Gaah. Jag är en mycket otålig människa som blir helt apatisk av att vänta. Ytterligare en av mina absoluta bottenegenskaper. Usch, varför sitter jag här på min blogg och erkänner så mycket dumt helt offentligt, egentligen? Snälla, någon som vet ifall det finns en sinnesundersökning som man kan beställa via postorder så säg till för jag behöver nog en sådan.

I vilket fall som helst. Jag gillar när saker händer, dvs, positiva saker. Förstås.

Jag gillar inte när INGENTING händer, för jag blir fullständigt apatisk.

Inte får jag till att göra allt det där som ligger och väntar på mig, om det är mindre inspirerande uppgifter utan jag blir rätt och slätt apatisk. Allt eller inget, liksom. När jag har ett flow gör jag mindre inspirerande uppgifter på en kaffepaus bara för att jag är igång, men när jag väntar så kan inget få mig att röra mig ur fläcken i stort sett.

Det har nu gått ett par veckors tid och jag väntar hela tiden på NYA saker.

*Imorgon skall jag till tandläkarn och för ungefär en halvtimma sedan när tanken slog mig så byttes min förväntan mot detta suspekta event ut till min sedvanliga tandläkarångest. Usch, måste nog tänka på annat tills det är dags.

*Vidare har min sambo varit en otroligt hjälpsam bekant, de senaste veckorna och fram till förra helgen, då eventet blev i stort sett klart och det skulle gå att börja på nästa projekt, nämligen min sista avdelning i lokalen innan den är klar. Då blev han tokförkyld, lagom tills han blev tillgänglig för mig. Ikväll verkar han dock vara någotsånär på bättringsvägen, men vi får se hur många dagar det nu kan ta. Snart tänker jag åberopa hans uppmärksamhet igen =)!

*Jag har nog aldrig fått så många tapetförfrågningar någonsin som de senaste dagarna. Just nu sitter jag och väntar och undrar om någon vill gå vidare med en beställning den närmaste veckan. Det är förstås bara otroligt spännande att se an, men en väntan på att något händer, det med.

*jag väntar också på en tapet som skall användas som fond i min lokal. Kan komma imorgon. Den ser jag fram emot, speciellt då jag tror att den utgör ett aldeles ypperligt parmotiv till den jag redan har avsett till främre delen. En sjuttiotalare förstås.

Sen har jag lite blandat smått och gott som jag också går runt och väntar på, så jag kan lätt säga att de senaste två veckorna har inneburit otroligt mycket märkliga väntor av olika de slag.

Nu vill jag ha lite action i mitt liv igen. Lite pang-pang och biljakter, och heta tapeter uppsatta på olika väggar.

Det här inträffade för ett par år sedan tror jag. Ett program i tevetablån intresserade mig tillräckligt mycket för att jag dels skulle sätta min teveklocka, men även att uppmana familjen att "nu skall ni se det här programmet med mig". Ett helt program skulle avhandla tornedalsfinskan och dess historia, detta mystiska språk som inte skall vara varken som finskan eller svenskan och som skall vara helt obegripligt och svårt att förstå.

Tornedalsfinskan, eller Meänkieli (som är ett officiellt minoritetsspråk i sverige) har behållt många urgamla finska ord som inte längre finns att finna i finska, och skall ochså innehålla en del försvenskningar, eller svenska låneord. Det finns även vissa skillnader mellan standardfinska och meänkieli i uppbyggnad såsom fonologiska, morforlogiska, skillnader såväl som skillnader i syntax. Mycket spännande tycker jag då, som tycker att språk är ohyggligt intressant, sett ur perspektivt kommunikation mellan individer. Men det finns en aspekt till som gjorde att jag fann Meänkieli oerhört väldigt intressant ur folklivsperspektiv, och det är faktumet att det förbjöds som undervisningsspråk i Statens folkskolor år 1888. Det påstås att straff utmättes för den som bröt mot detta i offentliga sammanhang och att även barn som föll över i sitt modersmål straffades även om de råkade göra detta under ledig tid såsom rast och liknande om de ertappades med detta illdåd. 1957 gick det ut ett särskilt påbud om att man inte skulle förbjuda finskan, och detta år räknas som början på slutet av en lång tids språkförtryck.

Spännande? Eller hur? och nu tänkte jag minsann ta tillfället att titta med mina barn så att de får sig till livs att folkgrupper och minoriteter även i sverige har utsatts för förtryck, även med olika påbjudningar och straffskalor från Staten för sitt ursprung. INte desto mindre var det väldigt intressant att få höra språket, jag har ju inte mött det och det skulle bli ett event att få det avmystificerat en gång för alla. Skulle det gå att förstå?

Döm till min stora besvikelse, vaddå mystiskt? Det var ju som vilken finska som helst? Och det gick ju DESSUTOM att förstå, till skillnad från Uutisets nyhetsuppläsare som får mig att gapa av pur förvåning och inse att jag inte kan ett skvatt finska ändå? För att inte tala om alla gånger jag har fått höra att jag talar "omodernt" och "gammalfinska"? Själv hör jag inte mycket skillnad, mer än att jag har lättare att förstå vissa finnar än andra och som sagt, Tornedalsfinskan var som att tja, komma hem? Självklar och helt naturligt och vanligt och som vilken finska som helst i mina öron?

Min sambo satt däremot som ett frågetecken; "förstår du det här? Jag förstår inte många ord alls och jag får anstränga mig för att föreställa mig vad de säger"? Oj? hur kunde det komma sig? Lite kultigt var det dock att påstå att jag faktiskt förstår tornedalsfinskan ganska hyggligt till och med; vilket jag då gör; trots att jag kan höra lite olika variationer lite beroende på var man är ifrån, på vilken sida om tornedalen/haparande/norra sverige/norra finland/ och jag lyssnar mer än gärna på radioprogram eller ser teveprogram på Meänkieli efter det. Men nog har jag ändå undrat...

Idag fick jag då ett mail från en man vars mailadress var det samma som mitt efternamn, och jag tror först att jag ser fel. Så himla vanligt är det inte, kan det vara en telia-server-bugg? Våra mailadresser var nästan identiska så för säkerhets skull så ringde jag upp honom för att tala om skälet till hans mail.

-Vad hette du sa du? säger han det första han gör när jag presenterar mig... och vi skrattar bägge två, bägge lika överraskade och förvånade och sen berättar han för mig att han har hört att alla med detta efternamn härstammar från samma ursprungsgård uppe i trakten kring haparande sedan många århundaden tillbaka.

Har googlat på detta, såväl släktnamn och gård, hela förmiddagen och hittat massor av lappfogdar (skulle skipa rätt mellan birkarlar och samer; dessa rekryterades vanligen ur kustlandets elit av landsköpmän) och Birkarlar (handelsmän med rätten att handla med samer, vilket inte alla fick innan samerna skattskrevs; jag hoppas vid min gud att mina förfäder var kulturspridare och hyggligt folk, och att de inte lamslog eller våldförde sig på en minoritetsbefolkning!). Och det här skulle mycket väl kunna vara så att en del av språket har följt med genom alla generationer i rak nedstigande led? Visst är det en spännande tanke? Dessutom finns det visst flera olika bomärken för olika släktled... lite småspännande det med; Nu skall jag försöka hitta mer om det här, absolut!