Då har vi varit iväg och målat på förmiddagen. Jag har målat lister, dvs, de som skulle vara vita och att måla lister betyder bara en sak: det börjar närma sig färdigt för att börja tapetsera! Yipiie! En detalj målningsdag eller två till behövs, max. Yes, yes, yes, me like!

Idag kom jag ihåg att ta med mig den här påsen hem:

Skall gås igenom en för en och mätas upp. Gamla hyllbårder från gammalt lager. Jag gissar lite spontant att de flesta är från 50-talet. Skall bli spännande att se om det är något att ha eller om det får gå den sälla vägen bort. Men det jag är absolut optimistisk. Kolla den blommiga så söt den är!! 

Annat som står på agendan de närmaste dagarna som skall skärskådas och granskas, mätas och gås igenom är ex:

En röd vintage skinnkappa, tyvärr dålig bild som måste tas om. 

Ett par exempel på klänningar, även de med bildet som måste tas om. Vi trodde att det var en god ide att ta bilder i källaren här eftersom det var mörkt ute, men jag överskattade som vanligt både min egen kapacitet när det gäller att ta bilder samt min kamera, så där får vi bakläxa. Sorry Dotter, vi får på det igen!

från igår innan vi satte igång igen. 

Ovan ser ni ena halvan av framdelen av lokalen. Tänk bort mitt barbord och sopsäckarna är ni snälla. . Framför bänken i hörnet har ni ett skyltfönster. Egentligen är det inte en bänk utan ett elementskydd och ett skyltfönsterpodie. Sådana har jag två. 

Andra ändan av framdelen. Vad ni inte ser är vägg och dörr mot kök samt öppning, och platsen där jag skall ha min ena köpmansdisk. Fler bilder kommer inom kort. 

Den väggen som fortfarande är gräsligt nittiotalsterrakottabrunorange kommer att bli en fond, riktigt hur eller vilken tapet har jag inte valt ännu till hundra procent... tvekar och byter tanke hela tiden. 

En vägg till skall ha en bit tapet och där tvekar jag med. 

Har två rullar av en av de finaste blåa tapeterna jag har sett. 

Älskar den varianten. 

Men om jag sätter upp dem, så har jag dem inte kvar. 

Gaaah. Hemska ilandsproblem! 

Hittade en kanonrolig länk inne hos Krimskramsan igår som jag givetvis var tvungen att utforska.

Registrerade mig omeddelbums på sidan här men har inte hunnit lägga upp album eller liknande ännu. Men det kommer endera dagen, för nog har jag mycket jag kan tänka mig att ställa till förfogande för ett byte. 

Sidan är ganska ny, startade den 14 februari i år, men kom igång mer under sommaren. Nu verkar den växa snabbt! 

Att byta till sig med det man redan har är absolut en "alternativ" eller humanistisk handelsform som jag är varmt attraherad utav. 

Så in och regga er och omsätt allt ni redan har som inte är färdigförbrukat än. 

Det är absolut ett sunt tänk sett ur ett familje- och miljö-ekonomiskt perspektiv!

Och inte minst, byteshandel är en handelsform som faktiskt är bra mycket äldre än pengar! So people, back to basic nature! Mer traditionellt kan det absolut inte bli!  

(Vet inte om jag har nämnt det, men jag har lite svårt för att kalla sådant som är bra för miljö och familj för "alternativt" när det i själva verket sett ur ett historiskt perspektiv är traditionellt. Jag slår ett slag för att vi marginaliserar vår rådande livstil idag som den alternativa! Min förhoppning är att det framöver är alternativ vi inte vill använda dessutom....Jag har en stor tro på kommande generationers vishet till skillnad från dagens makt- och status-strukturer!)

Ibland är det bra att röja lite extra. Hittade en påse med gamla dekorband som jag nästan helt hade glömt bort. Skulle ju gå igenom dem men oj, hamnade de i skåpet? Där låg de och väntade sedan lång tid tillbaka, men nu är det gjort.

De ligger på tradera om någon är sugen på att piffa upp med lite allmoge och folkloreband. Självklart från gamla lager.

Det här är tyvärr nerklippta stumpar. Går förstås att sy ihop om man är fingerfärdig, men jag antar nästan att de varit avsedda för kökshanddukar och förkläden, eller varför inte byxnederkanter.

De två översta är klockrent 70-tal men sedan blir jag osäker. Satte från 50-tal, men de kan nästan vara äldre ändå någon utav dem. Hur fina som helst! Tyvärr är bilden lite dov, den översta är onekligen verkligen bright70-talsorange och nästa är jeansfärgad, en stump JEANS-resår från 70-talet.

Gässen, änderna eller svanarna eller vad det nu är, är hur fina som helst. Dessa två nedanstående bilder är lite längre längder ej nerklippta.

Här kommer faugla´na i annan färgställning.

En sak till som jag inte gjort på länge, och det är att köra tradera med full koncentration och frenesi. Det blir kommande åtgärd att vidta, så jag gjorde en liten smygstart med morgonutgång på auktionen.

Tror att jag tröttnade när det liksom blev viktigt med måndagsutgångar och kvällsutgång så det tänker jag strunta i framöver. De kommer ut när jag har tid att lägga ut dem annars blir det inte av.

Idag hoppas jag att hitta en påse med gamla plasthyllbårdband som jag skall gå igenom och kontrollera skicket på.  

Idag sätter vi troligtvis, eller förhoppningsvis den nästan sista penseln i lokalen, sedan är den vit.

Då börjar det roliga jobbet med att välja tapeter och hur de skall sitta.

Exciting!

Det här året betydde Björn Afzelius mycket för mig. Danska Nätter och Exil hade gått varm på skivspelaren om och om igen, och jag kunde dem fullständigt utantill. Om man så hade väckt mig mitt i natten och belyst mig med en tusenwattslampa mitt i plytet och väst mellan tänderna:

-Hurdan är San Fransisco?

Då hade jag svarat per omgående och direkt: "Dimmig och dan!". Eller nått. Tja, alla vet ni förstås  att det är ett påstående ur låten The American way, beskrivningen av Leroy Hendersons -en vanlig tvåbarnsfars- sista tjugo minuter i livet.  

Om våren 1985 blev lyckan stor. Då släpper han, gurun i mitt liv, stjärnan på himlavalvet, the-one-and-only Afzelius HIMSELF, (jaja, med världens bästa grupp Globetrotters förstås!) sin nya skiva NIO LIV och trot eller ej. Den var absolut fullkomlig. Fick tidigare album att blekna och damma bort i skivhögen. Det här året behövde jag ärligt talat bara fyra plattor i min samling och den här var en av dem. (Marillions Fugazi, som kom året innan, måste också nämnas förstås. Ett absolut måste denna tid, ochså en skiva av världsklass om ni frågar mig, forever and ever och jag spelar den än idag!).

Jag fick dessutom tillfälle att se honom två gånger detta år.

Dels en utomhuskonsert i Falkenberg på klitterbadet. En härligt varm och solig eftermiddag, där mysfaktorn var enorm. Folk bredde ut sina filtar i gräset och såg honom snarare på avstånd och trängseln var väl inte så stor, eller så var det området som var stort. Vi var en liten flock som höll oss där framme som inte ville missa en ton, inte en mimik, inte en tåviftning och vi sög i oss varje textrad som om vore den sjungen för oss. Det var en helt okej konsert. Men senare samma år gick det av stapeln igen, den här gången en kvällskonsert i Nöjesparken i Varberg.

Den här kvällen är en av mina stora stora musikminnen som jag någonsin fått med mig, faktiskt håller den än. Dessa år vallfärdade jag på ett större antal hårdrockskonserter, det är ju trots allt metallens guldår också, men just det politiska budskapet talade till mig redan då; om som jag var delat på två, "one part for party and one for the real life". Teaterintresset stod också i focus för mig denna tid, samt det faktumet att hm... övrigt osunt leverne gav livet en liten extra guldkant om man säger så. Men det tänker jag inte orda för mycket om.  Det finns nog ett och annat som får förbli min egen lilla hemlighet. Nåja.

Jag stod förstås samlad längst fram i Nöjesparken, tryckt mot scenkanten och återigen ville jag inte missa en endaste händelse på scen. Och där fick jag sällskap av betydligt fler vid denna konsert än jag fått tidigare, för den här gången var det trängsel och publiken sjöng ljudligt med, tändarna viftade i mörkret och att jublets nivå inte fick taket att lyfta är ett under. Da shit. Da feeling. Da memory. Det var helt underbart och fantastiskt suggestivt på alla sätt och vi. De var bäst i vanliga fall, men den här kvällen hade de verkligen publiken med sig och det var som om alla vibrationer fanns kvar i luften och svetten hängde tung.

I slutet av konserten går någon från musikföreningen/musikfiket upp och tackar av bandet med varsinn bukett rosor. De tar emot den och vi, publiken, deras fans, står där och väntar på ett extra nummer. Då tar -om det var gitarristen- en helt overkligt märklig vändning, går fram till mig (!!! ) och sträcker fram buketten precis framför mig. Någon bredvid mig försöker roffa åt sig den, jag står som ett fån, men han rycker undan och sätter den precis framför mig igen. Jag möter hans blick och han ser mig verkligen verkligen in i ögonen och jag förstår då att oj? Det var JAG som skulle ha den??

Jag blev så ställd. Men glad. Men överlycklig. Men lyckligast i hela världen? Det här är faktiskt en av ytterst få rosbuketter jag någonsin har fått, men som ni säkert förstår finns det ingen annan som kan mäta sig med den här heller. Jag torkade den och hade den kvar tills bara för något år sedan då den var så torr, så brun och så skör och smulande att det inte fanns något att be för. Det var en stor sorg men den gick bara inte att spara längre.

Efter konserten gick jag ut mot garderoben, helt rosig och dan, när jag sprang på Cronheim och ytterligare en musikaktivist (Carina hette hon).

-Går du nu? minns inte varför men jag hade något skäl

-Men du måste väl följa med backstage och säga hej i varje fall? Sedan drog de med mig ända in i deras loge, där Afzelius antingen torkade av sig eller sminkande av, och några ur Globetrotters hade öppnat sig en öl. Hallå, där stod jag med min bukett rosor och jag kände mig allmänt pinsam. Men jag fick i varje fall fram och ta i hand och presentera mig för Afzelius själv och vände jag mig mot blomstermannen, höjde buketten, blinkar och tackade varmt, och berättar att jag blev jätteglad. Och tror ni inte? Jag rodnar. Vilket jag aldrig annars gör!

-Synd att du hade bråttom, säger en från musikfiket; för vi pratar just om ifall vi skulle gå ut och ta en öl så fort vi är klara.

Jag beklagar detta, åh, gud vad jag hade velat följa med. My dream come true, liksom. Men det känns inte som om det var läge att byta planer sådär helt utan vidare så jag önskar alla en trevlig fortsatt kväll och på rosa moln går jag på dunkuddar vidare och nästan springer hem för att hänga min bukett på tork.  

Ah. 1985. Vart tog du vägen?

Men en sak förstår jag bara inte.

Jag var långt ifrån ensam om att lyssna på Wiehe och Afzelius (och globetrotters) då.

Vart tog ni vägen sen? Ni vet, då på den tiden var solidaritet ett vardagsord, och herrarna bidrog absolut till det.

Men?

Vad hände sen?

Vi skulle ju förändra världen? Minns ni det?

Jag var dagboksskrivare under hela min tonårstid och även före det. Meningen ovan är mitt gamla mantra som jag har våndats över igen och igen och gång på gång och ibland när jag tar fram mina gamla dagböcker, som jag har kvar, så inser jag att det faktiskt är precis likadant idag och att jag inte är särskilt mycket annorlunda i det avseendet när det kommer till det ämnet. Vi säger att vi lyssnar på ungdomar och att vi vill veta vad de tycker, men när de beskriver sin värld så översätter vi den ändå till vår egen uppfättning. Är det inte korkat egentligen så säg?

Det här kom att bli ett ämne för mig och Mikael Hallberg igår. Mikael är Ledamot i kommunfullmäktige i Falkenberg för mitt parti.

Nu är det på sin plats att jag viker ut; det här är inte en politisk blogg. Men jag är en politisk person, så att jag ständigt kommer in på politik är ounvikligt, då allt enligt mitt menande är politik. Även det faktum att vuxna inte tar in ungas verklighet i sin politik, och låter dem föra sin talan. Tror fasen att ungar inte behöver/vill/orkar engagera sig idag, det är ju ändå ingen som lyssnar? Än en gång. Vuxna inte bara fattar nada, de är dessutom idioter, i det här avseendet om du frågar mig. Det finns idag två skitduktiga partier på det här och det är piratpartiet och sverigedemokraterna, och det står vi och ser på? Vi skänker bort alla arga ungdomar som har tröttnat på hur tillvaron ser ut idag, men vem tar hand om alla världsförbättrande positiva och kreativa krafter? Inte många om du frågar mig.

Så ur vår dialog om normalitet -Mikael, jag dömer dig till icke-normalitet, så andas ut! *asg*- (och det gäller flera av er andra med som deltog i dialogerna igår, tack för goa skratt! Man kan aldrig skratta för mycket!! När tillvaron suger bryter skratt eländet på ett väldigt effektivt sätt!).

Kontentan blev att mitt huvud är fullt, och vi har slängt ur oss ett par tankar och jag går runt och funderar över hur man lägger upp saker och ting praktiskt. Jag kan inte hjälpa det. Det är mycket mycket roligare än att diska!

Jag har kollat av tanken med min dotter, och hon köpte den. Eftersom hon faktiskt är en ganska sund tänkande individ, så känns det ändå inte som om våra tankar är helt idiotiska. Trots att vi är vuxna!

när facebook finns? Åh jisses, alla ni som inte möter mig där slipper en hel del, för det är och förbli min lekplats. Jag blir som fjorton igen, jag lovar! På gott och på ont.

Idag sitter jag här med facebookbakfylla, och huvudet känns både tungt och fullt (av av kreativ tankeverksamhet!) trots att jag inte drack en dropp igår.

Fastnade i ämnet normalitet och det blev några inlägg om det och många härliga roliga svar fick jag. Till sist kom jag fram till att jag minsann tycker att det normala i själva verket är såväl trist, tråkigt och jobbigt, och att det dessutom är till men för hela mänskligheten, faktiskt ett hot mot det samma. Inget jag sörjer direkt med andra ord. Men samtidigt för att vara lite allvarlig mitt i det hela, så är jag samtidigt lite frustrerad över utveckningen vi har idag. Det som betraktades som en avvikelse inom normalvariationen diagnosticerar man idag. Jag är säkert ett urexepel på detta själv. Hade jag varit ung idag hade jag blivit diagnosticerad, absolut ingen tvekan. (Den dagen jag utreds får jag säkert en diagnos idag med!). Men eftersom man inte hade dessa diagnoser då, så har jag fått leva mitt liv som normal, dvs, nackdelar; inga hjälpmedel som kanske behövs, inga insatser etc, etc, etc. Men samtidigt har jag aldrig behövt avskräcka en arbetsgivare med ett litet tillägg; "by the way, jag har förrästen en liten diagnos också". Dvs, ett papper som förklarar varför jag är som jag är, istället för att jag sätter ord på det och förklarar hur det märks för andra; ex så berättar jag alltid i en anställningsintervju att jag alltid är tio minuter sen, (en stor fördel för det är svårt att slå mig i huvudet med det sen om man en gång har accepterar det) och det har man hittills köpt. Jag säger också att jag inte viker i en diskussion utan att säga vad jag tycker: att jag inte söker konflikt men att jag inte undviker det när det uppstår, och att jag har en avvikande konfliktinställning, då jag faktiskt uppskattar bra konflikter. Det har man sett som en styrka många gånger. Men skulle jag helt plötsligt kalla det vid en diagnos, hur skulle man uppfatta det då? Tåls nog att tänka på? Vissa av mina avvikande sidor har varit mina styrkor många gånger, men om sidora helt plötsligt finns för att jag är defekt, blir det fortfarande en styrka då?

Sånt här kan jag inte riktigt släppa. Är diagnoser bara av godo? Om någon undrar, javisst, det finns barn med diagnos i min närhet, så rent personligt är ämnet inte nytt.

Nu blev det här ett annat ämne än jag tänkt -igen. Så jag lägger ett till. För diskussionerna på facebook ledde till något helt annat, men började i diskussionen normalitet. (Jag älskar by the way Eric Homburger Erikssons definition av normalitet, skall försöka hitta den en dag och återgå till att diskutera den).