarna. Brudarna som gjorde sig till eller försökte ställa in sig hos någon genom att blinka med ögonen eller dofta gott eller liknande togs liksom inte på allvar. Längst ner i näringskedjan fanns förstås "plåtluderna", och dem var det INGEN som tog på allvar. Eat or be eaten, liksom.

Men visst, skulle jag skaffa bil idag så är det inte alls omöjligt att hela kittet skulle åka på... hm. Fast troligtvis inte. Jag nöjer mig nog med att TRO att det skulle göra det. Mig i klänning? *LOL* har ni hört nått så domt??

Vad kan det här vara för telefon och har de funnits i sverige? Bilden är tagen i danmark, tyvärr oskarp men föremålet som centrerades på bilden var tyvärr inte just telefonen...

Men jissesanåda... här har jag haft världens största traderamotstånd, har försökt några fjuttiga gånger att lägga upp enstaka auktioner men nej. Väggen står där. Stenhård och BOMSTOPP!

Så kör jag hem helt omöjliga kartonger som jag har köpt helt obesett, har ingen aning om vad som fanns i dem, hoppades förstås på ett och annat fynd som gjorde det värt att åka hämta, något extra kul att ha och att jag kunde göra mig av med en del av det i varje fall så det inte bara står bak på lagret och tar plats, som allt annat.

Kartong på kartong bars in igår av en sött knotande sambo (som jag ju berättade i förra inlägget) som inte ALLS förstår varför jag tvunget skall ha hem det för uppackning överhuvudtaget, det kan jag väl göra i lokalen? Jovisst, hade jag haft bil i veckan så hade det väl inte varit några problem, men så fort han jobbar så sitter jag pall där jag sitter och när han kommer hem är det alltid massa annat. Vad jag längtar efter att kunna styra min dag själv måste jag säga! Men i vilket fall som helst, trots att han har satt lagerförbud i hemmet sedan vi flyttade (vi bodde stort tidigare, nu bor vi microminimalt) och nu trotsade jag då detta med väl stängda öron.

Hela eftermiddagen igår gick åt till detta och halva kvällen med tills jag återigen för andra dagen somnade framför teven. (Sedär, så går det när jag försöker vara social med familjen, håller jag inte igång somnar jag tvärt). Även den här morgonen vaknade jag tidigare än tänkt och halvt ledbruten, men inte var det längre någon ide att försöka gå ner och lägga sig i sin egen säng. Det var bättre att göra lite nytta och fortsätta där jag slutade igår. Sagt och gjort.

Sen kom tanken smygande... tradera? Hur ser det ut där nuförtidenegentligen? Så jag fastnade en stund och sen kom nästa tanke... om jag skulle?

Tänkt och gjort. Första kom up, Och andra. Och sen gick det av bara farten trots att jag inte har någon hemtankad prolister, som jag inte kan ladda hem pg windows installer verkar saknas och jag hittar inget ställe att rätta till problemet heller. Det får bli manuellt och det är faktiskt riktigt riktigt roligt. Det var bara NYTT blod som behövdes tror jag, varor som jag inte tidigare sett eller hållt på med och sen gick det som en dans. ( Ni hittar dem här om ni vill se).

Måste ju visa världens sötaste moccasiner trots att de troligtvis är 80-tal. Hm, undrar... jag är 42. Nog tusan hinner jag med en liten till?? *naaaaw sååå söta*. Hm, fast riktigt såå mycket kan jag nog inte lura den motsträviga sambon tror jag, så det är lika bra att ge upp innan jag lurar honom till ännu mer dumt som han inte har tänkt sig...

Min kära man är inte alls glad på mig idag, eller igår heller för den delen. Eller man och man, gifta är vi ju inte *morr*. Vet inte om jag har skrivit det här i bloggen tidigare men jag har tjatat om att få dela hans efternamn hur länge som helst nu, då jag mer än gärna för första gången byter ut mitt flicknamn, dvs min mors flicknamn, dvs min MORMORS flicknmn och bryter cirkeln av alla ogifta -med barnafäderna-generationer bakåt. OM jag nu springer och gifter mig nu, så torde jag väl öka oddsen för att min arma doter kommer att bli gift en vacker dag?

Hade nu min mormor KUNNAT gifta sig med min mors far, dvs, om inte ett jäddrans världskrig hade stått emellan, så hade min mor burit namnet Luks, och om hon i sin tur inte hade fepplat till det när jag var i väntan så hade jag sprungit runt med namnet Lindgren, istället för Palo. Men nu får arma jag springa runt med ett släktnamn som då enligt uppgift tillhör en gammal gård uppåt i norrtrakterna sedan flera hundra år tillbaka istället? Asså, tyck nu lite synd om mig, någon jäddrans tradition skall väl en arm kvinna få föra vidare i alla fall, va?

Nu är det iofs såhär att min kära sambo slängde ur sig en sen kväll framför teveapparaten att om jag färgade håret som en viss troligtvis engelsk programledare så skulle han gifta sig med mig. Och jag har ju bestämt mig för att hitta denna hårfärg... vänta lite förrästen, bild kommer, ni kanske kan hjälpa mig med det omöjliga, nu när jag ändå har kommit in på något heeelt annat än jag TÄNKTE skriva om??

Den HÄR färgen behöver jag hitta... och jag har inte tänkt köpa något som tvättas ur på chock eller någon annan new wave-typ-affär, fast numera heter väl new wave Goth när jag tänker efter...

Jag vill ha en hårfärg, rödare än röd, ungefär som Ariel i disneys sjöjungfru, och den skall INTE vara uttvättbar, särskilt inte om jag nu mot min vilja springa och bleka håret först... blekrosa döda tunna hårtester betackar jag mig för varmast. Helst vill jag ju inte bleka håret alls, utan bara ha en riktigt riktigt riktigt intensiv hårpigmentering, det sägs att Loreal Majicolour skall fungera så, men jag vet inte då jag inte lyckats hitta den. Men om någon råkar veta var jag hittar den så säg till för nu är det snart tio år sedan karlskrället kom hem och tog en fika och aldrig åkte igen, och nog är det dags att vi slår våra påsar ihop nu.

Tänk, jag som sprang runt i flera decennier och svor att jag aldrig någonsin tänker gifta mig, har blivit helt besatt av detta faktum.

Hm, nu är det såhär att han kan tänka sig att göra ett ärende på rådhuset även om jag inte byter färg, liksom, snabbt ut och in, och det sista köper jag. Inte tänker jag ställa till några kalas bara för att vi ger varandra äktenskapslöften, men med hårfärgningen följer det liksom inga andra villkor som han har preciserat.

Jag köper fortfarande ut- och in-konceptet men vill tvungen göra det inför en präst och inget annat och DET har han lite svårare för. Med rätt hårfärg är det jag som ställer direktiven och han kan inget annat än följa med eftersom det inte finns några övriga villkor i hans väldigt dåligt övervägda uttalande som jag dock tog fasta på. LIte straff skall han ha för sina synder, eller hur?

Nä, jag skall fortsätta att sortera igenom massor av lådor av strumpor. Vad sägs om hundtandsmönstrade barnstrumpor från 60-70-talet, eller ett par rosa, ljusblå eller mintgröna moccasiner från 80-talet? Några av guldkornen för jag måste säga att jag har dragit hem mycket gräsligt den här gången också... me dont like 80-tal! Och det är ju alla dessa förbenade lådorna som står överallt i vårt hem nu och tar plats och som är ompackade, halvpackade, nerpackade, opackade och uppackade som han går och muttrör över och det var ju DET jag HADE tänkt skriva om.

Men vet ni? Han får faktiskt skylla sig själv. OM man är så dum så man följer med fulla flickor hem från krogen bara för att de påstår att man inte har något annat val, så får man faktiskt skylla sig själv om man nu går på den lätte... eller hur? Hade han inte gått där och skrattat och påstått att jag var tokig, så hade han sluppit både mina kartonger överallt och att höra massa tjat om giftermål med. Så kom inte här och kom och skyll på mig!