Direktlänk till inlägg 29 oktober 2009
Sekunderna segade sig fram och jag hade gett mig mitt in i kartongberget i Magasinet. Skulle gå igenom några lådor och leta fram en äldre torso på pinne. Torson är i gips och papier mache, inte en av den hållbara varianten altså, och definitivt inte ny.... Stången är nog i mässing, rostig och dan, ingen fot. Och hon är inte purung om man säger så. När jag tog fram henne var hon inte ens hälften så fin som jag minns att jag tycker i vanliga fall. Hon var bara krackelerad, dammig på insidan, ofräsch och full av spindelväv, och på sina ställen har gipset släppt. Redo för tippen altså.
Men jag förstår inte, .
Sist jag hade fram henne så stod jag och suckade över att jag inte hade användning för henne och beundrade henne, tyckte att hennes åldrande var vackert och inte kallade jag henne för skräp utan PATINAN glimmade skimrande för mitt inre. Tog en bild och släppte henne. Får se om hon gör sig bättre som bild till bortbytingens magasin än vad den föregående bilden gör, den är för stor och jag vet inte hur jag får till det...
Fick fram ett par kartonger till av gammalt skräp. Bara att kasta direkt.
Knappar? -Äsch, vad skall jag med dem till, kan lika gärna skeppa dem åt hecklefjell.
Men glasknapparna då, dem älskar du ju? -Dom där? Vem vill ha såna, liksom?
Vykorten? -... blommor. Jag tycker inte ens om blommor! Och gulnade. Gamla. Åt fasicken med dem.
Hm. Det bådade inte gott. Jag insåg efter att ha förkastat allt jag tog i under ungefär en timmas tid att jag nog inte skulle göra ett handtag till denna dag på sorteringsfronten om jag inte ville riskera att ångra mig gul och grön och blå och gredelin om några dagar för allt dumt jag hunnit ställa till med. Den grå slöjan har intagit mig fullt och fast och helt och det finns inte en susning att värja sig för det.
PMS-helvetet har sitt epicentrum nu. Eller når sin kulmen. Som vilket jävla oväder som helst.
Fan vad det är skönt att svära ibland.
När man är glad, för att man är glad.
När man har pms för att allt är så inihelvetesjävlarfanhelvetesskit och för att jag är en sån jävlainkompetentimbecillidiotjävelsidiot.
Tror ni mig om jag säger att jag ytterst sällan svär irl förrästen? Så är det. Mitt inre språk är färgat av min härkomst och klassuppväxt och kamratgäng och allt det där. För mig är det ganska normalt att svänga sig med uttryck som får öronen att krulla sig och tungan ånga av svavel. Av ren respekt till ett par arbetskamrater som var strängt religiösa så jobbade jag bort det i talet när jag blev lite äldre.
Jag ville helt enkelt inte ställa till det för människor jag tycker om, för jag lärde mig att det inte var svordomarna i sig som var det besvärliga, utan det besvärliga blev att de var tvungna att be för mig varje gång för att jag hade syndat, för trots mina svordomshelvetesjävlarord, så tyckte de om mig som person och kunde se bortom min dåliga vana. Och inte vill jag väcka den sortens vånda hos någon, eller ångest för att någon de tycker om är ohjälpligt förtappad. Dessutom låter det ju egentligen inte så bra om jag skall vara ärlig.
Men det är så jävvlars skönt att skriva dem, så i min hjärna sitter de kvar och kommer till uttryck när jag skall använda ett skriftspråk.
Är det inte märkligt? Ränderna går fanimig aldrig ur, tvättar du en tiger så är den fortfarande en tiger... Om än en något blöt sådan.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
||||
|