Vi är inte en skogsvandrande svampplockarfamilj, tyvärr. Men i förrgår skojjade nog sambon till det;

-Vi skulle igentligen åka ut och plocka svamp, fick han ur sig. Jag som började räkna åren tillbaka insåg att jag inte hade begett mig ut i skogen för att plocka svamp under säkerligen.... (tittar på hunden, hur gammal var han sist?)... åtta år? Eller fanns lilleman måntro, det kanske är sju år sedan. Vi bodde i varje fall i stan sist jag var ute och jag åkte med min granne, svampexperten, ett par års tid, sista året tog jag inte med mig hunden för han blev så effektiv i sitt svampsökande att han hittade alla kantareller före oss och han splashade dem i ren iver och tuggade glatt i sig det han hittade innan vi kom fram. Ja, jag inser, det hade inte varit mycket jobb att lära honom att inte tugga, men jag valde istället nästa år att inte ha honom med. Sedan flyttade vi ut på landet, och fick daglig närhet till skog och mark, och sedan... tja, inte har det blivit av att ge sig iväg med en korg när det ligger nästgårds precis. Men jag var snabbare än en hök, och sa svarade på sambons kommentar att:

-Nämen, imorgon när du kommer från jobbet så har vi fikat klart, så åker vi allihop.

Dottern och den tolvåriga sonen trodde att jag skojjade förstås. Så de höll med. Visst skulle vi åka hela familjen. Problemet var bara. Att jag INTE skojjade. När det närmade sig sambons hemkomst började jag köra igång ungarna för att packa fika och göra klart det vi var tvungna att göra innan vi åkte. De såg ut som fågelholkar ungefär... Inga protester hjälpte, inte ens det faktumet att sonen hade med sig en gipsad fot och kryckor när han kom hem från sommarveckorna hos sin far (ja det är samma son som bröt handen i våras...).

-Dubbla plastpåsar på foten, sen får du hålla dig på stigen och vi går inte längre än du orkar. Det var ju torrt, så vad fanken, lite fick han väl tåla... eller hur? ;) (han är inte särskilt pjoskig och orkar hur mycket som helst trots att han har kryckor, så jag skojjar).

Väl ute i skogarna så var sonen först och främst mer vild än tam. Det var som att släppa ut honom på grönbete med kryckor och allt. Han var ju tvungen att testa om han kunde ta sig fram överallt och om det gick att gå på höjderna och komma upp på bergssläntrarna med kryckorna etc. Med massor av förmaningar så lät jag honom skam att sägandes hållas, "akta bara så du inte ramlar, måste du gå där, sluta nu, du behöver inte upp där" etc, etc, etc. Men nåja, han är rörlig, han visste nog var han hade sina gränser och det var rätt så torrt i markerna ändå, fast att det har regnat lite smått några dagar till och från.

Och vi kom längre och längre in i skogen vid en helt underbar sjö. Det var traktorstigar och gamla stigar och djurstigar och jag vet inte vad, som vi följde, det är uppenbart att detta inte är ett skogsområde som bevandras varken av badare, fiskare eller svampplockare i någon större utsträckning. (det kan vi ju säga efter att ha sett tillgången på svamp om inte annat).

Efter en stund så hör vi massa motorbuller i fjärran. Jag blev inte riktigt klok på ljudet som kom och gick, och som lät långt bort. Vad var det där? Det var väl inte... åska? Det var torrt och det mullrade på bra bort i fjärran.

-Åskar det, pappa? sa lilleman.

-Ja, sa pappa, men det är långt bort.

Det var åska. Och det blev mer och mer ihärdigt långa dunder som lät. Och vi gick längre och längre in i skogen. Vi insåg att vi följde stigar som gick runt sjön och att vi hade kommit en bra bit på väg.

-Ska vi inte vända nu, sa lilleman.

-Lite åska är ingen fara, sa hans far.

Det mullrade mer.

-Jag vill hem, sa lilleman.

Jag sa ingenting. Jag är nämligen sketandes åskrädd men insåg att det där mullret i horizonten låg väldigt långt bort och det var som sagt inte ens regn där vi var. Än. Då. Det skulle dock komma.

Pappa förklarade för sin son att åska inte är någon fara och att man inte behöver vara rädd. Vi kom längre och längre allt eftersom, och skogen var verkligen en helt fantastisk sagoskog, en blandskog. Vi hittade spår efter allehanda djur och faktiskt också en avskrädeshög som vi inte ens kunde gissa oss till vad det var för sorts djur som lämnade en sådan efter sig. För det måste vara ett betydligt mycket större djur än dem vi är vana vid, det var ingen älg, ingen hund, inget klövdjur överhuvudtaget... hm. Undrar... det finns väl inte björn här i våra faggor måntro? Hur ser en björnavskrädeshög ut? Tyvärr har jag aldrig med mig kameran när jag behöver den som bäst, så det var lika bra att släppa tanken och bara gå vidare. Så det gjorde vi. Och roligt hade vi, sonen med kryckorna sprang nästan i förväg och gjorde avstickare här och där och återigen, det var ju torrt i markerna så det var väl ingen fara?

Det började droppa.

Mullret i fjärran ökade.

Lillebror blev påtagligt räddare. Pappa tröstade och försökte lugna. Jag sa förstås ingenting för inget jag kunde ha sagt hade gjort det bättre. För nu började även jag tycka att det roliga började bli bra. Mot åska står jag mig inte så bra nämligen... speciellt inte när man inte vet om det tilltar eller avtar.

Mullret kom närmare. Och snart ökade dropparnas intensitet och blev till mer regelbundna droppar. Och sen kom första knallen över oss.

Sonen hukade, och pappa fortsatte bort som om ingenting hade hänt.

-Det är ingen fara sa han. Vi går precis bredvid ett berg, slår det ner, så tar det där. Jo. Visst. Jag tog min son i handen och vände 180 grader och sen gick vi allt som remmarna höll.

Åskan gick strax ovanför oss, och jag räknade tiden mellan blixtrarna och mullret.

-8. Bra, det var inte så nära.

-6. Ojdå,

Vi gick fortare och fortare, och märkligt nog, när vi gick i rätt riktning mot bilen blev lilleman helt lugn men han pinnade på med raska steg. Jag insåg att vi tappade sambon -som gick lugnt vidare och kollade efter svamp, och sonen på kryckorna som också tyckte att jag överreagerade men det struntade jag högaktningsfullt i. Nu skulle jag till bilen, det med en gång, och det med min lilla son i handen.

-6. samma avstånd.

-4. Nu såg vi bilen. Inte långt kvar. Äntligen.

Vad kan vi ha gått in i skogen runt sjön? Bör ha varit sådär en 5-6 kilometer. Kanske mer. Men vi gick tillbaka den sträckan i rekordfart, lillsonen och jag. Och äntligen kom vi fram. Dottern, blåbärsplockerskan, satt redan i bilen, dit hade hon tagit sig när regnet kom (hon ville inte med särskilt långt in i skogen utan hon lämnades kvar vid ett blåbärsstråk när vi gick längre in).

Det här var en lång historia om ingenting. Eller om rädsla som sakteligen utvecklar sig till panik måste jag säga. För jag hade inte en logisk tanke i skallen när jag tog min son vid handen och gick mot bilen, utan det var pur panik och rädsla som inte gick att tänka bort. Jag vill verkligen inte befinna mig djupt inne i en skog när åskan går måste jag säga.

Sambon och sonen kom tillbaka strax efter oss, så de måste ha pinnat på rätt så bra de med, när regnet kom.

Hm. Vätan. Tja. Sonen hade inte varit stillsam i skogen, och givetvis var det hål på påsarna som skulle hålla emot vätan. Det hade ju inte varit någon fara om det bara varit torrt. Men det var inte torrt längre kan jag ju säga och undertill var gipset helt uppluckrat.

Akuten nästa. Nytt gips tack. Hm. Lite småkymigt kanske, och oansvarigt att släpa med ett barn ut i skogen som går på kryckor, men just när vi åkte kändes det som en himla god ide. Och bullarna och kaffet var väldigt gott invid sjön. Sommaren är ju snart slut, man måste ta vara på det lilla som finns kvar av den, gips eller ej... eller hur?

 

carri

14 augusti 2009 12:24

Det började bra och det slutade bra, det är väl det som är huvudsaken ? =)

Ett minne som säkert kommer att plockas fram lite då och då när det blir tal om att ge sig ut på svampplockning.

http://livsvingar.bloggagratis.se

 

Gitte

14 augusti 2009 12:43

=)! Apselut!
Vi har tänkt bege oss dit snart igen, så vi är inte avskräckta. Vi skall undersöka om det går att gå runt hela sjön utmed den stigen, och så fanns det en spännande skylt som måste undersökas. "Ekomuseum". När vi åkte hem upphörde regnet så vi tog vägen förbi fyndplatsen för bockstensmannen också.

http://www.bortbytingen.bloggagratis.se

 

Lycke

14 augusti 2009 16:33

Låter som du förstått allting rätt...

sista raden...det är den där ljusare "rosa" bredvid den kraftigare gröna, som jag menar..tror du fått det rätt...jeppajepps...

Är lite deppsig idag med...gått o känt mig sorgsen på stan..sådär så man känner att: kom inte nära...titta inte på mig..osv...men det är lite bättre nu...

Så ni hittade kantareller i allafall!!!!???
..tycker historien var intressant att läsa i allafall...känner igen mig i farhågor om barnen och i skogen franförallt...skogen har alltid följt med mig vart jag gått..kände mig naken i skåne där det inte var så mycket skog...länge sedan jag plockade kantareller, men har ljuva minnen av det...min mor och hennes karl har många smultronställen, men vet inte om de delar med sig...hoppas det.. för snart har vi en kyl i källaren också som vi kan fylla...
Tycker du skriver jättebra måste jag säga...känner igen mig en hel del i dig även om det inte syns på bloggen...
Kanske berättar en annan gång...

Kantarellhögar i massor från Lycke

http://till-vidas-ara.loggagratis.se

 

Lycke

14 augusti 2009 18:56

Ja, den rosa är underbar...är sorgsen frtfarande..och jag vet nog vad det beror på...mannens och min avsaknad av kontakt sedan länge...har varit lite långsamt att förstå att man kan hitta kontakt på annat håll...

Kramhögar Lycke

http://till-vidas-ara.loggagratis.se

 

Gitte

14 augusti 2009 19:33

Lycke; Jag mailade dig!

http://www.bortbytingen.bloggagratis.se

 

Helena

15 augusti 2009 09:49

Haha... Kan föreställa mig kaoset i skogen.... Hysterisk mor, gipsat barn..., ko-lugn make.... Underbart! Gott att det blev kantareller! Och visst lär man sig en hel del om sig själv när man bloggar??! Och man skaffar sig nya intressen....
Kramix Helena

http://www.retro-tokig.blogspot.com

 

Gitte

15 augusti 2009 10:39

*skratt* känns som du ser det framför dig. Nästan material till ett synopsis för scen i en dålig svensk film?

http://www.bortbytingen.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...