Direktlänk till inlägg 18 september 2009
Telefonen ringde och där var svägerskan i andra ändan.
-Vad har du för dig idag?
-Tja, tanken var att åka och röja färdigt och tvätta om framdelen av lokalen.
-Vill du ha hjälp? Jag har inget för mig...
En skänk från ovan. Det gick fortare än planerat att röja upp på vinden så att sonens soffa kunde få plats, få upp en ställning till gamla tanklänningar och kappor uppe på vinden, röjt bort alla skåp och mojänger som stod på golvet och medan jag tvättade om väggar satte svägerskan ingång med att ge taket en omgång:
När det var dags för oss att bryta för dagen, jag hade ju mitt årets höjdpunkt på agendan; tandläkarbesöket *huvva!* så var halva taket såväl som väggarna grundmålade. Very very lycklig är jag, nu är det på gång! Och inte var taket så fruktansvärt tidskrävande som jag hade föreställt mig att det skulle vara, eller så var det Sonja som var en hejjare på att rolla.
Den här väggen:
Dvs, den med de lejongula violerna lutar åt att bli omtapetserad. Jag tycker verkligen om den här tapeten, men när svägerskan pekar på en variant -som jag inte ens tänkt på- och säger att; "den hade jag nog valt till den och så hade jag behållt de röda karmarna som de är..." så ser jag; att jamen-tamej-tusan-varför-har-jag-inte-sett-det? Här har jag gått och undrat vilken färg jag skall måla karmarna i, och så var det inte ens de som var problemet... ibland blir man blind för träd när man befinner sig i skogen.
Vi har också gått och spånat på smådetaljer i framlokalen. Attans vad mycket roligare det blir att planera såntdär när man har någon att bolla tankar med! Så det kändes ju bra.
Men allt för snart, tiden rusade ju iväg, så var det dags att packa ihop sig själv och åka hem för ombyte och sen iväg till tandläkaren som jag INTE såg fram emot längre. Men förmiddagens projektbörjan hade dock hållt alla tankar ifrån min arma skalle så jag hade liksom inte heller gått och våndats. Men hem, och sen be sambon, helt frisk eller ej, faktiskt köra mig. Jag hade inte en endaste föraning om hur det skulle gå när jag väl var på plats; om jag skulle behöva ta lugnande eller om jag ens var kapabel till att köra hem.
Det sista jag sa till min dotter var att om jag avled av skräck under dagen så skulle hon ärva alla mina tapeter.
-Varför det? Sa hon.
-För att du är den enda som uppskattar dem.
-Okej, sa hon, lite avmätt och tittade på mig som om jag var tokig. Först efteråt slog det mig att hon nog ville veta varför jag trodde att jag skulle avlida av skräck bara för att jag skulle till tandläkaren, för hon gillar att gå dit...
I tandläkarens väntrum fick jag vänta en stund, kunde inte sätta mig utan vankade av och an ett par minuter tills jag hamnade framför gamla tortyrredskap, historiska tandläkarredskap och tänk, det var riktigt spännande. Ville nästan be dem öppna skåpet för mig så jag kunde vända upp och ner på ett par pyttesmå glasflaskor så jag kunde få se hur de såg ut i botten samt hålla upp dem mot ljuset men hallå, sådär kan man väl inte göra? Inte första gången man kommer dit för ett ingrepp i varje fall. Så jag lyckades avhålla mig från att låta min impuls styra. Men vem vet, jag får kanske tillfälle en annan gång, de flaskorna såg riktigt intressanta ut. Ger mig attans på att de var munblåsta men jag vill verkligen veta hur själva locket är gjort samt om de hade någon droppfunktion under korken... äh, sådär kan jag gå och flura på grunkor och nu avhöll det från att få paniken att stegra sig så det var riktigt funktionellt.
I tandläkarstolen fick jag frågan om jag var helt säker på att jag skulle klara det utan någon pre-medicinering. Jodå, bara kör. Smärtstillande salva? Nejtack, bedövning direkt tack.
Får en omgång sprutor.
-Hur är det nu Gitte, är du svårbedövad?
-?
-Brukar du känna att det gör ont trots att du får bedövning?
-Eh, ja, det gör jag...
-Då är det lika bra att du får en dubbel dos direkt, vissa är svårbedövade och behöver lite längre tid för att bedövningen skall ta, och vet man med sig att man fungerar så så är det lika bra att vi gör rätt från början.
-??? Jag satt som ett levande frågetecken. Menade den här tandsköterskan att hon inte skulle utsätta mig för att jag kunde känna trots att alla säger att det är omöjligt att känna något när man har fått bedövning? Och att jag inte skulle behöva höra att jag var tramsig och att det var inbillning? Jag fick en omgång till. Och några extra minuter. Sen kom tandläkarn. Och min panik kom som ett brev på posten. Från magen och upp och jag fick en flyktreaktion som hette duga men satt kvar, och försökte le, hur lätt det nu var när ångesten pulserar i pannan och käften är halvt förlamad av bedövningsmedel.
-Känns det bra? Frågade tandläkaren.
Vaddå, skulle jag ljuga?
-Nej, jag tror att jag hade kunnat haft roligare på bahamas. Han skrattade. Ett bra tecken, han verkade ha lite humor.
-Nu skall du veta att vi gör allt på dina villkor. Vill du att jag skall ta en paus så säger du till och då slutar jag omeddelbart. Nu skall jag bara känna lite så du säkert är bedövad. Han började peta med en grunka och jag kände att han gick långt ner i tanden. Det gjorde inte ont, jag fick panik ändå. Jag kände rättare sagt ingenting utom fladdret från magtrakten som genast fick det att pulsera i kinderna och ögonen att se rött och få tunnelseende och jag sa genast ifrån:
-Örhrr... som på befallning släppte bägge allt de gjorde och nästan kastade sig bakåt i exakt det ögonblicket jag lät. Och de satt still och tittade på mig.
-Gjorde det ont?
-kä (betyder i det här fallet nej, men hur låter man med en gapande bedövad mun?)
-Känta (betyder vänta).
-Vi väntar, säg till när du är redo. Och strax var jag redo för drabbning igen.
Snart upprepade sig samma sak igen. Fladdret i magen och tankarna som försvann och logiken som ven vindens väg. Det upprepade sig igen, jag sa ifrån, de backade och släppte allt de sysslade med. Fan, jag hade ju full kontroll på de där snubbarna som befann sig närmare min kropp och munhåla än jag önskade. Bara vetskapen om det gjorde att panikkänslan nådde en överkomlig nivå och jag visste att närhelst jag sa ifrån så skulle de avbryta tills jag var redo och bara vetskapen om detta gjorde att jag VAR redo. Det här var helt och hållet mitt race, min grej, och de skulle inte begå några som helst övergrepp för att bli färdiga med det de var sysselsatta med, skulle inte förringa upplevelsen av mitt obehag, inte skratta åt att jag som vuxen satt där och åbäkade mig och det gjorde mig totalt lugn. Strax därefter var det klart, min plågoande var avsatt och jag kom vacklandes ut med en tampong i munnen ymnigt blödande från min bakre kindregion.
Det som följer är att jag nu har jag fått en tid för putsning om en vecka och sen är mitt tandvårdsbehov klart för denna omgång. Inget mer att åtgärda för mina tänder är konstigt nog hur bra som helst (jag var helt övertygad om att jag skulle behöva borra arton hål och göra fem rotfyllningar eftersom det är så länge sedan jag var hos en tandläkare sist) och sen skall jag avhabitueras och omprogrammeras innan vi går vidare och funderar på om jag skall fylla min glugg med en stifttand eller hur vi skall göra med det, så fort jag är fri från min tandläkarskräck.
Men jisses, fri från min tandläkarskräck? Är det möjligt? Kan jag bli fri från den så skall jag baske mig identifiera andra obefogade rädslor som jag springer omkring med utöver den och se till att bli fri från dem alla en gång för alla! Fast i ärlighetens namn finns det nog inte så många andra rädslor jag har utöver det som åtminstone är på den nivån. De två osäkerheter jag tidigare har haft som begränsade min tillvaro i vissa situationer, gjorde jag upp med under regressionshypnos till ett tidigare liv. Så dem är jag kompis med för rästen av det här livet i varje fall...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|