Alla inlägg den 14 augusti 2009

Av Gitte - 14 augusti 2009 19:36

När jag läste samtalspedagogsutbildningen jobbade vi mycket med en samtalsmetod som heter Voice Dialogue. Kort beskrivet så handlar det om att hitta motsättande "inre" röster eller delpersonligheter som faktiskt många gånger hindrar en till saker i tillvaron. Man tänker aldrig riktigt klart utan låter sig hejdas av nej-sägaren till livet.

"jag skulle så gärna vilja omskola mig, men jag har ju redan ett jobb".

Exempelvis. Hur många gånger har man inte tänkt så om förändringar i tillvaron som man skulle vilja göra? Man har en önskan om förändring men man vågar inte riktigt tänka tanken ut, utan något sätter en kloss i vägen. Sätter man punkt på första raden:

"Jag skulle så gärna vilja omskola mig.". Så är det en öppning på något helt nytt. Eller hur? Hela världen ligger fri. Sen kommer fortsättningen:

"men jag har ju redan ett  jobb". Där tog det slut. Det är dumt att tänka vidare i förändringen man skulle vilja göra för jag har det redan så bra man kan önska. Och så harvar man på ett tag till.


Med exempelvis Voice dialogue som redskap så petar man ut de här olika motstridande personligheterna och låter dem tala till punkt; syftet är att medvetandegöra hur alternativen egentligen ser ut, för att göra ett MEDVETET val, som är genomtänkt. (Livet är för kort för att man skall låta passiva val styra det!).


Genom att bena ut de två sidorna var och en för sig, och låta dem utveckla det de vill ha sagt och det drömmer står för/rädslor står för; så kan man som samtalspartner i ett utvecklande samtal vara ett redskap för någon att hitta hela scenarior, för att ventilera både drömmar och tankar fram och tillbaka. En mycket mycket effektiv och nästan läskig metod att jobba med ärligt talat. Det är inte sällan den som talar, kommer till insikter som man inte visste om fortfarande smärtade och att det egentligen är gamla rädslor eller erfarenheter som ligger till grund för att man inte tänker tankar färdigt. Eller vågar följa sina önskningar eller impulser. (dont try this at home alone, som de säger....). En annan metod är liksom att gå tillbaka till händelsens epicentrum och beskriva känslor man upplevt medan saker och ting pågått, vi har otroligt många känslor kvar i vårt känslominne med oss som poppar upp när vi minst anar det, och de kan också vara skäl till att vi aldrig kommer loss och vågar oss på att göra det vi skulle önska att vi gjorde.


I vilket fall som helst, under utbildningens gång så praktiserade vi dessa, och flera metoder på varandra, gång på gång och det var lika häftigt varje gång. Åh, jag har nog aldrig gråtit och skrattat så mycket som jag gjorde under den här tiden av mitt liv. Men på något sätt så öppnade jag också en kanal till en inre tidsresa som öppnar sig varje gång jag sätter mig ner och skriver om en gammal händelse. Jag ser det tydligast när jag skall återge en händelse som kanske ligger tjugo-tjugofem-trettio år tillbaka i tiden, även om jag inte beskriver den exakt eller ordagrant eller till och med väljer att ändra på detaljer här och där; såfort det kommer till dialog, så blir jag 10, 13, 15, 20 igen... och mitt vokabulär är inte heller mer utvecklat än det var den gången själva händelsen utspelade sig. Jag har tappat förmågan att "beskriva" händelser jag har varit med om; utan jag sätter mig ner och GENOMLEVER dem i det ögonblicket som jag skriver ner det. Därför blir det mycket stavfel, många ord som hoppas över eller i efterhand känns malplacerat eller extrainsatt där det inte skulle vara.


Det här är något jag inte var medveten om innan jag startade den här bloggen. Inte för att jag har lagt så många inlägg i den här vägen, men många nog för att notera det själv. En lite överraskande detalj om mig själv faktiskt. Tänk vad man lär sig om sig själv när man bloggar. Innan jag startade den här bloggen hade jag ju inte ens PMS. *skratt*.

Av Gitte - 14 augusti 2009 09:43

Vi är inte en skogsvandrande svampplockarfamilj, tyvärr. Men i förrgår skojjade nog sambon till det;

-Vi skulle igentligen åka ut och plocka svamp, fick han ur sig. Jag som började räkna åren tillbaka insåg att jag inte hade begett mig ut i skogen för att plocka svamp under säkerligen.... (tittar på hunden, hur gammal var han sist?)... åtta år? Eller fanns lilleman måntro, det kanske är sju år sedan. Vi bodde i varje fall i stan sist jag var ute och jag åkte med min granne, svampexperten, ett par års tid, sista året tog jag inte med mig hunden för han blev så effektiv i sitt svampsökande att han hittade alla kantareller före oss och han splashade dem i ren iver och tuggade glatt i sig det han hittade innan vi kom fram. Ja, jag inser, det hade inte varit mycket jobb att lära honom att inte tugga, men jag valde istället nästa år att inte ha honom med. Sedan flyttade vi ut på landet, och fick daglig närhet till skog och mark, och sedan... tja, inte har det blivit av att ge sig iväg med en korg när det ligger nästgårds precis. Men jag var snabbare än en hök, och sa svarade på sambons kommentar att:

-Nämen, imorgon när du kommer från jobbet så har vi fikat klart, så åker vi allihop.


Dottern och den tolvåriga sonen trodde att jag skojjade förstås. Så de höll med. Visst skulle vi åka hela familjen. Problemet var bara. Att jag INTE skojjade. När det närmade sig sambons hemkomst började jag köra igång ungarna för att packa fika och göra klart det vi var tvungna att göra innan vi åkte. De såg ut som fågelholkar ungefär... Inga protester hjälpte, inte ens det faktumet att sonen hade med sig en gipsad fot och kryckor när han kom hem från sommarveckorna hos sin far (ja det är samma son som bröt handen i våras...).

-Dubbla plastpåsar på foten, sen får du hålla dig på stigen och vi går inte längre än du orkar. Det var ju torrt, så vad fanken, lite fick han väl tåla... eller hur? ;) (han är inte särskilt pjoskig och orkar hur mycket som helst trots att han har kryckor, så jag skojjar).


Väl ute i skogarna så var sonen först och främst mer vild än tam. Det var som att släppa ut honom på grönbete med kryckor och allt. Han var ju tvungen att testa om han kunde ta sig fram överallt och om det gick att gå på höjderna och komma upp på bergssläntrarna med kryckorna etc. Med massor av förmaningar så lät jag honom skam att sägandes hållas, "akta bara så du inte ramlar, måste du gå där, sluta nu, du behöver inte upp där" etc, etc, etc. Men nåja, han är rörlig, han visste nog var han hade sina gränser och det var rätt så torrt i markerna ändå, fast att det har regnat lite smått några dagar till och från.

Och vi kom längre och längre in i skogen vid en helt underbar sjö. Det var traktorstigar och gamla stigar och djurstigar och jag vet inte vad, som vi följde, det är uppenbart att detta inte är ett skogsområde som bevandras varken av badare, fiskare eller svampplockare i någon större utsträckning. (det kan vi ju säga efter att ha sett tillgången på svamp om inte annat).


Efter en stund så hör vi massa motorbuller i fjärran. Jag blev inte riktigt klok på ljudet som kom och gick, och som lät långt bort. Vad var det där? Det var väl inte... åska? Det var torrt och det mullrade på bra bort i fjärran.

-Åskar det, pappa? sa lilleman.

-Ja, sa pappa, men det är långt bort.

Det var åska. Och det blev mer och mer ihärdigt långa dunder som lät. Och vi gick längre och längre in i skogen. Vi insåg att vi följde stigar som gick runt sjön och att vi hade kommit en bra bit på väg.

-Ska vi inte vända nu, sa lilleman.

-Lite åska är ingen fara, sa hans far.

Det mullrade mer.

-Jag vill hem, sa lilleman.

Jag sa ingenting. Jag är nämligen sketandes åskrädd men insåg att det där mullret i horizonten låg väldigt långt bort och det var som sagt inte ens regn där vi var. Än. Då. Det skulle dock komma.


Pappa förklarade för sin son att åska inte är någon fara och att man inte behöver vara rädd. Vi kom längre och längre allt eftersom, och skogen var verkligen en helt fantastisk sagoskog, en blandskog. Vi hittade spår efter allehanda djur och faktiskt också en avskrädeshög som vi inte ens kunde gissa oss till vad det var för sorts djur som lämnade en sådan efter sig. För det måste vara ett betydligt mycket större djur än dem vi är vana vid, det var ingen älg, ingen hund, inget klövdjur överhuvudtaget... hm. Undrar... det finns väl inte björn här i våra faggor måntro? Hur ser en björnavskrädeshög ut? Tyvärr har jag aldrig med mig kameran när jag behöver den som bäst, så det var lika bra att släppa tanken och bara gå vidare. Så det gjorde vi. Och roligt hade vi, sonen med kryckorna sprang nästan i förväg och gjorde avstickare här och där och återigen, det var ju torrt i markerna så det var väl ingen fara?


Det började droppa.

Mullret i fjärran ökade.

Lillebror blev påtagligt räddare. Pappa tröstade och försökte lugna. Jag sa förstås ingenting för inget jag kunde ha sagt hade gjort det bättre. För nu började även jag tycka att det roliga började bli bra. Mot åska står jag mig inte så bra nämligen... speciellt inte när man inte vet om det tilltar eller avtar.

Mullret kom närmare. Och snart ökade dropparnas intensitet och blev till mer regelbundna droppar. Och sen kom första knallen över oss.

Sonen hukade, och pappa fortsatte bort som om ingenting hade hänt.

-Det är ingen fara sa han. Vi går precis bredvid ett berg, slår det ner, så tar det där. Jo. Visst. Jag tog min son i handen och vände 180 grader och sen gick vi allt som remmarna höll.

Åskan gick strax ovanför oss, och jag räknade tiden mellan blixtrarna och mullret.

-8. Bra, det var inte så nära.

-6. Ojdå,

Vi gick fortare och fortare, och märkligt nog, när vi gick i rätt riktning mot bilen blev lilleman helt lugn men han pinnade på med raska steg. Jag insåg att vi tappade sambon -som gick lugnt vidare och kollade efter svamp, och sonen på kryckorna som också tyckte att jag överreagerade men det struntade jag högaktningsfullt i. Nu skulle jag till bilen, det med en gång, och det med min lilla son i handen.

-6. samma avstånd.

-4. Nu såg vi bilen. Inte långt kvar. Äntligen.

Vad kan vi ha gått in i skogen runt sjön? Bör ha varit sådär en 5-6 kilometer. Kanske mer. Men vi gick tillbaka den sträckan i rekordfart, lillsonen och jag. Och äntligen kom vi fram. Dottern, blåbärsplockerskan, satt redan i bilen, dit hade hon tagit sig när regnet kom (hon ville inte med särskilt långt in i skogen utan hon lämnades kvar vid ett blåbärsstråk när vi gick längre in).


Det här var en lång historia om ingenting. Eller om rädsla som sakteligen utvecklar sig till panik måste jag säga. För jag hade inte en logisk tanke i skallen när jag tog min son vid handen och gick mot bilen, utan det var pur panik och rädsla som inte gick att tänka bort. Jag vill verkligen inte befinna mig djupt inne i en skog när åskan går måste jag säga.

Sambon och sonen kom tillbaka strax efter oss, så de måste ha pinnat på rätt så bra de med, när regnet kom.


Hm. Vätan. Tja. Sonen hade inte varit stillsam i skogen, och givetvis var det hål på påsarna som skulle hålla emot vätan. Det hade ju inte varit någon fara om det bara varit torrt. Men det var inte torrt längre kan jag ju säga och undertill var gipset helt uppluckrat.


Akuten nästa. Nytt gips tack. Hm. Lite småkymigt kanske, och oansvarigt att släpa med ett barn ut i skogen som går på kryckor, men just när vi åkte kändes det som en himla god ide. Och bullarna och kaffet var väldigt gott invid sjön. Sommaren är ju snart slut, man måste ta vara på det lilla som finns kvar av den, gips eller ej... eller hur?

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards