Alla inlägg under augusti 2009

Av Gitte - 15 augusti 2009 21:52

Berättade ju om vår svamptur häromdagen, och den där spillningen som jag tyvärr inte tagit bild på som var tämligen stor... asså, jag brukar inte studera eller föreviga spillning, men när jag stod där hukad och kikade så var jag uppriktigt irriterad över att jag inte hade kameran med mig...


Nu stod det i vår lokala tidning idag om ett får som var väldigt illa rivet, och man anger att det antingen är en björn eller en varg som har rivit djuret. Tja, sådär fem mil eller något sådant ifrån där vi befann oss, men i alla fall... det vore inte otänkbart trots allt? Hade jag nu haft med kameran och hade tagit min bild, så hade jag kunnat skicka den någonstans och fått klart för mig om min aning var rätt eller ej, så hade jag sluppit sitta här och undra nu...

ANNONS
Av Gitte - 15 augusti 2009 18:24

=)! Måste ju bara.... Lycke skrev om sin dotter som visar tendenser till samma smak, tillika om förhoppningar om detstamma:  här.

Jag svarade henne med en glimt i ögat förstås:

"Nej! =)! Hoppas inte att din doter får samma smak som moder i familjen, det är ett litet elände, sanna mina ord. *skratt* Min doter har utvecklat min smak in i perfektum, hur tror du att det är att besöka var och varannan loppis med sin värsta konkurrent? Som dessutom har tusen hållhakar på en? Och som vet precis hur man antingen: a; INTE skall uppföra sig för att få sin vilja igenom, eller b: SKALL få sin vilja igenom. Inte kan man stå och neka sin egen avbild den där fiiiina prickiga femtiotalsklänningen, det dära fantastiska loppisfyndet, bordet, duken, gardinen whatever det månde vara; när de står där med huvudet på sned och säger "mamma, jag älskar dig" och ler varmt med ögonen. Nopp, det finns inga motstånd mot detta. Dessutom snor hon alla mina skivor. Och tyger. Och framförall, lägger beslag på alla skor i hennes storlek som kommer in. Så Nej! Önska dig inte detta elände! *skratt*.


Dottern växter dock snabbt, nu börjar hon nian och om ett år eller två, så är det minsann jag som kommer att nyttja hennes kommande färdigheter om hon bara kommer in på gymnasiet som hon tänkt. Inom det området JAG SJÄLV drömde om när jag var i hennes ålder. Så min tid kommer, min tid kommer! ;)"


Här kommer ett bildbevis. Bilden är tagen av hennes väninna, hade själv inte nöjet att få föreviga henne i sitt/läs: MITT/ vintage-fynd som hon lade beslag på. Sådär kan det gå när man har döttrar som ser det samma som man själv ser i plagg. Jag är HELT säker på att den hade varit lika ljuvlig på mig... om sådär trettio kilo eller så... ;)

ANNONS
Av Gitte - 14 augusti 2009 19:36

När jag läste samtalspedagogsutbildningen jobbade vi mycket med en samtalsmetod som heter Voice Dialogue. Kort beskrivet så handlar det om att hitta motsättande "inre" röster eller delpersonligheter som faktiskt många gånger hindrar en till saker i tillvaron. Man tänker aldrig riktigt klart utan låter sig hejdas av nej-sägaren till livet.

"jag skulle så gärna vilja omskola mig, men jag har ju redan ett jobb".

Exempelvis. Hur många gånger har man inte tänkt så om förändringar i tillvaron som man skulle vilja göra? Man har en önskan om förändring men man vågar inte riktigt tänka tanken ut, utan något sätter en kloss i vägen. Sätter man punkt på första raden:

"Jag skulle så gärna vilja omskola mig.". Så är det en öppning på något helt nytt. Eller hur? Hela världen ligger fri. Sen kommer fortsättningen:

"men jag har ju redan ett  jobb". Där tog det slut. Det är dumt att tänka vidare i förändringen man skulle vilja göra för jag har det redan så bra man kan önska. Och så harvar man på ett tag till.


Med exempelvis Voice dialogue som redskap så petar man ut de här olika motstridande personligheterna och låter dem tala till punkt; syftet är att medvetandegöra hur alternativen egentligen ser ut, för att göra ett MEDVETET val, som är genomtänkt. (Livet är för kort för att man skall låta passiva val styra det!).


Genom att bena ut de två sidorna var och en för sig, och låta dem utveckla det de vill ha sagt och det drömmer står för/rädslor står för; så kan man som samtalspartner i ett utvecklande samtal vara ett redskap för någon att hitta hela scenarior, för att ventilera både drömmar och tankar fram och tillbaka. En mycket mycket effektiv och nästan läskig metod att jobba med ärligt talat. Det är inte sällan den som talar, kommer till insikter som man inte visste om fortfarande smärtade och att det egentligen är gamla rädslor eller erfarenheter som ligger till grund för att man inte tänker tankar färdigt. Eller vågar följa sina önskningar eller impulser. (dont try this at home alone, som de säger....). En annan metod är liksom att gå tillbaka till händelsens epicentrum och beskriva känslor man upplevt medan saker och ting pågått, vi har otroligt många känslor kvar i vårt känslominne med oss som poppar upp när vi minst anar det, och de kan också vara skäl till att vi aldrig kommer loss och vågar oss på att göra det vi skulle önska att vi gjorde.


I vilket fall som helst, under utbildningens gång så praktiserade vi dessa, och flera metoder på varandra, gång på gång och det var lika häftigt varje gång. Åh, jag har nog aldrig gråtit och skrattat så mycket som jag gjorde under den här tiden av mitt liv. Men på något sätt så öppnade jag också en kanal till en inre tidsresa som öppnar sig varje gång jag sätter mig ner och skriver om en gammal händelse. Jag ser det tydligast när jag skall återge en händelse som kanske ligger tjugo-tjugofem-trettio år tillbaka i tiden, även om jag inte beskriver den exakt eller ordagrant eller till och med väljer att ändra på detaljer här och där; såfort det kommer till dialog, så blir jag 10, 13, 15, 20 igen... och mitt vokabulär är inte heller mer utvecklat än det var den gången själva händelsen utspelade sig. Jag har tappat förmågan att "beskriva" händelser jag har varit med om; utan jag sätter mig ner och GENOMLEVER dem i det ögonblicket som jag skriver ner det. Därför blir det mycket stavfel, många ord som hoppas över eller i efterhand känns malplacerat eller extrainsatt där det inte skulle vara.


Det här är något jag inte var medveten om innan jag startade den här bloggen. Inte för att jag har lagt så många inlägg i den här vägen, men många nog för att notera det själv. En lite överraskande detalj om mig själv faktiskt. Tänk vad man lär sig om sig själv när man bloggar. Innan jag startade den här bloggen hade jag ju inte ens PMS. *skratt*.

Av Gitte - 14 augusti 2009 09:43

Vi är inte en skogsvandrande svampplockarfamilj, tyvärr. Men i förrgår skojjade nog sambon till det;

-Vi skulle igentligen åka ut och plocka svamp, fick han ur sig. Jag som började räkna åren tillbaka insåg att jag inte hade begett mig ut i skogen för att plocka svamp under säkerligen.... (tittar på hunden, hur gammal var han sist?)... åtta år? Eller fanns lilleman måntro, det kanske är sju år sedan. Vi bodde i varje fall i stan sist jag var ute och jag åkte med min granne, svampexperten, ett par års tid, sista året tog jag inte med mig hunden för han blev så effektiv i sitt svampsökande att han hittade alla kantareller före oss och han splashade dem i ren iver och tuggade glatt i sig det han hittade innan vi kom fram. Ja, jag inser, det hade inte varit mycket jobb att lära honom att inte tugga, men jag valde istället nästa år att inte ha honom med. Sedan flyttade vi ut på landet, och fick daglig närhet till skog och mark, och sedan... tja, inte har det blivit av att ge sig iväg med en korg när det ligger nästgårds precis. Men jag var snabbare än en hök, och sa svarade på sambons kommentar att:

-Nämen, imorgon när du kommer från jobbet så har vi fikat klart, så åker vi allihop.


Dottern och den tolvåriga sonen trodde att jag skojjade förstås. Så de höll med. Visst skulle vi åka hela familjen. Problemet var bara. Att jag INTE skojjade. När det närmade sig sambons hemkomst började jag köra igång ungarna för att packa fika och göra klart det vi var tvungna att göra innan vi åkte. De såg ut som fågelholkar ungefär... Inga protester hjälpte, inte ens det faktumet att sonen hade med sig en gipsad fot och kryckor när han kom hem från sommarveckorna hos sin far (ja det är samma son som bröt handen i våras...).

-Dubbla plastpåsar på foten, sen får du hålla dig på stigen och vi går inte längre än du orkar. Det var ju torrt, så vad fanken, lite fick han väl tåla... eller hur? ;) (han är inte särskilt pjoskig och orkar hur mycket som helst trots att han har kryckor, så jag skojjar).


Väl ute i skogarna så var sonen först och främst mer vild än tam. Det var som att släppa ut honom på grönbete med kryckor och allt. Han var ju tvungen att testa om han kunde ta sig fram överallt och om det gick att gå på höjderna och komma upp på bergssläntrarna med kryckorna etc. Med massor av förmaningar så lät jag honom skam att sägandes hållas, "akta bara så du inte ramlar, måste du gå där, sluta nu, du behöver inte upp där" etc, etc, etc. Men nåja, han är rörlig, han visste nog var han hade sina gränser och det var rätt så torrt i markerna ändå, fast att det har regnat lite smått några dagar till och från.

Och vi kom längre och längre in i skogen vid en helt underbar sjö. Det var traktorstigar och gamla stigar och djurstigar och jag vet inte vad, som vi följde, det är uppenbart att detta inte är ett skogsområde som bevandras varken av badare, fiskare eller svampplockare i någon större utsträckning. (det kan vi ju säga efter att ha sett tillgången på svamp om inte annat).


Efter en stund så hör vi massa motorbuller i fjärran. Jag blev inte riktigt klok på ljudet som kom och gick, och som lät långt bort. Vad var det där? Det var väl inte... åska? Det var torrt och det mullrade på bra bort i fjärran.

-Åskar det, pappa? sa lilleman.

-Ja, sa pappa, men det är långt bort.

Det var åska. Och det blev mer och mer ihärdigt långa dunder som lät. Och vi gick längre och längre in i skogen. Vi insåg att vi följde stigar som gick runt sjön och att vi hade kommit en bra bit på väg.

-Ska vi inte vända nu, sa lilleman.

-Lite åska är ingen fara, sa hans far.

Det mullrade mer.

-Jag vill hem, sa lilleman.

Jag sa ingenting. Jag är nämligen sketandes åskrädd men insåg att det där mullret i horizonten låg väldigt långt bort och det var som sagt inte ens regn där vi var. Än. Då. Det skulle dock komma.


Pappa förklarade för sin son att åska inte är någon fara och att man inte behöver vara rädd. Vi kom längre och längre allt eftersom, och skogen var verkligen en helt fantastisk sagoskog, en blandskog. Vi hittade spår efter allehanda djur och faktiskt också en avskrädeshög som vi inte ens kunde gissa oss till vad det var för sorts djur som lämnade en sådan efter sig. För det måste vara ett betydligt mycket större djur än dem vi är vana vid, det var ingen älg, ingen hund, inget klövdjur överhuvudtaget... hm. Undrar... det finns väl inte björn här i våra faggor måntro? Hur ser en björnavskrädeshög ut? Tyvärr har jag aldrig med mig kameran när jag behöver den som bäst, så det var lika bra att släppa tanken och bara gå vidare. Så det gjorde vi. Och roligt hade vi, sonen med kryckorna sprang nästan i förväg och gjorde avstickare här och där och återigen, det var ju torrt i markerna så det var väl ingen fara?


Det började droppa.

Mullret i fjärran ökade.

Lillebror blev påtagligt räddare. Pappa tröstade och försökte lugna. Jag sa förstås ingenting för inget jag kunde ha sagt hade gjort det bättre. För nu började även jag tycka att det roliga började bli bra. Mot åska står jag mig inte så bra nämligen... speciellt inte när man inte vet om det tilltar eller avtar.

Mullret kom närmare. Och snart ökade dropparnas intensitet och blev till mer regelbundna droppar. Och sen kom första knallen över oss.

Sonen hukade, och pappa fortsatte bort som om ingenting hade hänt.

-Det är ingen fara sa han. Vi går precis bredvid ett berg, slår det ner, så tar det där. Jo. Visst. Jag tog min son i handen och vände 180 grader och sen gick vi allt som remmarna höll.

Åskan gick strax ovanför oss, och jag räknade tiden mellan blixtrarna och mullret.

-8. Bra, det var inte så nära.

-6. Ojdå,

Vi gick fortare och fortare, och märkligt nog, när vi gick i rätt riktning mot bilen blev lilleman helt lugn men han pinnade på med raska steg. Jag insåg att vi tappade sambon -som gick lugnt vidare och kollade efter svamp, och sonen på kryckorna som också tyckte att jag överreagerade men det struntade jag högaktningsfullt i. Nu skulle jag till bilen, det med en gång, och det med min lilla son i handen.

-6. samma avstånd.

-4. Nu såg vi bilen. Inte långt kvar. Äntligen.

Vad kan vi ha gått in i skogen runt sjön? Bör ha varit sådär en 5-6 kilometer. Kanske mer. Men vi gick tillbaka den sträckan i rekordfart, lillsonen och jag. Och äntligen kom vi fram. Dottern, blåbärsplockerskan, satt redan i bilen, dit hade hon tagit sig när regnet kom (hon ville inte med särskilt långt in i skogen utan hon lämnades kvar vid ett blåbärsstråk när vi gick längre in).


Det här var en lång historia om ingenting. Eller om rädsla som sakteligen utvecklar sig till panik måste jag säga. För jag hade inte en logisk tanke i skallen när jag tog min son vid handen och gick mot bilen, utan det var pur panik och rädsla som inte gick att tänka bort. Jag vill verkligen inte befinna mig djupt inne i en skog när åskan går måste jag säga.

Sambon och sonen kom tillbaka strax efter oss, så de måste ha pinnat på rätt så bra de med, när regnet kom.


Hm. Vätan. Tja. Sonen hade inte varit stillsam i skogen, och givetvis var det hål på påsarna som skulle hålla emot vätan. Det hade ju inte varit någon fara om det bara varit torrt. Men det var inte torrt längre kan jag ju säga och undertill var gipset helt uppluckrat.


Akuten nästa. Nytt gips tack. Hm. Lite småkymigt kanske, och oansvarigt att släpa med ett barn ut i skogen som går på kryckor, men just när vi åkte kändes det som en himla god ide. Och bullarna och kaffet var väldigt gott invid sjön. Sommaren är ju snart slut, man måste ta vara på det lilla som finns kvar av den, gips eller ej... eller hur?

Av Gitte - 13 augusti 2009 11:05

Jag har som läsare av Persiljas blogg följt inläggen om pms med stort intresse. Faktum är att tanken inte ens har slagit mig alls, tidigare, inte sedan tonåren i varje fall då jag hade svåra svängningar i humör men framförallt perioder av svår smärta inför menstruation. Men... jag börjar mer och mer se ett mönster av när det egentligen är jag dippar ner i hålet av total meningslöshet, inte duga till, inte klara ljud och ljud, huvudvärken ökar och jag frestas att vråla till för minsta lilla motgång.


Scheisse. Det här tror jag att jag måste följa upp. Tänk om mina månatliga dippar egentligen är ett tillstånd av PMS? Hjälp, Persilja. Hur reder man ut vilket som är vilket?

Via internet kan jag läsa mig till att det är ett tillstånd som uppstår 3-10 dagar före menstruation, men jag tror att jag måste läsa in mig lite mer för att kunna AVFÄRDA att jag inte är en av alla dessa drabbade kvinnor. Men faktum är, några dagar före mens duger jag inte till ett skvatt, det jag gör är inte tillräckligt bra, dagen blir bara  en grå ojämn tjock sörja, och hela jag vill helst gå och gräva ner mig bakom stora eken. Vad familjen vill göra med mig under samma period förtäljer inte historien. Jag vill nog inte veta... Så fort jag har fått igång det månatliga, nämen då skingrar sig molnen och jag ser mig tillbaka och tänker att "jisses, det där var väl inte så farligt?" Sen går det några veckor. Sen är jag där igen.


Tack Persil, för att du har gett mig tanken.

Av Gitte - 12 augusti 2009 09:56

Cliffhangers in real life; jag börjar utveckla förmågan att vänta till färdighet. Eller inte. Gah. Jag är en ytterst otålig människa egentligen i grund och botten. Allt som inte händer direkt, här och nu tappar jag focus på. Så även i jobb. Processer är något som får ta tid, men det skall finnas ett förutsägbart händelseförlopp där vänteperioder kan förklaras och följas och kunna uppföljas, med deadline; och har man sagt att det skall i rullning så släpper man inte innan det är klart och projektet har gett resultat. Har jag sagt att jag är en obotlig spänningssökare? I vissa avseenden en mycket effektiv sådan. (I andra avseenden är det här absolut ett hinder i tillvaron, ex i det otacksamma vardagslivet på hemmaplan).


Det här med att göra saker och sen låta dem cliffhanga i luften, medan det händer andra saker mellan varvet innan processen kan återupptas när det väl går att processa vidare, är inte alls min grej. 1, 2, 3 sen skall det vara klart. Helst. Saker skall inte ta onödig tid, som ex att människor skall bestämma sig för något. Det är nog den största utmaningen för mig att vara egen företagare, eftersom allt inte kan klaffa direkt och framförallt måste jag lära mig att de flesta människor inte fungerar såhär. Beslut är för de flesta något som måste övervägas, och tänkas igenom noga. Tänk om det blir fel? Det vore förargligt; för tänk om man ångrar sig?


Jag vet inte vad det är för fel på mig egentligen. Ångrar mig gör jag sällan även om jag fattar fel beslut, eller det går åt hecklefjell. Även felaktiga beslut är en erfarenhet, de blir bara olika dyra eller lärorika. Jag har aldrig behärskat att tänka efter före, utan "wow, vilken grej, det låter kul, vad behövs för att förverkliga det? Jamen det går att lösa, om vi nu bara gör såhär....." och sen har inget kunnat stoppa mig, eller förhoppningsvis OSS. Jag har inte ens kollat av, tror jag om jag skådar min navel riktigt djupt: att alla som jag med min övertygelse har dragit in i engagemang har velat agera i min takt. (Men jag hoppas det förstås....). Jag har nog bara förutsatt det. Man kommer väl inte med ideer och tankar om man inte vill fullfölja det och vill se resultat?... Men jag erfar mer och mer att normala människor faktiskt säger saker de inte menar. Och kommer med ideer de inte vill genomföra. Och saker som man vill överväga lite till. Och här står jag. "Oh, shajte, är det så folk funkar"?


Obeslutsamhet, både min och andras är något som tagit mest av min energi i anspråk den här perioden som jag snart hoppas att jag har lagt bakom mig. Och långsamhet. Både min egen långsamhet, och andras. Tror att det är en viktig och nyttig erfarenhet att bära med mig. Något som kom med på köpet, för ofta; finns det trots allt lärdomar att hämta, när man som jag håller på att resa mig efter att ha traskat in i väggen rejält.

Att jag inte sett det tidigare har kanske handlat om att jag har haft så många bollar i luften samtidigt att jag inte hunnit att reflektera över att a; inte är klar, b; snart landar; c; inte hör av sig... etc, etc, etc, utan när bollen har funnits hos mig så har jag bara stått där redo att ta emot och kasta vidare. Och om det hela tiden händer något, så märker man inte att någon process tar en tillfällig paus, och märker man det så är det liksom bara att tjonga iväg ett "hej-hur-går-det?".


Numera är jag tämligen oföretagsam mellan varje beslut, och det känns mest som om jag går och håller andan, samtidigt som jag inte riktigt bemästrar konsstycket att fortsätta andra processer som måste dras vidare. "Jag kan inte börja på B innan A är klart". Det är inte likt mig. Jag bygger onödiga hinder. Och det känns mest som om tillvaron är en lång slags väntan på att processer skall fortskrida och komma till skott, och under tiden jag väntar är jag tämligen oföretagsam och går mest och väntar på beslut. Det kan gälla de mest triviala små vardagliga ting, likaväl som större processer.


Scheisse. Jag tror jag behöver skaffa ett liv. Kan inte hålla på att berg-och-dalbana såhär. Förra veckan fanns det ett flyt och då hände massor och jag hade ett focus. Den här veckan står helt still. Det tänker jag ändra på. Nu skall jag sluta sitta och vänta på upplösningar av cliffhangers. Jag tänker lära mig att släppa dem igen, lika fort som jag kastat bollen. Det var kanske det jag i själva verket var bättre på förr?

Av Gitte - 11 augusti 2009 20:30

Även om det kanske inte märktes i förra inlägget precis. Skall jag förklara hur minnet poppade upp kanske... har varit inställd med min son på rättegång idag. Han skulle vittna. Jag har vetat om tiden ett par veckor men jag har inte sagt något till honom förräns häromdagen, tyckte att det var onödigt att han skulle oroa sig i förtid, och jag ville också minimera hans möjlighet att ta upp eventuella kontakter med människor runtomkring misshandeln eller tvärtom. Därför var det bättre att han inte visste. Så igår började han samla sig rejält på eftermiddagen och började ställa frågor, hur ser det ut, vad händer, hur går det till?


Imorse kom han upp tidigare än vanligt, och var rejält blek. Han hade inte sovit mycket inatt. Det var märkbart obehagligt, men han tänkte göra det han skulle. Tydligen är det dessutom en samhällelig plikt man har att närvara vid rättegång när man skall vittna om man så bara är 12. Han var spänd hela vägen in. Och äntligen kommer vi till tingsrätten. Då han hoppas på kryckor så fick jag ställa bilen lite fel, gå med honom in, och leta upp vittnesstödet och fick in honom i deras rum innan jag gick ut och parkerade bilen. På vägen in dit, mötte vi bägge grupperna, åtalad och målsäganden. Och vi, min son och jag, var nog bägge ganska så övertygade om att det min son har uppgett i polisförhören inte var något som gillades riktigt av någon sida. Det är sällan ens fel om två träter håller i den här historien om man säger så. Nåja.

Jag parkerar bilen, går in och får mig en kopp kaffe av vittnesstödet. Riktigt trevligt. Jag får även lite broschyrer om brottsofferjouren (BOJ). Kanske är något att gå med i ärligt talat. Åtminstone när mitt uppdrag i kommunen är slut. Verkar vara lite lagom. Får se, men som sagt, vi blir till sist uppkallade i högtalarna.


Vi kommer in i rättegångssalen. Och får frågan om vi är vi, och det är vi ju tveklöst. Vi får sätta oss. Då hör vi att:

-I målet har vi nu kommit fram till att förhöret med XXX utgår. Har ni några anspråk på omkostnader? Annars är ni klara för idag.


Men hallå. Jag pratade med tingsrätten häromdagen; måste barn verkligen vittna om man som målsman motsätter sig? Jag ville ha valmöjligheten, inte för att jag tror att jag hade använt mig om det. Men MÖJLIGHETEN att själv få välja att göra det rätta, i samförstånd med barnet som skall utsättas mitt i salen, mellan målsäganden och åtalad. Dvs, personen som faktiskt i sista ändan är den som utsätts för eventuella obehag som det kan ge att vittna i en våldssituation. Och jag hade inget val. Man kunde inte ens nöja sig med att använda sig av polisförhöret utan han skulle få ge samma version i rätten, trots att han bara är ett barn. Och nu var vi här. Och nu fick vi åka hem, efter att de enbart sett hur vi såg ut. Det kändes snopet. Varför kunde man inte ringt oss så fort det här beslutet framkom? Ingen hade heller ens försökt att ringa hem. Hade vi vetat hade sonen kunnat sova lugnt natten dessförinnan.


Så, jag kan utan att överdriva säga att jag var något irriterad där jag satt i bilen hem. Sådär gör man inte mot barn. Och ändå, pojkarna som befann sig i rättegångssalen var inte mycket mer än barn de heller, åtminstone hade de inte fyllt myndiga någon utav dem, även om det var lite äldre. Hur kan barn bli så aggressiva, kom tanken över mig.

Sen kom minnet om min egen uppväxt och tonårsperid. Jag undrade inte längre. Det var nog samma aggression som idag, trots att den handlade om helt andra saker. Heder. Tjuvheder. Eller för att man retade sig på någon? Eller för att det var skoj? Vi lärde oss dock tidigt vad man gör på mammas gata och vad man inte gör. Man trampar inte på någon som ligger, bland annat. Man slår inte dem som är mindre än sig själv. Och liknande. Och det var inte tillhyggen på samma sätt som idag, som gällde då. Våld förr var rått. Men dagens våld är ännu råare.  Och allra mest fruktar jag det oprovocerade våldet. Eller våldet som man utsätter personer för på grund av någon tillhörighet. Något som ibland inte ens syns. Det behöver inte ens vara sant, det räcker så väl med att någon får för sig att det är sant. Det skrämmer mig oerhört mycket!


Idag är jag by the way pacifist!

Av Gitte - 11 augusti 2009 16:51

-Jag slåss inte. Jag vägrar slåss. Jag tänker leva efter mitt ideal.

Han satt bredvid mig i taxin, på väg hem, på väg bort från mig själv. Tårarna rann ner för hans kinder.

-Jag ville bara inte slåss.

Hans ögon var igensvullna. Igensvullna av gammal fylla, gråt och rivmärken. Han såg ut som om han hade varit i slagsmål med en katt, ungefär. Eller en uggla. Kan en uggla mosa halva ansiktet till revor som mest påminner om fåror i nymalt köttfärs eller som fårorna i en nyplöjd åker?

-Varför blev det så?

Jag valde att inte svara. Jag såg åt andra hållet och låtsades att han inte fanns. Hade inget medlidande att ge ändå. Inget ömk. Inte ett tröstande ord ens. Jag hade nog med mig själv.


Kvällen hade börjat hyggligt. Det var egentligen jag som hade ett ärende till min gamla hemstad som jag tillfälligt flyttat ifrån. Och bara för sakens skull så kunde jag lika gärna stanna kvar. Sovplats var inga bekymmer. Och min syster hade talat så väl om det nya nattcafét. Klart att jag skulle spana in det, eller hur? Och när jag skulle iväg, så ville kamraten hänga med. Bästisen. Mitt allt, världens bästa kamrat, världens bästa sagoläsare, världens bästa skrattare, världens snällaste, världens-bästa-vän, helt enkelt. Klart han skulle med. Plats fanns till honom med. Och fulla skulle vi bli. Hejja hejja friskt humör, det här blir susen hur vi än gör!


Nattcafeet i den ödelagda turisstaden visade sig bestå av ett före detta fik. Öset fick en jukebox rodda ihop. Ja, ja. Folk var det ju gott om stundtals.

Trots bristande innehav av alkoholrättigheter så uppvisade varenda tonåring på platsen en påtaglig fylla. Inklusive jag själv. Det var lite pinsamt, kände mig nästan överårig, 17 år och allt. De flesta var nog kring 14-15, och sen var det en och annan bortlupen befolkning från en och annan raggarbil som hade tröttnat på att cruisa runt på stan efter ingenting. Det blev många "tjing", "tjingeling" och "länge sedan sist". Jag kände igen de flesta sedan tidigare. Stan var inte större än så. Jag såg mig lite nervöst över axeln, min flykt från hemstaden hade ett spöke eller två. Och gamla lik passar sig bäst i garderoben, dem hoppades jag inte väcka upp. Men what the heck, där jag är, är festen, så vaddå?


-Kom, kom, kom du måste skynda dig ut, han-din-kompis får stryk därute, av raggarna.

Lillasysters kamrater kom med andan i halsen och det var som om jag nyktrade till på stört. Ramlade ut i en gevaldig fart, och hoppades att jag hann ut innan det var för sent. Raggarna. Stan var ju inte så stor, och de flesta av dem kände jag sedan tidigare, kom jag bara i tid, så var det lugnt.

-Jag slåss inte. Hör jag på håll. Jag springer mot ljudet. Mot folksamlingen.

-Kom igen din jävel, du skall ha stryk.

-Jag vill inte slåss. Jag har fattat ett beslut, jag tänker inte slåss med dig.

Jag kom fram precis som näven landade i vännens ansikte. Men inte knuten som den borde utan som en liten flicka, rev han efter honom, med öppen hand endast fingertopparna var krökta. Naglarna for obarmhjärtigt över ögonen och jag såg hur min vän vek sig och höll sig för ena ögat.

-Vadfan gör du så för, din jävla idiot?

Jag rusade fram bredvid min kamrat, och la armen över honom, lutade mig fram för att se hur det hade gått.

-Han skall ha stryk. Han stötte på min tjej.

-Så jävla ful som du är är det väl fan ingen tjej som vill va ihop med dig, jävla fiskflin. Fiskflinet såg verkligen ut som en mes, en blöjraggare. Eller en sån som DRÖMDE om att få hänga med blöjraggarna i varje fall. En man inte tar på allvar. En riktig mes altså. En sån man kan lukta sig till att han är en sån som ingen vill ha och som inte har några kompisar. Jamen, hallå. Döm mig inte. Han VAR en tönt; jag SÅG det. En "wanna-be-raggare" som skulle blivit överlycklig om han visste att någon av min systers kamrater hade förväxlat honom med raggarna på grund av okunskap och oförmåga att skilja en riktig från en fejk. Man blir inte raggare, liksom, bara för att man bär jeansväst och åker volvo och FÖRSÖKER se ut som en? I min värld kan man inte det. I min värld visade det bara att man ville mer än man kunde. Och att man inte ens dög till det. En riktig looser altså. En no-body. Finns det inte i blicken, så finns det inte. Och här fanns det absolut inte.


-Idiot, stick innan du gör dig mer löjligt, fräste jag.

Han puttade undan mig och försökte få fatt på min vän.

-FATTAR DU VAD JAG SA? DU SKULLE STICKA. GÖR DET INNAN JAG RÄKNAR TILL TRE, FATTAR DU.... Nu började jag bli arg. Jag höjde rösten. Om det behövdes, var jag rätt så bra på det, en gång i tiden. Tja, kanske nu med om det verkligen skulle behövas. Men det görs det oftast inte.


-Han skall ha stryk den jävla knarkaren.

-Och du skulle ha stryk för att du föddes din jävel, så jävla ful som du är borde det fan va olagligt å va. Stick sa jag, innan du får stryk av MIG!

Han verkade inte ta mig på allvar, utan greppade ut i luften igen, fick tag på jackkragen på min kamrat. Som upprepade:

-Låt mig vara, jag vill inte slåss. Kamraten försökte kränga sig undan. Det gick inte. Fiskflinet hade honom i ett järngrepp. Eller järngrepp och järngrepp. Inte mer än att jag fick loss honom när jag tog tag i hans arm med en styrka han inte hade väntat sig från en tjej. Jag vred till armen på honom och fick upp den under hans struphuvud och tryckte uppåt, samtidigt som jag fick tag i hans öra (jamen det bara råkade bli örat, jag skulle tagit tag i håret egentligen, men vingmuttrarna bara satt där och stod rätt ut när jag greppade i vad som helst), som jag drog till mig hårdare än jag behövde, och så mosade jag mitt nylle så nära hans finniga fejs att jag hade kunnat räkna hans näshår.

-Du skulle dra, FATTAR DU? Du som någon gång har haft så mycket aggressivitet och riv i rösten så ljuden kommer från magmunnsregionen och nästan gör ont, då vet du hur jag lät. Fiskflinet hade inte väntat sig det här. Hade kompisarna i ryggen, så backa kunde han inte, men gå närmare var nog inte rätt drag att ta sig till, det insåg han nog.

Visst, jag var tretti centimeter kortare. Men jag var mer än vad han var. Min ilska. Den ägde han inte, och inte min orädsla heller, eller min killer-instinkt. Allt jag behövde var lite smärta, sen skulle han få se. Jag nästan hoppades att han skulle slå riktigt hårt, så jag fick ett väldigt gott skäl att skända honom rejält.

-Du fick en chans att dra, sa jag. Du tog den inte, det var jävligt dumt. Han slet loss sin arm och tog ett kort steg fram, så han kom ännu närmare, han hade förstått. Han skulle få gå genom mig. Äntligen. Han fick sig en jävel rätt över näsan, och jag fick in den perfekt. Det räckte med en, och den var inte ens hård, den var bara en tiopoängare. Klockren. Jag antog att han kände det som att näsbenet trycktes upp i hjärnbalken på honom. Eller jag hoppades det åtminstone. Någon bredvid började dra iväg honom. Jag stod kvar. Han såg ut som om han tänkte börja veva, kanske hade han lite krut i staken trots allt den här fiskflinsmesen som väldigt gärna ville vara annat än morsans gosse? Det hade varit en njutning att få lov att smascha honom lite till, men jag tänkte inte slå utan skäl, så jag stod väntande kvar.

-Sluta nu, hör jag kompisen säga, det är ingen ide att mucka med henne. Du får bara stryk. Antingen av henne eller hennes ex. Hon är inte klok. Vi drar.

Polaren fick med sig Fiskflinet som stuffade undan med svansen mellan benen samtidigt som han höll över näsan. Hoppas det bloade åtminstone. Även om jag inte hade märkt honom för livet.


Kvar stod jag med han som inte ville slåss. Och han var rejält sönderklöst. Rätt över hela ansiktet. Vilket våp, slåss med naglarna. Jag fnös.


-Varför gjorde han så? Det enda jag ville, var att INTE slåss!

Jag vände mig om. Det var dags att åka hem. Det fick bli en taxi.

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se