-Jag slåss inte. Jag vägrar slåss. Jag tänker leva efter mitt ideal.

Han satt bredvid mig i taxin, på väg hem, på väg bort från mig själv. Tårarna rann ner för hans kinder.

-Jag ville bara inte slåss.

Hans ögon var igensvullna. Igensvullna av gammal fylla, gråt och rivmärken. Han såg ut som om han hade varit i slagsmål med en katt, ungefär. Eller en uggla. Kan en uggla mosa halva ansiktet till revor som mest påminner om fåror i nymalt köttfärs eller som fårorna i en nyplöjd åker?

-Varför blev det så?

Jag valde att inte svara. Jag såg åt andra hållet och låtsades att han inte fanns. Hade inget medlidande att ge ändå. Inget ömk. Inte ett tröstande ord ens. Jag hade nog med mig själv.

Kvällen hade börjat hyggligt. Det var egentligen jag som hade ett ärende till min gamla hemstad som jag tillfälligt flyttat ifrån. Och bara för sakens skull så kunde jag lika gärna stanna kvar. Sovplats var inga bekymmer. Och min syster hade talat så väl om det nya nattcafét. Klart att jag skulle spana in det, eller hur? Och när jag skulle iväg, så ville kamraten hänga med. Bästisen. Mitt allt, världens bästa kamrat, världens bästa sagoläsare, världens bästa skrattare, världens snällaste, världens-bästa-vän, helt enkelt. Klart han skulle med. Plats fanns till honom med. Och fulla skulle vi bli. Hejja hejja friskt humör, det här blir susen hur vi än gör!

Nattcafeet i den ödelagda turisstaden visade sig bestå av ett före detta fik. Öset fick en jukebox rodda ihop. Ja, ja. Folk var det ju gott om stundtals.

Trots bristande innehav av alkoholrättigheter så uppvisade varenda tonåring på platsen en påtaglig fylla. Inklusive jag själv. Det var lite pinsamt, kände mig nästan överårig, 17 år och allt. De flesta var nog kring 14-15, och sen var det en och annan bortlupen befolkning från en och annan raggarbil som hade tröttnat på att cruisa runt på stan efter ingenting. Det blev många "tjing", "tjingeling" och "länge sedan sist". Jag kände igen de flesta sedan tidigare. Stan var inte större än så. Jag såg mig lite nervöst över axeln, min flykt från hemstaden hade ett spöke eller två. Och gamla lik passar sig bäst i garderoben, dem hoppades jag inte väcka upp. Men what the heck, där jag är, är festen, så vaddå?

-Kom, kom, kom du måste skynda dig ut, han-din-kompis får stryk därute, av raggarna.

Lillasysters kamrater kom med andan i halsen och det var som om jag nyktrade till på stört. Ramlade ut i en gevaldig fart, och hoppades att jag hann ut innan det var för sent. Raggarna. Stan var ju inte så stor, och de flesta av dem kände jag sedan tidigare, kom jag bara i tid, så var det lugnt.

-Jag slåss inte. Hör jag på håll. Jag springer mot ljudet. Mot folksamlingen.

-Kom igen din jävel, du skall ha stryk.

-Jag vill inte slåss. Jag har fattat ett beslut, jag tänker inte slåss med dig.

Jag kom fram precis som näven landade i vännens ansikte. Men inte knuten som den borde utan som en liten flicka, rev han efter honom, med öppen hand endast fingertopparna var krökta. Naglarna for obarmhjärtigt över ögonen och jag såg hur min vän vek sig och höll sig för ena ögat.

-Vadfan gör du så för, din jävla idiot?

Jag rusade fram bredvid min kamrat, och la armen över honom, lutade mig fram för att se hur det hade gått.

-Han skall ha stryk. Han stötte på min tjej.

-Så jävla ful som du är är det väl fan ingen tjej som vill va ihop med dig, jävla fiskflin. Fiskflinet såg verkligen ut som en mes, en blöjraggare. Eller en sån som DRÖMDE om att få hänga med blöjraggarna i varje fall. En man inte tar på allvar. En riktig mes altså. En sån man kan lukta sig till att han är en sån som ingen vill ha och som inte har några kompisar. Jamen, hallå. Döm mig inte. Han VAR en tönt; jag SÅG det. En "wanna-be-raggare" som skulle blivit överlycklig om han visste att någon av min systers kamrater hade förväxlat honom med raggarna på grund av okunskap och oförmåga att skilja en riktig från en fejk. Man blir inte raggare, liksom, bara för att man bär jeansväst och åker volvo och FÖRSÖKER se ut som en? I min värld kan man inte det. I min värld visade det bara att man ville mer än man kunde. Och att man inte ens dög till det. En riktig looser altså. En no-body. Finns det inte i blicken, så finns det inte. Och här fanns det absolut inte.

-Idiot, stick innan du gör dig mer löjligt, fräste jag.

Han puttade undan mig och försökte få fatt på min vän.

-FATTAR DU VAD JAG SA? DU SKULLE STICKA. GÖR DET INNAN JAG RÄKNAR TILL TRE, FATTAR DU.... Nu började jag bli arg. Jag höjde rösten. Om det behövdes, var jag rätt så bra på det, en gång i tiden. Tja, kanske nu med om det verkligen skulle behövas. Men det görs det oftast inte.

-Han skall ha stryk den jävla knarkaren.

-Och du skulle ha stryk för att du föddes din jävel, så jävla ful som du är borde det fan va olagligt å va. Stick sa jag, innan du får stryk av MIG!

Han verkade inte ta mig på allvar, utan greppade ut i luften igen, fick tag på jackkragen på min kamrat. Som upprepade:

-Låt mig vara, jag vill inte slåss. Kamraten försökte kränga sig undan. Det gick inte. Fiskflinet hade honom i ett järngrepp. Eller järngrepp och järngrepp. Inte mer än att jag fick loss honom när jag tog tag i hans arm med en styrka han inte hade väntat sig från en tjej. Jag vred till armen på honom och fick upp den under hans struphuvud och tryckte uppåt, samtidigt som jag fick tag i hans öra (jamen det bara råkade bli örat, jag skulle tagit tag i håret egentligen, men vingmuttrarna bara satt där och stod rätt ut när jag greppade i vad som helst), som jag drog till mig hårdare än jag behövde, och så mosade jag mitt nylle så nära hans finniga fejs att jag hade kunnat räkna hans näshår.

-Du skulle dra, FATTAR DU? Du som någon gång har haft så mycket aggressivitet och riv i rösten så ljuden kommer från magmunnsregionen och nästan gör ont, då vet du hur jag lät. Fiskflinet hade inte väntat sig det här. Hade kompisarna i ryggen, så backa kunde han inte, men gå närmare var nog inte rätt drag att ta sig till, det insåg han nog.

Visst, jag var tretti centimeter kortare. Men jag var mer än vad han var. Min ilska. Den ägde han inte, och inte min orädsla heller, eller min killer-instinkt. Allt jag behövde var lite smärta, sen skulle han få se. Jag nästan hoppades att han skulle slå riktigt hårt, så jag fick ett väldigt gott skäl att skända honom rejält.

-Du fick en chans att dra, sa jag. Du tog den inte, det var jävligt dumt. Han slet loss sin arm och tog ett kort steg fram, så han kom ännu närmare, han hade förstått. Han skulle få gå genom mig. Äntligen. Han fick sig en jävel rätt över näsan, och jag fick in den perfekt. Det räckte med en, och den var inte ens hård, den var bara en tiopoängare. Klockren. Jag antog att han kände det som att näsbenet trycktes upp i hjärnbalken på honom. Eller jag hoppades det åtminstone. Någon bredvid började dra iväg honom. Jag stod kvar. Han såg ut som om han tänkte börja veva, kanske hade han lite krut i staken trots allt den här fiskflinsmesen som väldigt gärna ville vara annat än morsans gosse? Det hade varit en njutning att få lov att smascha honom lite till, men jag tänkte inte slå utan skäl, så jag stod väntande kvar.

-Sluta nu, hör jag kompisen säga, det är ingen ide att mucka med henne. Du får bara stryk. Antingen av henne eller hennes ex. Hon är inte klok. Vi drar.

Polaren fick med sig Fiskflinet som stuffade undan med svansen mellan benen samtidigt som han höll över näsan. Hoppas det bloade åtminstone. Även om jag inte hade märkt honom för livet.

Kvar stod jag med han som inte ville slåss. Och han var rejält sönderklöst. Rätt över hela ansiktet. Vilket våp, slåss med naglarna. Jag fnös.

-Varför gjorde han så? Det enda jag ville, var att INTE slåss!

Jag vände mig om. Det var dags att åka hem. Det fick bli en taxi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...