Tant Annika har ju helt korrekt identifierat min komplicerade inställning till tid i efterkommentarerna i förra inlägget. Ojoj, nu skojjar vi inte längre. Jag och tid är något som absolut inte riktigt går ihop.

Jag har så olika upplevelser av tid.

Ibland kan en mycket stor mängd tid flyga iväg och oj? "Vi skulle ha ett tolvtimmarspass idag och började just och nu är det slut? Vad hände?" Tid kan flyga iväg utan att jag märker av det, jag sätter igång och så är det slut. På exakt samma sätt kan sekunderna smyga sig iväg, och jag tittar på klockan i ett i ett och tiden bara seeegar sig fram, tio minuter kan vara en hel evighet.

Olika dagar kan ge olika tidsupplevelser redan från start. På tjugo minuter kan jag liksom hinna med att sätta på kaffe, kolla mailen, springa i duschen, klä på mig, väcka barn, läsa en roman, plocka ur och i diskmaskinen, skura golv, förmå statsmakten att ändra ett par lagstiftningar och baka bullar innan det är dags att flyga iväg till bussen. Typ? Överdrev jag? Okejdå, det där med att plocka i diskmaskinen var ren och skär lögn för det ingår inte i mina morgonbestyr  och jag bakar abslut inga bullar, men rästen skulle nästan kunna vara rimligt.

Andra mornar... jag kan titta på klockan, det är en och en halv timma kvar innan jag skall väcka barnen, jag skall bara och oj? Går deras buss om tjufem minuter, och jag har inte ens fått upp dem än?

Börjar morgonen som det första exemplet så vet jag redan från scratch att detta kommer att bli en suverän dag då jag hinner med hur mycket som helst och dagen kommer rusa fram, det är dags att lägga sig snart, eller UPPLEVELSEN av dagen blir att jag går från punkt till punkt, har gott om tid på mig till allt som blir väl utfört och jag kommer att sjasa isäng full av iver för att dagen var super. Det andra exemplet kommer att innebära att jag missar allt, glömmer bort barnens tider, inte kan få ihop dagens struktur och planer och inte får något ur händerna överhuvudtaget. Sådär ser mina ups and downs ut, och framtidens event blir att försöka identifiera om det faktiskt kan vara så att min eventuella (såg ni min underdrift? eventuella...) PMS kan ha något med det här att göra. Men faktum är ju självfallet att det inverkar på min omgivning på olika sätt, och att min upplevelse och oförmåga att disponera eller planera tid påverkar människor omkring mig. Jag vet ju aldrig hur jag kommer att uppleva nästa timma, går den snabbt, blir den effektiv eller tar den aldrig slut?

Min punkt-rekorderliga sambo har väl vant sig eller börjar vänja sig efter snart tio år, men det har varit tufft. Ett tag inbillade han sig -precis som ALLA chefer jag har haft- att det går att ändra på mig. Faktum är att många har försökt och gett upp, och till sist erfar alla att det är lättare att ändra sin egen inställning till att jag inte kan disponera tid än det är att förflytta berg. Det brukar ta en chef ungefär ett halvår att lära sig att leva med det; och ungefär samma tid för mig att göra mig oumbärlig såtillvida att smådetaljer inte innebär att man ger mig sparken, för inte kan man väl sparka den som bidrar till att man klarar av att utföra sitt jobb med bravur, eller hur?

Jag har en chef som under lång tid efter ångrade sin lilla lapp till mig, när han skulle åka iväg ett par dagar och jag skulle vara ensam på kontoret (och därmed hålla hans ställningar med)

Citat:

Hej Gitte

*Glöm nu inte möten på tisdag och torsdag, ha med dig x och x och x. Det är viktigt att du är i tid! Glöm inte att skriva ut x och x tills dess, du hittar ett utkast på mitt skrivbord.

*Vattna blommor

*Är det någon ide att jag ber dig komma i tid dessa dagar?

*Se dig omkring på kontoret. Finns det NÅGOT du tycker kan behöva en omgång? Det ser för jävligt ut!

Ha en bra vecka, vi ses på måndag!

underskrift

Jodå, mötena hade jag superkoll på, och jag skrev ut de dokument jag skulle, dock med vissa tilläg som jag trodde att han nog hade glömt, det skulle dock visa sig att han inte hade tänkt på dem alls.

Vattna blommor? Sorry, det glömde jag.

Jag vill minnas att jag var hjälpligt i tid. Så gott jag förmådde, åtminstone så att jag inte ställde till något för någon.

Jag såg mig omkring på kontoret. Och jag VISSTE att det var MITT skrivbord han menade. Nu råkar jag ju vara lite obstinat ochså, så riktigt så lätt skulle han inte få det när han nu hade varit så otydligt. De dagarna ägnade jag varje minut och en kväll till att röja ur HANS skrivbord, lådor, bokhylla, mappar, utskrifter, pärmar, papper, verifikationer och jag utförde stordåd i hans ack så välstädade yta men fullständigt kaotiska bristande ordning; inte ett oorganiserat papper eller ett dammkorn fanns att uppbringa när jag var klar. När han kom tillbaka var mitt skrivbord lika kaotiskt som det var när han åkte, men hans var helt utblåst och kategoriserat, jag hade bytt ut pärmar, skaffat kartotek, index och allt jag kunde komma på, och det stod såväl i ämnesområde, datumordning, olika märkta områdespärmar etc.

Han frågade efter papper och dokument i ett halvår. Kan tillägga att han aldrig försökte sig på konsttycket att

mästra mig efter det....

Gaah. Jag är en mycket otålig människa som blir helt apatisk av att vänta. Ytterligare en av mina absoluta bottenegenskaper. Usch, varför sitter jag här på min blogg och erkänner så mycket dumt helt offentligt, egentligen? Snälla, någon som vet ifall det finns en sinnesundersökning som man kan beställa via postorder så säg till för jag behöver nog en sådan.

I vilket fall som helst. Jag gillar när saker händer, dvs, positiva saker. Förstås.

Jag gillar inte när INGENTING händer, för jag blir fullständigt apatisk.

Inte får jag till att göra allt det där som ligger och väntar på mig, om det är mindre inspirerande uppgifter utan jag blir rätt och slätt apatisk. Allt eller inget, liksom. När jag har ett flow gör jag mindre inspirerande uppgifter på en kaffepaus bara för att jag är igång, men när jag väntar så kan inget få mig att röra mig ur fläcken i stort sett.

Det har nu gått ett par veckors tid och jag väntar hela tiden på NYA saker.

*Imorgon skall jag till tandläkarn och för ungefär en halvtimma sedan när tanken slog mig så byttes min förväntan mot detta suspekta event ut till min sedvanliga tandläkarångest. Usch, måste nog tänka på annat tills det är dags.

*Vidare har min sambo varit en otroligt hjälpsam bekant, de senaste veckorna och fram till förra helgen, då eventet blev i stort sett klart och det skulle gå att börja på nästa projekt, nämligen min sista avdelning i lokalen innan den är klar. Då blev han tokförkyld, lagom tills han blev tillgänglig för mig. Ikväll verkar han dock vara någotsånär på bättringsvägen, men vi får se hur många dagar det nu kan ta. Snart tänker jag åberopa hans uppmärksamhet igen =)!

*Jag har nog aldrig fått så många tapetförfrågningar någonsin som de senaste dagarna. Just nu sitter jag och väntar och undrar om någon vill gå vidare med en beställning den närmaste veckan. Det är förstås bara otroligt spännande att se an, men en väntan på att något händer, det med.

*jag väntar också på en tapet som skall användas som fond i min lokal. Kan komma imorgon. Den ser jag fram emot, speciellt då jag tror att den utgör ett aldeles ypperligt parmotiv till den jag redan har avsett till främre delen. En sjuttiotalare förstås.

Sen har jag lite blandat smått och gott som jag också går runt och väntar på, så jag kan lätt säga att de senaste två veckorna har inneburit otroligt mycket märkliga väntor av olika de slag.

Nu vill jag ha lite action i mitt liv igen. Lite pang-pang och biljakter, och heta tapeter uppsatta på olika väggar.

Det här inträffade för ett par år sedan tror jag. Ett program i tevetablån intresserade mig tillräckligt mycket för att jag dels skulle sätta min teveklocka, men även att uppmana familjen att "nu skall ni se det här programmet med mig". Ett helt program skulle avhandla tornedalsfinskan och dess historia, detta mystiska språk som inte skall vara varken som finskan eller svenskan och som skall vara helt obegripligt och svårt att förstå.

Tornedalsfinskan, eller Meänkieli (som är ett officiellt minoritetsspråk i sverige) har behållt många urgamla finska ord som inte längre finns att finna i finska, och skall ochså innehålla en del försvenskningar, eller svenska låneord. Det finns även vissa skillnader mellan standardfinska och meänkieli i uppbyggnad såsom fonologiska, morforlogiska, skillnader såväl som skillnader i syntax. Mycket spännande tycker jag då, som tycker att språk är ohyggligt intressant, sett ur perspektivt kommunikation mellan individer. Men det finns en aspekt till som gjorde att jag fann Meänkieli oerhört väldigt intressant ur folklivsperspektiv, och det är faktumet att det förbjöds som undervisningsspråk i Statens folkskolor år 1888. Det påstås att straff utmättes för den som bröt mot detta i offentliga sammanhang och att även barn som föll över i sitt modersmål straffades även om de råkade göra detta under ledig tid såsom rast och liknande om de ertappades med detta illdåd. 1957 gick det ut ett särskilt påbud om att man inte skulle förbjuda finskan, och detta år räknas som början på slutet av en lång tids språkförtryck.

Spännande? Eller hur? och nu tänkte jag minsann ta tillfället att titta med mina barn så att de får sig till livs att folkgrupper och minoriteter även i sverige har utsatts för förtryck, även med olika påbjudningar och straffskalor från Staten för sitt ursprung. INte desto mindre var det väldigt intressant att få höra språket, jag har ju inte mött det och det skulle bli ett event att få det avmystificerat en gång för alla. Skulle det gå att förstå?

Döm till min stora besvikelse, vaddå mystiskt? Det var ju som vilken finska som helst? Och det gick ju DESSUTOM att förstå, till skillnad från Uutisets nyhetsuppläsare som får mig att gapa av pur förvåning och inse att jag inte kan ett skvatt finska ändå? För att inte tala om alla gånger jag har fått höra att jag talar "omodernt" och "gammalfinska"? Själv hör jag inte mycket skillnad, mer än att jag har lättare att förstå vissa finnar än andra och som sagt, Tornedalsfinskan var som att tja, komma hem? Självklar och helt naturligt och vanligt och som vilken finska som helst i mina öron?

Min sambo satt däremot som ett frågetecken; "förstår du det här? Jag förstår inte många ord alls och jag får anstränga mig för att föreställa mig vad de säger"? Oj? hur kunde det komma sig? Lite kultigt var det dock att påstå att jag faktiskt förstår tornedalsfinskan ganska hyggligt till och med; vilket jag då gör; trots att jag kan höra lite olika variationer lite beroende på var man är ifrån, på vilken sida om tornedalen/haparande/norra sverige/norra finland/ och jag lyssnar mer än gärna på radioprogram eller ser teveprogram på Meänkieli efter det. Men nog har jag ändå undrat...

Idag fick jag då ett mail från en man vars mailadress var det samma som mitt efternamn, och jag tror först att jag ser fel. Så himla vanligt är det inte, kan det vara en telia-server-bugg? Våra mailadresser var nästan identiska så för säkerhets skull så ringde jag upp honom för att tala om skälet till hans mail.

-Vad hette du sa du? säger han det första han gör när jag presenterar mig... och vi skrattar bägge två, bägge lika överraskade och förvånade och sen berättar han för mig att han har hört att alla med detta efternamn härstammar från samma ursprungsgård uppe i trakten kring haparande sedan många århundaden tillbaka.

Har googlat på detta, såväl släktnamn och gård, hela förmiddagen och hittat massor av lappfogdar (skulle skipa rätt mellan birkarlar och samer; dessa rekryterades vanligen ur kustlandets elit av landsköpmän) och Birkarlar (handelsmän med rätten att handla med samer, vilket inte alla fick innan samerna skattskrevs; jag hoppas vid min gud att mina förfäder var kulturspridare och hyggligt folk, och att de inte lamslog eller våldförde sig på en minoritetsbefolkning!). Och det här skulle mycket väl kunna vara så att en del av språket har följt med genom alla generationer i rak nedstigande led? Visst är det en spännande tanke? Dessutom finns det visst flera olika bomärken för olika släktled... lite småspännande det med; Nu skall jag försöka hitta mer om det här, absolut!

Jag älskar att stå utanför situationer och bara vara observatör. Ni skall veta att det inte är den allra enklaste konsten för en person som har impulssvårigheter och som inte kan låta bli att medla eller hitta förklaringar eller en förståelseplattform.

Men idag har jag via en iaktagande observation, förstärkt min lärdom att man inte skall försöka sig på att leka översittare och dominera snälla människor, speciellt inte om man inte riktigt har torrt på fötterna.

Snälla människor säger oftast inte så mycket utan låter gåpåarna säga sitt klart och sen går de hem med sin egen uppfattning i alla fall. Det är inte så smart att anta att "Snälla Människor" är "Korkade Människor" och de saknar förmåga att dra korrekta slutsatser.

I grund och botten är jag en mycket simpel människa med massor av dåliga sidor!  En av dem är absolut att le i njugg åt människor som tror att de äger världen, och att de är förmer än andra. Skall man tvunget sätta sig på en häst så skall man nog vara varse att den inte är högre än att man klarar att ta sig ner igen!

Medan vi slickar i oss årets sista varma solstrålar och löven så sakta gulnar och faller ned tänkte jag avisera en liten utlottning här på bloggen!

1;a dragna namn får:

Den här fina tapetfiguren fick ni en liten förvägsvink om i helgen. Visst är den superläcker?

Tapetklister och pensel medföljer så när den ramlar ner i din brevlåda så är det bara att sätta igång:

Mått; 150 x 45 cm.

2;a dragna namn får:

En spa-turban, eller handduks-turban. Våfflad bomull på utsidan, och frotte på insidan; och den fästes med en knapp i nacken.

Perfekt att trä över när du har en inpackning i håret, eller efter bad och dusch. Suger snabbt åt sig vätan. En given favoritpryl nu i höst och vinter!

3;dje dragna namn får:

2 stycken mobilstrumpor/ ipod-fodral; en till dig och en till en vän!

Varför i all världens namn skall man använda en mobilsocka? Bortsett från att den skyddar mot repor, så håller den mobilen varm. Kyla försämrar helt enkelt din följeslagares batterikapacitet! Passar såväl mobilen, den lilla digitalkameran eller ipoden. Töjbar kvalitet.

..................

=)! Ett sant nöje att presentera dessa varor till en utlottning, hoppas ni tycker om dem! Som ni vet är jag inte mycket för nykonsumtion av varor, jag är och förblir retrofil och jag använder eller konsumerar oftast secondhand av ideologiska såväl som politiska skäl. Ett livsval helt enkelt. Men visst konsumerar även vi nytt; och allra helst medvetet från företag med en sund inställning till sin produktion, och som har anamat ett hållbart samhälle i sin filosofi!

Det här finner jag hos Lollopard, faktiskt ett av de få företag som inte bara tänker miljö i val av produktion, färger och material, utan som även går UT med att deras plagg är avsedda för att ärva:

"prioriterar material och kvalité för att våra kläder ska kunna leva länge, användas mycket, slitas, ärvas och vara lika glädjande idag som nästa år eller året efter det!".

Det allra viktigaste är kanske hur bomullen är behandlad samt val av färger: "reaktiva färger på kläderna, som är bland de mest miljövänliga som finns idag. De reaktiva färgerna förenar sig med textilens fibrer, för en fantastisk lång livslängd och lyster.

Från och med våren 2009 använder de dessutom 100% ekologisk bomull till sina plagg! Deras miljö och kvalitetspolicy är absolut läsvärd, se den här

Så när  jag väljer att lotta ur från Lollopards produkter istället för varor från mitt eget lager: så är det inte i allra första hand för att deras plagg eller produkter är fräcka, för det är de; utan för att lyfta fram en nyproduktion som faktiskt lever efter tanken att vi lånar jorden av våra barn, även sett ur ett globalt perspektiv!

.............

Vill du delta i utlottningen?

Gör såhär!

1. Välj den första bilden -tapetkrokodilen- och gör ett inlägg i din blogg där du hänvisar till att du tävlar, samt länk till DETTA inlägg!

Självfallet är utlottningen öppen även för er som inte bloggar; skicka ett mail till mig där du återger att du vill delta med namn och mailadress; återge gärna att du saknar blogg så är du med i utlottningen!

2. Lägg en kommentar med blogg-länk nedan. Skicka mig sedan ett litet mail där du bekräftar ditt deltagande, märkt Höst-utlottning. (bortbytingen@telia.com). 

När du deltar i utlottningen:

Så godkänner du -om du inte undanber dig via mailet till mig- att jag lämnar över din e-mailadress för framtida nyhetsutskick från Lollopard, så fort tävligen är avslutad! (Du kan själv gå in via deras hemsida och maila dem adressen, så missar du inga av deras nyhetsmail). Det är är mitt sätt att visa att vi bloggare tycker om deras utbud, och produkter, oavsett om vi föredrar dem pg design eller om vi gör det pg deras miljötänk!

Utlottningen är öppen för inlägg till och med den 30 september.

Ni som vunnit utlottningen får besked via min blogg samt mail, under påföljande helg!

Är nästan lätt euforisk efter ett tandläkarbesök, känner lyckan spira och ser fram emot min tid på fredag då jag skall ta bort en tand, efter att den har fått fallera helt. Jag käkade för nästan två år sedan en bit nötchoklad från Eurochopper, och där fanns en extra ingrediens iform av nötskalbitar. Krasch, sa det när det knakade till i hela käken, och sen tyckte jag att det dels blev en intensiv smärta, samt jag tuggade på något? Vad? Glas? Nä, inte då, utan bitar från min ena sidtand. Förfärlig upplevelse, önskar ingen annan behöver uppleva det.

Tittade efter. Min tand var vit och fin på den tiden, fast det saknades en bit. Så jag ringer förstås folktandvården i falkenberg där jag tidigast varit, dvs; jag har tandläkarskräck. Svår sådan. Jag går bara till tandläkaren om jag absout MÅSTE och inte annars. Däremot försöker jag hålla efter dem med alla konstens regler, så jag SLIPPER gå dit.

-"Har du ont?" Fick jag som fråga när jag hade begärt att få en tid.

-"Nej, det har jag inte men jag lär väl snart få?"

-"Nu har du ju inte varit här de senaste åren så vi måste hänvisa dig till din vanliga tandläkare."

-"Men, jag har ingen annan tandläkare, jag var hos er senast"

-"Tyvärr tar vi inte emot nya kunder, men återkom om det blir akut"

-"Men, jag har precis bitit av en halv tand, klart att det är akut? Annars hade jag väl inte ringt?"

Men nej, hon var obeveklig och ansåg inte alls att en halvt avbiten tand var akut, utan akut blev det först, om man som jag var en tandläkarlooser, och jag skulle få ont, dvs, ha fått karies i tanden eller roten började bli dålig eller något... Åkej. Jag fick väl vänta tills det blev akut... Och jag visste redan då; att det här blir inget bra i sista ändan...

Akut blev det förstås några månader senare. Men, vad fasen: en treo gör susen! Och hjälper det inte med en så kan man ta två. Eller fler. En liten coctail före läggdags så står man dessutom ut med rätt mycket smärta innan det blir akut. Dvs, så akut så att det är lönt att tänka på att trotsa sin tandläkarskräck och ringa och boka en "AKUTTID" på folktandvården. Och det behövdes inte mer lite drygt ett år, sen dog nog tanden för det slutade göra ont, om jag bara lät bli att tugga med den sidan.

Någonstans i  halva smärt-perioden nämnde jag problemet för min ena unges tandläkare som genast beordrade mig att boka en tid med en gång.

-"Varför ringde du inte direkt? Du skulle ju ha kommit innan du fick problem!"

-"Men det gjorde jag, telefonmottagaren bad mig återkomma när det var akut"

-"Men en avbiten tand ÄR akut" blev jag informerad om. "Går man för länge med det så måste man oftast rotfylla och det ställer till stora problem, och blir mycket svårare att åtgärda".

Tack för den televerket. Eller jag menar Folktandvården, förstås; nu var min bestämda åsikt klar; jag skulle INTE boka några tider som innebar några rotfyllningar. Läste allt jag kunde om rotfyllningar på nätet, och nejtack, lite smärta har ingen dött av. Kan man föda barn på löpande band utan bedövning så kan man baske mig stå ut med lite tandvärk med.

Men i förrgår tappade jag då ytterligare en stor bit utav den och nu fanns ingen återvändo, om jag inte vill ha fler inflammationer (som förstås får självläka, att gå till läkaren för en inflammation i käken innebär att de skickar en till tandläkaren) eftersom det i stort sett bara är en kvarts tand utöver roten kvar. Vetskapen att jag nu åtminstone bara får dra ut den och slipper rotfylla gjorde dock beslutet något lättare. (Tja, sorry, så ologiskt tänker man när man är dödligt rädd för att borra...).

Under min tandläkarbehovsperiod läste jag en artikel om tandläkarskräck och lagning med laser för något år sedan om det var i Allas eller Allers eller någon annan tidning av det slaget och fick där fram ett namn på en tandläkare i Falkenberg som dels använde sig av metoden och när jag då sökte om honom på nätet så fann jag ett intresse för tandläkarskräck. Det här namnet har då bitit sig fast i mitt medvetande som en igel och igår bestämde jag mig för att vänsterpartist eller inte, här skulle det baske mig sökas upp privat tandläkarvård; med livet som insats är alla dyra råd billiga!  

Jag berättar om min tandläkarskräck när jag ringer upp. Hur det har gått till. Hur jag har hamnat i mitt akuta tandtillstånd och får en tid på fredag. En timma senare så har de andra informerats om den nya kunden och en tandsköterska ringer upp och säger att det är dumt att dra ut på det och att de har kunnat få ihop en tid imorgon/ dvs, idag på förmiddagen om jag ville komma då? Jovisst, lika bra att rida tjuren medan han ändå sover.

Kommer dit. En upplevelse utöver det vanliga.

Möts av:

-"Hej, du måste vara Gitte?" alla som jobbar kommer fram och hälsar och växlar några ord och jag får en tandläkarstol att slå mig ner i direkt. Ovanför huvudet händer det en teveapparat i taket. Ett morgonprogram går och jag kan sitta och spana på Torsten Flinck (som jag av andra skäl är lite nyfiken på) medan de tar bilder och sen får jag ett par tidningar i knät:

så där sitter jag i tjugo minuter och läser om ett gammalt slott och tittar på en herrgårdsinredning och teven går och det är som att sitta i en jäkla bekväm stol i en dallas-lyx-inrättning där man väntar på manikyr, och jag slappnar av HELT, så när tandläkarn kommer, så är min panik helt borta.

Dels är det en mycket tillitsingivande person, inga konstiga rockar eller annat avskräckande, och så är han så trevlig och MÖTER mig utan att be mig öppna munnen överhuvudtaget.

-"Hur är det med din rädsla, vet du vad det kommer sig av?"

Så sitter vi och pratar om den i tio minuter, han tar sig tid att lyssna, och försöker få ett sammanhang medan mina tårar växer i ögonkroken -utan att låtsas om det- och han förklarar INTE för mig att det inte är farligt att gå till tandläkaren; utan tvärtom förklarar han för mig precis hur tandläkarskräck fungerar, att det inte är lönt att berätta att det är ofarligt, utan att man helt enkelt måste ha en avprogrammering för att bli av med den; och att HJÄLP FINNS ATT FÅ då det på sahlgrenska finns en speciell mottagning som består av både psykologer och ett tandläkarteam och man arbetar både kognitivt och med hypnos och det finns forskning och resultatuppföljningar och så vidare.

-"när jag möter svåra fall så föreslår jag att vi inte bara gör klart tandvårdsbehandlingar utan jag kan remmittera dig dit så löser man problem som uppstår även på sikt. Att laga ett par tänder går snabbt, men gör man inget åt rädslan så kvarstår det till nästa gång".

Jag har ALDRIG mött en tandläkare som tidigare varit mer intresserad av min omotiverade rädsla än att få mig att öppna munnen och bli klar på den utsatta tiden på grund av att nästa klient kommer snart!

Nu sitter jag här med en noggrann genomgång, en bedömning om att mina tänder är väldigt bra, förutom den ena boven i dramat då som måste avlägsnas; tillika en remiss till sahlgrenska på väg, samt en ny tid till på fredag som JAG SER FRAM EMOT!  Och dessutom varm och lycklig av mötet med en helt suveränt härlig PERSON och jag gick därifrån betydligt mycket fattigare men på små rosa moln.

Folktandvården har TRETTIO års dokumentation av min tandläkarrädsla, massor av besök då jag som liten inte öppnat munnen, skolor som har gett upp att ge mig tandvård och som skickat mig till massor av olika specialisttandläkare, jag har till och med fått en örfil av en tandläkare (som inte bidrog till att lätta min tandläkarskräck eller avoghet mot tandläkare) och jag vet inte hur många utskällningar jag fick varje gång jag gick upp till möllevägsskolans skräcködla nummer ett (det är INTE ovanligt att hennes tidigare patienter har tandläkarskräck, det vet jag, de flesta som gick på mölle samtidigt har massor av skräckminnen från denna tid). Nu råkade dock mitt allra första möte med en tandläkare vara ännu värre; får faktiskt skräckkabinettets väktare (dvs, tandläkarödlan) att likna Moder Theresa, (och det vill inte säga lite det) och INGEN gång har någon ens varit i närheten av att vilja prata om min skräck som inte ter sig logisk för NÅGON!

Det här inlägget blev långt, men jag är så lättad så det knappt går att beskriva i ord.

ALDRIG mer folktandvården och sen får jag vara så mycket socialist jag bara någonsin orkar. Och efter nyår flyttar jag mina minderåriga barn, för det finns en fördel med att ha hittat en tandläkare med specialintresse för tandläkarskräck som inte avvisar ens NYA kunder med detta, och det är att även deras barn är välkomna dit.

Började morgonen lite tidigare än tänkt pg av tandohälsa; vilket är lite småkämpigt, då jag har en förfärlig tandläkarskräck. Insåg att den här gången finns ingen återvändo, det får bli en tur till plågaren under dagen... Inväntade liksom bara skolstart och telefontider och liknande. Min telefon ringer strax efter att barnen åkt.

-Hej, sa min mamma, när kommer du?

Åh, tänker jag, var det idag?? Hade jag ju helt glömt bort, så jag kapade henne lite snabbt med att jag ringer "sen". Ingen ide att berätta för mamma om mina tandproblem, för då kommer hon bara att påminna mig om vilket helsicke det var att få mig till tandläkarn när jag var liten och såna historier orkade jag bara inte med just då. Försöker då hitta en tandläkare som har möjligheter att ta mig under dagen men det visar sig att den jag vill till först öppnar 13.00, så jag ringer min mor och berättar att "jag kommer nu!".

Min kära mor skulle hem till hennes väninna som flyttar från kommunen inom kort och som håller på att röja ut massa "skräp". Bland annat en låda med gamla vinylskivor som hon inte vill ha och sängkläder och uteleksaker till barn (däribland ett flertal gamla stiga pingisracketar). Och när min kära mor hör sånt säger hon glatt varje gång: "min dotter vill ha!". Och visst är det så. Men jag inser ju själv att mitt skräpsamlande börjar gå överstyr när min mors finska vänninnor glatt öser över mig allt möjligt som ingen annan vill ha. *skratt* Men tack och lov för det! Var hittar man annars gamla Nuutajärvi, Iitala och Riihimäki om inte hos damer i 70-årsåldern? Men den här gången var det altså vinyl vi skulle börja med. Så vi åker dit.

Nu hör det till saken att min mor är en ytterst social dam som själv närmar sig de 70 år. En såndär dam man skulle kunna ligga sömnlös för på nätterna, för hon är alltid ute och ränner. Hon håller sig någotsånär smärtfri (myalgi) genom att promenera och det gör hon timmatal varje dag. Och hon känner de mest märkliga människor överallt, för är det något min mor är bra på så är det att tilltala främlingar oavsett var hon befinner sig. Har du blivit attackerad och utfrågad av en liten mörkhårig dam som har skapat ett eget språk med hjälp av danska, finska och svenska, samt oförståeliga egenkomponerade ord; så är det garanterat min mor.

Därför kan jag inte heller ha koll på alla hennes väninnor, så denna dam var en helt ny bekantskap för mig. Men åh, vad roligt det var! Jag älskar gamla tanter, och farbröder med för den delen och det här var absolut en tant som gick direkt till mitt hjärta. Jag förstår fullständigt att dessa två finska damer har mycket nöje i varandras sällskap, då de var klippta och skurna i ungefär samma form; när de kommer ihop så går nog ingen säker! (De reser runt överallt hela tiden så de finns nog överallt, ena veckan skall de till danmark, andra till tyskland, tredje till borås, fjärde till herrljunga, femte till kanarieöarna och vad det nu är).

Men nu satt de och beklagade sig att det inte finns något att göra i krokarna här, så nu flyttar mors väninna till Mölndal för där finns det minsann massor av dans och föreningsliv och det ena med det tredje och jag måste nog säga att jag anar att min mor snart följer efter; henne kan vi nog inte hålla kvar här vare sig vi vill eller inte när hon får se hur agendan kan se ut där.

Jag satt där i det absolut perfekta hemmet (inte en fläck på diskbänken, inte ett dammkorn så långt ögat nådde), fullt med stilmöbler, smådukar, pelargoner och prydnadskuddar och lyssnade på tanternas hyss när de satt och berättade om festminnen, resminnen och det ena och det andra för mig och det var mycket givande. Sådär vill jag också bli när jag är i deras ålder. Helt oberäknelig och heltokig och framförallt, livsglad, hur livet än har farit fram! Nåja, det här var en liten kärleksförklaring till unga flickor i gamla kroppar. 

Gör du som min kära sambo gjorde? Tänker "vinylskivor från en 70-årig dam, kan det vara något?" Bortsett från att jag vet att det finns massa gammal finsk tango, (jag älskar finsk gammal tango) har jag inte en susning om vad som är med (eftermiddagens undersökning), men tänk på att de som är sjuttio idag, har växt upp med woodstock, Rolling Stones, Beatles, Janis Joplin, Jimi Hendrix, etc, och du vet väl att Lemmy Kilmister (Motörhead) är född 1945, och därmed i år har passerat de 64? Vi står onekligen inför en stor oförutsägbar ny pensionärsgrupp som inte NÖDVÄNDIGTVIS nöjer sig med dansband framöver, så Christer Sjögren, du får nog bäva lite i alla fall! =)!

Jag och min mor vi tog oss en svängom på Röda korset innan jag åkte vidare hem för att ringa tandläkaren. Det fanns en glasgrunka som gnagde lite i mitt bakhuvud att jag inte slog till på sist och jag ville kolla om den var kvar. Som jag antydde häromdagen har sonen i dagarna gjort rent hus på min glashylla och den behöver fyllas på. Jag blev dock lite loppissnål, för jag tyckte nog att priset var något högt satt på den här, vilket nog fler med mig har tyckt eftersom den stod kvar. Inte är den riktigt ren heller utan det blir nog en stunds grovsanering innan den är klar. Men något i mitt bakhuvud säger mig att jag BORDE veta vad det är för glasbruk, men jag har inte en susning. Men nog är den väl bekant. Tog med mig mor för att få en second oppinion, inte heller hon kunde mana fram den helt sådär direkt, men jag slog till, tog med den hem och får söka vidare efter svar:

En ganska hög mörkgrön glascylinder, ingen hällpip eller annat, men ett handtag nertill... anar att det är en hög vas, men det vete fåglarna. Älskar glaskvaliteten i den i varje fall!

Tja, självklart nöjde jag mig inte med den här... Jag skall INTE gå på loppis, jag skall INTE gå på loppis... 

En stor passion, gamla handarbetsböcker:

Hade jag nu haft en liten hund hade den legat risigt till:

Men några sådana här skall jag absolut få till:

Jag älskar virkade nätkassar. Har jag förrästen berättat vad vi kom fram till att vi lade på plastpåsar varje månad, när vi körde stenhårt med vårt excelblad när vi ville resa hela familjen ett år? Ca 200:- per månad. Det är också pengar, speciellt när det är på en vara som ställer till så mycket som plastpåsar ändå gör med våra vattendrag... mm.

OCH. Så kunde jag bara inte låta bli att kapa åt mig ett superläckert påslakan:

Nu hade jag inte möjlighet att vika upp det och ta helbild direkt, eftersom vi har fyllt golvet efter gårdagens städning med alla stolar, (som skall tillbaka på rätt plats idag) så det får bli två motivbilder, det är urläcket så jag måste visa hela en annan dag:

När jag kom hem skulle jag bara fylla bilen med det som skall till affären; men hur bra gick det?

Berit, Åke och Tjockholmen har gjort kattsäng av babystolen i plast (Det är dock bara mamma Berit på bild då barnen var ute på upptag när kameran åkte fram). Nu måste jag bestämma mig för om jag skall rädda dynan och ta den ifrån dem eller om jag skall låta dem bo kvar.

Vidare; vad har jag gjort nu den sista halvtimman? Jo, hittat på annat att göra bara för att slippa ringa tandläkaren. Det blir nog ingen tid idag i alla fall, men ringa, det måste jag! *suck*

Hm. I likhet med många bloggare som jag lite då och då ser, uttrycker samma undran som jag själv sitter med, så kommer det här en liten uppmaning; snälla, när du har läst, lägg gärna en liten-liten rad! Ber om ursäkt för att jag är en bekräftelse-nerd, men ett litet ord förgyller vardagen och ökar lusten att verkligen planera nästa inlägg med större omsorg!

Så snälla, en liten vink? Nu har jag en vädjan till alla som springer in och ser dessa patetiska och arma rader:

*Ta fram den skriften du har närmast dig:

*slå upp sidan 57.

Vad står det på 3:dje raden uppifrån? (Behövs det för ett ge meningen sammanhang så börja där meningen börjar och skriv hela meningen ut)

*Berätta gärna vilken skrift det är samt när den kom ut.

Jag sträcker ut handen själv och hittar... öh. Ne, 'he-he* den går helbort. Inte kan jag väl erkänna öppet att det har hamnat en hög med herr-tidningar från sextiotalet i min bokhylla jämte datorn. Så jag grabbar tag i nästa skrift:

"Den ene ändan av spolen göres så fast i det cirkelrunda hålet i den ena plattan, den andra änden fästes i plattans hål" Ur skriften "Hur jag gör min egen radio och hur den fungerar" av Einar Erix, 1923.

Skall jag istället hämta litteratur som jag LÄSER så skall jag förstås gå ner och rota på mitt nattuksbord, men nu var det inte det det var frågan om, utan det som ligger närmast.

HOPPAS innerligt på några inlägg från er nu? (anonymt eller ej).