Min pappersdag -som fortsätter idag- fick ett par oväntade vändningar igår, i form av ett par mycket trevliga och inspirerande samtal. Av sådan art att det ger återverkning i form av rena rama energikickarna som sitter i länge. Väl inspirerad av det steg jag upp extra tidigt idag och satte igång att vara praktisk med en gång. Fasen, det jag gör är jag ju duktig på, jag behöver inte alls sitta här och slå mig själv i skallen för att jag är nördig eller för att mina fantastiska tapeter suger. Jag kan med andra ord inte ha fått någon PMS idag som ni märker ;).

Jag blev uppringd bland annat av ett par personer som jag absolut lyfter på hatten för och det var såå givande. Ni vet hur det kan kännas ibland när det spritter i kroppen och man känner att man är på rätt väg? Ett av samtalen gjorde mig stum av hänförelse, ett annat gav mig en svada så det står härliga till, tänk vad olika man kan reagera inom loppet av en timma. Följden blev i varje fall att min stackars familj inte fick ett vettigt ord ur mig på rästen av kvällen.

Bland annat har jag ett förestående studiebesök hos en herre som har vigt sitt liv åt tapeter bokstavligt talat. Och vi fick ett mycket engagerande tapetsamtal, där jag bland annat fick svaren på hur det kunde komma sig att det fanns tapeter från olika leverantörer i samma kataloger. Dels var det ungefär som jag anade, att olika grossister och importörer hade sina egna presentationer, utöver de tapetfabriker som saluförde sina egna varumärken. Vidare fanns det ett bolag i norrare delen av sverige, där man som tapetsäljare kunde beställa sina egna sammansatta kataloger om man ville presentera sitt urval för sina kunder enkelt. Mannen hade själv varit importör av ett tyskt tapetmärke och levererade dessa till hela sverige. Jag skall snart på studiebesök hos honom då han har mycket material från tiden kvar, även kataloger och liknande och det skall bli såå spännande! Jag anar på förhand att jag kommer att få lära mig mycket om den tidens tapeter, papperskvaliteter, tryckordningar och liknande; sådana där detaljer som jag bara inte kan få nog av! Även små anekdoter om hur det var förr och se gamla foton från tillverkning och liknande.

Jag kan knappt bärga mig! Vill helst sätta mig i bilen direkt men jag har någon veckas praktisk arbete att färdigställa först. *sneglar i horizonten, mot lanthandeln jag skall ha färdigt på ett kick* Plikten först, nöjen sen!

*gaaah, det var inte strul-Gitte som sa det...*

Papper, papper, papper, papper, hålslag, papper, pärm, slänga, papper, papper, datumordning, papper, skriva dokument, papper, papper, hålslag, häftapparat, tejp, papper, papper, slicka igen kuvärt, papper, sortera, papper, göra högar, papper, papper, papper, skriva adress, papper, tejpa, papper, en kopp kaffe, papper, papper, en kopp kaffe till, papper, svara telefon, papper, mer kaffe, papper, papper, papper, börjar få ont i magen av allt kaffe, papper, papper, post-it-lapp, papper, papper, räkna, papper, signera, papper, papper, papper, skriva under, papper, söka uppgift på nätet, papper, papper, papper, posta.

Är lite småtrött på papper men det är snart klart. En stor hög som har väntat på en vacker dag. Eftersom dagen inte var så vacker idag så passade det väl. Bör dessutom vara dags för PMS snart igen.

Äsch, det är mycket roligare med sådana här papper, än pliktpapper!

*finns det utrymme för alla

*kan alla problem lösas med kommunikation, solidaritet och omtanke

*är yttrandefrihet och demokrati viktigt

*är alla människor lika i grund och botten

*finns det något gott i alla

*får alla vara sig själva som de är, utan risk för förtryck

Åh, vad jag önskar att det var såhär det såg ut?

Av den här helt underbara stoblommiga varianten. Bilden är lite gul, så tänk bort det i färgen. Den kommer att pryda en vintagebutik uppåt landet till. Jag tror att den kommer att göra sig väldigt bra där! Den är såå maffig och det känns riktigt super att den fick ett hem där den kommer till sin rätt!

*suckar*. Det borde vara skottpengar på sådana som mig.

Jag har egentligen avsagt mig uppgiften att åka och handla, eftersom det tar för mycket energi utav mig och det går inte alltid som jag har tänkt. Den prudentliga sambon åker och handlar med en lapp och kommer hem med det som står på lappen.

Gitte skulle handla idag, och hon skulle ha mjölk, ägg, bröd och snus. Hur gick det? Det blev två fulla bärkassar med det mesta hon kom på att vi nog behövde. Visserligen lär det gå åt under veckan, men jag hade inte behövt handla det idag på en söndag utan kunde ha storhandlat på den lite billigare stormarknaden under veckan som kommer.

-Åh, ta två köp en, att jag inte behöver den ena ens engång finns inte i min tankevärld.

-Åh, mitt tvättmedel är nästan slut. NÄSTAN altså, jag hade klarat mig ett par dagar till och som sagt, det hade varit billigare i större förpackning under veckan.

-Tänk om jag skulle göra en cheese-cake under veckan? Digestive och philadelfia-ost förstås. Problemet är bara att jag förmodligen inte kommer att göra någon cheese-cake i alla fall.

Sådär håller jag på och ni kan tänka er hur min strukturerade sambo ser ut i nyllet när jag kommer hem med mina kassar? "behöver vi en sån? stod det en sån här på listan? Det är ju alltid lika spännande att packa upp när du har varit iväg". Typ. Dvs, bra dagar låter det så. Dåliga dagar måste jag påminna honom om att jag faktiskt har bestämt mig för att INTE vara den som handlar.

Dessutom måste jag ju prata med alla jag möter, en del av orsaken till att jag är helt slut efter att ha varit inne i affären en halvtimma (dvs, inte på de fem minuter som sambon klarar av det på) och jag har lagt massor av energi på alla trevliga goa människor jag inte har mött på ett tag. Klarade mig fram till kassan idag.

-"Men hej"! Sa min gamla underbara stamkund i barnsecondhanden. "Hur går det med affären?"

-"Nämen vad skall jag säg"? Svarar jag stort leende. "Just nu går det väl inte alls".

-"Va?" säger hon och ser nästan förfärad ut.

-"Det beror på hur man ser det" svarar jag. "Vi håller på och gör iordning Molanders i Långås".

-"Men åååh", säger hon glatt och skiner upp, borta är den berövade oroliga minen. "Det måste vara häftigt, behåller du det gamla?" 

-Vi byter ju färg på det, men jo, det tycker jag nog, och den gamla mjölkdisken och lite sånt får stå kvar".

-"Men guuu, vad läckert! Jag kommer på stört, när öppnar du?

-"Tja, vi har gått in för slutfas nu, så om en månad har jag nog räknat med att jag har öppnat".

Ehhhh? Va?????

Var det JAG som sa sådär?

Jaha, nu fick jag reda på det. Om en månad har jag nog öppnat... Meen. Gaah. Nu fick jag ju paniiiik!

Nu har jag varit inne hos Persil och läst, och blivit sådär lagom laddad igen, men den som sitter bakom skärmen är absolut inte den vanliga "Struliga Gitte", utan "Koll-På-Läget-Gitte" och vet precis hur allt ligger till egentligen. *asg*. Det här är nämligen två av mina delpersonligheter, och beroende på sekvens eller vilken del av mig som får företräde eller behövs för tillfället, så är det oftast någon av dessa två som tar över. (Men ni som läser här märker nog att jag har fler delpersonligheter än två...). 

Jag måste nog medge att jag inte riktigt är god vän med den där sista som "bara måste säga det här....!" (Eller jag tycker inte riktigt om henne, men hon finns där helt klart! Det är emellertid hon som är bra att ha när det gäller att stå emot frestelser, för Strul-Gitte kan det inte alls! Strul-Gitte handlar först och upptäcker vad hon har köpt, sagt eller gjort när hon kommer hem.)

Oj, nu var det nog någon som höjde på ögonbrynet? Är det inte det sånt man läser om i kriminalhistorier? Människor som får fram olika personligheter, som har olika namn och så begår man allvarliga brott mitt i sin sinnesförvirring som andra delar av personen inte ens vet om eller får minnesbilder utav? Jomen precis, det är säkert det som  Dissociativ identitetsstörning grundar sig på! Men blanda nu inte ihop det med Schizofreni eller andra psykosrelaterade tillstånd, eller ens det som är fullt normalt!

Wikipedia lär oss att:

"Dissociativ identitetsstörning är en psykologisk försvarsmekanism där personen i fråga använder dissociation för att kunna hantera ett allvarligt trauma, och på så sätt utvecklar en eller flera olika personligheter (delidentiteter) för att hantera upplevelserna."

När vi pratar om dissociativ identitetsstörning, så kan avgrunden mellan de olika delpersonligheter vara hur stor som helst, men jag tror egentligen att grundläggandet av olika delpersonligheter är något vi alla gör och att det är fullt normalt! Att en del personer kan avgränsa sig helt från tidigare delpersonligheter som uppstått handlar säkerligen mer om försvarsmekanismen i sig än själva utvecklandet av delpersonligheter gör om du frågar mig....så jag tror att det psykologins vetenskap lär oss om dissociativ personlighetsutveckling är vilseledande, och jag tror altså att utvecklandet av delpersonligheter i sig, är helt friskt och normalt och något vi alla gör under våra olika staduer av livet och i olika miljöer: medan avgränsningen emellan dem och att de inte är förankrade hos hela individen när de framträder; är en överlevnadsmekanism. Och faktiskt en värdefull sådan: för det är den som får människan att överleva trots att den lever under stor press/traumatiska livssituationer eller ex kvinnor som misshandlas av sina män eller barn som utsätts för övergrepp, posttraumatiska krigsupplevelser, etc. (Att människor blir så sjuka så de skadar andra är något helt annat, blanda inte ihop något som får offer att överleva med förövare som utsätter andra. I vardagen om vi frångår hollywood, så är det oftast helt skilda ting och tack och lov, ytterst ovanligt! Jag har träffat många med en psykiatrisk sjukdomshistoria men ytterst få som blir våldsamma av sin sjukdom! Tvärtom är de flesta mycket vänliga personer som lever med stort lidande i sin vardag!)

Men för att återgå till delpersonligheter:

Jag är inte samma person i alla situationer, och handen på hjärtat, är du det? Är det delpersonen som befinner sig på din arbetsplats som utför ditt dagliga arbete som åker hem och hälsar på mamma? Eller vad är det som händer vid skolträffar ex, på 20-årsjubileum och liknande? Min erfarenhet är att det blir en lite trevande försiktig start men allt eftersom tiden går så blir allt sig likt, och Pelle börjar skämta högt som vanligt, Ingela skrattar högt åt något som Peter Karlsson viskat på skämt och Gitte kastar lappar eller försöker överrösta alla andra för att kunna få den som sitter längst bort att höra vad hon säger, typ. Vi återtar våra olika personligheter i gruppen igen och efteråt kan alla gå hem och säga att "oj vad alla ser gamla ut men de är sig allt precis lika". Nästa morgon stiger alla upp i sina vanliga liv och undrar hur tusan man kunde gjort allt det man gjorde, och jag tror inte alls att vi är oss "precis lika" i våra vardagar utan själva gruppen medverkar till att vi återtar gamla grupproller och delpersonligheter och vi landar i något vi känner igen och har lärt oss sedan "förr". Och jag tror även att nya situationer kan väcka den här gamla klass-del-personligheten i andra sammanhang för att något triggar igång det.

Jag tror att sådana här faktorer även är skälet till att man många gånger begränsar sitt liv.

"-Jag skulle egentligen vilja omskola mig, men jag kan ju inte säga upp mig från jobbet".

Altså finns där en liten revoltör som vill vidare i livet men en tillbakahållare som värnar om tryggheten man har skapat. Och likledes kan vi vilja avstå från saker i livet men inte alltid har kraften att motstå dem, för just i det ögonblicket är det lättjan som vinner över förståndet; beroende på vilka personligheter vi har utvecklat under livets gång. En människa är allt fantastisk, och mångfacetterad!

Schizofreni skiljer sig en del från dissociativ personlighetsstörning även om det ofta sammanblandas:

Wiki igen:

"Schizofreni är en svår psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer. Även om störningen huvudsakligen rör kognitionen, så kan den yttra sig på beteendemässiga och känslomässiga sätt." ...."Termen "schizofreni" betyder ungefär "kluvet psyke", och kommer från de grekiska orden σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela") och φρήν (phrēn, "psyke" eller "mind"). Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning, även känt som multipla personligheter, något som ofta blandas ihop i populärkultur. En mer passande benämning på sjukdomen vore "splittrat psyke", eftersom det bättre beskriver den sjukes situation."

De olika Psykotiska sjukdomarna är inte ovanliga utan oerhört många människor lider i sin vardag av dessa. Jag sörjer med er alla och hoppas att man finner bättre bot inom en snar framtid!

............

Ps. Jag har svårt att stå ut med "Koll-på-läget-Gitte" och vill inte riktigt kännas vid henne eftersom jag inte tycker om besserwissrande personer. Men hon är bra att ha, särskilt när hon skall lära sig ett regelverk, lämna ifrån sig prov eller rapporter eller skriftliga dokument, för hon nöjer sig inte med mindre än MVG. Så jag försöker lära mig att dämpa henne ibland och att plocka fram henne när hon behövs, det är väl där konsten ligger.... Men det är faktiskt hon som packar och sorterar tapeter med stor frenesi.

Du som är nyfiken på delpersonligheter (det fullt normala tillståndet) kan googla på behandlingsmetoden Voice Dialogue, för den metoden bygger på just det här.

Jag vet inte vem som var gladast. Damen som lastade på mig gamla tapetkataloger eller jag.

-"Åh här har du, se här, den sparade jag för att detta var en av de första vinyltapeterna som kom, den här är en av våra äldsta när vi öppnade, den här boken kommer från en tysk tapet som vi importerade, du har nog inte hört talas om dem, Hildesia (!!) hette de, helt fantastisk kvalitet och här har du och här är en till, men se här, en julgransbelysning i gammal originalkartong, den kan du ta den med och...om du visste hur många gånger vi har varit på väg att slänga dem, men du vet hur det är, jag är en sån som vill spara på allt gammalt som andra tycker är gammal skit."

Meen?? Jag var så tagen att jag nästan var helt tyst och det vill inte säga lite. Men gissa om jag var lycklig?

Så i eftermiddag har jag suttit och fördjupat mig i tapetkataloger, den ena finare än den andra och jippie! En hel del varianter kan jag nu datera bättre än tidigare, då jag främst har fått gissa mig fram med hjälp av olika ledtrådar! Det visar sig faktiskt att en del av de tapeter jag har som jag har är betydligt äldre än vad jag har vågat mig på att tro!

Men oj vad jag önskar att jag kommer att ramla över en del av varianterna som finns i katalogerna!

Jag har satt ihop ett litet kollage nedan, tyvärr blev min storleksberäkning inte så bra så ni får hålla tillgodo med dem i miniatyr.

En intressant detalj är att tapeterna i katalogerna inte kommer från en och samma tillverkare om jag undantar Hildesian (som är en märkeskatalog) utan det verkar som om någon form av importör eller grossist har satt samman sina egna provkartor och på insidan kan man följa priserna på ex Franska, Engelska, Svenska tapeter; men ingenstans står det vilket varumärke de har. En del av dem har jag i lager så jag kan se att de olika varianterna som ligger efterföljande inte är från samma tillverkare, men de är inte mer märkta många gånger än vad själva tapeterna är som bara är kantmärkta. En del varianter i prickstänk-nät-rut-tjosan-modellerna som jag har gissat på sent sextiotal tidigt sjuttiotal finns med i katalogen från 1964, och en del stormönstrade kulörtfärgade finns med samma år. Altså kom en den av det storsinta sjuttiotalet redan i mitten på sextio. Och de vita strukturtapeterna kom långt innan de slog stort i början på åttio, bland annat en av strukturtapeterna som jag själv kom över för några veckor sedan (den med blomrelieffen) kom redan i mitten/slutet på sjuttiotalet. Likaså finns det olika varianter, det gråa har hänt med en bit in i perioden på det storfärgade och tapeter som man skulle kunna tro har tio-femton år mellan sig finns faktiskt med i samma bok!

Likaså fick jag nu min gamla tanke bekräftad, visst använde man samma mönstervalsar om och och igen, genom att ändra en nyans här eller där anpassade man dem efter samtiden, och därmed kunde ett tapetmönster från femtiotalet komma igen under både sextiotal och sjuttiotal, det var microminimalt som skiljde ibland, till och med kanske bara en nyans. Det var precis det jag misstänkte; en av de faktorer som ibland har fått mig att tycka att det är märkligt, den här tapeten måste vara ett femtiotalsmönster, men plastning och etikett säger mig att den är tryckt under sjuttiotalet (gäller ofta just dutt-stänk-prick-varianterna!).

Så spännande så spännande, jag räknar med att lägga många timmar till på dessa böcker, har bara hunnit bläddra igenom än så länge!

En barntapet från katalogen som är märkt -64.

Den här ljusslingan kommer att göra sig fram i vinter!

Skall försöka göra en bättre bild endera dagen, men alla hjärtvarianterna är med. Åh, vill ha! (Tog inte bild på alla färgställningar dock!)

Telefonen ringde och där var svägerskan i andra ändan.

-Vad har du för dig idag?

-Tja, tanken var att åka och röja färdigt och tvätta om framdelen av lokalen.

-Vill du ha hjälp? Jag har inget för mig...

En skänk från ovan. Det gick fortare än planerat att röja upp på vinden så att sonens soffa kunde få plats, få upp en ställning till gamla tanklänningar och kappor uppe på vinden, röjt bort alla skåp och mojänger som stod på golvet och medan jag tvättade om väggar satte svägerskan ingång med att ge taket en omgång:

När det var dags för oss att bryta för dagen, jag hade ju mitt årets höjdpunkt på agendan; tandläkarbesöket *huvva!* så var halva taket såväl som väggarna grundmålade. Very very lycklig är jag, nu är det på gång! Och inte var taket så fruktansvärt tidskrävande som jag hade föreställt mig att det skulle vara, eller så var det Sonja som var en hejjare på att rolla.

Den här väggen:

 Dvs, den med de lejongula violerna lutar åt att bli omtapetserad. Jag tycker verkligen om den här tapeten, men när svägerskan pekar på en variant -som jag inte ens tänkt på- och säger att; "den hade jag nog valt till den och så hade jag behållt de röda karmarna som de är..." så ser jag; att jamen-tamej-tusan-varför-har-jag-inte-sett-det? Här har jag gått och undrat vilken färg jag skall måla karmarna i, och så var det inte ens de som var problemet... ibland blir man blind för träd när man befinner sig i skogen.

Vi har också gått och spånat på smådetaljer i framlokalen. Attans vad mycket roligare det blir att planera såntdär när man har någon att bolla tankar med! Så det kändes ju bra.

Men allt för snart, tiden rusade ju iväg, så var det dags att packa ihop sig själv och åka hem för ombyte och sen iväg till tandläkaren som jag INTE såg fram emot längre. Men förmiddagens projektbörjan hade dock hållt alla tankar ifrån min arma skalle så jag hade liksom inte heller gått och våndats. Men hem, och sen be sambon, helt frisk eller ej, faktiskt köra mig. Jag hade inte en endaste föraning om hur det skulle gå när jag väl var på plats; om jag skulle behöva ta lugnande eller om jag ens var kapabel till att köra hem.

Det sista jag sa till min dotter var att om jag avled av skräck under dagen så skulle hon ärva alla mina tapeter.

-Varför det? Sa hon.

-För att du är den enda som uppskattar dem.

-Okej, sa hon, lite avmätt och tittade på mig som om jag var tokig. Först efteråt slog det mig att hon nog ville veta varför jag trodde att jag skulle avlida av skräck bara för att jag skulle till tandläkaren, för hon gillar att gå dit...

I tandläkarens väntrum fick jag vänta en stund, kunde inte sätta mig utan vankade av och an ett par minuter tills jag hamnade framför gamla tortyrredskap, historiska tandläkarredskap och tänk, det var riktigt spännande. Ville nästan be dem öppna skåpet för mig så jag kunde vända upp och ner på ett par pyttesmå glasflaskor så jag kunde få se hur de såg ut i botten samt hålla upp dem mot ljuset men hallå, sådär kan man väl inte göra? Inte första gången man kommer dit för ett ingrepp i varje fall. Så jag lyckades avhålla mig från att låta min impuls styra. Men vem vet, jag får kanske tillfälle en annan gång, de flaskorna såg riktigt intressanta ut. Ger mig attans på att de var munblåsta men jag vill verkligen veta hur själva locket är gjort samt om de hade någon droppfunktion under korken... äh, sådär kan jag gå och flura på grunkor och nu avhöll det från att få paniken att stegra sig så det var riktigt funktionellt.

I tandläkarstolen fick jag frågan om jag var helt säker på att jag skulle klara det utan någon pre-medicinering. Jodå, bara kör. Smärtstillande salva? Nejtack, bedövning direkt tack.

Får en omgång sprutor.

-Hur är det nu Gitte, är du svårbedövad?

-?

-Brukar du känna att det gör ont trots att du får bedövning?

-Eh, ja, det gör jag...

-Då är det lika bra att du får en dubbel dos direkt, vissa är svårbedövade och behöver lite längre tid för att bedövningen skall ta, och vet man med sig att man fungerar så så är det lika bra att vi gör rätt från början.

-??? Jag satt som ett levande frågetecken. Menade den här tandsköterskan att hon inte skulle utsätta mig för att jag kunde känna trots att alla säger att det är omöjligt att känna något när man har fått bedövning? Och att jag inte skulle behöva höra att jag var tramsig och att det var inbillning? Jag fick en omgång till. Och några extra minuter. Sen kom tandläkarn. Och min panik kom som ett brev på posten. Från magen och upp och jag fick en flyktreaktion som hette duga men satt kvar, och försökte le, hur lätt det nu var när ångesten pulserar i pannan och käften är halvt förlamad av bedövningsmedel.

-Känns det bra? Frågade tandläkaren.

Vaddå, skulle jag ljuga?

-Nej, jag tror att jag hade kunnat haft roligare på bahamas. Han skrattade. Ett bra tecken, han verkade ha lite humor.

-Nu skall du veta att vi gör allt på dina villkor. Vill du att jag skall ta en paus så säger du till och då slutar jag omeddelbart. Nu skall jag bara känna lite så du säkert är bedövad. Han började peta med en grunka och jag kände att han gick långt ner i tanden. Det gjorde inte ont, jag fick panik ändå. Jag kände rättare sagt ingenting utom fladdret från magtrakten som genast fick det att pulsera i kinderna och ögonen att se rött och få tunnelseende och jag sa genast ifrån:

-Örhrr... som på befallning släppte bägge allt de gjorde och nästan kastade sig bakåt i exakt det ögonblicket jag lät. Och de satt still och tittade på mig.

-Gjorde det ont?

-kä (betyder i det här fallet nej, men hur låter man med en gapande bedövad mun?)

-Känta (betyder vänta).

-Vi väntar, säg till när du är redo. Och strax var jag redo för drabbning igen.

Snart upprepade sig samma sak igen. Fladdret i magen och tankarna som försvann och logiken som ven vindens väg. Det upprepade sig igen, jag sa ifrån, de backade och släppte allt de sysslade med. Fan, jag hade ju full kontroll på de där snubbarna som befann sig närmare min kropp och munhåla än jag önskade. Bara vetskapen om det gjorde att panikkänslan nådde en överkomlig nivå och jag visste att närhelst jag sa ifrån så skulle de avbryta tills jag var redo och bara vetskapen om detta gjorde att jag VAR redo. Det här var helt och hållet mitt race, min grej, och de skulle inte begå några som helst övergrepp för att bli färdiga med det de var sysselsatta med, skulle inte förringa upplevelsen av mitt obehag, inte skratta åt att jag som vuxen satt där och åbäkade mig och det gjorde mig totalt lugn. Strax därefter var det klart, min plågoande var avsatt och jag kom vacklandes ut med en tampong i munnen ymnigt blödande från min bakre kindregion.

Det som följer är att jag nu har jag fått en tid för putsning om en vecka och sen är mitt tandvårdsbehov klart för denna omgång. Inget mer att åtgärda för mina tänder är konstigt nog hur bra som helst (jag var helt övertygad om att jag skulle behöva borra arton hål och göra fem rotfyllningar eftersom det är så länge sedan jag var hos en tandläkare sist) och sen skall jag avhabitueras och omprogrammeras innan vi går vidare och funderar på om jag skall fylla min glugg med en stifttand eller hur vi skall göra med det, så fort jag är fri från min tandläkarskräck.

Men jisses, fri från min tandläkarskräck? Är det möjligt? Kan jag bli fri från den så skall jag baske mig identifiera andra obefogade rädslor som jag springer omkring med utöver den och se till att bli fri från dem alla en gång för alla! Fast i ärlighetens namn finns det nog inte så många andra rädslor jag har utöver det som åtminstone är på den nivån. De två osäkerheter jag tidigare har haft som begränsade min tillvaro i vissa situationer, gjorde jag upp med under regressionshypnos till ett tidigare liv. Så dem är jag kompis med för rästen av det här livet i varje fall...